Ett kort inlägg om hur veckan varefter att ha kommit hem från Linköping.

Jag kom hem vid 19 tiden så den dagengick mest ut på att vara trött och äta och inte fundera så mycketpå vad som egentligen hade hänt. Men dagen efter var det som ettton stenar som ramlar över en, ångesten och dysforin ochifrågasättandet av ens identitet.

Det att vara hos överläkaren kändesi efterhand så extremt ifrågasättande och för att han inteberättade om syftet, vad som skulle hända efter, tidsplanering,nånting, utan gick rak på sak och utgick ifrån att jag visste alltom allt, så blev resultatet en enorm och övermäktig känsla avförvirring och dysfori, men värst av allt en enorm osäkerhet påvem jag egentligen är? Vad och vem döljer sig inne i dettakötthölje? Vad är ens (äns) identitet för en sak? Är det barajag som är förvirrad? Dessa tanker bara flög runt och runt i enhel vecka efter, mycket ansträngande kan jag säga. Hade det intevarit för att jag har barn så hade det varit raka vägen tillpsykakuten med självmordstanker.

Jag kom till slut fram till att detbästa jag kan göra för att inte bli helt knäpp är att hittatillbaka till mina mål, och stå fast vid dom. Varför vill jagändra min kropp? Hur önskar jag att den ser ut? Vad gillar jag medmin kropp? Vad hatar jag med min kropp? Stå fast vi det, och ändradig inte i det. Detta är din stabilitet och dina rötter, och göratt du inte blir galen av transvården. Det är bra om du redan iförväg har tänkt ut detta och kan det utantill som ett mantra. Jagkan inte understryka hur viktigt detta är för din psykiska hälsa.

Ett par råd efter:

  • Se till att du har möjlighet att övernatta och spendera tid med någon som förstår dig, så fort du kommer hem från ditt möte.

  • Ge dig själv tid och ensamhet till att smälta detta, men var ändå i närheten av någon. Att gå en runda med lugn musik eller gå till ett annat rum där du kan få vara själv är ett förslag.

  • Om du har en kontakt på psykiatrin, och att du känner att de förstår dig, föreslår jag att ha ett möte med hen inom en vecka efter ditt möte med transvården.

Ett svar på vad könsidentitetegentligen är.

Enligt Wikipedia så är det egentligenväldigt enkelt och inte svårt alls.

Könsidentitet är en personssjälvidentifierade kön,en persons subjektiva upplevelse av att tillhöra ett visst kön.Könsidentiteten är inte med nödvändighet baserat på biologiskafakta, oavsett om de är objektiva eller antagna, inte heller behöverden vara kopplad till personens sexuellaläggning. De möjliga könsidentiteterna en person kan ha kananses vara: manlig, kvinnlig, både manlig och kvinnlig, mittemellan(intergender)eller varken manlig eller kvinnlig ”

Alltså är det enda kravet för att duskall vara kvinnlig eller manlig osv., att du själv tycker det.Alltså mao. Du är den du är för att du säger det.

Likes

Comments

Många är säkert nyfikna på hur detgick i går på utredningsmöte nr 1. i Linköping.

Jag vetinte... svårt att sätta ord på olika saker. Jag har inte riktigtfått in det ännu. Eller det har närmare inte kommit ut i ord ännu.Men båda bra och dåligt. Fast läkaren var trevlig och gjorde enhel del rätt, såsom att inte kalla mig för mitt dö-namn osv, menjag gick ändå därifrån med en förvirrad känsla och en känslaav att bli ifrågasatt, men det gör mig mer säker egentligen fast ändå inte. Attjag skall ge dom på fan för att dom inte ser min kvinnlighet.

Jag tror det svåra med allt var attinte, och fortfarande inte, veta exakt vad mötet skulle vara bra för.

Det var ett samtal som bestod av attfråga kring saker som sexualitet, bakgrund, familj, historia, hurjag ser på mig själv, hur jag tänker kring identitet, hur jag vetatt jag är trans.

Minasvar kommer jag inte ihåg så jättenoga eller också vill jag intedela dom här, då det är för personligt. Mötet och frågorna var kanske mest för attkänna efter om jag hade koll på olika saker och att jag inte baravar förvirrad, hade psykos, och för att lära mig bättre att känna för attkunna göra en bedömning.

Resultatetär i alla fall att här 24 timmar senare så börjar jag tveka påsaker, på mig själv, på om jag är äkta nog, om allt ärinbillat, om allt är på låtsas. Samtidigt känner jag mig starkoch säker på att jag vet vad jag vill, jag vill ha en kropp jag kankänna mig hemma i, tillhöra kvinnligheten, ha en kropp som matcharden jag är. Som inte får mig att skämmas och låsa in mig pårummet hela dagarna. Så jag tänker fortsätta kämpa och utveckladen kvinna jag vet att jag är, på trots av transvårdens ”hjälp.”

Nästa möte kommer att bli i augusti/september först, pga sommarlov, men annars skall dom inte ha så länga väntetider i Linköping.


Likes

Comments