View tracker

Livet är på riktigt ett stort skämt, emellanåt. Vem straffar en så här?
Jag bröt ihop, för första gången på flera månader. Mitt i en atmosfär där jag var och är som lyckligast och jag kan inte sätta ord på varför jag känner såhär. Varför kom paniken, ångesten och oron mitt bland det bra? Mitt bland kärlek, prestation, glädje och endorfinkickar. Jag vet inte om det var att det var för mycket känslor på samma gång som utlöste allt, men eftersom det fortfarande inte gett sig, såhär 48 h senare, så kanske det var så allt bara blev för mycket.
  
"Det kommer gå över och så småningom släppa, det är bara lite tungt nu för tillfället"
Så har jag lärt mig att tänka nu, att det förmodligen kommer bli bättre bara jag slipper vara i ett så stort sällskap en stund och att jag får tänka på annat. Att det annars oftast senare släpper då jag fått sovit en hel natt, men denna gång försvann aldrig den äckliga känslan och den sitter i än, i detta nu. 2 nätters sömn och tid med personer som bara tagit hand om mig, har inte hjälpt denna gång. Heller inte min medicin. Det har varit 48 timmars lidande, varje vaken minut har varit ett helvete men jag kan inte sätta fingret på varför. Huvudet känns som det kollapsat och de fysiska ångestkänningarna finns där i princip hela tiden. Kroppen har gått in i kamp- och flyktsystemet och går nu där på repeat. Det tar aldrig slut. Kroppen har krampat, något jag aldrig tidigare känt av. Jag har legat ner i sängen och allt i kroppen har spänt sig, precis som att någon dragit ur all luft ur en ballong eller som den känslan och rörelsen du har i kroppen innan du ska spy, utan kväljningarna då. Trodde det skulle bli lättare om jag fick sätta ord på det jag kunde men kroppen fortsätter på repeat. 

Relationen till de runt omkring går inte att se. Det är jag och ett skal, ångesten har fångat in mig och jag kan inte fokusera på andra runt om. Jag kan inte se dem jag älskar mest rakt in i ögonen, jag kan inte hantera situationer som annars är vardag. Jag bara skrattar och fortsätter, trycker på så gott det går, vill bara blunda och stänga allt ute men allt kommer ikapp mig minuten senare. Alla vill förstå och veta hur de ska hjälpa till, men jag vet inte själv.

Jag vet inte vart jag är eller vad jag befinner mig, känner mig som i ett annat universum, som i rymden. Men i rymden finns ju inga känslor, det har jag sett på film. Så vart är jag då? Här är det fullt med känslor, en psykisk instabil människa som inte vet vad hon ska göra med sig själv. Som försöker med allt för att hantera situationerna men som gång på gång gett upp då inget fungerar. Detta är inget rop på hjälp och ingen text där jag ber om att folk ska tycka synd om mig. Detta är för att jag måste få ett utlopp någonstans och få reflektera för mig själv och få fundera på vad det är för fel på mig.

Det kommer bli bättre någon gång. Men inte just nu kanske. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Söndagsångest, ett känt begrepp. Men idag blev det ångest på riktigt, på en söndag. Kunde lika gärna vart tisdag. För tisdagsångest är också fullt normalt. Ni har hört mig berätta om den allmänna ångesten, alla dagar i veckan. Här kommer det detaljerat och naket, rakt på sak. Verkligheten slog till, alldeles får hårt.

Helgen kom med blandade känslor, men framförallt kände jag hopp och lycka då jag skulle få kolla och heja på mina fina lagkamrater på en crossfittävling i Örebro. Det drog ut på tiden och blev alldeles får mycket folk och alldeles för lite syre. Det tog kol på mig och mina nerver, på mitt psyke, min tålmodighet och min kropp... det blev 10 h för mycket i en lokal med ett tusentals personer på en för liten yta. Jag fixade det, ja. För jag hade inget val. Men fick lida för det senare.

Lördagskvällen var också ett töcken av ångest även om jag spenderade den med den finaste personen, ville trycka bort den, hålla den där ifrån men den gick inte att ignorera. Mitt psyke var helt slut efter alla intryck och jag kände mig helt stum. Jag somnade sedan i din famn och sov med dig tills det blev morgon. Det var skönt att vakna upp till en lugn dag, en tanke som jag sedan skulle få glömma.

