Friday, I love you

Mondays

Thursdays

Tisdag, en av de två längsta dagarna i veckan. Den enda dagen som är snäppet drygare är faktiskt Fredag. Slutar sent (15:45) båda dagar. Idag har vi läxförhör i franska. Det har vi varenda jävla lektion, och är det någonting jag är trött på så är det att vi har ca 20 glosor per lektion på förhören. Vi har alltså läxor mitt i veckan och över helgen, hela tiden alltså. Spyr på det snart. Vad negativt det lät, hahah, men så känns det.

Det har varit mycket som har snurrat i huvudet den senaste tiden. Jag har inte riktigt haft orken till att skriva nånting men nu behövs det. Skolan har för mig blivit lite bättre sen jag bytte skola. Klassen är snälla och det verkar som att alla funkar ganska bra ihop med alla. Jag kan typ umgås med alla iallafall så det känns skönt. Det som känns bäst är väl att alltid ha någon att äta med och att det är över 20 elever till som har samma uppgifter så jag kan fråga om hjälp om det behövs.

Hemma tog ensamheten död på mig, och det gör den fortfarande, men inte på samma sätt. Nu har jag iallafall sällskap i skolan. Men däremellan är det tomt. Mentalt är det tomt, ensamt. Ni vet när man går och lägger sig efter en lång dag och har så mycket som man vill berätta? Problemet är att det inte finns någon att berätta för.

Sen sist är det en hel del som har hänt. Jag har fallit tillbaks i gamla och dåliga vanor, självskadebeteende. Men den här gången har jag inte sagt något. Jag får ändå ingen hjälp, och tro mig, jag har försökt, så många gånger. Jag vet inte hur man ska ta hjälp så att man faktiskt FÅR den hjälpen man behöver. Det känns som att om man går till psyk så bara pratar man om hur man känner, om man ens får en tid samma år, och visst det kan väl vara bra ibland, men det är inte den typen av hjälp jag vill ha.

Jaja, hursomhelst så är jag på bättringsvägen igen, och nu har räkningen börjat om och står just nu på 10 dagar. Såren har läkt, inte helt men nästan. Det är påväg. När man tänker efter så är det ganska sjukt hur man aldrig skulle vilja att ens vänner eller familj skulle utveckla ett självskadebeteende. Mina vänner har alltid sagt åt mig att "Du måste äta", "Du måste sova", "Du måste sluta, du kommer ångra dig". Men man ser inte att dom faktiskt menar det, att dom bryr sig på riktigt. För man tycker att det bara är något som vem som helst skulle säga för att inte framstå som taskig eller nåt.

Jag har inte kommit dit än, att jag ångrar mig, men jag antar att det kommer en dag. Hittills ångrar jag ingenting, för det är mina misstag och mina sätt att hantera allt som händer i mitt huvud. Alla dåliga beslut här i livet gör man aldrig förgäves, man lär sig alltid någonting av det. Och det är trots allt detta som gör att man är den man är.

Jag börjar bli bättre på att hantera det, vilket för mig känns jättebra. När jag känner suget så ritar jag istället. På min kropp. Med en mjuk tuschpenna. Där jag annars skulle "vilja skada mig", som psykologerna jag aldrig träffar säger. Det funkar bra för mig. Man får fokusera på nåt annat istället, både fysiskt och psykiskt.

Detta är saker jag inte ens berättar för min familj, och knappt mina bästa vänner. Men vissa saker måste man ta hand om själv, i sin egen takt, utan att någon ska komma och berätta hur fel det är. Det är som att jag skulle gå fram till en rökare och berätta för den människan hur fel det är och hur det förstör kroppen och allt sånt. Jag tror att den människan redan vet om allt det. Man slutar ju inte för att man blir tillsagd. Man slutar när man bestämmer sig för att sluta. Vissa tar bara längre tid på sig än andra.

Det är därför rubriken är som den är. För att jag måste bestämma mig nu, och hålla ut till varje pris tills suget försvinner helt, och det kan bara jag göra. Ingen kan göra det åt mig. Jag tvivlar på om någon ens kan hjälpa till. Alltså, något uppmuntrande ord då och då funkar ju, men det är ingen som kan sluta åt mig.

