Det suger. Det suger så jävla mycket. Att vara trasig, en trasig personlighet, ett trasigt självförtroende, en trasig självkänsla, en trasig motivation, ett trasigt psyke. En fin vän till mig sa senast vi pratade att de är okej att vara trasig. Och de är de. Men jag tror att jag någonstans får skylla mig själv. I början var det inte mitt fel, men jag har grävt gropen djupare. Trampat mig längre och längre ner i skiten.

Jag har allt. En familj, inga skilda föräldrar. Utan en familj med föräldrar med välbetalda jobb, ett syskon, vänner och inte minst. Min fyrbenta bästis, min vackra, fantastiska häst, min livboj som jag kan ta tag i när jag håller på att drunka, som håller mig över ytan. 

Så varför, varför kämpar jag inte för att faktiskt leva de fina och bra liv jag fått, jag är så trött på att bara överleva. Ibland får jag frågan om jag vill må bra. Svaret är alltid detsamma, jag vet att jag borde vilja, men jag känner inte den viljan. 

Jag är en ganska trasig person, men jag måste skriva av mig lite. Så de tänkte jag göra här. En riktig, fysisk, dagbok har jag. Men jag orkar sällan skriva i den, men jag vet att de är bra att skriva om alla tankar och känslor, så jag ger detta ett försök

Likes

Comments