hur skönt känns det inte att gå från studerande och timanställd till att gå in och lämna ett cv och numera vara fastanställd?

numera tänker jag låta studierna ligga på hyllan och likaså att jobba inom vården. kan nu titulera mig som butiksbiträde istället, hur svårt skulle det vara liksom?

Bestämde mig i torsdags på jobbet (hemtjänsten) att söka ett nytt jobb för skojs skull, hade ju ändå min timanställning så orolig att stå utan jobb var jag ju inte. Men en ny utmaning då jag aldrig sökt ett jobb genom att gå dit och lämna cv. Sagt och gjort så fredag morgon slängde jag ihop ett tvär dåligt cv och drog dit. Igår morse ringde telefonen och dom ville träffa mig igen, när jag väl kommer dit så fick jag veta direkt att jag fått fast anställning. Nu har jag gjort mitt första arbetspass i butik & det känns tvär skönt! 🌸

riktigt rolig dag men fan så trött man kan bli av att stå i en butik hela dagen. på sikt är det dessutom meningen att jag ska ha ansvaret över butiken! jag slipper ääääntligen det här pusslandet med att få ihop allt med barnen för numera jobbar jag inte obekväm arbetstid förutom 2 helgdagar i månaden men det kan man ju överleva att lösa! jag tackar hemtjänsten för allt jävla slit jag gjort för en piss lön! 👋🏼 det enda negativa är att jag kommer sakna alla pensionärer, men jag kan alltid hoppa in något extra pass och gästspela där mina lediga dagar! 🙏🏼

- i made it!

hoppas allt är bra med er alla! ❤️

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Just nu är jag bara riktigt spy less på att höra "du bestämmer över barnens huvuden", jag är den sista som skulle göra det. Jag är den som hela tiden under alla år kämpat och kämpat för barnens rätt till kontakt med deras pappa. Men att jag ledsnar ur i omgångar är inte så jävla konstigt faktiskt. Barnen ringer (FaceTime) ganska ofta på kvällarna för att se deras pappa, säga godnatt & att dom älskar honom. Men han då i sin tur skiter fullständigt i att dom ringer, svarar kanske en gång på hundra och vill gärna lägga på så fort som möjligt och ber dom att ringa honom nästkommande dag då han återigen vägrar svara i telefon. Det är jag som tar smällarna med ledsna barn och svara på alla möjliga dess frågor som dom sitter och funderar på. Det är jag som uppriktigt sagt ljuger mina barn rakt upp i ansiktet med att säga att pappa är sjuk så han kan inte hämta er den här gången heller, fast han i själva verket inte vill men det kan ju inte finnas någon mamma som vill säga det till barn som är snart 5 & 3 år gamla? Jag låter dom ringa så ofta dom vill för att jag inte vill vara den som står i vägen för dom. Men dom växer upp och då kommer dom att se med egna ögon att jag inte är något hinder.
Jag betalar bensin för att dom ska kunna träffa sin pappa dom få gånger som dom är välkomna dit. Men ändå är det jag som är den stora boven.
Han kör ofta med att barnen älskar honom det kan jag ju fråga dom själv, men det är väl en självklarhet att jag är mycket väl medveten om att mina barn älskar honom så mycket mer än vad han kan ana.
Jag har en fråga till er, tycker ni att det är konstigt när jag säger stopp till kontakten ibland? Jag blir så jävla ledsen av att se mina barn ledsen, men det är ju inte till dom jag säger stopp utan till han. Med hoppet om att han ska förstå vilken skada han gör med att ena sekunden finnas där och nästa sekund har han helt och hållet glömt bort dom.
Jag har ensam vårdnad om barnen, och då säger han att han har inget ansvar bara umgängesrätt, men om jag inte missminner mig så är han pappa & var lika mycket med o bestämde att vi skulle behålla dom här barnen som jag var, och bara för att man inte sitter på gemensam vårdnad så betyder det väl inte att ansvaret är lika med noll? Sen är det ju dessutom barnen som har umgängesrätten och inte han. Då lär det ju i det stora hela vara han som hindrar dom till sin rätt till deras pappa.

Kan nog skriva hur mycket som helst just nu, men jag avslutar här och fortsätter skriva ett lite mer detaljerat inlägg om hela situationen en annan dag.

Godnatt allihopa :)

Likes

Comments

Godkväll allihopa.

Kan ni ana hur fruktansvärt skönt det är att äntligen få slänga sig i soffan & göra absolut ingenting? Barnen somnade redan i bilen påväg hem från mormor så nu sover dom så skönt inne i sängen så. o vad ska den här mamman sysselsätta sig med då? - ingenting faktiskt, jag är helt slut som människa. efter en natt med inte särskilt många timmars sömn då jag fick kaffe besök en aning sent igår kväll så kan jag säga att det är riktigt skönt att bara ligga här i tystnaden.

men imorgon då? jo jag tänkte att vi skulle hänga i tvättstugan & stor städa lägenheten sen måste vi faktiskt försöka ta & hitta på någonting roligt också. så imorgon kan det nog hända att det blir ett lite roligare inlägg, har ju inte så mycket att skriva om eftersom jag har jobbat hela dagen o inte hunnit med så mycket mer än så.

Ha en toppen kväll!

Likes

Comments

äntligen är den eländiga månaden vabruari förbi, nu är det ju bara att hoppas på att vi får hålla oss friska & krya ett tag. när vi lämnade februari så var inte det de enda vi lämnade utan allt annat skit som har legat och grott i luften har vi lämnat till det förflutna. Nu ska vi blicka framåt & det enda jag kommer att fokusera på nu är mig själv o min helt underbara familj.

Idag har vi hunnit med skola & dagis, lite shopping till födelsedagsbarnet, födelsedagsmiddag & nu ligger vi äntligen nerbäddade i sängen hemma. Men tyvärr är det bara barnen som får göra natt, jag har en del pluggande jag måste få undan innan jag tänker ta mig en varm dusch och ladda upp för jobb imorgon bitti. Tog egentligen ledigt åt barnen från dagis nu torsdag&fredag men det kan ju inte alltid bli som man har tänkt.

Jag har funderat lite på om jag ska göra ett inlägg där jag skriver och berättar om relationer, problem o sånt där som vi har haft men det får komma en annan dag då jag måste fundera på hur pass mycket jag vill dela med mig utav såhär i början. :)

Kram på er allihopa & hoppas på att ni får en underbar månad ni också!

Likes

Comments

Hej!
Jag tänkte börja mitt första inlägg med att berätta lite om vilka vi är & vad jag kommer att blogga om.

Vi är en familj på mig som mamma, en pojke på 7 år som bor heltid med sin pappa, en pojke på snart 5 år och en liten flicka på snart 3 år. Vi bor i ett litet samhälle utanför Sandviken.
Det ni kommer att kunna följa här är livet som ensamstående mamma i både med och motgångar, hur det är att samtidigt studera och få det att gå ihop med kvällsjobb & helgjobb när man nästan aldrig är barnledig. Jag kommer inte att skriva att det är en dans på rosor i mina inlägg. Här kommer ni få ta del av det mesta som händer i våra liv.

Likes

Comments