​För ett år sedan blev jag icke-oskuld. Det hände. Trodde aldrig det skulle hända. Men magiska saker kan ske. Kan ibland fortfarande inte fatta att jag är icke-oskuld. Var ju oskuld så länge. Minns den dagen. Tänk att det har gått er år redan. Det känns så nära i tiden men samtidigt så långt bort. Och igår sa jag till honom att vi bara ska vara vänner. Vet inte om jag gjorde rätt val eller inte. Men jag vill inte vara ledsen. I och för sig är jag ledsen nu. Så det failade ju. Men i längden liksom. Det har varit ett jävligt långsamt farväl. Fruktansvärt plågsamt. Så det var väl bra att jag satte punkt för vår relation. Eller? Han är ju bra. Såklart. Fruktansvärt bra. Vill att han ska vara lycklig. Önskar honom inget ont i hela världen. 

Om vi hade träffats nu hade jag antagligen fallit tillbaka. Pussar, kramar, handhållande och en hel del tårar. Och han hade kanske pussat bort dem. Men de hade inte slutat strömma. Bäst att vi håller oss borta från varandra. Ett tag i alla fall. Vi har ju ändå inte setts på snart ett år.

Står på egna ben nu. Darriga ben som känner sig ensamma. Ovana vid att vara ensam. För beslutet är taget. Det har berättats. Jag är själv nu. Har ingen att luta mig på. Han kan träffa någon om han vill. En del av mig vill väl att han inte ska träffa någon. Han har ju kärlekat mig, han kan ju inte bara kärleka någon annan. Det går ju inte. Fan, gjorde jag rätt? Ja. Vi är inte rätt för varandra. Beslutet hade behövts ta förr eller senare. Kanske besparade jag mig många tårar genom att avsluta det nu. Jag får gråta nu. Men det går väl över. 

Kärlek suger. Fy fan vad suger. Man ska inte fästa sig vid personer. Det är så jävla värdelöst. Det är smärtsamt. 

Likes

Comments

Det är inte lätt när människor man en gång har älskat ser en som smuts. 

Likes

Comments

​"Älska är ett starkt ord" sa kvinnan jag pratade med idag. 

Jag vet, visst är det. Men jag menade det. Varenda liten cell i min kropp menade det ordet. Det fanns ingen tvekan i mig. Då. Inte nu. Hon var min bästa vän (pratar alltså inte om ovannämnda kvinna). Jag var knäpp, hade antagligen kunnat göra vad som helst för henne. ​Villkorslös kärlek. 

​Hon svek. Jag också på sätt och vis. Jag gjorde fel. Men hon SVEK. Mig. Hon svek mig. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig gjort något för att avsiktligt skada henne. Hon gjorde saker för att enbart skada mig. Tror jag. Jag vet inte hur hennes hjärna fungerar. Hennes kalla sinne. Hur kan man vara så iskall? Som en isbit. Hur kunde hon säga att våra själar hör ihop för att en stund senare behandla mig som smuts? Hur kunde hon åka på resan utan mig? Resan jag hittade. Jag hittade den jävla resan som vi två skulle bege oss på efter skolan. Och hon åkte på den. Utan mig. Vem gör så? 

Fan, jag kan se det från hennes sida också. Eller nej, det kan jag inte. Jag kan inte ens försöka vara så förskräckligt kylig. Men jag kan tänka: Hon ska väl få leva sitt liv, utan mig. Hon ska inte bara sluta leva för att jag inte betyder något för henne längre. Men det rättfärdigar inte det. Just nu känner jag bara hat. Varför fäste jag mig vid henne? Varför? Vi passar inte ihop. Hon är dum i huvudet. En elak människa. Det är jag också kanske. Antagligen. Men jag kan inte vara så kall. Aldrig. Jag skulle aldrig ge upp någon så som hon bara gav upp mig. 

Kanske är mitt sätt att se på det konstigt, jag tycker inte det, men ja. En vänskap (eller en relation) kan inte vara en dans på rosor. Det är väl så? Jag är fan oerfaren men så mycket fattar jag. Hennes logik: Ett bråk, okej jag ger dig en chans till. Två bråk, nej. Nu får du klara dig själv. 

​Och så släppte du taget. ​Och sedan kom du tillbaka, delvis. Lite grann. Och sedan gick du igen. Och nu skriver jag. Hopplöst hoppande om att du skriver att du vill börja om. Men det kommer du inte skriva. Du vill inte skriva med mig. Och det är väl nu jag ska hålla tyst, jag ska inte säga att jag bara vill hoppa på dig och krama dig. Alltså ditt gamla jag. Inte den du är. Oj just det, jag hatade ju dig. I hat ingår inte kramar. 

Det gör mig så himla förvirrad. Vem är hon? Den tjejen jag kände? Den tjejen som jag när vi sov över diskuterade rymden med. Hon som sa att våra själar hör ihop. Hon som var mitt första hångel. Hon som mötte mig på jobbet och som jag kramade så himla himla hårt. Fan, nu börjar jag gråta också. Jag fattar, jag älskade dig för mycket. För jävla mycket. Och du kommer aldrig tillbaka. Hon kommer inte tillbaka. Vem är du nu? Ja, nu ändrade jag till du-form. Ändrar tillbaka till hon. Nu är jag i alla fall utslängd från både hennes hjärta och hjärna. Bara så där. Och jag är inte välkommen tillbaka. 

Stunder som nu, när jag gråter, så tänker jag att jag saknar dig massor. Du har svikit mig massor och du bryr dig inte om mig, du trampar på mig med dina fötter. Sedan tänker jag på sveken. Är min kärlek till dig trots allt större än allt du har gjort mot mig? Villkorslös kärlek sa jag. Jag skrev det i brevet till dig, om  jag minns rätt. Den som älskar villkorslöst har inte det lätt. Fuck you så jävla mycket. Kom tillbaka. Var inte så jävla kall. Jag förstår mig inte på dig. 

Jag måste släppa taget. Igen. Och igen. Och igen. 

Likes

Comments