View tracker

Blandat

Jag undrar väldigt ofta över vad jag gjort för att förtjäna så mycket hat ifrån min familj.

Mitt eget kött och blod.

Varför får jag råka ut för allt? behöva ta ALL skit ifrån min familj

Är det meningen att man ska känna att man inte är välkommen i sitt eget hem?

Att man fortfarande behandlas som om man vore en 5 åring som inte har en egen vilja.

Det gnälls ständigt om allt jag gör eller säger..

Gör jag som dem vill är det fel, gör jag som dem inte vill är det fel, gör jag som JAG vill är det fel och om jag gör som JAG inte vill så är det också fel.

Jag är gammal nog att bestämma ALLT över mig själv samtidigt som jag ständigt får höra "du är gammal nog att bestämma själv vad du vill göra" och nästa så gnälls det över mina val..

Jag orkar inte detta längre, det bryter ner mig så jävla mycket psykiskt, hela tiden..

Om och om igen..

Att bo här ständigt tar livet av mig, det sliter mig i stycken..


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Fysisk/psykisk misshandel, Tankar, Personligt, Relationer

Uppdateringen har hamnat lite på sidan..

Har mått väldigt dåligt den senaste tiden, saker som har hänt förut har börjat komma i kapp mig. - Igen.

Jag funderar mycket även idag hur jag ska handskas med saker.

Hur jag ska handskas med mina känslor.

Tänker på varför jag inte gjorde på ett annat sätt just då när jag var uppe i det.

Den ständiga ångesten som besöker mig varje dag..

Jag är sårad i själen, helt trasig

Och min kärlek är obesvarad - fortfarande.

Jag älskar fortfarande en enda människa i mitt liv, som jag vägrar släppa taget om.

Och jag vet att han fortfarande älskar mig också..

Varför ska saker behöva vara så komplicerade?

Varför kan inte två människor som älskar varandra bara få vara tillsammans?

Som VERKLIGEN älskar varandra?

Varför kan man inte få vara med den människan som gör en hel?

Som får en att känna lycka och att man är värd någonting?..

Den som fick ångesten att försvinna..

Den som satt ett leende på ens läppar..

Varför är livet så orättvist?

Och allt det här med tillit, varför kan den förstöras så lätt? Varför ska det vara så lätt att förstöra den?


Samtidigt tänker jag även väldigt mycket på tiden då mitt liv var som nästan värst under tonåren..

All misshandel, både psykiskt och fysiskt. Och alla våldtäkter.

Fanns det något jag hade kunnat göra annorlunda?

Hade jag kunnat göra på ett sätt som gjort att allt mitt lidande tog slut mycket tidigare?

Varför var jag så himla blåögd och naiv?

Varför trodde jag att han skulle bättre sig?

Varför trodde jag på allt han sa när han bara manipulerade mig?

Trots att jag fick höra "du är hjärntvättad" så nekade jag, trots att jag innerst inne visste att det faktiskt var så..

Jag ångrar alla gånger jag inte ringde polisen efter en misshandel som jag tänkte..

Och min barndom, allt kommer som en käftsmäll från ingenstans, igen..

Min tanke är att jag ska gå in lite mer på dessa områden senare..


Likes

Comments

View tracker

Blandat

Jag är vilsen..

Vilsen i mig själv

Jag vet varken in eller ut

Inte ens hur jag ska bete mig mot andra

Jag vet inte heller hur jag ska bete mig mot mig själv..

Allting är på väg att ta över mig, humör, känslor allt..

Jag kan tända till på alla cylindrar för minsta lilla sak..

Alla aggressioner inom mig som legat i år, som aldrig får komma ut ordentligt.

Det här med att sätta ord på sina egna känslor är svårt..

Man kan känna så himla mycket men inte kunna förmedla det..

Reserverad och tillbakadragen, den glada tjej jag en gång var är borta.

Just nu har jag tappat ord och avslutar inlägget här istället...

Likes

Comments

Blandat

Varför fick jag det här livet?

Vem valde att jag skulle leva såhär?

Jag orkar inte mer..

Människor som ständigt strör salt i såren..

Alltid är elaka.

När livet ständigt förstör för dig, på alla möjliga sätt..

Detta är bara så värdelöst..

När alla får en att känna sig värdelös trots att dem inte ens säger någonting.

Att ständigt känna sig i vägen vart man än står.

Att ständigt känna sig utmattad och aldrig ha ork till någonting..

Allt som en gång i tiden var roligt är det tråkigaste som existerar..

Att aldrig känna sig tillräcklig..

Man gör så mycket för andra hela tiden, men får bara skit tillbaka.

Antingen blir man behandlad som luft, eller så blir man trampad på..

Det här med att vara en glad och sprallig tjej, det försvann lika fort som någon vänder kappan efter vinden..

Att ständigt känna sig äcklig, smutsig, bortglömd, hatad etcetera.