På ett sätt kan jag känna att ensamheten i skolan har hjälpt mig, även om den har drivit mig till totalt vansinne mesta delen av tiden. Men jag har lärt mig någonting av det också, att stå på egna ben. Jag vet att jag kommer överleva saker som jag skulle vara livrädd för att göra tidigare. Jag har liksom blivit säkrare i mig själv. Jag litar på mig själv och att jag fixar saker. Jag tar för mig mer och jag vågar prova saker nu. Men det är trots allt bäst när man har någon att prata med.

I helgen ska jag hitta på en hel del tänkte jag. Jag ska sitta i garaget och fixa ratten (har fått en sportratt), frontläppen (som jag tappade på sjön) och säkert en hel del annat för det ska ju alltid krångla lite. Sen har jag tänkt att jag ska åka skoter, oavsett om jag ska ut själv eller om jag hittar någon som vill följa. Och på LÖRDAG, då jävlar är det isdrifting igen! Jag ska dit, och denhär gången ska jag försöka få nån att filma lite.

Jaja, jag ska inte skriva en bibel så det kan räcka såhär för denhär gången :)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jaha, nu är det Måndag igen. Tillbaks till verkligheten. Känns lite sådär halvjobbigt med tanke på hur kul min helg har varit. Fredagen spenderades hemma, därefter åkte jag hem till moster. Jag bodde där själv i helgen som kattvakt. Härligt att bo själv men lite ensamt. Lördagen var den bästa dagen på hela helgen.

Först träffade jag Veronica och åt pizza, därefter åkte vi ut på sjön och på isdrifting. Såå himla roligt. Vill inte ha vår haha. Väl på sjön så agerade Veronica fotograf och Jennifer kom och höll mig sällskap på banan. Vi hade jätteroligt. Från början snurrade vi typ bara men efter ett tag gick det bättre.

Tror att vi körde av och fastnade i snön sisådär 5 gånger eller nåt, varav en gång tappade jag frontläppen så epan blev sådär jättesnygg (hahaha eller inte). Några bra bilder blev det iallafall, nästa helg ska jag försöka få nån att filma lite också.

Efter sjön åkte jag tillbaka hem till moster med Jennifer och vi redigerade bilder och åt godis. Jag var så trött i ögonen att jag ville grina, men efter ett tag blev det bättre. Det är förövrigt Jennifer som är med mig på den halvtaskigt suddiga bilden till höger.

Igår spenderades dagen i sängen framför Prison Break. Sen hjälpte jag min syster med matten så hon kunde plugga inför ett prov.

När jag hade lagt mig så ringde en gammal kompis och frågade om jag ville följa och åka bil, jag tvekade inte ens, jag älskar att åka bil, speciellt när det är mörkt. Så det slutade med att vi tog en spontantripp till Mora. Så kul att ses igen och hitta på något efter så lång tid. Det är så mycket som har hänt sen sist. Jag älskar vänner som man nästan inte pratar med, men som ändå beter sig likadant som sist man sågs.

Just nu har jag rast och om ett tag är det lunch, därefter matte och sen får jag åka hem. Jag har haft idrott innan, och det var så himla roligt. Vi åkte skridskor och lekte lekar och spelade bandy. Tappade balansen rätt många gånger så det blev en hel del skratt men kul var det. Klassen är så snälla och det funkar så bra med dom.

Bjuder på lite halvroliga bilder från helgen :)

Likes

Comments

Sista dagen innan helg, älskar det! Enda dryga med fredagar är att jag slutar ganska sent, 15:45. Bussen hem går 16:15. Så jag får vänta en kvart innan jag går mot resecentrum. Lax idag på lunchen. Vet inte riktigt vad jag ska skriva om idag.

I helgen ska jag på sjön iallafall. Imorgon. Vi får se vad jag hittar på sen. Förmodligen ska jag kolla på Prison Break hela helgen, äta chips, bli fet och bara vara. Mer orkar jag nog inte just nu när mitt huvud håller på att sprängas igen. Alla tankar hit och dit. Berättar om det en annan dag.

Vi får höras för nu ska jag gå och äta snart!

Likes

Comments

Min helg har varit bra, lite långtråkig men ändå okej. Fredagen spenderades med bra sällskap och lördagen spenderades i garaget. Jag flyttade extraljusen till taket igen. Det är mycket bättre så. Sen gjorde jag lite annat allmänt småfix som att fixa glappa lampor och städade osv. Efter 25 timmar var jag klar. Trodde jag, för när jag åkte på byn för att köpa godis så funkade inte blinkersen, haha. Men det orkade jag inte bry mig i, så jag får fixa det en annan dag.

