View tracker

År 2016 ett år med förändring, ett år då jag fått kära känna mig själv på helt nya plan.

2015 var ett år som bara blev bättre och bättre.
Tanken var att 2016 skulle fortsätta i samma riktning mina löften var att debutera i athletic fitness på decembercupen i Lund, jag skulle fortsätta att utvecklas på fotbollsplanen. Mitt största mål var att jag skulle må bra, jag skulle göra saker som gjorde att JAG mår bra.

Året började på ett liknande sätt som 2015, onsdagen innan futsal-SM bröt jag lilltån på samma fot som jag året innan...
Idiot som jag är försökte jag spela sm med bruten tå men det blev bara värre o värre tills jag knappt kunde skjuta ifrån med foten och det slutade för mig i besvikelse och tårar.
4 veckors vila från fotbollen och först 20 januari fick jag springa med den älskade bollen igen. För andra året i rad missade jag försäsongen...

Trots denna "motgång" var februari en bra månad. 4 av 4 jobb som jag sökte fick jag, då fotboll är mitt liv och att det i våra kontrakt stod att vi skulle prioritera fotbollen så valde jag det som gjorde att jag kunde medverka på flest matcher.
Kunde medverka på alla utom en.

Fick spela 1 match på försäsongen efter skadan, åkte på kopparcupen i Åtvidaberg med U-laget, där vi stod som segrare.
Kanske ville jag för mycket, kanske åt jag för dåligt, men min höft började under mars månad att krångla, smärta som strålar längs med hela benet och upp i ryggen. Började gå hos en naprapat, fick övningar så det kändes lite bättre.

8 april rullade bilarna mot Jönköping för träningsläger. Jag hade väldigt mycket ångest inför den här helgen och kände mig lite utanför laget på grund av alla missade träningar under våren och att då på första träningspasset dra ljumsken i första riktiga bolltouchen gjorde inte saken bättre.
Åter igen fick jag stå utanför och kolla på.

Jag vilade några dagar och ljumsken kändes bättre, serien skulle dra igång och jag skulle spela första matchen med u-laget.
11 minuter blev det mot Lotorp innan jag landade sjukt fel på högerfoten och det blev en sväng till akuten. Blev bara en rejäl stukning så veckan efter var jag tejpad och tbx i full träning.
Sjukt dumt och smärtan i höft och ljumske kom tbx. Åter igen blev det träningsförbud, denna gång på obestämd framtid.

Under det här uppehållet fick jag en möjlighet till ett jobb på 100% där jag skulle få möjlighet att delta på alla fotbollsträningar och alla matcher. Visst fanns det nackdelar med att ta det jobbet men fördelarna fällande min fritid vägde över.
25 april började jag mitt kontorsjobb med 8h framför dumburken med telefonen mot örat.

13 juni är jag tillbaka på planen för match tillsammans med U-laget 85 minuter på naturgräs, vinst med 1-0, kroppen höll och glädjen var total.
2 U matcher och 2 A- matcher på bänken hans med innan det blev dags för sommaruppehåll.

Nu började sommaren, helt plötsligt slog en våg av ångest över mig, många gick på semester och det blev väldigt lite att göra på jobbet. Att få tid till att tänka och ha mycket ångest i kroppen är ingen bra kombination. Maten blev lidande och jag levde i en period på 500g kvarg/dag och kaffe i mängder.
I juli klev jag på kostschema för att börja skala av inför decembercupen.
Det blev lite bättre med matvanorna när någon sa åt mig vad jag skulle äta.
Men i juli gick jag in i en depression och varje dag gick jag till jobbet med prestationsångest. Jag är knappt medveten om vad jag gjorde om dagarna, allt gick bara på autopilot.
Jag fick antidepressiva tabletter. Efter en veckas semester kändes det som att jag var påväg uppåt igen jag mådde lite bättre. För att åter igen nockas av prestationsångesten full kraft.
Det som fick mig upp ur sängen var tanken på att få spela fotboll/träna på kvällarna. Depressionen gick så långt att jag inte vågade köra bil längre, jag visste inte om jag skulle komma fram eller om längtan över att bara få slippa allt skulle vara för stark.

