Header

Ja man får inte mycket tid för sig själv nu för tiden. Man får passa på att göra allt man behöver när hon sover, vilket inte är under speciellt långa perioder om dagarna... om vi inte åker bil, då sover hon som en stock!

Att vara med Vera: Man lär känna henne bättre för varje dag, hon vill vara nära hela tiden och piper om man lägger ifrån sig henne. Men hon tröstas lätt av att bära omkring på henne eller amma henne. Amningen funkar bra, jag får aningen ömma bröstvårtor ibland men man står ut. På nätterna samsover vi alla i samma säng, antingen ligger hon i sitt babynest eller hud mot hud mot mig, då är det enkelt att bara lägga fram bröstet om hon blir gnällig så somnar hon om. Än så länge har vi fått sova om nätterna (peppar, peppar). Jag ligger och drar mig på morgonen så länge hon tillåter vilket brukar bli runt 9-10 sen är det bara att gå upp. Vi gör inte mycket om dagarna utan vi sitter mest i soffan och glor på TV, ibland åker vi ut med bilen och handlar lite och är det bra väder så går vi ut på promenad. Som sagt så känner jag inga andra mammor så jag har inte riktigt någon att umgås med, men jag gillar att vara ensam så det gör mig inte så mycket och så har jag ju Vera!


Mitt psyke: Graviditeten kom väldigt plötsligt (inte oönskat) och så har man burit på något man inte riktigt kan förstå eller ta på i nio månader för att sedan gå igenom det mest smärtsamma man upplevt. Precis när hon kom ut ur mig så hade jag inget "halleluja moment" som vissa andra beskriver det utan jag kände mig väldigt tom och tänkte mer "Vad f*n vad det som hände och vem f*n är det där?". Tråkigt men sant...

Efter en graviditet, en förlossning, en mörbultad kropp som ska läka, ömma bröst som ska härda och samtidigt ta hand om ett litet spädbarn man inte känner och hon ska ha närhet, mat, sömn och en ren blöja 24 timmar om dygnet, så har det i alla fall varit väldigt svårt för mig att knyta an till Vera. Jag har haft väldiga skuldkänslor över att inte känna den enorma kärlek till sitt barn utan jag har mer känt mig som en ammande barnvakt... men jag vet att jag inte är ensam om att känna så här och jag vet att det är okej. Men nu, 5 veckor senare så börjar det äntligen vända. ❤

Att kalla mig själv mamma känns fortfarande otroligt och att kalla denna underbart fina lilla tjej min dotter känns ännu mer otroligt. Jag måste säga det högt för mig själv ibland bara för att vänja mig med orden. Vänjer man sig någonsin?


Kroppen: Min kropp har återhämtat sig mycket bra, livmodern har dragit ihop sig, stygnen är borta, jag kissar inte på mig när jag nyser och jag har till och med fått tillbaka mensen! Jag vill väl säga att jag är nästan helt återställd. När det kommer till vikten så väger jag nu runt 67 kg och jag vägde 63 kg i början av graviditeten. Jag har ingen stress med att gå ner i vikt och känner mig inte obekväm med siffrorna på vågen.


Det var en liten uppdatering från oss och det kanske låter lite som att jag inte uppskattar det lilla livet jag skapat men det gör jag! Jag älskar den lilla varelsen och jag är så glad och tacksam över att hon är så lugn och snäll annars hade det nog varit mycket svårare att knyta an till henne!

Hej så länge! 💓


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Här tänkte jag skriva ett långt och väldigt ocensurerat inlägg om min förlossning, känsliga läsare varnas!
Jag kan också säga det att mot slutet av förlossningen så är mitt minne rätt luddigt så jag har tagit hjälp av min förlossningsjournal när jag skriver detta!

**************************************

Sista veckan hade gått framåt i snigelfart och tålamodet börjar ta slut. Jag var hos barnmorskan tre dagar innan beräknad förlossning i hopp om att jag var mogen nog till att få en hinnsvepning (en hinnsvepning innebär att barnmorskan för in sina fingrar till inre modermunnen och sveper runt lite så att fosterhinnorna lossar och kan på så sätt sätta igång förlossningen). Hon kunde dock inte utföra en sån på mig då jag inte var tillräckligt "mogen". Så med gråten i halsen åkte jag hem och suddade ut min nedräkning som jag hade på kylskåpet (jag hade skrivit upp antalet dagar kvar till BF och strök en siffra varje dag) för att nu hade jag ställt in mig på att gå över tiden, och det var lika bra att sluta räkna dagarna eftersom det fick tiden att gå ännu långsammare och istället skulle jag fokusera på att sysselsätta mig med annat.