Idag är det Måndag iallafall. Jag slutar tidigt, har haft idrott nyss (längdskidor), och nu har jag bara matte och resurs kvar. Jag är så glad över att jag får sluta sent 3 av 5 dagar. Det hjälper verkligen till med mitt huvud, för nu känns det som att det börjar bli värre igen. Jag har börjat med medicinen igen och det hjälper väl till någorlunda men helst hade det fått hjälpa ännu lite till.

När jag kommer hem ska jag se om någon vill följa mig på en spontantripp till Sälen och hämta en sportratt till epan, annars ska jag städa rummet och bädda nytt i sängen och därefter ligga där hela dagen och fortsätta se på Prison Break och eventuellt sova några timmar.

Idag är en sån dag då jag bara behöver andas och ta det lugnt. Iallafall med tanke på att min ångest tar död på mig, speciellt när jag har missat att ta tabletterna. Då blir nätterna fruktansvärt jobbiga. Men jag lyckades ändå somna relativt tidigt. Men det är så jobbigt att vakna med synligt svullna och tunga ögonlock. Det går liksom inte att sminka över, det enda som funkar är att vänta ut det.

Mina planer för veckan är lika med noll. Jag ska inte göra någonting speciellt alls vad jag vet. Till helgen ska jag iallafall vara med på sjön igen, när det förhoppningsvis är lite mer folk. Det var så kul sist så jag ska passa på nu medan isen på sjön är kvar. Förhoppningsvis kommer det lite bilder därifrån sen.

Lunchen idag bestod av pyttipanna. Det känns fortfarande lite läskigt att gå in i matsalen men nu är det iallafall inte människor jag känner igen sen innan, iallafall inte allihop. Och jag har sällskap.

Det som känns sådär extra jobbigt just nu är att jag fortfarande är mentalt ensam. Jag har inga riktiga vänner, ingen att berätta saker för i slutet av dagen när man bara vill dela med sig av sin dag. Jag vet inte riktigt vart jag har mina vänner, vilket också är ganska jobbigt.

Jag tror att jag är så van att hålla saker för mig själv nu, att jag inte känner att det spelar någon roll. Jag slipper drama iallafall. Jag har alltid haft svårt att lita på folk men jag tror att det är som värst nu. Jag vet inte vart jag har alla, därför låter jag bli att prata om saker som jag egentligen vill prata om. Det känns som att oavsett vad jag gör eller säger så är jag aldrig riktigt önskad. Jag är liksom bara där, jag är ingen som någon verkligen vill vara med. Det kommer nog vara riktigt jobbigt, om det ens går, att släppa in några eventuella nya vänner.

Jag har typ bara killkompisar. Men det känns bra, för tjejer kan jag inte lita på, oftast inte iallafall. Killar är mycket enklare att ha och göra med, prata med och umgås med. De flesta är från högstadietiden och andra är snapchatkompisar som jag sen har träffat som blivit riktiga vänner.

Jag slutar 13:20 men jag tror att jag ska fråga om jag får gå tidigare så jag hinner med bussen som går 12:15 för annars måste jag vänta till 14:45, vilket känns lite jobbigt när jag slutar tidigt. Orka sitta i över en timme och rulla tummarna och vänta på någon buss. Hoppas hoppas.

Likes

Comments

Älskar Torsdagar, älskar tanken av att det är Fredag imorgon. Älskar mitt schema. Älskar allt. Vaknade imorse kl 06:45 så jag fick lite sovmorgon kan man säga, pappa skulle till Mora så jag fick åka bil med han, och det är så mycket bättre än att åka buss, men buss funkar också. Första lektionen var Svenska, och vi håller på med Balkankonflikten. Jag har blivit klar med en uppgift som klassen fortsätter med nu, så jag fick börja med nästa. Jag ligger före i arbetet för en gångs skull, kors i taket?

Men jag ställde mig frågan imorse, vilken normal (Inte direkt, eller?) tjej som går samhäll på mora gymnasium tar med en förgasare till skolan? Jo, jag tydligen. Sålde den till en kompis som också går här, men ändå, det var lite komiskt. Man förväntar ju sig ändå att tjejer som går samhäll här ska vara lite "finare i kanten", men inte jag inte.