Ett sms från min syster onsdagen 17 augusti fick mig att bryta ihop, det tog 30 minuter för mig att komma igenom det, tårarna rann och jag fick springa in på toaletten för att torka bort dem så att ingen av mina arbetskamrater skulle se. Jag rasade ihop alla mina murar jag byggt upp för att skydda mig från omvärlden rasade samman. På mitt jobb på mitt kontor mitt i morgonrusningen...
8.30 stämplade jag ut där, för vad som skulle visa sig, sista gången.
Mamma hämtade upp mig och jag somnade på deras soffa och sov i flera timmar.
Efteråt fick jag reda på att min arbetskamrat till lika vän varit förbi efter jobbet för att se om jag mådde bra.

En höst i tankarnas värld, jag får efter 60 minuters samtal en diagnos, jag och min familj ifrågasätter det, hur kan de efter 60 minuter sätta en så stor diagnos som bipolär?
Diagnosen är satt och läkaren är 90% säker. Medicinering och sjukskrivning påbörjas. Mina dagar flyter samman, antingen ligger jag död i soffan eller så går jag kilometer efter kilometer, i genomsnitt gick jag 2,5 mil/per dag denna höst. När jag låg i soffan blev kriget i mitt huvud för jobbigt, och att träna och promenera blev min medicin. Fotbollsplanen blev min fristad. Men jag fick koncentrationssvårigheter och drog mig undan.
Jag började bli ifrågasatt, det var inte bra för laget om jag inte kunde bidra till glädje.

En osäkerhet slog till och jag började tänka även på planen. Jag ifrågasatte vad jag gjorde där, varför jag fick speltid etc.
Jag kände mig tvungen att dra på mig en mask ett påklistrat leende och en glädje som aldrig nådde mina ögon. Jag tränade som en idiot. När tankarna blev för mycket tränade jag skiten ur mig själv. Det blev min terapi...

Vi gick och vann divison 1, jag ler på bilderna men gråter inombords.
Kvalet mot divison 1 väntar. Mitt självförtroende och min självkänsla är i botten. Att behöva argumentera för varför jag väljer att äta min egna matlåda istället för att chansa att restaurangen vi äter på i Falköping inför första kvalmatchen orkar jag inte lägga energi på. Mina höfter gav upp träningen innan bussen rullade iväg mot Falköping och jag förstod att jag skulle börja på bänken. Det är min systers födelsedag och jag väljer att tillbringa en hel dag tillsammans med mitt fotbollslag.

Ju längre matchen lider desto mer börjar jag inombords be om att få slippa gå in. Mina inre demoner säger att jag kommer orsaka en förlust.
Men när domarens visselpipa ljuder sköljer besvikelsen över mig. Jag har fått spendera en hel dag i en buss med mina tankar utan att få mina terapeutiska kilometrar, jag har fått nya tankar inför hemresan och jag tvivlar mer än någonsin på om jag ens hör hemma på en fotbollsplan.

Min chef vill att jag under den här tiden ska komma förbi 1 gång i veckan för att hålla kontakten med mina rvetskamrater. Jag skäms för att gå dit, jag har ångest för att träffa några personer som per mejl från min chef fått reda på den diagnos sjukvården ställde på mig. Veckan innan min sjukskrivning går ut pratar jag och min chef om hur mycket jag ska komma tillbaka och vilka tider.
Jag mår lite bättre, ser faktiskt fram emot att få börja jobba, få lite struktur i min vardag. 3 dagar innan jag skulle börja ringer min chef och säger att de inte vill förlänga min anställning när min nuvarande provanställning går ut...

Om min självkänsla och mitt självförtroende var i botten så sjönk jag ännu djupare.

Inför den sista kvalmatchen till divison 1 byggde jag upp en mur en känsla av att jag kommer inte få speltid men jag ska Janne mig peppa alla andra, chocken var väldigt stor när jag med 10 min kvar av matchen får hoppa in som toppforward. Att vi skulle vinna var redan klart men jag fick iaf springa några meter.