Jag har tryckt ihop allt på hög, stressat ihjäl mig och viftat bort ångest, försökt skicka iväg den men insett nu att jag ändå måste ta tag i problemet förr eller senare. Det slog ner mig rakt i backen, det blev så otroligt tungt. Varför skedde det nu? När jag var med dig, när jag ändå var lycklig? Eller? Panikångestattack, "fan i helvete", svor jag för mig själv i huvudet, "snälla inte nu." Det tryckte över hela lungorna och bröstryggen, skuldrorna och axlarna. Jag skakade och mådde otroligt illa, funderade på att gå och kräkas, det kanske skulle bli bättre då. Men låg kvar i hopp om att ångestattacker brukar gå ur hyfsat fort, men detta bara fortsatte, ville inte finnas. Det värsta släppte till slut, men har annars resten av hela dagen vart totalt förstörd. Aldrig varit bakfull men kan tänka mig att det var ungefär så jag kände men 10 ggr om. Kände mig helt nedbruten. Det som skulle bli två träningar blev ingen, det som skulle bli en skön dag kändes som att vara på"death row", tiden var snart ute.

Nu har det gått 12 h sen det slog in och jag kan fortfarande känna den där otroliga huvudvärken, ett tomt illamående och en virrig värld framför ögonen. Ibland måste man våga se de där varningstecknen, ibland måste man få gå hem från skolan då psyket inte fixar mer. För när man till slut blundat för allt, inte tagit tag i det tunga, i problemen eller låtit ångesten kommit å gå, så slår det ut såhär kraftigt.

Jag hade sovit alldeles för dåligt och för lite två dagar på rad och viftat bort ångest,bitit ihop och fortsatt när jag egentligen skulle slappnat av och våga vara svag, låta det jobbiga forsa igenom en och lösa allt där och då. När allt kom på en gång blev det för mycket och allting sparkade bakut. Ibland är livet jobbigt och ibland är livet ett helvete. Men det kan också vara kul, men framförallt roligt. Kärlek

Likes

Comments

View tracker

Blandade delar skrivna från torsdag förmiddag till fredag lunch. 

Känner mig helt förstörd och måste bara få skriva igen. Uppehållet har varit ett bra uppehåll och ingen verkar ha saknat mig. Men nu måste jag få skriva. Det är inte alls lika tungt. Jag har hittat kryphål och underbara personer, jag har hittat lite glädje och ännu mer hopp. Men varje morgon känns så sjukt hopplös, så sjukt jobbig. Jag tror jag drömmer mycket sjukt på nätterna, tankar snurrar mer och mer och på morgonen känner jag mig inte alls utvilad. Vill lägga mig på backen, bryta ihop och komma igen, men det är något jag aldrig verkar få göra. Jag bara kommer igen, om och om igen, reser mig upp utan att bryta ihop.

******************************

Jag vaknar med dig vid min sida och jag kan andas men ångesten känns obotlig. Men nu är det fredag och det kommer bli en bra helg. Coacha fina vänner på crossfit-tävling och förhoppningsvis träffa dig.

Måste få avsluta med att hylla er, mina fina bästa, käraste vänner. Unga och gamla. Ni vet nog vilka ni är. Men tack 💕
|L.W| |A.J| |H.F| |M.M| |A.R| |S.H| |M.S|och så du |J| ❤️

Trevlig helg och mycket kärlek. Tovis

Likes

Comments

Mycket kan döljas bakom frasen: "jo men det är ju fredag idag". Livet är bra, för det är ju fredag. Eller?