Idag är tanken iallafall att ha psykologi och sen sluta och åka hem kl 12. Så himla skönt. Bussen går 12:15 så jag hinner bara sluta och gå till resecentrum så får jag åka direkt, jag slipper alltså vänta i flera timmar på att en buss ska gå. Resten av dagen har jag planerat att läsa klart svenskaarbetet som vi håller på med, kanske på bussen hem, sen antar jag att jag ska lägga mig och fortsätta kolla på Prison Break och bara andas och fortsätta vara tacksam över allting jag har just nu, eventuellt att jag kanske drar och hälsar på 3orna på samhäll en sväng när jag kommer hem så jag får krama alla och säga hej.

Helgens planer är rätt så jävla underbara. Umgås med kompisar, möjligtvis (förmodligen, kanske, nästan inte) dra på sjön och icedrift, men det är inte spikat än. Så vi får se hur allt blir. Imorgon slutar jag sent iallafall och jag kommer inte vara hemma i helgen, så jag lämnar mitt rum på fredag morgon och kommer hem igen på söndag nångång om allt blir som tänkt.

Idag är en sånär dag som jag bara uppskattar allting, jag är så glad för mina beslut som har tagit mig hit. Jag ångrar verkligen inte en minut av de saker jag gjort fel eller som har gått lite mindre bra med relationer till andra och vänner, att jag slutade rida osv. Jag är så tacksam över hur jag mår just nu. Det känns som att allting äntligen börjar ordna upp sig. Att allting kan gå från att allvarligt talat vara så långt ner på botten man kan komma, till att gå så snabbt upp mot toppen. Jag är inte framme där än, men jag är fanimej påväg.

Det känns så bra för jag kan umgås med alla i klassen, jag känner mig inte ensam, men samtidigt får jagvara ensam lite grann varje dag när jag åker och går till och från bussen. Det känns som att det är en bra balans. Att jag får ha sällskap när jag behöver det, och att jag får vara ensam så att man inte umgås för mycket med någon. Det hjälper till som bara den att bli säkrare och starkare i mig själv. Jag klarar mig med både sällskap och ensam.

Kan inte ens komma ihåg den senaste gången jag grät, jag har varit lite nedstämd som mest men jag har ändå inte kunnat gråta för jag är så tacksam över hur bra allt har blivit. Hade kunnat skriva det hundratals gånger i olika former men jag ska inte tjata sönder det mer.

Jag har en lärare jag hade i Älvdalen i psykologi. Han slutade och började jobba i Mora när jag började 2an och sen kom jag hit en termin senare. Jag känner iallafall igen 2 lärare sedan innan. Haha dom blir inte av med mig. Men det känns bra att känna och att ha en tidigare lärare, så blir inte allting helt nytt i alla ämnen.

Jag ska fortsätta gå i skolan nu så hörs, hej! :)

Tb, bästa Patchen <3

Likes

Comments

Slutar 13:20 idag, vilket är rätt så värdelöst med tanke på att min buss går 14:45. Måste alltså sitta här och vänta sen i nästan 2 timmar, så även fast jag slutar tidigt så kommer jag hem sent. Det suger. Alla jobbar eller har nåt annat för sig så ingen kan hämta mig heller.

Jag vill ha helg nu, men det går fort. Imorgon är det Torsdag, vilket betyder att jag slutar kl 12 och kan ta bussen som går 12:15. Jag skulle ha hittat på någonting idag, men å andra sidan så vore det skönt att lägga sig och se en serie eller nåt. Jag började kolla på Prison Break igår kväll så jag har bara sett första avsnittet men jag har hört att den ska vara bra och hittills så verkar den bra, så jag ger den en chans.

Jag har bara naturkunskap och Svenska idag, känns jättebra. Är dock väldigt sugen på att festa, det har jag varit sedan skolan började. Men det får vi ta när det blir nåt speciellt så det är lite folk ute.

Igår när jag kom hem så mötte Ronja (min lillasyster) och Molly (våran hund) mig när jag gick av bussen så jag fick sällskap från busshållplatsen och hem. Det var skönt att slippa gå själv, mycket bättre att ha någon att prata med. Sen när vi kom hem så beställde vi pizza och jag och Ronja såg på en film.

