Header

Nästa inlägg, det vill säga detta, skulle handla om Eskilstuna. Utan att nämna Kent - vilket är lätt eftersom de ju lagt ned.

Om jag inte helt misstar mig, har jag haft att göra med tre personer från Eskilstuna. Alla tre känns som hyfsat rimliga personer och då kan en ju förledas att tro att alla Eskilstunianer (?) är sådana. För är det inte så en gör med generaliseringar - känner en inte till annat, förutsätter en att alla är som personer en lärt känna.

Den jag kommit närmast av de tre är en helt fantastisk människa och vän. Skulle du fråga honom själv, skulle han hålla med. Åtminstone sådär på ytan. I själva verket anar han nog inte ens en aning om i vilken omfattning han uppskattas av vännerna han har runt sig. Det kanske är tur. Emellanåt kan han vara så odräglig av självsäkerhet att hälften kunde vara nog.

Är jag motsägelsefull nu? Så kanske en blir när ord är svåra att finna för att känslan till fullo ska kunna beskrivas.

Eskilstuna kallas visst för Älsklingstuna av somliga. Vad jag vet är det bara människor bosatta i staden som säger så. Om det bara är människor bosatta i staden som känner så, vet jag inte.

De kanske har ett fotbollslag?
Ett handbollslag?
Kanske är det därifrån någon av Sveriges mest prisade boxare kommer ifrån?
Ingen vet.

En annan Eskilstunian tycker om att mansplaina (förklara saker för människor utan att människorna bett om det) och gör det med den äran. Det kan tänkas vara så att denne herre fick en blogg uppkallad efter sig där någon icke namngiven skulle fånga alla sanningar och anekdoter som undslapp herren. Ofta handlar berättelserna om någon historisk händelse - med en humoristisk och analytisk knorr.

Samlas folk på torget i Eskilstuna för spontana friskvårdsaktiviteter?
Är demonstationstågen på första maj en uppvisning i arbetarrörelsekraft?
Brukar barnvagnsmarschen äga rum i Eskilstuna?
Frågorna hopar sig men ingen verkar ge ett svar.

Den tredje personen är välformulerad. Påläst. Klok och omtänksam. Säg ett ord som sammanfattar kompetens och vänskap och du fångar hennes essens. Sarkasm! Du måste lägga till sarkasm för att hon ska få en sanningsenlig beskrivning.

Vintrarna är tråkiga i Eskilstuna. De glömmer ofta bort det där med att vinter innebär snö och inte fotboll framför TV:n. Hur tränar en till Vasaloppet i Eskilstuna? Omöjligt.

Någon gång får jag kanske chansen att besöka Eskilstuna och inte bara passera på väg mot Västra Götaland. Det kan tänkas ske en dag. Trots att Kent inte längre existerar.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

För inte alls länge sedan fick jag en fråga om makt. Eller kan det varit så att jag började prata om makt och personen jag talade med blev förvånad över att jag talade om ordet i så positiva termer? Oavsett vilket överraskade det mig - att jag blev ifrågasatt över mitt sätt att använda ordet.

För visst är makt något bra. Motsatsen - att vara maktlös - fyller mig med sådant vemod och ja, vanmakt, att jag förstår varför personer med den känslan väljer att alienera sig och att slå in på vägar som annars inte varit tänkbara.
"Men makt kan ju missbrukas?"
Såklart. Vatten är ju något vi generellt brukar se som en bra sak. Trots det hör vi om drunkningar, om vatten i form av snö som väller ned för berget i laviner och emellanåt också om vattenförgiftningar. Finns det något som inte kan missbrukas, användas felaktigt eller vara farligt i fel dos eller form?

Att ha makt innebär att en har förmåga att förändra. Skulle jag inte gilla att förändra skulle jag inte ha någonting att uträtta. Skulle det vara så att Sverige var helt och hållet perfekt, vad skulle då behöva ändras? Vi har det otroligt bra i vårt land, på ungefär alla punkter kan vi jämföra oss med ungefär vilket land som helst och ändå "vinna". Mycket har förändrats genom årtionden tillbaka men för att vara ärlig - hur skulle det annars se ut? Vissa förändringar är förstås att betrakta som negativa. Jag tror att de flesta skulle vilja ha en närmare relation till människorna som bor nära en, beroende på var en bor skulle många också vilja ha fler som bor nära en, samhällsservicen har försvunnit från många platser och folket med den. (Eller om det nu var tvärtom.)

