Header

Att få dyka i Medelhavet är väl mångas stora dröm och det är så ofattbart att jag faktiskt har fått gjort precis det. Priset för dykningen var 850 turkisk lira ~ ungefär ca 2000 svenska kronor.

I PRISET INGÅR:

En hel dag då man är borta 08 - 17/18 tiden ca, båtturen fram och tillbaka, lunch, dykutrustning i alla dess former, ha en egen instruktör som är med en hela tiden (både på båten och under vattnet), information om båten, utrustningen och själva dykningen.

Dock sker denna dykningen helt på Engelska så det gäller att man förstår språket mycket väl!


Som barn älskade jag havet och min största dröm var att en gång få dyka i Medelhavet, ni kan tänka er min känsla när jag väl var på plats :)

Jag och världens bästa dykarläraren (tummen upp för honom).

Vill ni se fler bilder och veta mer om vad som händer under dykningen? ;) skicka en kommentar! svarar gärna på era frågor också.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Resor

Här kommer ett supervarmt tack till er alla som har kommenterat så fint om mitt sjukhus inlägg ❤ det glädjer mig oerhört mycket att få höra er uppmuntran och eran värme kring detta så tack ännu en gång.

Jag vill också passa på att tipsa er alla om reseförsäkringar och dess innebörd. När jag bokade min resa så valde jag aldrig att ha en försäkring (ni vet alla, dum som man är så ska man spara pengar på allting) vilket jag nu i efterhand vet att det bara var dumheter att försöka spara in på någonting så viktigt som det. Men nog om det nu, saken är den att jag hade en otrolig tur där, för jag ringde mitt bolag där jag har hemförsäkringen och frågade om det även ingick sjukdomsförsäkring för utlandet och dem sa JA!

Blev otroligt paff när jag fick höra att hon sa ja och att allting sedan var igång med papper hit och dit. Kändes så overkligt och någonting som jag aldrig annars hade haft tankarna på. Tänk om jag inte hade haft någon försäkring alls, om det "bara" kostade 2500 kr för att titta på en fot, ja då kan man undra vad 2 dagar på Turkiets bästa sjukhus kan kosta. Vill inte ens tänka på den prisklassen.

Så till er alla därute som ska ut och resa:

- Kolla över ert försäkringsbolag hemma och se vad som ingår i den så slipper ni kanske köpa en sjukdomsförsäkring till.

- Om det inte ingår sjukdom för utlandet så se till att ha en sådan försäkring innan du reser, allt kan hända utomlands.

- Och om ni har en hemförsäkring som täcker sjukdom för utlandet så se till att ta med er ert försäkringsnummer och dem viktigaste dokumenten, papper i väskan väger inget.

- Innan ni åker så ta en papperskopia på ert pass.

Det är några tips jag kan ge er, försäkringsbolaget räddade mig i Turkiet och vem vet, kanske lyckades jag rädda er :)


Likes

Comments

Resor

Det frågas dagligen vad som hände där nere i Turkiet om hur jag kunde bli sjuk och vad felet var osv. Så nu tänkte jag ta tag i historien och skriva den så alla kan läsa.

Jag åkte till Turkiet - Antalya lördagen den 1 Juli, den 4 juli märkte jag senare på kvällen att det började spänna i fotleden (som en spänning som släpper och kommer tillbaka) tänkte inte mer på detta utan jag gick och la mig. På morgonen vaknade jag med en totalt svullen fotled och en bit ner på foten så jag haltade mig iväg ner till läkaren som fanns på hotellet.

Bad dem titta på foten men NEJ! de skulle ha 2500 kr (enbart för att kolla på skiten) 4500 kr om jag skulle ha medicin också. Så nu blev det upp till rummet och ringa mitt försäkringsbolag och strula med den skiten, kom ner 4 timmar senare med all information och där började nästa pappersarbete som tog över 1 timme så efter 5 timmar fick jag äntligen komma in till läkaren. Besöket tog mindre än 10 minuter då han bara tittade på foten och ställde lite frågor, fick tabletter och en salva och jag ordinerades att ligga på rummet och vila.


Fick fylla i massa papper så det var bara tur att man är så kunnig i Engelska som man är.

Så nära läkaren men ändå så långt ifrån.

Den 5:e juli

Kände mig lite bättre så jag bokade dykning på torsdagen (måste ju göra någonting när man är i utlandet). Bad till alla världens makter att jag skulle få hålla mig frisk tills jag var klar med dykningen och att jag efteråt gärna får ligga som en mumie om de så vill.