Det känns som att vi har fått en något bättre relation sen jag började i Mora. Det är liksom lättare att vara snälla mot varandra tror jag när vi inte ser varandra så ofta, men det är bra för jag gillar att umgås med henne och hitta på en massa tok, även om hon kanske oftast inte tror det.

Likaså med min lillebror Pontus. Ronja blir 15 nu i Februari och Pontus blir 13. Helt sjukt att de inte är små längre. Nu snart är vi alla tonåringar och jag blir myndig, 18 bast i oktober! Vad hände med tiden? Vad hände med våra slagsmål med träskor och andra diverse tillhyggen? Vad hände med att jag alltid var player 1 på Mario kart? Man känner sig så gammal när man tänker på att Pontus börjar 7an nästa höst. Och Ronja börjar 9an, liksom va? Nyss gick jag 1an på gymnasiet och snart är det hennes tur?

Jag sitter på naturkunskap nu och måste fortsätta på en uppgift, så vi hörs!


Likes

Comments

Jag lovade att jag skulle besvara lite frågor nu eftersom jag har håltimme tills 12:00 när matten börjar. Idag slutar jag 13:50, och bussen hem går 14:45 så denna dag kommer bli fruktansvärt seg, men jag slipper ju plugga så det är härligt iallafall. Jag har förresten inte ens någonting att plugga än.

Varför slutade du att rida?

Jag slutade rida eftersom stressen med skolan, elitsatsningen och stallet tog upp 99% av min tid, vilket dödade mitt intresse totalt. Till slut var det inte ens kul längre, det var bara jobbigt. Jag tycker fortfarande om att rida, och jag älskar Diva supermycket men jag skulle nog inte orka med en elitsatsning idag.

Vad gör du på fritiden nu?

Nu spenderar jag min fritid med kompisar, film och sömn typ, haha. Nej men jag försöker hitta på saker hela tiden, och nu i vinter har jag åkt skoter och umgåtts med härliga människor. Men ibland är det skönt att bara kunna lägga sig i sängen och sova en timme eller två utan att ha några måsten.

Hur kunde du vara helt ensam i klassen?

Den frågan har jag också ställt mig många gånger. Jag vet helt ärligt inte. Vi var 3 sökande från början, och hur vi ens fick börja med 3 pers är för mig fortfarande en gåta.

Har du några planer för helgen?

Ja, lite iallafall. Det är "Girls on ice" på lördag som jag ska vara med på. Det är alltså isdrifting för tjejer, på sjön med bil eller epa. Jag antar att jag ska åka lite skoter också, så vi får se vad som händer sen.

Vad går du för program?

Jag går "Samhällsvetenskapliga programmet" (som är det fina namnet, men det räcker med samhäll) med inriktning beteendevetenskap.

Vad har varit jobbigast med att byta skola?

Det jobbigaste med att byta skola var nog att lära sig att gå upp extra tidigt på morgonen, och att stå på egna ben hela tiden, men det har varit så värt det hittills. Jag ångrar ingenting.


Jag tror att det var alla frågor, så nu ska jag berätta om rubriken. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har jag inte alltid mått så bra. Så idag har jag varit "ren" från självskadebeteende i en månad. Det kanske låter rätt lite men man måste börja någonstans, ellerhur? Jag lovade en kompis att jag skulle sluta, och jag håller vad jag lovar. Så tack för att du hjälpte mig och pratade med mig och tvingade mig att sluta.

Till er som på något sätt mår dåligt eller kämpar med samma sak, det blir bättre. Om ni behöver någon att prata med så är det bara att höra av sig, för jag vet hur det känns att inte ha någon att prata med och jag vet hur det känns att vara rädd för att berätta för någon som kanske inte kommer förstå.

Snapchat: brudensvensson

Instagram: tovasvenssoon

Privat instagram: tovasvprivat

Likes

Comments

Första veckan på nya skolan är avklarad, jag lever, jag andas, jag har inte fällt en enda tår under hela veckan, vilket måste vara något slags rekord. Det betyder att jag blir bättre. Jag mår bättre. Jag har för en gångs skull haft ett leende på läpparna oftare än jag har gråtit under en vecka, det är helt sjukt.

Jag trodde aldrig att jag skulle få säga det såhär snabbt, (och egentligen kanske jag borde vara försiktig med vad jag säger) men jag är lycklig. Jag trivs med min tillvaro, jag trivs med mig själv, jag är säkrare i mig själv och allt är bara så jävla bra just nu.