Jag vaknade nu upp för tredje dagen i rad med ångest som strålar nedför hela benen, kroppen vill fly. Jag vaknade nu upp för tredje dagen i rad med sån ångest att jag knappt kan se det jag har framför mig. Det är otydliga konturer, skakiga händer, blinkade ögon som febrilt försöker få grepp om något stilla att fokusera på. Det gör ont, en ihållande inre smärta längs hela ryggraden, längs hela benen. "Ta dig upp nu, det är ju fredag."
Jag slungar in positiva saker i min hjärna. Jag har det bra, jag borde vara lycklig. Men det funkar inte, det funkar inte idag, och heller inte igår och inte dagen före det heller... ""men kom igen nu, du har ju det så himla bra..." Ja det kanske jag har, men ångesten och nedstämdheten biter i, den vill inte försvinna. Jag vill bara blunda. Lägga mig under täcket igen, försvinna bort. En svacka har fångat mig igen och ingen vill kasta ner stegen. Eller ja, många vill kasta ner stegen men jag kan inte ta mig upp hur mycket jag än försöker... som sagt. Jag har försökt med allt under dessa dagar. Saker har gjort mig lycklig för stunden men sen har det lika snabbt kommit tillbaka... jag har inte ens velat träna.. men tvingat mig till det ändå i hopp om att få endorfinrus, men lika fort som de kom, så försvann även det.

Jag har hittat en pusselbit i mitt liv, det har jag och det är något jag tror på. Jag tar det långsamt bara, låter känslor komma och gå. Funderar mest på varför jag bara inte kan vara lycklig.

Ja ja.. det är ju fredag ändå. Och imorgon är det lördag. Jag vill bara bryta ihop, låta tårar rinna... jag vill ligga på ditt bröst och bara andas. Men det är okej. Allting är okej. "What doesn't kill you makes you stronger"

Kärlek Tovis


Likes

Comments

Det bara är. Det är inget att ha. Ingenting är nåt att ha. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, stanna upp eller fortsätta. Vet inte om jag ska bita ihop eller släppa ut. Likgiltigheten är som att äta maten för att du måste, men den är varken god eller äcklig. Den bara är. Precis som livet just nu. Det bara är där och lägger in tunga stötar ibland. Äckliga måltider som man likt får tvinga i sig för att livet ska gå vidare.

Skoldagar måste genomgås. Prov måste pluggas till. Träningar måste göras. Vänner måste hjälpas. Sen glömmer jag bort mig själv mellan alla saker. Tappar en del av mig i klassrummen, i de kalla korridorerna, på gymmet, på bussen. Jag försvinner in i ett vakuum och allt omkring mig finns men inte jag. Jag står bortom stängda dörrar, går på automatik likt en robot och nu ligger jag bara här och känner att jag är inget att ha och vad är livet att ha... Jag vill dra täcket över huvudet men måste orka. Vill lägga mig på golvet men måste ta mig upp. Vill blunda men måste öppna ögonen. Vill slänga alla papper om engelskans klassiska böcker och om celler i växter inom biologin... Men jag måste plugga, nån gång. Jag kan inte ta tag i det idag. Men det är okej. Det kommer bättre dagar. Det gör de.

Kärlek tovis

Likes

Comments

Allting är inte ett helvete jämt. Vissa lyser upp dagar likt höstsolen och andra håller om en tills allt känns bättre. Idag har livet gått vägen. Jag har fått andats, flera gånger om. Jag har njutit av luften, solen och kylan ute kring benen under en lång och härlig promenad. Jag har njutit av allt runt om och tagit vara på varenda minut. Låtit känslorna komma och stanna, acceptera och ta hand om dem.

Ta hand om livet, någon gång kommer det bli bra. Kärlek 💕

Likes

Comments

Idag är jag inte riktigt här, eller där för den delen. Jag är som bortkopplad, robotstyrd. Finner inga ord. Hittar ingen plats på kartan. Vill fly från något som inte går att fly från. Vill vara som ett gosedjur i leksaksmaskinen. Bli upplockad av den där gigantiska klon, bli nedsatt och tagen någon annanstans, där jag blir trygg. Vill hitta en plats på kartan.

Jag börjar pilla och slita bort min naglar från nagelbanden, en strategi för att komma bort. Vet att jag imorgon kommer vara så sjukt förbannad på mig själv då det bara svider konstant och kan då varken hålla i en penna eller en skivstång... Nagelbanden blöder och svider, värker och pulserar. Men det är ju ingenting, bit bara ihop. Det är skönt att riva bort saker. Någonting frigörs inom en.