Genomförde dykningen bättre än någonsin och hade ingen smärta i benet alls så jag blev glatt förvånad. Var ändå borta från klockan 08 till 17-18 på kvällen. När jag sedan blev körd tillbaka till hotellet och satte första steget utanför bussen så slog smärtan till med dunder och brak. Varje steg kändes kan jag lova så jag härdade ut ända bort till läkaren. De tog emot mig och genomförde lite pappersarbete och sedan blev jag skickad direkt till akuten/intensiven i Manavat Hospital i Antalya.

Kom in till läkaren där och jag skulle bli inskriven direkt och få bli kvar över natten, men innan dess så la de kylbalsam på båda mina ben som nu var svullna och röda. Kändes väldigt skönt när de hade lagt detta men jag hade ändå svårt att gå på ena benet och läkarna var väldigt bekymrade över vad det kunde vara.


Såhär såg jag ut när de var klara med sitt, benen i form av en mumie. De ville sätta en kanyl i min arm men efter mycket försök och vägran från min sida så slapp jag detta då jag är otroligt rädd för nålar eftersom det gör så ont på mig.


Nålen åkte in ändå då mitt mående förändrades radikalt mellan natten till nästa dag så på morgonen åkte droppet in samtidigt som jag nu fick antibiotika. Kändes som om de hade satt nålen på snedden och det gjorde superont bara jag rörde armen. Låg i otroliga smärtor och bara kämpade med att ta mig igenom skiten.


När smärtan i benen hade börjat försvinna så märkligt nog så började smärtan sprida sig uppåt i kroppen på mig vilket gjorde att jag började få kramper i magen som de sedan var tvungen att behandla, när de hade behandlat benen och magen ja då var det armarna som började göra ont och ännu en gång fick jag behandling för detta.

När det var gjort så hade jag feberfrossa trots att det var 35 grader.


Mellan kramperna så låg jag bara och vilade.

Blev sämre ännu en gång vilket gjorde att de satte in kortison på det hela också och detta för mig blev h*lvetet jag aldrig upplevt innan.

Nu låg jag med dropp, antibiotika och kortison som pumpades in i sidan av armen och detta gjorde så fruktansvärt ont då påsarna var iskalla och pumpades in i mig med en hög fart. Låg och grät och slog omkring mig av smärta. Aldrig upplevt något liknande och jag låg så i 1 - 2 timmar varje gång när detta skulle ges vilket de gav 3- 4 gånger om dagen och även under natten.

Flyget hem skulle gå den 8:e och den 7:e juli var det på tal om att ställa in mitt flyg tack vare mitt dåliga skick, alla gick och bad om förbättring. Natten mellan dessa två datum så låg jag med ännu värre smärtor än någonsin och jag trodde ALDRIG att jag skulle få komma med planet.

På morgonen vaknade jag och mådde bättre än någonsin, som om ett mirakel hade slagit in. Jag skrevs ut klockan 10 och planet hem skulle gå 22:00 så jag åkte till hotellet och pratade med dem så jag blev kvar där tills det var dags att ta bussen till flygplatsen :)


Det kunde man aldrig tro, att denna tjejen skulle vara så frisk att hon kunde bada de sista timmarna med ett leende på läpparna ;)

Idag mår jag bra och foten har läkt fint och fritt nu under min första vecka i Sverige. Tyvärr tog inte akutmottagningen emot mig så jag har fått självläka och behandla mig själv efter vad jag tycker och anser.

Likes

Comments

Resor

Turkiet för mig är ett land fylld med äventyr, värme och underbara människor!

Hittade på så mycket roligt när jag var där och inte minst dykningen var en upplevelse i sig som jag aldrig kommer att glömma. Längtar tills jag åker tillbaka och tar mitt certifikat och få dyka i Medelhavet igen.

Minns hur rädd jag var första gången jag skulle ner till djupet, klängde mig fast om min instruktörs ben och vägrade släppa i annat fall än när jag ville upp till ytan då jag hade panik var 30 sekund. Vid andra dykningen så gick det mycket bättre och jag kunde njuta av min vistelse under ytan till djupet av 6-7 meter.

Som barn så älskade jag att vara i vattnet mer än på land och det har alltid förföljt mig genom hela livet. Vet inte varför jag älskar havet så mycket, kanske är det spänningen och utforskningen som lockar?


Likes

Comments

Resor

Hade en fantastisk vecka i vackra Turkiet och jag längtar redan tillbaka vilket blir om ca 20 dagar :D Testade på att dyka och det gav mig smak av ett dykcertifikat så därför ska jag ner igen inom kort. Det är billigare att skaffa det där + att jag känner instruktörerna och dykarna.

