Tjaaa!! Nu sitter jag och väntar på taxi, ska in till stan och möta upp pappa där, vi ska ses vid afasicenter och träffa Cinna Bromander! En kvinna som fick en stroke vid 31 års ålder! Hon har föreläst om sin händelse så jag ska passa på att fråga lite om hur jag ska gå tillväga för att kunna börja prata om detta! Ikväll ska jag till stallet med mamma också, har jag nämnt att jag har börjat trava nu?

PUSS!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Ger du dig fan på att du klarar du det, så gör du det.

Bild från Egypten för ett par månader sedan då jag kom upp på wakeboard med enbart den fungerande handen! Vågade inte testa med båda då jag riskerar att vänstra axeln hoppar ur led!

Likes

Comments

Halloj! Hur mås det idag?

Första dagen på länge som jag faktiskt har något att göra, haha.. Ska in till Danderyds sjukhus för att träffa min nya psykolog! Efter hjärnskador är det vanligt att en del kognitiva saker påverkas, i mitt fall har det vart uppmärksamhet, koncentration och minne! För att ha lite koll på huruvida det blir bättre/sämre gör man tester för att se vart man ligger till, så det ska jag in för att göra klart! Vad gör du idag?

Ha det bäst så hörs vi!😘

Likes

Comments

Halloj, min uppdatering här på bloggen har inte vart på topp, ber om ursäkt för det!

Men tänkte köra en liten genomgång på hur allt går!

Jag har nu blivit utskriven från öppenvården, nästa steg kommer i höst, vilket blir unga vuxna, Som jag har förstått det är det lite samma sak men mer sällan, för att kunna kombinera det med skolan. På tal om skolan så har jag börjat lägga upp en studieplan, för att slutföra det sista året i gymnasiet till hösten!

Vänster arm hänger fortfarande inte riktigt med, tyvärr!, Eller själva armen fungerar utmärkt, men det är handleden och handen som ligger efter...

Men jag fortsätter kämpa vidare, sakta men säkert går det faktiskt framåt, jag antar att det beror på träning, men det kan lika gärna vara i samband med att hjärnan läker!

Det kognitiva jag märkt är påverkat, är närminnet, koncentrationen, och uppmärksamheten! Detta vet jag inte om det kommer bli bättre, men minnet kan man träna genom att träna upp minnesstrategier!

Juste!! Kände värmen från mammas hand på vänstra armen här om kvällen! Det var en väldigt fin känsla!💗


Likes

Comments

För typ 10 minuter sen gick jag på en upp och nedvänd bänk (ca 5 cm bred) Snart är jag på min lina igen❤️💪🏻

Likes

Comments

Jag har gått och dragit på mig en förkylning... så denna vecka är det ingen Styrke-eller konditionsträning:/ förhoppningsvis går det över tills nästa vecka, men jag fortsätter träna handen:)

En bild på mig och Hoff på påskafton, världens bästa medicin<3

Likes

Comments

Några veckor efter jag vaknade och insåg att jag inte kunde gå, det tog några veckor för mig att inse detta. Var min första tanke: " allt jag någonsin tyckt om att göra kräver gångförmåga, ex. Fjällvandra, slacklinea (gå på lina)
Mitt första mål, var sjukt högt då jag satte upp detta kunde jag inte gå "jag SKA bestiga kebnekaise nästa sommar", gör jag inte det behöver jag inte kunna gå."
Det var nog ett riktigt bra mål, förnär jag började gåträna och tog mina första knackliga steg var det jag hade i huvudet "kebnekaise". Mitt andra mål, sattes upp när min balans fortfarande var obefintlig, jag ska slacklinea igen. Det är en sak jag faktiskt var riktigt bra på innan jag blev sjuk.Mitt tankesätt har alltid vart "Höga mål leder till framgång" precis vad det gjorde också!!

Likes

Comments

Jag tänkte i ett par inlägg berätta lite om hur det varit att ta sig igenom den kris som man hamnar i när ens barn blir svårt sjukt. Det blir ju en panik och stressituation att inser fakta, släppa kontrollen, hitta sitt eget sätt att förhålla sig till situationen och som mamma ändå göra vad man kan. Men vem och vad hjälper då till att få de anhöriga att orka? Förutom mina syskon, min fantastiska Anders som verkar orubbligt stå vid min sida, min chef, sjukhuspersonal mfl som jag återkommer till i nästa inlägg så tänker jag nu lyfta djuren som ligger mig så varmt om hjärtat.

Vi har alltid haft djur och nu när Tove blev sjuk har vi Hunden Hoffe snart 3 år och medryttarhästen Quigge som Tove och jag ridit tillsammans varje måndag i snart ett år. Lite av ett mamma/dotter projekt.