Jag saknar inte ÄUC (gamla skolan) överhuvudtaget. Att en människa kan må så fruktansvärt dåligt utan att någon lägger märke till det istället för att fråga varför uppgiften blev sen, det är för mig riktigt förvånansvärt. Att samhällsprogrammet var "det bortglömda programmet", det stämde för hela samhäll har haft det fruktansvärt jobbigt på ett eller annat sätt och ingen på skolan bryr sig.

Därför sa jag fuck it och bytte skola, det kunde åtminstone inte bli värre än hemma, ellerhur? Det är hittills det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Det enda jag saknar hemifrån är de underbara människorna jag hade turen att träffa. Ingen nämnd, ingen glömd.

Bara tanken på mitt schema denna termin gör mig så himla glad. Jag behöver inte gå 8 till 4 varenda eviga dag som jag gjorde hemma. Jag slutar tidigt 3 av 5 skoldagar, hur jävla härligt är inte det liksom? Det enda jobbiga är att komma upp ur sängen när klockan är 04:50 på morgonen, att passa busstiderna, att jag inte har fixat ett skåp än och att min nya franskalärare verkar jättekonstig, haha.

Jag skulle vilja flytta dock. Jag skulle vilja skaffa en egen lägenhet i Mora. Vi får se om jag kanske skaffar ett jobb och flyttar, inte nu men inom snar framtid är det planerat, enligt mig själv iallafall. Det skulle vara bättre för mig på många olika sätt. Att slippa åka buss, att ha epan i Mora, att ta sig dit man behöver när man vill, utan att behöva passa busstider osv.

Min dag idag har varit helt kung. Jag har umgåtts med härliga människor, åkt skoter, varit med på ice drift med epan och sett klart på Breaking Bad. Jag tog med lillebror på en skotertur ner på sjön för att kolla på bilarna och det slutade med att jag åkte hem och hämtade epan och var med själv, dock kom jag dit en timme innan dom stängde banorna, men jag ska absolut vara med nästa gång, det var superkul, Då är det tjejernas tur, så det kommer bara vara tjejer som kör då. Helgen efter det ska jag eventuellt vara med också, men vi får se.

Jag har haft en underbar helg (för den är ju ändå så gott som slut). Nu på Måndag så börjar skolan med idrott och enligt en klasskompis så är det längdskidor som gäller. Vi får se hur det går, men efter idrotten har jag ett stort hål i schemat så om någon har några frågor får ni gärna ställa dem här i kommentarerna eller någon annanstans så ska jag svara på dem i ett inlägg på Måndag. Frågorna kommer att läggas upp som anonyma, och vill ni inte synas i kommentarerna så är det bara att höra av sig på annat vis. Så fråga på!

Nu ska jag nog gå och lägga mig eller fortsätta äta chips och dipp till en film, det visar sig. Hejsålänge!

Likes

Comments

Ligger här i min säng kl 21.30 och reflekterar i skrivande stund över livet under det senaste året. Det är så mycket som har hänt, både positivt och negativt. 2016 har varit det mest turbulenta året hittills i hela mitt 17åriga liv. Jag har gjort så mycket förändringar på både gott och ont, och detta inlägg kommer bli sjukt avslöjande även om det just nu känns lite obehagligt att skriva detta.

Tänkte avslöja lite "hemlisar" jag haft under året, eftersom jag är redo att lägga det bakom mig, så det spelar ingen roll längre. Vill bara tillägga att detta inte är något snyftinlägg, utan jag skriver detta för att psykisk ohälsa finns överallt, även om det inte alla gånger syns. Jag skriver detta eftersom jag vill belysa psykisk ohälsa och göra fler människor medvetna om att det existerar överallt i ens omgivning även om det inte berör en själv.

Jag tror att allt började med min depression. Jag var totalt sönderstressad. Min psykolog som jag pratade med ett par gånger sa att han trodde att jag var på väg att gå in i väggen. Hur som helst så slutade jag att rida. Intresset hade dött tillsammans med allt annat. Jag blev helt ensam i hela klassen. Även fast jag gick med treorna och även fast de gjorde ett fantastiskt jobb att ta hand om mig så kände jag att jag liksom inte passade in.

Det funkade såklart ganska bra, men inte i längden och när jag fick en bättre relation med dem. De var alltid äldre än mig. De fick gå på krogen, plugga körkort och allt annat man får göra när man blir myndig. Jag har alltid känt mig lite utanför sen jag började gymnasiet eftersom jag 98% av tiden i ettan var helt ensam, och sedan för att jag var ett år yngre än treorna och att vi inte alltid hade samma lektioner.

Treorna på samhäll på ÄUC, ni är helt underbara och tack för att jag fick vara en del av er klass den korta tiden det varade men jag är så tacksam för att ni har tagit hand om mig så bra. Jag vet hur ni sliter för att få allt att fungera med all stress. Kämpa på sista terminen så ses vi när ni tar studenten, det lovar jag!

När jag gick i ettan så fick jag problem med maten och att äta. Eftersom ensamheten tog död på mig så hjälpte det inte direkt med att jag fick lov att gå in helt ensam i matsalen, så jag gjorde aldrig det. Jag tror att jag kan räkna mina besök i matsalen i ettan på en hand. Istället för att äta så gick jag oftast och satte mig utanför den salen vi skulle vara i efter lunchen och lyssnade på musik.

Jag gick ner i vikt, och jag insåg att siffrorna på vågen blev roligare och roligare ju mindre de blev, så jag tog mina matproblem med mig hem också. Jag intalade mig själv att jag inte gillade att äta och att jag blev illamående om jag åt exempelvis köttfärs eller köttbullar. Oftast "glömde" jag att äta. Det gick ut över allting. Över ridningen, familjen, skolan, allt. Jag var fruktansvärt lättretad. Jag kände inte ens hunger tillslut, och gjorde jag det så tänkte jag att det "snart går över", vilket det gjorde ganska snabbt.

Det som var mest skrämmande och som fick mig att tänka om var den gången då jag hade sovit en stund efter skolan eftersom jag var så trött. När jag vaknade var jag törstig och började gå mot köket för att hämta vatten, men jag kom inte längre än till tröskeln på mitt rum innan jag blev så fruktansvärt yr och faktiskt svimmade. Jag ramlade bakåt på dörren och fick dörrhandtaget i ryggen och slog i huvudet i golvet. Men det insåg jag först efteråt när jag hade piggnat till och kände att det gjorde ont i ryggen och bakhuvudet. Jag hade aldrig i hela mitt liv svimmat innan det.

Men det var nu när jag började tvåan som hela helvetet brakade loss. Jag slutade som sagt rida, och lånade då ut Diva. Det jobbigaste jag har varit med om var att säga hejdå till min bästa vän i hela världen. Vad skulle jag göra utan henne? Hur skulle mina dagar nu se ut? Det var skrämmande och jobbigt eftersom jag lämnade bort min enda trygghet jag känt till i hela världen under tio år av kontinuerlig ridning och tävling, och skulle nu få lära mig att stå på mina egna ben.

Det har gått bättre att äta sedan jag började tvåan och hade sällskap in i matsalen. Men jag mådde absolut inte något mycket bättre för det. Jag kan nog inte minnas att jag har varit glad en enda hel dag under hela höstterminen. Jag kan inte sätta fingret på orsaken till hundra men jag tror att mycket berodde på stressen från skolan. Alla uppgifter som skulle göras, allt gnäll från olika lärare, fritiden och kompisar.

Jag har sagt upp kontakten med 4 nära vänner på väldigt kort tid, eftersom de bara tillförde negativitet till mitt liv, vilket jag absolut hade så att det räckte. Jag har ingenting emot dom idag för jag har gått vidare nu, vi pratar inte längre men trots det kan det ha varit det bästa jag har gjort på länge. Jag stod faktiskt upp för mig själv, och det kostade mig 4 vänner tillsammans med underbara minnen. Men jag ångrar ingenting, det var såhär det skulle bli och det fanns en anledning.

Jag mådde alltså så dåligt att jag fick antidepressiva tabletter och både mamma och jag funderade flera gånger på om jag skulle behöva läggas in. Men så blev det ju inte, vilket jag idag är glad över. Det som många inte vet om och som har varit jobbigast att berätta om är mitt självskadebeteende. Jag har alltså hellre valt att uppleva psykisk smärta i form av sår än den psykiska smärtan jag upplevde varje dag. Det är svårt att sätta ord på det så jag låter det vara osagt. Men så var det iallafall.

