"När vi träffades så var du inte över honom"

"Nej, jag vet"

"Är du det nu?"

Hon ligger i mitt knä och jag leker med hennes hår. Drar det mellan fingrarna, flätar det, om och om igen. Jag andas in djupt. Släpper hennes hår lite för en stund. Jag har varit så rädd för denna fråga. Men samtidigt väntat på den. Hur vet man egentligen? Vad betyder det ens? Kommer man någonsin över en annan människa?

Att ge sin kärlek till någon, sin sårbarhet och hjärta, till en annan människa. Att ägna majoriteten av sin tid åt denne. Vara någon så nära att man andas samma andetag, slår samma hjärtslag. För att sedan plötsligt så raserar det. Någons hjärta stannar, spricker, krossas. Andetagen är i otakt. Man tror att det är slutet. Det är det också. Men det är inte slutet på allt. Bara på denna episoden av ens liv. Det lindrar inte smärtan dock. Förvärrar den snarare, om något. Man tror att man ska gå sönder. Att hjärtat kommer att brista på riktigt. Man är helt säker, att allt är över. Man sitter på golvet på skoltoan och panikgråter av längtan och hjärtesorg. Man tänker att vad i helvete gjorde jag fel? Och man drunknar i desperation och frustration. Man ligger i sängen och stirrar ut i tomma intet och bryr sig inte ett jävla skit om att utanför fönstret så skiner solen, fåglarna kvittrar och träden blommar. För allting är meningslöst. Man skriker och gråter och dör om och om igen. Och hjärtat krossas igen och igen och igen. Men på något sätt så fortsätter det ändå att slå. Och man gråter och grinar tills sömnen tar en. Och man hoppas och tror att man inte ska vakna igen. Men ändå så gör man det. Man vaknar flera gånger. Och plötsligt

Så har man slutat kolla hans sociala medier varenda timme. Man har tagit av sig det där armbandet hans lillasyster gav en. Man har slutat läsa hans horoskop och man letar inte längre efter hans ansikte i varenda jävla folkmassa på varenda jävla plats. Och man har slutat gråta så fort man drömmer om honom. Man har slutat panikgråta på skoltoaletterna och man har börjat bry sig om strålande sol, kvittrande fåglar och blommande träd igen. Hjärtat har slutat att krossas igen och igen och igen och har istället börjat limmas ihop igen. Man är på en fest där man inte alls letar efter honom längre men plötsligt så spelas någon dålig låt av Panda Da Panda och så hugger det till i hjärtat lite ändå? Så minns man lite grann och undrar sedan när vet man? När vet man om man kommit över någon? För man har ju slutat längta efter honom, man har till och med träffat en annan. Som får hjärtat att slå lite snabbare. Som får en att skratta och le så mycket att man tror man är galen. En annan som man längtar efter att få träffa. En annan man vill vara med. Ändå så känns det lite i hjärtat när man hör en fånig låt eller ser något oerhört fånigt som påminner en.

Och kanske så saknar man honom lite grann ibland. Eller så är det bara minnena. Men man längtar inte längre, för man är inte kär i honom längre. Man vill inte vara med honom längre. Men kanske är man inte över honom. Och det är okej. För kanske kommer man aldrig över honom. Eller kanske kommer man inte över sitt första krossade hjärta. Men det är okej. Det kanske inte är meningen att man ska komma över en människa. Det kanske inte är meningen att man ska komma över någon som krossat ens hjärta. Det vore för enkelt.


"Jag är inte kär i honom och jag vill inte vara med honom. Men ibland gör det fortfarande ont."

Jag fortsätter att fläta hennes hår. Jag kan inte riktigt svara på hennes fråga, men trots det känner jag känner mig lättad på något vis. Det känns skönt. Och bra. Det känns fan rätt så bra. Jag vet inte om jag är över den som en gång krossade mitt hjärta. Men jag vet att, att inte vara över någon, betyder inte att man fortfarande är kär i den. Jag vill inte vara med honom. Men att säga att det inte gör ont i hjärtat ibland, skulle vara att ljuga. Jag vet inte. Men oavsett är det okej.

~ ~

Alltså, har hållit på med den här texten i tre timmar nu, ändå blir den inte så som jag vill?? Oh well, det får duga för nu. Jag kommer säkert vara här och pilla lite igen.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Klockan var strax efter sju på morgonen och vi satt på bussen på väg till Sälen när jag kom på att jag inte ville göra detta. Jag kände mig ångestfylld och inte alls taggad. Dessutom var packningen förfärligt tung och jag kände på mig att jag skulle komma att klaga mer på ont i ryggen än att njuta av sälenfjället. Jag var inte inte sugen alls på att vandra och sova i tält två dagar i fjällen. Jag kände för att gråta och ville mest bara hem. Så efter ungefär en 20minuters busstur hoppade vi av. Vi lyckades ta oss så långt som till Nås (inte långt alls) och där åt vi frukost på en parkering och sedan tog vi nästa buss tillbaka hem.