När visselpipan ljöd var det första gången på väldigt länge som jag kände glädje, en glädje som fotografen till NT fångade på bild.
Glädjen över att äntligen känna glädje gjorde att jag blev ännu gladare, nästa år spelar vi i divison 1!

Försäkringskassan ansåg att om man tränade så många timmar per dag som jag gjorde så kunde man jobba, vad de inte förstod hur mycket jag än försökte att förklara för dem var att min träning dövade känslorna så som en del använder alkohol och droger.
Att behöva slåss för sin rätt att få vård och sjukskrivning när man lider av psykisk ohälsa är för mig oförståeligt, hur ska man då tro att man är så sjuk att man har rätt till vård?

Satsningen mot scenen fortsatte, det var det ända som fick mig ur sängen om dagarna 2 dagar innan tävling fick jag träffa överläkaren på psykiatrin.

Äntligen någon som lyssnade på vad jag hade att säga.
Diagnosen bipolär togs bort, en lättnad sänkte sig samtidigt som tvivlens och ångesten smög sig på.
Hade jag rätt till hjälp?

Tävlingshelgen var en helt ny upplevelse nakna kroppar på rad, dofter av spraytan. Har nog aldrig varit så brun. Adrenalinet sprutade i kroppen. Att stå på scen i en minimal bikini, sätta PB i chans och rodd trots att jag veckan innan legat i feber och varit dyngförkyld. Jag älskade varenda sekund av det.
Det bästa jag vet är att få stå på en scen med strålkastarna riktade mot mig.

Efter tävlingen slog ångesten till som en käftsmäll. Jag visste inte hur jag skulle hantera mat.
Jag åkte till Danmark och Odense för att krönas till Lucia. Tre dagar utan träning och bara äta det som serverades på tallriken.
4 dagar senare kom Odenses Lucia, Maria till Norrköping för att bo hos mig under sin vistelse. Åter igen 4 intensiva dagar utan träning och mat som serverades, ät och se glad ut.
Luciafirandet var en otroligt rolig upplevelse och jag önskar att den hade varit fri från ångest.


Tack vare att Norrköpings tidning uppmärksammade att jag blivit Lucia, fick jag en förfrågan om jag inte borde söka till ett gym som PT.

Jag tackar föreningen Norden för att jag fick äran att bli Norrköpings Lucia 2016! Tack vare er kommer jag att starta 2017 på mitt favoritgym Actic som Personlig Tränare.

Likes

Comments

Det har hänt mycket på kort tid och dagarna är väldigt intensiva. Det har varit fullt upp med luciaövningar och framträdanden tillsammans med luciatåget 🕯🎅🏼

Mitt i allt startade tömningsveckan💪🏼👊🏼

På lördag drar jag till Lund för att på söndag göra min debut i Athletic Fitness.
Har inte hunnit tänka så mycket på det, då det händer så mycket annat samtidigt. Sista månaden har gått fort, nästan gör fort.

Innan jag åker måste jag packa väskan som ska med till Odense då jag bara kommer hem o byter väska innan jag på måndag tar tåget ner till Danmark 😊

Är så otroligt glad och hedrad över att jag får möjlighet att åka till Odense.❤️💕

Likes

Comments

Igår kväll gick en barndoms dröm i uppfyllelse.
Att jag får representera Norrköping känns overkligt.

Jag känner mig väldigt hedrad över att ha blivit vald till årets lucia. Vi var 7 stycken tjejer som var kandidater och alla är helt underbara människor.

Trots att vi har lärt känna varandra på bara 5 trådar så har jag fått 8 nya vänner för livet.

Tillsammans kommer vi att stå på scenen i Louis De Geer hallen och sjunga två helt magiska sånger.
Tillsammans kommer vi och Odenses Lucia att sprida ljus och värme i Norrköping den 13:e.

Vill tacka föreningen Norden, Kulturskolan för att jag får denna möjlighet, NT för stipendiet med 13 sånglektioner.
Tack!!

Likes

Comments

Att få skapa,fånga upplevelser och vara kreativ.

Att få ge uttryck för sina känslor.

Bilder och foton som speglar mitt humör...

​Sometimes I need
​to go off on my own. 