Säger åt mig själv att ta tag i livet, men jag vet inte hur man gör, hur man orkar. Jag försöker gång på gång men idag ger sig inte den förbannade ångesten,oron och nedstämdheten. Idag verkar ingenting hjälpa. Frågar mig själv vad jag behöver,men finner inget svar. Drar bort den sista nageln och suckar djupt. Varför mår jag inte bra, varför kan jag inte bara bita ihop och fortsätta. Jag vet att man inte ska blunda för känslorna men idag vill jag bara må bra och vara glad,på riktigt.

  • 155 readers

Likes

Comments

"Varför?" Är en fråga jag ofta ställer, och ikväll undrar jag varför jag plötsligt tappat allt. Från stunder av glädje till gäspningar av ångest.

Ikväll känner jag mig vilsen, borttappad. Som många andra stunder så stirrar jag bara rakt ut, som att världen aldrig har något slut. Jag kastar saker runt mig och kan inte överhuvudtaget leva i det som kallas "nuet". Jag ser vad som händer imorgon, hur jag ska ta mig an de situationerna, ser vad som händer dagen efter de, och dagen efter det. Vad händer nästa vecka, hur ska jag ställa mig till den personen då? Vilka brukar åka buss den tiden på morgonen, hur tar jag mig snabbast hem, när skulle vi redovisa den där boken på svenskan, när skulle rapporten in, när duschade jag håret senast, hur mår hon? Vad ska jag tänka på först? Just här och nu finns ingen enskild tanke. Jag kan inte ta tag i en enda grej, ångesttröttheten slår till men jag försöker lägga kläderna i olika högar för att sedan lägga in dem i garderoben. Försöker samla ihop glas, som jag sedan kan orka gå ned med när jag ska ner för trappen. Helt utmattad. Allting i huvudet, på en och samma gång. Vill hoppa i en isvak, stoppa i mig lite koffein, äta något som gör mig glad och sedan ta tag i det jag måste, och för stunden göra en sak i taget.

Varför kan jag inte bara fixa allt? Jag vill fixa allt nu, nu, nu. Men jag fixar det inte. Jag fixar det verkligen inte nu. Det gör så jävla ont och det är så jävla tungt. Ångsten spökar för mig... Varför blir det såhär... Kära ångest, gå och lägg dig. NU.

  • 137 readers

Likes

Comments

När någon öppnat upp sina armar gör jag mig redo att falla.

Försöker sätta ord på det som inte går att beskrivas. Idag har det varit lyckligt och underbart. Men med alla känslor kommer ännu fler känslor som den sjuka känslomänniska jag är på olika sätt. Till slut kan jag inte fokusera än något annat än just det som snurrar i mitt huvud, men nu måste jag försöka reda ut det här.

Många år av ångest,skam, depressioner och hopplöshet ligger ihoptryckta på hög. Psykolog och terapisamtal bakom stängda dörrar har absolut lossat skruvar men ännu har inte allt fallit på plats. Kärlek har saknats och värme lika så. I flera år har jag uttryckt hur jag bara vill ligga i någons famn och låta tårarna rinna. Låta lite ångest i taget få sippra ut. För den måste ut. Jag lever med en ångestsjukdom och livet blir inte bättre när man försöker rycka upp sig. Man måste bearbeta och hantera på ett sätt som funkar för en själv. Hantera har jag lärt mig rätt bra, men bearbetningen går sakta. Har gråtit för lite tårar, pratat för lite, berättat för lite. Gömt mig i det tysta. Inte låtit mig själv ta den tid jag kanske behövt.

Idag vill jag bara sjunka ihop i en hög, kanske i den högen med alla dessa ihoptryckta känslor...vill stanna där i famnen hos dig.

Stoppade i hörlurarna på bussen efter träningen, med alldeles för lite mat i magen och alldeles för lite timmar på sovkontot. Men jag fick komma bort en stund. Höjde musiken och väntade på att få komma hem och kanske kunna sätta ord på allt det där trassliga i huvudet. En dag i taget bara och jag ska bara vara mig själv.