Redan efter 3 dagar så blev jag sjuk, min fot svullnade upp så jag besökte läkaren och fick en salva och redan nästa dag så hade foten svullnat ännu mer och likaså den andra foten så jag blev skickad till akuten/intensiven för vård. Slutade med att jag blev inlagd i 2 dagar, lagom kul när man är utomlands liksom. Jag mår bättre idag men är fortfarande lite svullen men det går framåt i alla fall.

Turkiet är det land som jag älskar mest, landet i sig är underbara men också alla människorna man träffar ❤ Under min vecka där nere så fick jag bra kontakt med några så nu har man vänner där nere med.


Likes

Comments


Godmorgon eller vad säger man kl 9 på morgonen och man själv varit vaken sen kl 7? Det är långa dagar nere i stallet så man kommer hem väldigt sent om kvällarna och upp tidigt på morgonen (försöker verkligen sova ut) men det går inte. På helgerna sover jag till typ 10-11 tiden men så fort det slår över till vardagarna så vaknar jag mellan 6-7 tiden ca, konstigt. Aja nog om det.

Pysslade om min älskade Hemmingway igår och det var rent fantastiskt ❤ Stod och kliade honom i huvudet och smekte han vid ögonen och vips så somnade han i mina armar. Han är en häst som behöver mycket kärlek och värme efter allt skit han har varit med om och det fick han igår. Har det som standard att alltid åka ner till stallet och bara pyssla om honom även om jag inte ska rida, för mig gör det ingenting men för honom är det jättestort att jag bara kommer ner och stryker honom längst med ögonen och öronen så då får det bli en liten runda ner var dag.


SÅ; VEM ÄR HEMMINGWAY?


Han är ett Svenskt Halvblod på 10 år, valack. Kräver en stadig ryttare, någon som inte bara sitter och piskar honom till att gå framåt för det tål han inte. Han har lågt självförtroende så man måste sitta uppe på honom med en positiv inställning och driva han framåt genom att berömma hur duktig han är, att han kan etc.

Man får bli väldigt barnslig när man har honom men absolut inte mig emot, bara han blir bättre och starkare i sig själv så är jag supernöjd. När man lärt känna honom så är han helt fantastisk som häst, gäller bara att ge honom den tid han behöver för att börja lita på en som ryttare.

Någon mer som har häst och en blogg man kan följa? vill dela idéer och inspiration så länka gärna i kommentarerna :)


Likes

Comments

Marocko resan

Jag anses som en relativt vågad person som oftast inte är rädd av mig och kanske stämmer det in på mig. Som person vill jag inte vara rädd för en massa trams eller onödigheter men samtidigt kanske jag är lite väl för orädd av mig?

En fråga som jag får väldigt ofta är just frågorna kring min resa i Marocko, varför valde jag just det landet? varför åkte jag på så lösa grunder? hur var livet där nere? var du inte rädd? etc.


Jag har skrivit ett inlägg om detta tidigare men jag kan skriva ett nytt med lite mer information i.

Det hela började med att jag under ett tags tid började må sämre och sämre i mig själv, kände mig värdelös och allt och alla var på mig om allting. Ska du inte skaffa en ordentlig utbildning? ska du inte jobba? varför är du sån? åh så kort du är etc.

Jag kände att jag inte direkt hade några vänner under min jobbigaste period i livet och därför valde jag att registrera mig på sajten Badoo i hopp om nya vänner. Väl där inne fick jag kontakt med en man från Marocko och under 2 dagar hade vi en tät kontakt där vi satt en hel del på Skype och pratade. Han berättade att hans familj sökte efter en barnflicka som kunde hjälpa dem och där väcktes mitt huvud till liv och jag frågade om jag fick komma och jobba, vilket jag absolut fick lov till.

Från och med det datumet hade jag 6 månader på mig att planera min resa, tanken var att jag skulle vara borta i 6 månader och sedan resa vidare till Filippinerna och arbeta på barnhem. Under denna tiden kontaktade jag en massa myndigheter så som polisen där nere, polisen här, svenska ambassaden, den marockanska ambassaden (fick använda spanskan och engelskan för att föra min dialog), ringde också runt till sjukhus för vaccin och dylikt.

När det var ca 2 månader kvar innan min avresa så gick jag ut med mina planer på Facebook och tjoho vilka kommentarer jag fick där. Många påstod att allting bara var påhittat, att jag aldrig skulle våga åka, att jag är rent av dum i huvudet och massa annat.

