igår tittade jag på Livet enligt Loreen som visades på SVT. Loreen sa "Jag tycker om att se en kvinna ta för sig ... och vara i sin sexuella energi och den är jättenyttig och det betyder inte att man är ett offer för man är sexig. Sex är ingenting som är negativt - det är en supergåva. Slit det med hälsan". Vilken tur hon har haft! Jag gillar också sex men det slutar oftast med att jag känner mig tom och utnyttjad - inte alltid på en gång, men efter jag har utvecklat känslor för partnern (vilket i mitt fall ofta sker så fort jag blivit penetrerad). Då blir jag lätt besatt av snubben' även om sexet inte var särskilt bra (han behöver bara vara någorlunda snygg och lite "bad boy"). När jag påvisar anknytning får jag höra av vederbörande att sex inte är samma sak som kärlek och att mina förväntningar är fullständigt orimliga och att jag är dum i huvudet som trodde att det var mer än så. Kanske är jag gammalmodig, men dum i huvudet är jag definitivt inte. Högintelligent både IQ- och EQ-mässigt är jag, fast då är det väl så att min SI (sexuella intelligens) felar. Tyvärr råkar jag ha utbredd erfarehnet inom det sexuella området, fast uppenbarligen då på fel sätt, eftersom man inte får känna något djupare än rent kroppslig njutning. Orgasm ska man ju få, annars är man frigid och måste "öva upp sig" för att anpassa sig till en man som helt enkelt inte vet hur man knullar. Eller så tyder ens oförmåga att komma med vem som helst på något slags sexuell övergreppsproblematik, vilket mycket väl kan vara fallet, och då är man ju förstörd för livet; då är det bara kört.

En ung kvinna anses vara självdestruktiv när hon har för många flyktiga sexuella förbindelser. Hon måste ju lyckas skaffa sig en man, någon som vill ha henne på riktigt, för annars har hon misslyckats på sexmarknaden. Det är inte respektabelt att ha för många sexpartners, för då är man en hora. Till och med i dagens samhälle där unga kvinnor på Paradise Hotel tävlar om vem som kan ha bäst och mest och djupast analsex är dessvärre verkligheten annorlunda än tevebilden av detta konstlade, porriga kvinnoideal. Porrigt sex är hur kul som helst, bara man kan lita på att snubben kommer vara där imorgon. Helst ska han vara kvar massor av dagar och gärna livet ut, för då har man lyckats.

Så nej, jag kan inte med Loreen slita sexet med hälsan. Sex gör ont - inte fysiskt, men psykiskt, känslomässigt och själsligt. Är det på grund av att jag förväxlar sex med kärlek? Har för höga förväntningar på min sexpartner? Eller har jag helt enkelt inte lyckats bearbeta djupt rotade trauman som rubbat min förmåga till nära relationer? Är jag kanske otryggt anknuten? Mitt senaste förhållande med en 16 år yngre playboy slutade med ett gräl där jag fick höra att jag åtminstone kunde ha frågat om vi hade ett förhållande (detta efter han kallat mig sin flickvän inför vänner och familj). Jag har aldrig behövt ragga på nätet men efter den besvikelsen - för jag älskade verkligen den gossen! - så la jag aktiskt upp en profil på en dejtingsajt. Jag ville inte göra om det jag brukar göra när mina sexuella förbindelser tar slut - dra ihop mig som en mussla, gå in i mitt egenskapade kloster och leva i celibat, lyckligt ovetande om det manliga könets göromål. Visserligen har sådana perioder varit andligt lukrativa. Jag har skapat ett altare där jag pratar med änglar, guider och förfäder - till och med min hund som dog för några år sedan; det finns ett snapsglas med vatten så de får dricka när de svänger förbi. Där finns så mycket kärlek att när jag tar en bild så är de levande ljusen omgivna av lila ljus (den högsta och renaste kärleksenergin). Nåväl. Dejtingsajten visade sig bara generera värre trauman än dem jag försökt fly från. Catfishers, pervon, psykopater, fyllon, och flintisar som säkert är jättesnälla men för mig fullkomligt oattraktiva är inget för mig. Jag behöver träffa någon in på bara kroppen och det så snart som möjligt, utan en massa mailande och bisarra förväntningar.

Det finns en vrede inom mig, ett gruskorn som skaver och som måste ut. Jag kommer bara bli sjukare om jag inte får berätta. På samma gång måste jag censurera mig själv, inte bara för min egen skull utan för andras. Det finns också en rädsla för att mina karriärmöjligheter kommer att försämras om jag fläker ut mig på detta vis, men om jag inte får leva autentiskt så vet jag inte om livet är värt att leva. Hela dagen medan jag suttit och skrivit detta inlägg har de gått med en motorsåg och huggit ner fina träd i hyresområdet där vi bor, mellan två av Sveriges farligaste områden. Det kändes som om de sågade hål i min hjärna. Sådant händer när man är traumatiserad. Kanske är jag känsligare än andra men mina nerver sitter ofta på utsidan av kroppen. PTSD är något som i mitt fall endast kan läkas genom skrivandets helande kraft.

Jag kan nås på nffjossan@gmail.com

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments