View tracker

Då ska det strax bära av mot stadens kärna. Vart? - Arvika så klart och vårt lyxiga utlämningsställe ICA Palmviken. Vår försändelse av böcker till julhandelns försäljning har kommit och sedan så gick min trådlösa mus sönder tidigare idag så jag är tvungen att hoppa in och köpa en ny sådan till datorn. Vi ska också få oss en helt ny router för att testa om det är den som spårat ur här och kopplar ifrån nätet. Hoppas det, så våra problem blir lösta till sist.

Känns lite som vi bor i bilen, så mycket resor åt alla håll hela tiden. Men ja, det är ett måste för att ta sig in på marknaden och nu än mera då maken också fick nej från A-kassan då vi har ett aktivt företag. Detta trots att han jobbat perioden på ett vanligt jobb, men regler är viktiga och de slår till 99% fel. Tar ingen hänsyn till individen, trots att man kan påvisa att man bara har minus i bolaget, endast egensatsade slantar för att beställa våra böcker. Men svaret är NEJ, ni får inga pengar att leva av ... Bra för mig, som redan mår kasst, nu ska man gå och oroa sig för pengar för dagen och att klara av att betala räkningarna igen, skitkul. Känner mig så otroligt stressad av allting som sker, det är jämnt så otroligt jobbigt i livet. Snart är det också dags att besöka försäkringskassan och ja vad ska jag säga, jag mår inte bra. Vad hindrar mig från att kunna jobba? Jag står inte ut med mig själv, klarar inga krav, orkar inte ta mig ut på egen hand. Bryter ihop när det kommer måsten i mitt liv, är trött, sliten och tappar minnet när det blir för mycket.Blir aggressiv om jag känner mig pressad. Räcker detta? Inte vet jag, depression med allt vad det innebär, att inte le. En klump i bröstet, tårar som hela tiden tränger på innanför ögonlocken och vill ut. Ett liv som är grått och utan några glädjeskutt, jag bara är i ett vacum av tid. Känns så motigt att behöva förklara, det är så svårt att säga: så här mår jag. Tänk om de inte tror på mig, inte tycker det samma som mig. Tvingas jag då ut på aktivitet då går jag under, orkar inte, kan faktiskt inte träffa nya personer IRL. Hur förklarar man att livet känns B för någon som inte mött döden och saknaden som jag har gjort det, som inte sliter med ekonomiska problem och jagande fogdar. Jag vet inte!

Nej det är dags för mig att runda av, ta på mig BH:n och sätta fart in mot staden. Dags att hämta paketen innan det blir för sent. Har en hel del annat att stå i med sen. Duscha, fixa hår, leta fram bra kläder mm mm. Att stå och signera är ett måste nu och faktiskt kul då jag kan koncentrera mig på det enda som känns livsuppehållande i mitt liv att tala om skrivande, att skriva och att växa genom orden. Ska försöka få igång romanprojektet igen med Kim som huvudperson, hoppas kunna göra något bra av det.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Då är tiden kommen när jag åter känner mig redo, för att börja skriva bok. Sinnet har vilat alldeles för länge, grottas sig i depressionens träsk. Snart så ger jag ut bok två i serien om mediet Mimmi från Värmland och det skall bli så spännande, att få visa upp den. Men bok nummer tre i den fristående serien om Mimmi är påbörjad och det är dags att återgå till mitt manus. Måste läsa in mig på karaktärerna, miljöerna och händelserna igen, skall bli kul men jag hoppas också att min omgivning kan acceptera att jag behöver tid och svängrum för att skapa vidare.

​Har ännu inget riktigt namn till boken​ men det är ju inte bråttom, den har i alla fall ett arbetsnamn men den ska ju ha någonting med färger i namnet så jag får tänka till vad som kan passa. Ingen stress. Har också en roman som skall fortsätta skrivas och som ligger så, jo då man vet att man har att ta sig för i vintermörkret. Bara det att allting har varit så annorlunda sedan mina föräldrar blev dåliga, det är svårt att få tid över till någonting alls till och med sitt eget läkande i själen. För faktum är att man känner kraven vila på sina axlar numera.

​Det nalkas också juletider så då är det även andra saker att tänka på, ​försäljning av våra debutdeckare och vi har nu bokat några ställen för försäljning innan jul. Blir spännande att träffa läsarna igen och få signera sina böcker. Alltid lika roligt att få tala bort en stund med den som kommer att läsa ens bok. Förhoppningsvis kommer man att köpa böckerna i julgåvor till sina nära och kära.


Likes

Comments

View tracker

Älskade ängel du är borta. Saknaden sliter och river, tiden står stilla i 2011 den tid då du vandrade vidare på din egen stig. En stig som leder bort, långt bort dit vi andra inte kan följa med. Bitterheten lever inombords, frodas och ökar i sin egen stormstyrka. Jag vill så mycket men förmår så lite. Vill känna dina kramar, höra ditt klingande skratt, men allting förblir i det dunklaste av mörker och det smärtar. Mitt inre är uppror, tårarna vill hela tiden komma upp till ytan, men jag pressar dem tillbaka. De får gå i retur för vem vill se mig sitta och grina. Ingen talar längre, ingen lyssnar så jag pratar inombords, talar med dig min ängel. Bedyrar min kärlek och ber att du skall känna.

Det känns så märkligt att förlora. Jag är en förlorad mor, jag är en kvinna som mist stora delar av min framtid. Jag miste mitt älskade barn och vad jag än gör kan det inte ändra det faktum att du begav dig till Nangijala, staden dit vi inte kan nå dig. Inte nu, men i en framtid kanske vi kan hitta fram till dig igen. Så många otaliga gånger jag bett om en besökstid, så många gånger jag känt att jag kanske ändå skulle ge mig av till dig så du inte blev där i känslan av att vara så fruktansvärt ensam som du uppenbart var i livet. Men jag stannar. Feghet? Vetskap att jag inte kan skada andra, jag vet inte. Jag pendlar mellan glädje och sorg - de kallar det depression och jag tycks aldrig någonsin kunna bli av med den. Känslan slår ned mig, förföljer och biter långt inuti själen. Döver mina sinnen, fördunklar mitt minne och lägger en dimridå i sinnena. En dimma som försvagar mig och döljer det jag känner, gör mitt inre till en förlamad trasa utan riktig vilja.

Tiden går framåt eller åren går. Men i mitt liv har timglaset tömts, det har stannat och jag kan fortsatt känna känslan av vanmakt svepa in i min hjärna, förtära glädjekällan som tidigare porlade så vackert i mina ådror. Jag lever i smärta och tomhet och det kan man inte lindra, inte ge mig livet tillbaka. Jag kan bar acceptera och försöka göra det bästa av det, fungera. För det är inte mer än så sedan du försvann för mig älskade lilla Kim. Mamma fungerar behjälpligt, men jag är en annan person idag, en dov, tystlåten, aggressiv och pessimistisk individ som inte alls har lätt att finna glädjekällan mera. Men jag står upp, finns här och jag existerar i en värld som känns iskall. En värld där ingen bryr sig om att förstå eller vara medkännande med andra. Där man inte har rum för sörjande individer. Det känns tufft att leva i livet efter dig ...

Likes

Comments

Så har man varit med om att ens kort har kapats. Spärrat kortet, gjort polisanmälan och reklamerat dragningarna på banksidan ändå får man snällt sitta och se när pengar försvinner. Just nu är det 13077,89 som saknas på kontot. Trevlig jul på er också era snyltande tjuvpack.

Känner mig så oerhört frustrerad och ja, vi som haft det så, förjävligt ekonomiskt under evigheter så får man vara med om att bli bestulen på det lilla man har. ARG är bara förnamnet ...

Yes nu skall hjärnan få klarna upp radikalt och skrivartider ta över i mitt liv. Blir vatten på kvällarna och tankeverksamhet till max, läsa igenom det man skrivit och finna tillbaka till orden och strukturen igen.

Väntar på att höra ifrån medieföretaget som skall arbeta på mitt bokomslag och min inlaga, hoppas det rör på sig snart, för jag är så spänd på att se ett resultat av de framsidebilder jag valt till boken. Tror alldeles bestämt att de kan locka till sig läsare när de blir klara. Det är en tuff historia som kan ge både avsky och nagelbitartid så jag har stora förhoppningar på min bok som jag hoppas kunna köra en realease på i Februari månad 2015.

Kommer också försöka sitta och utforma resterande delar av kursmaterialet till skrivarkursen.

Har några delar kvar att arbeta med för att få till våra nätträffar så det är väl prio ett just nu för att föra allting framåt. Skönt när man vet att det är genomarbetat och klart för start.

Mår inget vidare just nu livet känns nedåt och jag svallar mellan olika gråtmilda stunder. Ett evigt jobb att hålla emot tårarna som vill rinna till i tid och otid, men man får kämpa. I bröstet sitter en klump av ångest och trycker, liksom ger sig den på att jävlas med mig.

Önskar så att tider gick att dras tillbaka, göras om, göras bra. Saknar Kim så jag går sönder och nu närmar sig ännu en högtid utan hans skratt och glittrande ögon och hans otroligt varma kramar. I bland vill jag bara skrika rakt ut: Fy faan för livet och allt däri som hör till.

Istället försöker jag stoppa känsloruset, går sakta bort mot fotografiet av min älskade ängel och tänder hans ljus, hoppas känna hans närhet. Önskar så att förmedla min kärlek över till andra sidan där han numera finns.

ÄLSKAD; SAKNAD OCH ALDRIG; ALDRIG NÅGONSIN GLÖMD.


Likes

Comments



En längtan efter orden, passionen som kastar sig ned sida efter sida av min skapelse. Nytt och spännande, uppföljande och livligt för att fånga. Skapa spänning, kvarhållande.  Energier som flödar, flinka fingrar på ett tangentbord som knackar bokstäver.

Rader av liv hos dem som egentligen inte existerar men som nu ändå är så levande, som kämpar i vardagen, löser problemen eller skapar dem. Möter ondskan, glädjen skapar skrattet, gemenskapen. Gud så härligt det är att få tillåta sig att ge nytt liv, att önska nytt liv till mina karaktärer. Att få bestämma i en värld som är så hård och förtvivlad men på samma gång så kärleksfull. Att ge till dem som vill ha, att hoppas att även du får möta dem en dag.

Likes

Comments

Att söka sig frid i själen, att ta hjälp av en själavårdare, känsla av hopp mitt i en desperat förtvivlan. Skrämmande på samma gång och lite vaddå, ska jag sitta här och svamla, tala om mitt inre?

Men så kom man på plats och orden rann ut, någon som säger med en bemyndigad ton att "det är inte ditt fel", så skönt det ändå känns. Jag bär sådan ångest över min sons självmord, över att inte vara värd någonting vilket underbyggts av hjälpsamma människor. Jag befinner mig i ett tillstånd av intet, men försöker verkligen att kravla mig upp. Denna kvinna visade mig en solstråle, en värme och det kändes bra, men samtidigt svårt för jag måste blotta mig för att bli bra. Jag har tänkt på det som format mig i livet och kommit till en punkt där jag inser att det började gjutas redan i tredje klass för då började andra ta över mitt liv genom mobbing, denna mobbing som fortsatte till skolan tog slut. Mitt tuffa sätt som fick mig att trilla av pin, träffa fel människor om nu någon är fel, men fel för mig och så har det rullat på. Konstigt att man i vuxen ålder ännu en gång skulle komma att känna samma sårbarhet som barn då man på arbetsplatsen fick uppleva samma känsla som under skolåldern. Du duger inte, du är värdelös, du kan ingenting, allt med dig är skit. Jag kröp ihop som ett skadat djur, i min förtvivlan ville jag falla in i döden vilket känns som ett befriande tillstånd för att slippa möta elakheter mera. Det värsta är att man sjunker ner till ett tillstånd där man tror på de förvridna ord andra påtalar. Man förintas, förstörs.

Likes

Comments

Gårdagens uttagning på melodifestivalen var ingen höjdare tyckte jag, fast så kom ju Ralf in och allt vände, vilken stjärna, sådan glans och en sådan helfräck låt, helt oslagbart. Men för att hoppa vidare så är jag just nu i ett viloläge, reperation från ångest och död kan vi kalla det, så jag har sysselsatt mig med att laborera i köket lite. Under gårdagen bakade jag bullar till barnbarnets födelsedag samt en tårtbotten så att jag kan fixa en tårta till honom, men så ville jag göra något extra tills maken kom hem från jobbet och då ställde jag mig och gjorde kroppkakor, så gott det blev. All övrig tid har jag suttit med texter, gamla och nya. Försöker få ordning på min bok och det språk jag svängt runt med, en hel del jag behöver skifta om och byta ut för att det skall bli bättre, men vad då jag har ju all tid i världen. Ingen har fastnat för mina utsända böcker ännu, men med tiden kommer det att komma det vet jag, till sist kommer beskedet som är allt annat än en refusering.Till sist lyckas jag och mitt förnamn är då författare <3

Likes

Comments

Jag känner mig så otroligt nere, nästan förtvivlad och jag vet egentligen inte varför det blivit så här i mitt liv. Min sons självmord bidrog så klart men så fastnade jag i ska man kalla det psykisk ohälsa. Depression, från morgon till kväll och jag vill verkligen därifrån nu, men men hela min livs-situation gör så det inte går.

Känner mig så udda, så ensam och så utanför spåret hela tiden. Kanske borde man till slut ta sig upp på spåret, men hur? Jag vill inte ligga till last och jag vill inte vara så ensam som jag är. Jobbet jag har idag är det inga problem med yrkesmässigt, jag gör jobbet och jag gör det bra men det är isolationen som tar knäcken på mig och än mera märks det nu när jag hör maken tala om gemenskapen han har på sitt jobb, pratade med den och pratade med den. Jag går i tysthet, talar inte för det finns ingen där att tala med och jag orkar inte längre. Har gått så här och varit isolerad i fyra månader nu och jag vet inte vad jag skall ta mig till med. Maken och jag är också isolerade och inte mycket roligt kommer in i våra liv, det är tungt. Barnen har sitt liv och så tänker jag på min döde son och saknar, jag har ju tiden att tänka och att sakna mitt barn.Tiden till att må dåligt är allt jag har i mitt liv och jag måste göra något åt det, men vad?

Snart känns det som jag skall ge upp, jag hör inte hemma i livet. Stampar på samma fläck och inget positivt kommer in i livet längre. Kvittar ju vad man försöker med så blir det bakslag och jag vet inte hur jag ska stå pall för flera av det slaget. Kan tyckas som jag gnäller, men byt med mig om du känner det så. Tårarna som bränner på insidan ögonlocken, tomheten och allt det mörka som griper tag i mitt inre, sliter och river. Värst av allt är ju att orken för att försöka rinner ur kroppen, man är viljelös. Jag vet att jag är älskad och det känns bra men det är inte nog, jag vill leva upp, blomma.

Hur det skall gå till? Nja, jag vet inte besitter inga svar gällande mitt så kallade liv, det småfjuttiga jag har att tillgå i dagsläget, känns bara så bortkastat. Man vaknar upp till inre mörker och man sjunker in i vila i det mörka. Detta illvilliga mörka hål som omsluter mig. Det blir bara sämre och sämre och jag vet inte vårt liv är inte bra, det har gått åt fel håll, kärleken finns där, men gemenskapen finns inte, det är som att leva separata liv och jag tror att jag efter alla år samman lider av seperationsångest. Vi har arbetat sida vid sida och nu har vi inget yrkesliv ihop mera och det känns jobbigt, inte för att jag inte klarar det utan för att det var roligt och nu har jag inget roligt mera.