Bara i det förra stycket finns några saker jag ser som skulle behöva förändras. Skulle jag sakna makt att göra något åt det hade en livstid i stugan kännas rimligt men nu kan jag påverka! Genom mitt uppdrag? Absolut. Men framförallt genom att vara medborgare och aktiv i ett politiskt parti. Om en enda människa - eller 24 som i regeringen - eller 349 som i riksdagen - hade all makt i landet, tror jag inte vi hade fått till någon förändring som var bra för gemene person. Även om vi har en extremt flitig och ideologiskt driven regering består den bara av 24 personer. Vi behöver fler.

I princip dagligen får jag förslag och idéer skickade till mig; via e-post, pappersbrev eller inlägg på min Facebook-sida. När jag möter folk får jag ytterligare fler. Det är inte alltid så att personerna jag träffar börjar med att säga: "jag har en idé, kan ni inte göra X, Y eller Z istället?" utan det växer fram i samtalet, presentationen, mötet. Med kunskap om samhället växer också förmågan att utöva makt - att lyckas få förändring på det sätt jag tycker något bör förändras.

Tycker du att "politiker inte fattar något"? Har du då försökt få oss att förstå? Har du bjudit med dig en förtroendevald till ditt arbete, har du delat med dig av den kunskapen du besitter, har du skickat iväg ett meddelande?
Har du någon gång tänkt att du kanske borde engagera dig? För det skulle ju innebära att åtminstone en förstod.

Jag har läst ett citat sedan jag var barn och det har fastnat men det var inte förrän jag blev fackligt förtroendevald jag började gilla citatet. Du kommer känna igen det.
"Fråga inte vad ditt land kan göra för dig. Fråga dig vad du kan göra för ditt land."
Förändringen är upp till oss - inte till enskilda individer. Sluta förakta makt, se till att ta den. Makt är gött, makt är bra och makt är otroligt viktigt (att den hamnar i rätt händer)!

Likes

Comments

Jag vet inte varför Metro väljer att göra så här. Räcker inte de illavarslande nyheterna till? 2016 var ett hemskt år om en bevakade nyhetssidor eller lyssnade på någon P-kanal på radion. 2017 har hittills inte varit något under av pepp och glada tillrop för den utrikespolitiskt samhällsintresserade medborgaren.
Att genom en sådan här löpsedel skrämma slag även på IPA-och skäggälskarna är i mina ögon rent brutalt!

Skägg är ingen trend. Det är en livsstil.
Öl är gott. (IPA är en ölsort.)

Sådär rent personligen har jag just landat i ett hotellrum i Luleå där jag avnjutit min wrap-middag. (Bokstavligt talat vatten och bröd!) Det är gött att återse snö och Norrbotten! Imorgon ska jag få se ännu lite till, då hägrar Tornedalen och förhoppningsvis en liten bastu också.

Bra så. Godnatt!


Likes

Comments

Förra veckan hade vi besök här i huset. Ett femtiotal barn kom all the way från Järva och hälsade på. För att göra rundturen mer intressant, hade kloke Anders valt att dramatisera den. En person skulle föreställa medelmåttan, en annan någon gammal kung, en tredje den första kvinnan som kom in i riksdagen och ytterligare en fick vara ett gammalt kommunistspöke.

Jag fick vara 80-talet. Eller egentligen Lahja Exner, den första ledamoten född i ett annat land än Sverige. Hon påbörjade sitt uppdrag några år innan jag föddes och ser inte det minsta ut som mig så jag improviserade och försökte istället efterlikna hennes första riksdagsårtionde.

Det här med att hänga med kids. Är inte det något utöver det vanliga? Om en vill ha energi, nya tankar och bara känna att en lever för en stund så är det väl ändå det en ska göra? Det är verkligen dagens tips från coach!

En konstant i ett liv fullt av förändring är för mig min träning. Emellanåt tenderar jag att falla ned i någon sorts "hopplöshetsträsk" och genom enkel självdiagnos kan jag då bocka av:
1) Är jag hungrig?
2) Har jag sovit för lite inatt?
3) Har jag tränat idag?

Om någon punkt inte kan bockas av är det sedan enkelt att åtgärda. Oftast klarar jag av både mat-och sömnbrist men bristen på motion: kan inte hända utan att humöret faller. Pepptips 2 är alltså: lyft tunga saker/gå ut i vädret och rör på dig/lägg dig på en matta och gör rörelser som kan kallas yoga eller bara krumbukteri. Känn att kroppen används, det är det kroppen är till för!

Sedan är det hemskt gott med Nutella också.

Sista pepptipset då. Därmed också sista selfien. Jag utgår nämligen ifrån att alla blir pepp av min vackra nuna, med andra ord är hela det här inlägget ett enda stort upplyftande bara genom att se bilderna!

Efter uppmuntran av Alex köpte jag läppstift. RÖTT läppstift. Förutseende som jag emellanåt är, provade jag det innan jag begav mig ut bland människor i det. Och bilderna med mig får mig närmast att tänka på en clown.

Dagens sista pepptips: skaffa läppstift. Måla läpparna. Ta bilder på eländet. Prova göra något med läppstift på. Upptäck att läppstift fastnar på ALLT. Kaffebryggaren (hur tillverkar jag ens kaffe?), köksbordet (!), händerna.

Pepp kanske egentligen är fel ord...men du får dig åtminstone ett rejält skratt!

Imorgon ska jag inte ha med en endaste selfie. Det är ett löfte.

Likes

Comments

Hösten 2012 växte jag upp. Jag började bry mig om vad jag åt, skaffade personlig tränare och glömde bort att köpa mjölk till lägenheten. Efter 21 år med kaffe startade en ny era och jag slutade späda ut den svarta kärleken - jag växte upp. När jag numera får frågan om jag ska ha mjölk i kaffet är alltså mitt självklara svar: "nej, jag är vuxen".

Det där med att bry mig om kosten försvann rätt fort från mitt fokus..18 kg och tre månader senare hittade jag Juleskum hemma hos mamma och jag var fast i fördärvet igen. Nåja, det var skönt så länge det varade. Numera äter jag allt jag får tag på och i MÄNGDER!
(Om det lät som något märkligt slags skryt, ta det lugnt. Det var det inte. Snarare en krass beskrivning av en verklighet där jag inte orkar lägga ned energi på en sak till.) Den personliga tränaren? Han flyttade och ersattes av en annan. Som sa upp sig och ersattes av en annan. Så träningen: den funkar.

När jag började reagera på begreppet "Norrland" vet jag inte men det kan mycket väl ha varit hösten 2012, det också. Jag började reagera på en massa grejer då och det var kanske på tiden. Att använda det ordet för att beskriva hela området som täcker över hälften av Sveriges yta är helt okej i mina ögon. Fast - i ärlighetens namn - hur ofta gör folk det? I vilka sammanhang BEHÖVER en använda ett samlingsbegrepp för det? Lika ofta som en behöver säga "Svealand" och "Götaland", antagligen. Det är förminskande och framför allt respektlöst. Att ha dialekttävlingar där "norrländska" anses vara en dialekt - verkligen? På vilket sätt låter jag som bor i Kiruna som min kollega från Gävle? På vilket sätt låter en Pitebo som en jämte från Åre? För att inte tala om jämförelsen mellan Arjeplog och Sundsvall. Kamma er för tusan!
Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland, Jämtland och Gävleborg. Fem län. Med dialekter inom sig som inte liknar varandra. Med människor som inte delar vare sig förutsättningar eller livsstil. Med människor som dricker sitt kaffe svart och människor som hellre dricker te. Eller gin, vad vet jag?

Så männen i Norrland...är de skoterraggare allihop? Jag vet inte. Vad är ens en skoterraggare? Jag ser framför mig en person med "bya-kavaj", alltså Helly Hansen-tröja och kanadabyxor. Mest för att sötaste Markus faktiskt hade det när vi var unga. Var han skoterraggare? Tja..han körde skoter och har då lyckats ragga upp ett antal tjejer så kanske.

Jag vet en kille i Kiruna som inte ens äger en skoter.

Hösten 2012 är sist jag hade ett förhållande. Alltså, ett förhållande som folk pratar om när de pratar om förhållanden. Som i flicka och flicka eller pojke och pojke eller flicka och pojke som blir kära och börjar hänga med varandra och kanske till och med pussas emellanåt. Det känns lite konstigt. Att det gått så länge, alltså. Till dess hade jag i princip haft förhållanden sedan jag var 16. Bara korta pauser emellan. Jag hade liksom vant mig vid att vara den där som var en del av ett par. Medan jag nu inte ens kan komma ihåg vad det var en hade en partner till. Äter den själv? Måste den rastas? Blir den ledsen om jag glömmer bort att säga att den är duktig ibland?

Det där sista var ett skämt. Det är klart jag vet att även pojkvänner behöver äta emellanåt. (Heter det förresten pojkvän fortfarande? Borde jag säga "mansvän" nu när jag passerat 30?)

Frågan kommer emellanåt och jag har liksom inget svar - jag borde kanske vara van att svara vid det här laget och alltså fixat en standardreplik men jag är dålig påsmeta där med fraser som en slänger fram utan att de betyder något. "Varför har du inte träffat någon?"
Frågan kan vara formulerad på olika sätt men innebörden är den samma: "vad är det för fel på dig?"
På det finns inget bra svar, kan jag lova. Jag tycker ju inte att det är så mycket fel på mig men jag kanske har..otur? Jag kanske inte vet hur en gör när en raggar? (Borde fråga Markus.) Jag kanske bara inte träffat rätt? Slå ihop de tre alternativen och du kommer nära sanningen. Fast jag tror inte på otur. Bara olyckliga omständigheter och ett liv på vift.