När Tove insjuknade var nog tanke nr 5 på skalan VAD GÖR JAG MED HOFFE?? Nu har vi de mest omtänksamma och fantastiska människor som hjälper oss med vår pälskling Eva & Bengan, Hoffe älskar dem och det sitter aldrig långt inne –för dem; var det självlart att Hoffe fick bo där. Oj vad jag saknade honom under tiden, men så skönt att veta att han hade det bra!

När Tove låg sövd pratade jag jättemycket om Hoffe, vår gamla hund Molly och Quigge med henne. Det är ju något med djuren som är helt naket och okonstlat och det skulle vi få bevis på senare.

När jag orkade ta hem honom första gången kommer jag ihåg hur vi låg och mös i soffan tillsammans och han pysslade om mig och tröstade mig när jag blev ledsen.

Direkt när Tove vaknade och var helt hög på morfin visade jag henne en bild på Quigge och hon sa nästan direkt att jag ska rida igen, trots sin halvsides förlamning.

När jag själv tog mig iväg till stallet första gången efter olyckan minns jag hur verklig den stora varma hästkroppen kändes. Allt hade svävat mellan liv och död och där stod han stadigt på sina fyra hovar helt fylld med vänlighet, kärlek och trygghet.

Är man djurmänniska så lär man sig hur djuren fungerar även inför kriser i livet. De har du sitt enkla förhållningssätt till allt, de är självklara satta lagar och regler. Vi människor har ju en förmåga att analysera, oroa oss och på ett ”intelligent” sätt och hamna i tanke loopar som vi inte rår på.

Hoffe är en klippa. Vet inte hur många av mina tårar han har slickat i sig under den första tiden, hur många långa promenader vi tagit och hur många stunder jag suttit vid sjön och tänkt och bearbetat och han lägger sig som en liten boll bredvid och bara finns för sin matte.

När Tove kom till DS på rehab var det första hon tjatade om var att träffa Hoffe. Eva och Bengan satte sig i bilen med hunden och kom, vi pälsade på Tove och rullade ut henne i stolen, och oj vad de var glada att träffa varandra. Och i vanlig ordning dömer inte en hund, han hoppade upp i hennes knä och sa: men där är du ju, jag ser att något har hänt men du är bra som du är älskar dig som vanligt, allt är oförändrat! Så vackert o se.

När Tove kom hem på permis och Hoffe kom på att hennes vänster inte fungerade som den ska, pysslade han med den, buffade slickade och vlle ha respons av den.

Hon skulle promt till stallet, rulstol med, hjälm på eftersom hon inte hade något skallben, in med hästen och hon klappade och sniffade i sig härliga hästlukten. Säker på att hjälpt i hela processen. Och visst var hon uppe på hästen så snart hon fick klartecken. Quigge står som ett ljus och väntar på att hon ska komma

till rätta innan han försiktigt går i väg med henne på ryggen och försiktig så han inte ska råka trampa på Hoffe som sringer runt benen på honom.

Själv känner jag att varje gång jag åker till stallet och sticker ut i skogen med killarna och de tävlar i galopp, tass mot hov är livet på riktigt. Inget är fixat, medicinskt, sterilt eller konstgjort, det bara är. Starkt, kärleksfullt och fyllt med tillgivenhet.

Med det sagt vill jag hylla djuren och belysa deras läkningskraft för oss. Glöm inte att sitta ned en stund med era pälsiga vänner, ge dem lite kärlek och lyssna på vad de har att säga, för dom lyssnar på dig och ser dig konstant.

Bild 1:Tove och Quigge första ridturen efter skadan// Bild 2: Hoffe på upptäcksfärd i snön // Bild 3:Tove ovh Hoff på första permisen // Bild 4: Första gången Tove fick träffa Quigge // Bild 5 :Soffmys med Tove och Hoffe återigen första permisen // Bild 6: Mamma, Toveoch Hoffe i Åre 2015(mycket gladare än vad vi var ett par dagar senare efter fjällvandring i väderkaos

Likes

Comments

Va? Ursäkta, jag förstod inte, kan du upprepa?
Det känns så långt bort trots att det bara var 5 månader sedan, men jävlar jag höll på att dö, bryter ihop, backar, springer ifrån tanken, jag vill inte, jag vill inte tro på det alla säger, tro på det bilderna visar, jag vägrar. Jag lever ju? Jag kan både gå och springa? Nej, du ljuger. Allt är en stor jävla lögn, eller en mardröm.
Sedan kommer dom andra tankarna ikapp "tänk ifall det skulle hända igen?" Om inte värre "tänk ifall det händer något liknande någon av mina nära?"Tänk...
Nu kommer känslorna, glädje, tacksamhet till sjukvården, närheten, supporten och kärleken jag fått av min familj.jag älskar dom! Dom räddade livet på mig!!!

Likes

Comments