Det är supertrist att vi inte åkte dit. Att vandringen ej blev av. Jag känner mig skyldig på grund av att jag lät min ångest sätta stopp för vårt lilla äventyr. Oavsett om ångesten var befogad eller ej så suger det. Känns som den börjar styra mitt liv litegrann, ångesten alltså. Hindrar mig från att göra saker. Jag vet inte.

Hur som helst, istället för Sälen så blev det tältning och paddling i Dala Floda. Helt okej det med.



Likes

Comments

Jobbade hela gårdagen, tog en snabb springtur i spöregnet för att sedan åka och hämta Frida. Vi åkte hem till mig och umgicks och spelade mario kart med min syster. Sen gjorde vi inte så mycket mer. Vi delade på samma täcke under natten vilket var extremt varmt och svettigt, dessutom något jag inte tycker om särskilt mycket, att dela täcke alltså. Ska jag sova med någon så ska vi helst ha separata täcken, hahah. Hur som helst så var det iallafall väldigt mysigt även fast jag fick lov att gå upp klockan halv 6 och öppna fönstret för att jag höll på att svettas till döds:)

Idag har varit en rätt bra dag, har umgåtts med Frida hela dagen vilket var mycket trevligt. Vi har inte hunnit träffats och umgås på riktigt på ett tag så var glad att vi äntligen fick tid att göra det. Dessutom var det lite omväxling att göra något annat än att jobba på dagarna.


I skrivande stund sitter jag på en buss påväg till Anna i Dala-Floda. Bussresan ska egentligen vara över om 1 minut men på grund av vägarbete och bilköer så har jag fortfarande mer än hälften av vägen kvar. Framför mig står en väska full av frilufts och träningskläder. Jag och Anna ska nämligen ut och fjällvandra imorgon. Mycket spontant men mycket roligt, som mycket av det jag och Anna hittar på är. Tidigare idag hade jag sån ångest över detta på grund av att det kändes så oplanerat, spontant och stressigt. Dessutom har ingen av oss fjällvandrat förut. Men nu känns det bättre och jag tror nog det kan bli riktigt spännande. Åtminstone ska det bli roligt att umgås med Anna igen, vi har inte heller setts på ett tag och det ska bli skönt att träffas och prata om livet litegrann.

Visst ser jag ut som en gamer? Har tappat bort mina hörlurar så har fått låna mammas coolingar.

Likes

Comments

"Är någon dum och aggressiv mot mig så är jag det tillbaka. Det är så jag alltid har varit" - En man efter att ha bråkat med både vakter och polis.

Gårdagen (fredag) spenderade jag som chaufför. En konsertbiljett i utbyte mot att jag agerade chaufför fram och tillbaka till Rättvik. En rätt bra deal tyckte jag. Sagt och gjort, åkte jag till Rättvik, Dalhalla för att gå på en konsert med ett band jag inte visste vilka de var. Detta gjorde jag i sällskap med ungefär 8 fulla män och gubbar. Det var.. ungefär så som man kan förvänta sig om man spenderar en kväll med fulla män. Jag var säkerligen yngst där. Vart jag än tittade så såg jag knappt någon under 35. Bandet (Brit Floyd) var bra, men jag frös och hade mestadels rätt tråkigt. Gubbarna bredvid mig rökte på förbjudet område, hade jägershots smugglade innanför byxorna och pissade på en vägg 10 meter ifrån toaletterna. Dom var rätt dryga med andra ord.

Det bästa med kvällen var chipspåsen jag slukade i mig och upplevelsen att vara på en konsert på Dalhalla. Det är jäkligt häftigt faktiskt. Bra musik och coolt ställe.

När vi ska åka hem så ställer sig en man och pissar på bilen bredvid våran. När han dragit upp gylfen säger han "hah det regnar ju ändå så vafan".

Vafan.

Likes

Comments

Jag sitter ute på trappen. Det är varmt och regnet har nyss slutat falla. Några tårar fuktar mina ögon och suddar min syn för en stund. Men snart är det över och tårarna har torkat bort fortare än regnet på motorhuven till mammas bil. Så fort som det alltid är över numera.