I'm not sad

I'm not angry

I'm just recharging my batteries

När jag fotar och målar kan jag se på världen ur nya perspektiv.
​Gå in i min egna bubbla för att samla kraft

Likes

Comments

1-0 på en hörna. Målet gjordes av Emma.

Att känna glädjeär något jag har haft svårt för under de senaste månaderna. Men igår stod jag där när slutsignalen ljöd och log av ren och skär lycka.

I vår sista kvalmatch besegrade vi Husqvarna med 3-0 inför näst intill fulla läktare. DEn vinsten innebär att vi nästa säsong kommer att spela i divison 1.

​Hade med mig kameran till matchen och passade på att fånga lite på bild.

Likes

Comments

Jag vet vad som är "fel" med mig.
Jag vet att det där mörkret inte kommer att sluka mig.
Jag vet att jag i perioder har mått precis tvärt om.
Där jag har älskat livet där ingenting är omöjligt och jag klarar allt.

Nu för tiden ska jag slippa alla de höga berg av lycka och de djupa dalarna med ångest.

Det svåra är att lära sig hur lång sträckan mellan de olika känslorna kommer att vara.

Det tar tid att lära sig vart lyckan finns och det tar tid och hitta vart jag är ledsen.

Just nu är allt någonstans i mellan och när man inte kan sortera sina känslor lämnas man med en känsla kvar.
Ilska...

Likes

Comments

I våras satt vi i en konferenslokal i Jönköping och satte ett mål.
Ett mål där vi den här säsongen skulle vinna division 2.
Vi skulle ha en säsong fylld med glädje, hög träningsnärvaro och vi skulle kämpa och stötta varandra.

Idag spelade vi vår sista hemma match i serien. Med en seriematch kvar att spela säkrade vi seriesegern.

Vi har haft en säsong där vi hitintills inte har förlorat en ända match!!!

Nu väntar assyriska borta nästa lördag innan det är dags för två kvalmatcher.

Världens bästa tjejer! Nu kör vi, siktet inställt på divison 1 nästa år!! 💛🍾🎉⚽️💛

Likes

Comments

Äntligen semester 😊 har senaste veckorna känt att det är något som min kropp har längtat efter.

Denna semestervecka kommer att spenderas på Öland😊
Sol träning och inga måsten...
Nu ska jag försöka koppla av ☀️☀️

Laddat upp med matlådor för hela veckan och även en proteinpulver o chokladsås inköpt på proteinexperten 💪🏼👌🏼😋

  • 157 readers

Likes

Comments

Två "vilodagar" på raken blev det innan det idag var dags för ryggbygg.

I onsdags var det Coachträff. Formkoll och planering inför hösten.
På måndag blir det dags att kliva på kostschema, vilket ska bli skönt, då kosten är något som i mitt liv inte alltid är högsta prio.

Så nu blir det ordning o reda samt träningsmässigt tillbaka till gamla AF schemat😊

Skillnaden från förra hösten är att jag inte längre har mina fria lördagar utan kostschema 7 dagar i veckan 😊😋

Nu fortsätter resan mot mitt mål och mer muskler ska fram, chans dips och rodd ska det tränas på och posering ska nötas.

Videon från dagens ryggpass

Likes

Comments

Nu börjar äntligen min vardag och mina veckor att bli normala.
En vecka har jag hunnit bo i min nya lägenhet och jag trivs verkligen som fisken i vattnet.

I träningsläger har jag inte kunnat träna ordentligt på 2 veckor pga av sjukdom. Äntligen frisk och även fått klartecken med foten så nu kör vi 😊😊

Jag har även tagit ett steg till i min fitness-satsning och tillhör nu Team Proteinexperten 💪🏼 nu är det verkligen på riktigt.

När jag har varit sjuk och inte kunnat/fått träna han jag fundera en hel del på framtiden.
Jag har många drömmar och mål. Så nu är det dags att sätta sig ner, skriva ner dem och börja beta av dem.

Ingen dröm är för stor eller för liten, så länge du har tron och viljan så kommer du lyckas.
Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid 👊🏼

Likes

Comments