Jag har äntligen fått ett datum! Mitt första möte inför transutredningen kommer att ske den 29e mars 2018. Efter två remisser och evig väntan sedan 2014 så är det äntligen dags. Men med att veta när utredningen kommer börja så kommer också alla rädslor. Kommer jag kunna ta hormoner, trots att vi har diverse blodproblem och sjukdomar i släkten som kan ställa till det? Kommer de se förbi det faktum att jag också har aspergers syndrom, adhd och ångest? Hur mycket måste jag berätta för att se ska vilja hjälpa mig vidare i min resa? Jag har hört massor om det där stället, både bra och dåliga saker, som jag nu går runt och tänker på. Jag tänker dock inte sluta förbereda mig, jag är nu redo för min allra första stp och även om det blir en billig sådan till att börja med så kommer jag fortsätta gå framåt. Jag har en lista med namn som jag kan tänka mig att använda och jag försöker involvera min mamma mer i det hela så att hon inte ska känna som att hon förlorar ett barn. Jag är 25 år gammal, jag vill börja leva som mig själv, och jag kan bara hoppas att det går vägen så att utsidan kan spegla vad som finns på insidan. Det är allt lite spännande det här!

Likes

Comments

Jag har väntat i så många år på att få komma till en specialist. Men har kämpat ännu längre med mitt självhat. Och nu när jag väntar på en kallelse till ett första besök, som skulle kunna vara när som helst under året egentligen, så är ångesten plötsligt starkare. Det har inte bara med det här att göra, men det är ofta kopplat till hur jag känner gällande min kropp. Jag bröt ihop i söndags i duschen för att jag tvingades se mig själv och ta på den kropp som inte borde vara min. Det var länge sedan det blev så illa, men det faktum att jag har kroppsdelar som inte borde vara där är mer ångestframkallande än någonting annat.

Jag hoppas att jag kan få en tid relativt snabbt. Sedan är det mycket väntan, men om jag bara får komma dit så att det åtminstone händer något. För att bara sitta här och vänta tar livet av mig. Jag vill att de ska ske nu, jag vill inte vara den här personen längre. Jag vill inte gå till affären och bli tilltalad hon. Jag vill inte vara min mammas dotter. Jag vill inte vara mina bröders storasyster. Jag vill inte vara någons faster. Jag vill vara raka motsatsen till allt det där, och jag vill vara de nu.

Ikväll har jag haft stora problem med min ångest. Den har gjort mig rastlös. Jag sitter och skriver detta inbakad i mitt kedjetäcke. Inte för att det hjälper speciellt mycket, men det gör en liten skillnad. Om jag inte känt mina bröst eller sett dem under tröjan, jag har valt mörka kläder för att minimera den risken, så hade det förmodligen känts bättre redan nu. Men jag kan inte se förbi allt som är fel med mig. När jag var yngre så ville jag skära bort mina bröst, så illa var det då. Idag kan jag hantera min ångest på ett annat sätt, men jag får fortfarande infall då jag skulle kunna slita loss dem. Jag förstår inte varför jag är född med den kropp jag har. Jag vill ändra den så fort som möjligt.

Likes

Comments

I Sverige kallas det fortfarande att få diagnosen transsexuell. Denna diagnos skriven på papper ger dig rättigheter. Du kan genom detta lilla ord få de operationer du behöver, du kan ändra ditt namn och kön på viktiga dokumentationer. Utan denna diagnos kan vi i Sverige inte "byta kön". Jag hatar dessutom att använda orden "byta kön", för mig och för många andra transgender folk handlar det snarare om att få en kropp som ska spegla det som redan finns på insidan.

Jag sitter just nu och väntar på att få ett första möte på specialmottagningen. Jag har väntat i åtta månader sedan remissen mottogs dör. Du läste rätt - åtta månader. Och det är ingenting i jämförelse med åren jag vänta på att ens få den remissen. Jag var till läkaren 2014 och frågade om de kunde skicka en remiss vidare så att jag kan få en utredning för jag hatar hur jag ser ut. Jag fick fylla i ett sådant där självbeskattningspapper och han lovade att han skulle skicka remissen men jag hörde aldrig av någon. Hade jag inte varit så rädd för konfrontationer så hade jag gått tillbaka och frågat varför han inte gjorde som han sa, men det är som det är. Nu har jag i alla fall fått rätt hjälp. Så det enda jag behöver göra nu är att vänta på kallelsen som borde komma snart. Det är därför jag skapar bloggen nu, jag vill dokumentera lite innan jag börjar själva utredningen.

Jag kommer skriva om rädslor, osäkerheter, hur det var att inse att jag är trans, vad jag gjorde då, hur jag kom ut (till vissa personer), varför jag är rädd att komma ut till fler, vad för saker som finns där ute för att minska könsdysfori, vad könsdysfori ens är, min ångestproblematik, bakgrundshistorier som kan spela in, det här med att välja nytt namn och allt sådant som kan och har spelat stor roll i mitt liv som transgender. Jag gör inte det här för att öka förståelse och jag har inga mål med denna blogg. Detta är för mig, och om någon skulle vilja följa min resa mot den jag egentligen är så välkomnar jag det så länge det är med respekt.

Likes

Comments