Det är inte lätt när människor man en gång har älskat ser en som smuts. 

Likes

Comments

​"Älska är ett starkt ord" sa kvinnan jag pratade med idag. 

Jag vet, visst är det. Men jag menade det. Varenda liten cell i min kropp menade det ordet. Det fanns ingen tvekan i mig. Då. Inte nu. Hon var min bästa vän (pratar alltså inte om ovannämnda kvinna). Jag var knäpp, hade antagligen kunnat göra vad som helst för henne. ​Villkorslös kärlek. 

​Hon svek. Jag också på sätt och vis. Jag gjorde fel. Men hon SVEK. Mig. Hon svek mig. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig gjort något för att avsiktligt skada henne. Hon gjorde saker för att enbart skada mig. Tror jag. Jag vet inte hur hennes hjärna fungerar. Hennes kalla sinne. Hur kan man vara så iskall? Som en isbit. Hur kunde hon säga att våra själar hör ihop för att en stund senare behandla mig som smuts? Hur kunde hon åka på resan utan mig? Resan jag hittade. Jag hittade den jävla resan som vi två skulle bege oss på efter skolan. Och hon åkte på den. Utan mig. Vem gör så? 

Fan, jag kan se det från hennes sida också. Eller nej, det kan jag inte. Jag kan inte ens försöka vara så förskräckligt kylig. Men jag kan tänka: Hon ska väl få leva sitt liv, utan mig. Hon ska inte bara sluta leva för att jag inte betyder något för henne längre. Men det rättfärdigar inte det. Just nu känner jag bara hat. Varför fäste jag mig vid henne? Varför? Vi passar inte ihop. Hon är dum i huvudet. En elak människa. Det är jag också kanske. Antagligen. Men jag kan inte vara så kall. Aldrig. Jag skulle aldrig ge upp någon så som hon bara gav upp mig. 

Kanske är mitt sätt att se på det konstigt, jag tycker inte det, men ja. En vänskap (eller en relation) kan inte vara en dans på rosor. Det är väl så? Jag är fan oerfaren men så mycket fattar jag. Hennes logik: Ett bråk, okej jag ger dig en chans till. Två bråk, nej. Nu får du klara dig själv. 

​Och så släppte du taget. ​Och sedan kom du tillbaka, delvis. Lite grann. Och sedan gick du igen. Och nu skriver jag. Hopplöst hoppande om att du skriver att du vill börja om. Men det kommer du inte skriva. Du vill inte skriva med mig. Och det är väl nu jag ska hålla tyst, jag ska inte säga att jag bara vill hoppa på dig och krama dig. Alltså ditt gamla jag. Inte den du är. Oj just det, jag hatade ju dig. I hat ingår inte kramar. 

Det gör mig så himla förvirrad. Vem är hon? Den tjejen jag kände? Den tjejen som jag när vi sov över diskuterade rymden med. Hon som sa att våra själar hör ihop. Hon som var mitt första hångel. Hon som mötte mig på jobbet och som jag kramade så himla himla hårt. Fan, nu börjar jag gråta också. Jag fattar, jag älskade dig för mycket. För jävla mycket. Och du kommer aldrig tillbaka. Hon kommer inte tillbaka. Vem är du nu? Ja, nu ändrade jag till du-form. Ändrar tillbaka till hon. Nu är jag i alla fall utslängd från både hennes hjärta och hjärna. Bara så där. Och jag är inte välkommen tillbaka. 

Stunder som nu, när jag gråter, så tänker jag att jag saknar dig massor. Du har svikit mig massor och du bryr dig inte om mig, du trampar på mig med dina fötter. Sedan tänker jag på sveken. Är min kärlek till dig trots allt större än allt du har gjort mot mig? Villkorslös kärlek sa jag. Jag skrev det i brevet till dig, om  jag minns rätt. Den som älskar villkorslöst har inte det lätt. Fuck you så jävla mycket. Kom tillbaka. Var inte så jävla kall. Jag förstår mig inte på dig. 

Jag måste släppa taget. Igen. Och igen. Och igen. 

Likes

Comments