Och när allting är på väg att lösa sig till det positiva så står man återigen på ruta ett..

Det finns så mycket att säga, men är just nu tom på ord..

Suck & godnatt, hoppas ni sover gott!

Likes

Comments

Blandat

Ibland undrar jag vad det är jag gör fel, varför jag stämplas som en slampa av min egen familj när jag endast haft ett förhållande i mitt liv..

Det jag tänker på är att jag inte får ha några killkompisar.. För det är inte "kompisar" har jag märkt..

Jag har nästan bara manliga vänner då jag inte kommer överens med det kvinnliga könet..

Varje gång någon killkompis vill ses ifrågasätts det

Varför vill han träffa dig? Dem tror att jag alltid ska ha sex verkar det som...

Det var en sommar som jag inte gick på p-piller då jag fick höra "ställer du till med någonting då jävlar"

Det gnälls över när barnbarn kommer, varför jag inte skaffar någon pojkvän och när det ska hända.

Jag har nästan blivit tvingad till ett förhållande med någon jag enbart tyckt om som vän.

Men han skulle ju vara så perfekt, ett bra betalt jobb, körkort med mera, men mina känslor spelade ingen roll, han är ju snäll fick jag höra...

Jag kan aldrig lämna ytterdörren med "jag går ut, hör av mig sedan" som många andra kan.

Utan motfrågan "vart ska du? vem ska du träffa?" dyker alltid upp..

Jag känner mig så isolerad och begränsad av min egen familj, jag har inget privatliv.

Det frågas ständigt vem jag pratar med och vad som skrivs..

Jag är så jävla slö och lat och Sveriges tråkigaste människa om jag inte vill umgås med familjen och följa med dem överallt samtidigt som dem gnäller över att jag ALDRIG hittar på någonting med mina vänner...

Men ska jag hitta på något med mina vänner gnäller dem ju, eftersom att jag bara har manliga vänner...

Det rimmar ganska dåligt i mina öron, men jag vet inte?...

Jag önskar att jag kunde gå på medicin och bli utredd för fler diagnoser som jag tror jag har, men här hemma kommer det aldrig gå...

Är för mig onödigt att slänga ut pengar på något som inte kommer funka när miljön får mig spyfärdig - jag vil bara dö..


Likes

Comments

Blandat

Nu var det ett tag sedan jag uppdaterade bloggen..

Den senaste veckan har varit jobbig och väldigt kämpig..

Att ta sig upp ur sängen har varit otroligt svårt..

Förra helgen bestod av krogen och massvis med alkohol..

Egentligen alldeles för mycket alkohol, men allt för att dämpa min ångest..

Jag önskar att jag hade någon i min familj eller släkt som faktiskt brydde sig,

som ville försöka förstå sig på mig och vilja hjälpa mig.

Någon som faktiskt ville förstå sig på hur jag mår, hur jag fungerar och varför jag gör vissa val som kanske inte är dem bästa...

Alltså är jag helt själv, helt själv med att handskas med mina problem..

Samtidigt som jag blir ifrågasatt varför jag tar medicin..

Dock tar jag inte anti depressiva längre..
Jag slutade med dem på grund av att jag ansåg att det inte hjälper, det kommer aldrig hjälpa mig så länge jag bor hemma..

Varför ska jag då gå på någonting som kanske ska hjälpa mig till att må bra när jag mår dåligt i min miljö?

Jag känner mig så oälskad och hatad i min släkt så det finns inte, ändå gör jag ingenting förutom att bara finnas till..

Vill jag inte göra någonting med familjen så blir jag ifrågasatt, jag är tråkig och lat trots att dem VET varför jag inte orkar.

Att ständigt behöva bli nedklankad på, att ständigt behöva bli påmind om hur värdelös jag är..

Att bo hemma kommer bli min död, att behöva stå för allting själv med ett studiebidrag, att behöva stå för saker som jag inte ens ska behöva betala...

Och sedan får jag skäll när mina pengar är slut, men hur långt räcker ett studiebidrag egentligen?...

Är det meningen att det ska behöva vara så?...

Jag vet bara inte vart jag ska ta mig till längre..

Att ständigt behöva bli påmind om att jag inte är värd någonting...

För att kunna försörja mig själv nu mer lär jag väl börja ta betalt för sex igen... Vilket inte heller är någon lösning..

Och jag vägrar ta hjälp av soc, jag vill inte känna mig mer misslyckad än vad jag redan är...

Jag har absolut ingenting emot folk som går på soc, det har jag verkligen inte, men JAG vill inte känna mig misslyckad. Vilket jag skulle göra om jag ber dem om hjälp.

Bara för att jag tycker att det känns så för mig betyder inte det att jag tycker någon annan som går på soc är misslyckad, jag hoppas att ni förstår mig rätt...

Likes

Comments

Fysisk/psykisk misshandel, Tankar, Relationer, Sexuella trakasserier/våldtäkt

När allt bara går emot en hela tiden, när ingen förstår eller ens vill försöka..