Övriga relationer - de där viktiga - är dock de finaste en kan tänka sig. Min familj finns alltid där för mig och det är inte något som är bara en standardfras. Det är det de är. Hjälper till att tömma min postlåda när jag inte kommer hem mer än varannan helg, lagar mat åt mig när jag kommer hem, flyttstädar mina lägenheter när jag flyttar. Allt.

Mina kompisar. Oj vad många de är! Jag trodde alltså - på riktigt - att en bara kunde ha några få nära vänner. Mina kompisar är mig nära och de är många. Sådana där en litar på och som ser till att rycka upp mig och med mig och som kommer med hallonsaft när jag är sjuk.

Sedan har jag mina kusiner. Typ 100 stycken. (Drygt.) Fast i ärlighetens namn är det nog bara en 10-12 av dem jag faktiskt har kontakt med hyfsat regelbundet.

Kollegor. Tidigare arbetskamrater. Fackliga kärlekar. Bekanta. Folk jag möter på byn. Relationer - korta och långa. Fast inte i "pojke-möter-flicka"-konstellation. Bara sådär...bra. Och fint.

Igår skrev jag om Hemi. Mitt livs kärlek. Hon är fin, hon. Jag ville ha en Chrysler 300 med Hemimotor när jag var yngre. Det vill jag inte längre. Jag har något bättre än det, en helt annan typ av kraftmaskin!

Imorgon skriver jag om något helt annat. Hejdå.

Likes

Comments

Den tionde augusti för drygt åtta år sedan föddes min livskamrat. Några veckor senare träffades vi, på en gård i Smålands Stenar. Hennes mamma var en fena på att fånga flugor, vilket nog kom väl till pass på gården där flugorna fanns i nästan lika stor omfattning som myggen hemma i Maunu. Den första valpen som kom oss till mötes var en liten rultig boll med rosa halsband. En riktig charmör som genast verkade ty sig till mig trots att mitt sällskap nog var både mer hundvan och platsvan. Av alla valpar på gården, var det hon som valde mig.

Jag och Hemis första människa i livet hade gjort upp på förhand vilken valp jag skulle ha. Hon hade döpt henne efter mitt önskemål och för att jag skulle kunna identifiera henne på bilderna hade hon fått ett rosa halsband. Vårt första möte gjorde dock att jag fick känslan av att hon också valde mig - att det inte bara var mitt val hundratals mil norrifrån.

Hemi blir alltså nio år gammal i år. Hon är en Bernerweiler eller en Rotter Sennen - den perfekta hundrasen! Hennes pappa var en Berner sennen och hennes flugfångarmamma en rottweilertik. Jag ville ha en hund som kunde följa med mig på skidturer, löprundor och TV-seriemaraton. Därför blev det en Rotterweiler.

Ett dumt val. Hemi HATAR att följa med mig ut och springa. Hon gillar skidåkning. Om det inte går för fort. Eller innefattar jagande av snöskotrar som passerar. När jag lägger mig ned i soffan för att se tv-serier går hon till sovrummet, suckar och börjar sedan snarka.

Jag har förstått - nu i efterhand - att hundar av samma ras som hennes pappa gärna "filosoferar". I den mån hundar nu gör det. Att de gärna sitter på en höjd och iakttar det som sker nedanför. Att de saktmodigt nosar omkring och inte gärna stressar upp sig. Om rottweilern i henne gillar något annat - förutom att äta - har jag inte åtminstone inte märkt det.

Hennes favoritpersoner är många. Hon älskar att få besök och är definitivt en bättre värdinna än sin matte - bemötandet en älskad gäst får i dörren går inte att matcha! Det bästa hon vet är när lägenheten är full med människor, när hon får hälsa på hos mommo och när mommo äter och råkar förlägga en del av sin måltid på golvet.

En rotter sennen är som sagt inget smart val om en vill ha fart och fläkt på motionsrundan men för mig finns inget annat alternativ. Den kärlek som ryms i denna lilla 40-kiloskropp är något magnifikt och alldeles, alldeles underbart.

Pappa kallade henne för sin lilla skogsarbetare. Mamma kallar henne för terapeut. Hennes husse, som i praktiken har vårdnaden även om jag fortfarande säger att vi har delad vårdnad, kallar henne för kärleken och själv vet jag inte vad jag ska kalla henne så det blir oftast "gurkan".

Tack, Hanna-Felicé, för ämnestipset. Hemi är inte helt avhandlad ännu, hon kommer tillbaka.

  • Hemi

Likes

Comments