Detta inlägg blir en bibel känns det som, men allting har inte varit negativt hela tiden. Jag måste bara säga att oavsett hur jobbigt det känns idag, och hur mycket man får lida så blir det bättre. Man måste bara bestämma sig, för ingen kan göra det åt en. Jag gjorde en hel den förändringar och gick långt utanför min comfort-zone. Det har lönat sig. Idag mår jag bättre.

Jag trivs i skolan, jag trivs med att åka buss, jag trivs med mig själv och med mina kompisar. Idag har jag varit "ren" från mitt självskadebeteende i 26 dagar och det ska bli kul att se den siffran växa i samma takt som min självkänsla och mitt självförtroende. Jag ska sluta med tabletterna och det betyder att det bara kan bli bättre. I'm making progress!

Imorgon kommer det bli intressant att ta sig upp ur sängen med min träningsvärk efter ett grymt benpass på gymmet med min underbara vän Veronica som går trean på samhäll på ÄUC. Bjuder på bilden och hoppas att alla har en lika bra dag som jag har haft. Nu är det lika bra att jag lägger mig om jag ska orka gå upp 04:50 imorgon. Godnatt! :)

Likes

Comments

Igår var alltså min första dag här i Mora. Dagen började med att jag skulle åka buss för första gången på sisådär tio år, haha. Men det gick bra och nu känns det helt okej att åka buss. När jag kom fram så mötte Jennifer (gått i parallellklass 7-9, hon går ekonomi nu) upp mig på resecentrum och sen gick vi till IT och skulle hämta ut min skoldator (men det tog ca en timme att ta fram en så vi gick). Sen följde hon mig till klassrummet eftersom jag inte hittade och hade ingen aning om vart salarna var.

Första lektionen var engelska och det gick bra. Jag fick låna en dator av en klasskompis och göra övningar på internet när hon läste en bok. Jag tycker att lektionerna är något långa men det funkar bra. Jag älskar mitt schema eftersom jag gick 8-4 varje dag hemma i Älvdalen. Nu går jag bara långa dagar Tisdagar och Fredagar. Resten av dagarna slutar jag oftast runt kl 1, och så ska det se ut fram till sommaren. Så himla härligt!

Jag tycker att klassen verkar bra och alla är trevliga (hittills). Jag har hunnit prata med ungefär halva klassen och jag försöker umgås med så många som möjligt så jag lär känna allihop. Igår hade jagungen koll på någonting kändes det som. Dagen gick åt till att försöka lära mig datorn och att lista ut vad jag skulle gå på för lektion nu idag.

Att åka bussen hem var inte heller några problem. Det jobbigaste var väl att stå på resecentrum och vänta antar jag. Kändes som evigheter att stå där innan bussen kom. När jag kom hem så åt jag en macka och gick och la mig. Jag slocknade direkt fastän det inte riktigt var meningen. Jag hade sovit en timme natten innan så det kanske inte var så konstigt.

Nu imorse så vaknade jag när klockan ringde 04:50, men jag stängde av larmet och lyckades somna om och vaknade senare och insåg att jag hade 20 minuter på mig att äta frukost, sminka mig, platta håret osv. Det blev lite stressigt eftersom jag skulle gå till bussen men det löste sig ganska bra eftersom mormor kunde skjutsa mig till busshållplatsen (ca 10 minuters promenad). Sen när jag väl stod där och väntade så var bussen jätteseg. Jag hade kunnat gå hemifrån en kvart senare än tänkt och ändå lätt hunnit.

Nu sitter jag iallafall på min första Nk2b (Naturkunskap 2b) lektion och hittills verkar det bra utom att läraren känns lite seg och han verkar ha dålig hörsel, men det ska nog gå bra ändå.

Idag slutar jag kl 13:20 och den enda lektionen jag har efter denna är Svenska. Min buss hem går härifrån kl 14:45 så frågan blir sen vad jag ska göra tills dess, för jag tänker inte sätta mig på resecentrum och vänta så länge i förväg, haha. Sen när jag kommer hem är planen att träffa Veronica (en kompis som går på skolan hemma). Sedan antar jag att det är lika bra att gå och lägga sig för att hinna med bussen imorgon.

Bjuder på denna eftersom jag glömde att berätta att jag tog hål i tungan förra Tisdagen. Har dessutom blivit brunett men har ingen selfie än så detta får duga. Hörs, hej :)

Likes

Comments