Jag beslutade mig stenhårt för min resa trots att ingen trodde på mig. Utfärdade pass och skaffade en ny resväska (men ingen trodde ändå på mig). Min pappa var skeptisk till om han skulle låta mig åka men han lät mig hållas och jag sa att jag planerat allt i minsta detalj (precis som Sickan i Jönssonligan).


Den 9 september 2015 sa jag hejdå till familjen och sedan tog jag tåget från Hässleholm in till Köpenhamn kastrup. Väl där inne så väntade jag på flyget till London, hade superont i magen och funderade på om jag verkligen skulle detta eller ej.

Kände innerst inne att allting skulle gå bra och att jag skulle följa min magkänsla. Befrielsen var när planet började rulla mot startbanan och då fanns det minsann ingen återvändo! Då var jag äntligen på väg mot min livs resa genom tiderna.

Från London sen tog jag buss genom staden och ut till en annan flygplats, London Stansted och därifrån tog jag planet till Marocko Féz.


När jag väl hade landat i staden Féz så gick jag till passkontrollen och polisen kollade på mig och skrattade och sa välkommen till Afrika fina dam. Jag blev totalt paff och förstod inte att det var till AFRIKA jag hade rest till! min geografi är lika med 0, det kan jag lugnt erkänna.

När jag passerat kontrollen så hälsade jag på personerna som tog emot mig och klumpen i magen släppte direkt. Allting kändes helt rätt och det var en sån befrielse av att infinna mig i ett främmande land helt själv.

Telefonen började plinga och folk bad mig om ursäkt för sina hårda ord, frågade om jag var ok, om jag inte skulle komma hem, de bad verkligen om ursäkt för att de inte fanns där för mig och trodde på mig. Men nu var det försent och jag hade just landat och påbörjat mitt äventyr.


Första bilden jag tog i Marocko, stod på hustaket och hade utsikt över hela byn.


Har en massa roliga historier om min resa men det var såhär det gick till när jag drog iväg. Meningen med resan var att jag skulle stärka mig själv, bygga på någonting nytt samtidigt som jag ville visa för allt och alla att jag verkligen kan och gör det som jag vill.

Tack vare detta så fick jag uppleva saker som jag aldrig skulle kunna föreställa mig att få uppleva, tagit del av en helt annan kultur och fått vara nära och se Islam på ett helt annat sätt.

Idag är jag stolt över vad jag gjorde och jag vill också visa att man inte ska vara rädd för det man tror på. Livet handlar om att leva och inte bli instängd.


Likes

Comments

Tänkte nu höra om det är fler än mig som har detta problemet:

Jag är 27 år och räknas då som vuxen/ dam. Jag är inte superlång men inte heller superkort, jag har en normallängd som tjej, jag är heller inte för smal och heller inte för tjock. Men när jag ska in i butiker och handla kläder så råder det stor kaos.

Damkläderna är alltid för stora oavsett om det står XS på dem, köper jag där så slutar det alltid med att jag får sitta och sy in och sy om en hel del. Kläderna är snygga men jag har varken tid eller energi att sy om så det ska passa mig.

Går sedan in på barnavdelningen och finner då kläder som passar mig perfekt, storlek 158-164. SERIÖST? ska jag som vuxen gå omkring med barnkläder?? det är inte alltid som man hittar något som passar en, är inte direkt sugen på att gå omkring med kläder som har prinsessor eller frost på sig.

Lyckades iaf kombinera denna outfiten vilket jag tycker var relativt ok. Men är det fler än jag som har detta problemet?


Likes

Comments


Oj! här var det ett tag sedan man skrev något. Det har gått en kort tid men ändå har jag hunnit med en hel del på sista tiden och därmed fått en häst att pyssla om hela dagarna och kvällarna vilket innebär att skrivandet blir lidande, tyvärr. På bilden ser ni underbara valacken Hemmingway som är ett svenskt halvblod på 10 år. Supermysig på alla sätt men har ett riktigt lågt självförtroende som jag just nu håller på att bygga upp ❤

Om 18 dagar drar man iväg på solsemester och det ska bli totalt underbart att bara få komma iväg från vardagen och samla på sig lite färg och bara ha det gött i solen ☀

Idag är en riktig höstdag och jag fryser som attan, runt middag ska jag dra ner till Lund och lämna min lilla valp till sin rätta ägare. Liten börjar bli stor så nu flyttar han hemifrån.

Vad är era planer idag? skriv gärna och berätta lite :)

Likes

Comments


Better Blogging Nouw