  • 175 readers

Likes

Comments

Vänner är det finaste vi har, och vi måste hylla dem, ta vara på dem och visa tacksamheten. Allting är inte en självklarhet. Här kommer en hyllning till en vän på hennes 18 årsdag. Men flera rader och stycken i detta är det fler som kan ta åt sig av. Uppskatta era vänner och ta hand om dem,morgondagen är ingen självklarhet.

"Jag slår på "Believe" med Mumford & Sons vill fälla några tårar för alla dessa år du stått där vid min sida när det regnat spik ner i backen. Ibland har jag inte alls trott, trott på att det ska gå vägen. Inte trott att någon velat mig väl. Men sen har någon klivit upp och puttat mig i ryggen. Den någon är du min älskade vän. Min älskade vän som ler mot mig och ger mig hopp. Du har fått mig att tro, tro på livet och tro på mig själv i de stunder jag inte ens sett himlen bortom alla moln.

Nästa låt är "The Cave". Du har aldrig lämnat mig åt slumpen utan gett mig kraft och mod till allt i livet. Du har gett mig styrkan att fortsätta, fortsätta genom smärtan hela vägen ur den. Du har gett mig friheten att tänka efter och låta mig leva mitt liv som jag vill ha det. Du har tagit mig ur så mycket mörker och du bara fortsätter, precis som livet själv. Allting fortsätter och så Mumford & Sons låtar.

"I Will Wait" rullar på efter "The Cave". Och jag kan bara tänka på dig och ****** Du fick din fina prins, precis som du förtjänade. Du förtjänar någon som håller om dig, som tar hand om dig och som är bara bara DIN.
💞💏 och med honom fick du dela din 18 årsdag. Din första dag påväg mot någonting nytt och stort. På väg mot självständighet och fria val. Drömmar och lycka. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, men den som gång på gång uppfyller livets alla önskningar slipper vänta. Men jag kommer alltid vänta på dig, låta allt gå i din takt och låta livet rulla, jag kommer vänta på dig runt hörnet om du kört fast och jag kommer vänta om du vill hålla min hand och springa ut i fjärran över horisonten. Dig vill jag aldrig förlora, så dig vänder jag aldrig ryggen åt och springer därifrån. Dig väntar jag på. I Will Wait for u.

När jag blir nere och ledsen sätter jag på akustiska versionen av "Håll om mig" med Petter. Försöker infinna mig i en känsla av trygghet och att alla vi där ute är tillsammans och att ingen är ensam. För det har du lärt mig. Att vi aldrig är ensamma, hur dåligt eller bra vi än mår så finns det dom som känner lika. Inte exakt lika, men som förstår oss. Du har försökt med all din kraft att förstå mig gång på gång och fast du inte kan känna hur det känns så har du gett mig det jag behövt. Lugnande ord och hoppet om en ny morgondag. Hoppet om att livet kommer fortsätta.

Du fick den Håkankonsert jag behövde, tack för att du gav mig chansen, och förlåt för att jag bangade. Precis som du, lärde mig Håkan att "man måste dö några gånger innan man kan leva". Och precis som du, lärde mig Håkan att "Din tid kommer". Min tid kommer och det vet både du och jag.

Jag vill avsluta detta med att hylla dig till skyarna, hylla dig för att du är min finaste,mest omtänksamma och bästa vän. Jag vill hålla om dig tills du fattar hur värdefull du är för mig och ge tillbaka all tid jag fått av dig. Jag vill gråta, gråta med dig tills du fattar hur mycket du betyder. Jag blir alldeles för känslig och skakar i kroppen av alla känslor jag får när jag reflekterar över dig såhär. Jag kan inte låta bli att svära för du är så jävla bra att du inte någonsin kommer förstå. Du är så jävla bra ******. Och detta hör jag mig själv skrika med tårar i rösten till dig. Är så himla lycklig och stolt att få ha dig så nära, även om vi sällan träffas så ligger du otroligt nära mitt hjärta. Grattis min älskade älskade vän till 18 år. Låt livet ge dig de du förtjänar. Du är guld. Följ dina drömmar, U can do It.

Massa pussar och kramar, känslotårar, från din Tovis
👭❤️⭐️👑"

Som sagt, ingenting i livet är givet. Älska era nära och kära, ta inget för givet.

Likes

Comments