När man gång på gång blir dumförklarad av människor som tror sig veta saker om saker som dem egentligen inte vet.

När man känner den ständiga ångesten inom sig, som bara vill slita sönder en.

Den känslan som sliter en i stycken och drar en sönder och samman..

Att ständigt behöva höra den som är den dåliga, att man inte kan någonting och att allt man gör bara blir fel..

Vem ska man då tro på? Vem ska tro på mig?

Om inte jag gör det, varför ska då någon annan göra det?...

Att fortfarande behöva vakna av mardrömmar, att fortfarande få uppleva bilderna som svischar förbi mina ögon dagtid, alla dessa flashbacks som utspelar sig på alla platser och framkallar denna ångest inom mig...

När ska det ta slut?

Våldtäkterna och all psykisk och fysisk misshandel var för 5 år sedan, och än idag vägrar dem lämna mitt huvud..

Vad har jag gjort för att förtjäna detta? för att detta ska följa mig dagligen?

Jag har svårt för närhet med män, all sexuell kontakt eller inte sexuell kontakt blir jobbig för det mesta, samtidigt som det förstör relationer med män som jag tycker om..

Att ständigt behöva bli påmind om hur efterklok och dum man var..

Att fortfarande tänka "varför gjorde jag inte såhär?"

Eller "jag hade kunnat göra såhär..."

Att ständigt bli påmind när han kallat mig för det ena och det andra..

"din jävla fitta, gör du inte det här kommer du få så jävla mycket stryk"

"du får välja, sex eller slag"

Att ständigt bli tvingad till sex efter bråk, och att behöva ha sex för att inte bli slagen eller tvärtom..

Att bara ligga där och ta emot varje spark och varje slag han utsätter min kropp för..

Att ständigt behöva höra "du är så jävla ful"

"ingen vill ha dig din äckliga fitta"

"ditt smutsiga lilla luder"

eller "din jävla hora"

"du är så jävla tjock och ful så ingen kommer någonsin att vilja ha dig"

"du måste banta"

Trots dessa kommentarer var jag inte ens tjock, eller "stor"..

Och för att ha helt okej "normal stora" bröst behöva höra

"vilka små bröst du har, ingen kille kommer vilja ha dig för dessa, du måste fixa silikon"

Alla sparkar och slag överallt på kroppen, alla strypgrepp, alla slag i huvudet, alla sparkar i magen, på livmodern, överallt...

Alla mina intressen fick jag sluta med, alla mina kompisar lämnade mig sida, på grund av mig.. - på grund av honom, på grund av psykopaten som förstörde mitt liv för all framtid..

På grund av psykopaten som nästan knuffade mig framför tåget, som våldtog mig i flera timmar, som hotade mig med kniv - om att skära halsen av mig om jag inte gjorde som han sa..

Att fortfarande vara rädd när jag lämnar ytterdörren, för att han fortfarande går fri, på öppen gata..

Snuten daltar med honom, trots alla anmälningar som kommer in, om det ena och det andra så daltar dem med honom.. Dem lekar katt och råtta...

Att behöva gå med förväntansångest hela tiden..

Att vara ständigt rädd för att han ska dyka upp någonstans, att ständigt behöva gå mitt i gatan för att ha fri sikt runt om mig..

Att ständigt bli påmind om att jag inte är värd något och att jag är för ful och äcklig för alla killar..

Och att jag alltid kommer att stå där ensam..

Att ständigt behöva känna mig tom, ihålig och trasig inombords..

I will always be broken..

Likes

Comments

Tankar

​Ibland är det svårt att veta vart man ska ta sig till när man vet varken in eller ut.

När humöret styr hur dagen ska bli..

När något litet kan förstöra hela dagen, så lite som fel ord..

Dessa humörsvängningar förstör mitt liv..

Ibland känner jag mig helt tom, känner ingenting.

Känner mig helt kall emellanåt.

Humöret sviktar så otroligt mycket, från att vara glad till att vara arg/ledsen/frustrerad på 2 sekunder helt utan anledning.

Eller till att vilja slå människan i min närhet.

I perioder är jag världens mest sociala människa och ibland vill jag aldrig prata med någon.

I perioder är sex det bästa jag vet och spontana grejer som kan innebära trubbel. 

I perioder sover jag överdrivet mycket eller ingenting alls.

I perioder är jag ständigt glad och skrattar medans jag kan gråta och vara deprimerad i dagar, i vissa perioder vill jag alltid vara med någon och känner mig ensam medans jag i vissa perioder bara vill vara ensam..

Ibland känner jag ingenting och är allmänt elak emot människor utan att jag tänker på det.

Jag är alldeles för ärlig, och ibland om saker jag kanske inte borde..

Önskar att jag förstod mig på mig själv i de flesta fall..

Likes

Comments