Ångesten är så jobbig att det känns som jag har ont i hjärtat, men jag vet ju att det är ångest. Jag är inte nog dålig för att vara sjuk och inte nog bra för att vara frisk. Så vad är jag? Jag lyckas alltid att hamna mitt emellan allting.

Likes

Comments

Just nu kittlas sinnena av hårdrockstoner som sprudlar ut ur min dator. Spotify förgyller mitt liv med det mesta och det allra bästa. I glasen finns nu öloch Whisky, juldagens stjärna gnistrar och glimma.

Far i huset rockar, mor försöker chocka.

Ensamt men trevligt, tankar på texter, på karaktärer, fortsättningar och liv. Liten glimt mot framtid, prisad, hyllad och förgylld är ramen runt mitt fortsatta liv. 2013 är det lyckade året så står det i stjärnor skrivet, det år som inte skulle finnas. Skrivträning, ord som skall fyllas på, Jag lyckas till sist. Du älskade killen finns i det blå. Jag kan sträcka mina händer uppåt för att göra så du kan nå, en känsla, du finns i allt. I himlens alla vrår, där kan jag se, fågeln, blomman, fjärilen i allt det skapade finns en del av oss två kvar, det vi samman skådat, pekat och skrattat åt.Minnet av oss två, du som bor i Himlen nu och jag din mamma som finns kvar här.

Jag skall bli författare när jag blir stor. Tänk så många gånger jag snuddat vid detta. På sätt och vis har jag varit en Journalist då jag i ett halvår drev en egen reklamfinansierad tidning med mitt x. En tid i min ungdom tittade jag efter utbildning på högskola för att utbilda mig till journalist, men det rann liksom ur bägaren och idag är jag där igen och drömmer om ett författarskap. Jag bara älskar att skriva, har ju alltid gjort det, skriva och läsa, lära och ta in, känna. Gud det gör mig fri i ett annars så fattigt liv, nu fattas bara att lyckas, slå igenom. För vad gör en bok i otryckt format för skillnad i andras sinnen, den vilar bara i mitt inre.

Gjorde ett test, ett litet skrivprov en julkänsla som jag delade på facebook, men jag tror ingen läste. Det blir allt fler författare idag som sitter i hemmen och skriver, men inte kommer ut, men till vem skrivs det, läser man böckerna idag. Jag kan räkna upp ett femtontal personer i min närhet som inte klarar läsa böcker, som inte förstår vilken underbar värld de kan låta oss alla besöka, drömma sig bort, känna. Vara  med i gemenskap fast man är ensam, det är så underbart. Jag tror jag har ett kärleksförhållande till böcker, det har alltid funnits där.

Likes

Comments

Älskade underbara Kimpan vart du än befinner dig, lyssna till mina ord. Jag ropar dem i vinden som jag hoppas för dem bort till dig, jag vet ju inte vart Änglarnas stad ligger, har försökt att finna ut det för att hälsa på. Men det måste vänta tills dess det blir tid igen för oss två, men du skall veta att jag älskar dig och jag tänker på dig hela tiden ändå.

Julen närmar sig och det är ju så som det brukar vara och som jag vet att du inte förstod, något du såg som ett svek, att din mamma jobbar, jag måste jobba även denna jul. Jag önskar du sagt att du behövde mig hemma, önskar du sagt något alls, så hade jag stannat, men nu är allt för sent. Du har gått din väg och jag kommer aldrig förstå.

Att leva i saknad känns så fruktansvärt svårt, jag tänker, tänker och tänker på dig, på allt vi gjort och på oss två. Du är mig så kär min son, har alltid varit det och innerst inne visste du faktiskt det. Önskar så att du hade förstått detta istället för att välja bort ditt liv, i ditt svarta ögonblick. Det är så ensamt nu, det måste du förstå. Sänder dig Julkramar, Julefrid och massor av kärlek, du finns i mitt hjärta hela tiden, med mig i vart steg jag tar. Jag tar dem sakta, med tanke på dig och mig.

Älskad, Saknad, Aldrig Glömd

 

Likes

Comments