Utan att jag knappt lagt märke till det, så har det hunnit gå lika lång tid utan honom som jag varit med honom. Förut räknade jag alltid, höll alltid koll och kände stolthet när jag klarat mig en vecka. Två veckor. En månad. Två månader. Sen blev det alltmer suddigt och jag glömde bort att hålla koll, det hamnade liksom i bakgrunden. Och utan att jag märkte det, så hade 4 månader passerat. För 3 månader sedan så kändes det som en evighet, när jag var mitt i det. Mitt i en evighet. Nu i denna stund så känns det som det gick fort. Månaderna alltså. Men man märker det knappt. Hur andetagen blir stadigare och luften lättare. Hur sekundlig dos av ångest, sorg och panikgråt, blir till minutlig, timlig, daglig. Hur smärtsamma tårar av saknad, förtvivlan och hopplöshet byts ut mot tårar av bara minnen av just den saknaden, förtvivlan och hopplösheten.

Jag gråter inte längre för att det känns som jag ska dö. Men jag gråter på grund av att jag vet att det kändes så just då. Jag gråter av minnena om att allt kändes så jävla meningslöst. Att jag var säker på att mitt hjärta skulle stanna och att kroppens motorik skulle kollapsa. För att jag aldrig känt mig så otillräcklig och fruktansvärt fel. Det är smärtsamt och tänka på att jag en gång kände och tänkte så hemska saker. Men tårarna som hunnit rinna ner längs min kind, är inte av hjärtkramande sorg eller strypande ångest, utan snarare av stolthet.

Jag andas ut och reser mig upp. Nu ska jag städa mitt rum.

(Något jag skrev för några dagar sedan.)

Likes

Comments

Försöker fortfarande komma underfund med det här att göra ett inlägg. Egentligen är det säkert relativt enkelt, men jag förstår inte särskilt mycket, hahah.

Gårdagen har varit så ointressant och tråkig som en dag skulle kunna bli. Jag vaknade runt 10 kanske. Kände ingen vidare frukostlust men pallrade mig så småningom ner och åt en skål gröt. Kände mig extremt trött av någon anledning, som om jag fått för lite sömn eller arbetat en hel dag, så jag gick och la mig igen. Cyklade till jobbet till kl 2 och cyklade hem igen vid halv 9. Nu sitter jag i min säng och har inte gjort så mycket alls de senaste timmarna. Ungefär såhär ser de flesta av mina dagar ut nu för tiden. Supertrist faktiskt. Saknar skolan faktiskt och är lite avis på de som bara har 3 veckor kvar tills skolstarten. Själv har jag ju inga veckor kvar, jag har inte ens en skolstart att se fram emot längre. Är rädd att mitt framtida liv kommer att kännas som ett evigt sommarlov och grejen är att jag inte tycker om lov. Saknar rutinerna kring skolan och saknar att träffa mina vänner varje dag. Har inte hunnit träffa någon av mina gamla klasskompisar i sommar och snart far ju alla iväg åt olika håll och att hinna träffas kommer bli extremt mycket svårare.

Känner mig för att vara ärlig, faktiskt lite ensam. Inte sådär överväldigande ensam, men mera en sådan ensamhet som bara timlånga lunchdiskussioner på Gastro kan fylla. Jag vet inte ens vad som sker i deras liv längre. Mår dom bra? Vad har dom för sig på dagarna? Händer något kul eller tråkigt eller sorgligt i deras liv?


Här är två bilder från studentveckan, på några saknade vänner.

Likes

Comments

Vet inte varför jag skapat en blogg egentligen. Kanske för att jag är nyfiken eller för att jag behöver skriva av mig någon annanstans än på mina mobilanteckningar. Jag vet inte. Men nu hamnade jag här och jag skäms nästan lite, det känns lite pinsamt. Det känns så konstigt att jag, Tova Karlsson, har en blogg. Även om tanken nu är att förhoppningsvis endast jag och kanske några vänner kommer att läsa den, så känns det ändå lite pinsamt. Vet ej varför egentligen. För jag älskar att läsa mina vänner eller bekantas bloggar. Men jag är nog ingen bloggare själv egentligen.

Hur som helst. Nu existerar denna blogg i alla fall, sedan får vi se vad jag gör med den. Vi får se. Publicerar något när jag känner för det, och va beredd på att det antagligen inte kommer vara särskilt intressant. Mest mina tankar, funderingar, betraktelser och sånt där.

Jag förutsätter att om du hittat hit, till min blogg (haha alltså det känns så konstigt att jag har en blogg), så är du någon som känner mig. Så jag tänker inte göra någon tråkig presentation av mig själv. Om du mot förmodan är här och inte har någon aning om vem jag är, så får du nog stå ut med att inte veta det heller. Jag är ändå inte speciellt intressant. Tvärtom snarare.

Det var väl det. Jag har ingen aning om hur man avslutar ett blogginlägg.

Likes

Comments