Fredagen kom (två dagar kvar till BF) och idag skulle plattan till utbyggnaden av huset gjutas och Bill hade bett mig hålla in ungen tills den var på plats. Inga problem sa jag! Fredagen gick och plattan var klar runt midnatt. När vi sedan gick och la oss så sa Bill att nu får hon gärna komma ut.

På lördagskvällen (en dag kvar till BF) bestämde jag mig för att ta ett vattenlavemang då min barnmorska hade sagt att det också kunde trigga igång förlossningen, så jag tänkte att det var värt att testa.

Jag vaknade runt kl 04 på söndagsmorgonen (idag var jag beräknad) av att jag hade magknip så jag gick upp för att gå på toaletten men det hjälpte inte så mycket. Jag lyckades i alla fall somna om trotts att jag fortfarande hade lite ont i magen. Jag vaknade nästa gång klockan 09, fortfarande hade jag magknip så jag testade att gå på toa igen utan framgång. Jag låg i sängen och kände hur magknipen kom men efter ett tag försvann... och några minuter senare så kom den tillbaka igen. Nu började jag bli lite fundersam om det verkligen var magknip. Jag kan inte ha värkar tänkte jag, jag ska inte föda barn idag! Jag tänkte att denna magknip skulle försvinna snart!

Jag tog fram min gravid-app där det fanns en "värktimer" där man kunde klocka sina värkar. Så jag låg i sängen en stund och startade klockan när jag fick "magknip" och stoppade den när det försvann och efter ett att ha legat där och klockat denna väldigt regelbundna "magknip" så vågade jag väl tillslut inse att detta faktiskt var värkar!

Jag väckte Bill och sa att jag tror att det är något på gång. Han ville väl heller inte ropa hej i förväg så vi gick upp och åt frukost och fortsatte klocka värkarna. Vi ringde även till förlossningen bara för att informera om att mitt värkarbete hade startat och för att kolla om det fanns plats för mig på SÖS.


Jag bjuder på en bild av mig innan värken och under värken.

Styrkan på värkarna ökade och ökade och efter fem timmar hemma hoppandes på en pilatesboll med två alvedon i kroppen (som förövrigt inte kändes av ett endaste dugg) och en varm dusch så kände jag att jag ville åka in. Bilresan var jobbig men hanterbar och promenaden från bilen upp till BB tog väldigt lång tid eftersom jag var tvungen att stanna var tredje minut och ta mig an nästa värk. När jag kom in i förlossningsrummet så blev jag lite rädd och grät en skvätt för att nu blev allt på riktigt. Här ska jag ligga och föda barn!

Klockan 14:00 skrevs jag in, jag blev undersökt och de konstaterade att jag var en cm öppen. "En?!" tänkte jag... hur ska jag klara av nio till?! Barnmorskan sa också att vi blir nog kvar här och behöver inte åka hem igen.

(15:25) Jag badade i 1,5 timme och slumrade till mellan värkarna, att bada var väldigt skönt då man blev tyngdlös och varm/mjuk i kroppen. Men nu var värkarna väldigt smärtsamma och jag ville testa lustgas.

(16:46) Lustgasen var aningen befriande. Man dåsade bort och smärtan blev inte lika intensiv och så tror jag att det hjälpte en del psykiskt. Utan lustgas så var man mer medveten om värkarna och man fokuserade stenhårt på att bara andas och slappna av, medans om man hade gasen så blev det svårare med självkontroll och Bill fick hela tiden påminna mig om att andas då jag bara låg och spände mig. Men jag körde på med lustgasen och släppte aldrig taget om den.

(17:15) Jag undersöks igen, denna gången är jag öppen 3-4 cm och barnmorskan tycker att det går fint framåt med bra tryck i värkarna. Hon gissar på att Lillan kommer titta fram vid 21-22 ikväll.

(18:13) Efter en timme med allt mer smärtsamma värkar står jag knappt ut längre och jag ber om ryggbedövning (EDA). Narkosläkaren kommer in och ber mig lägga mig på sidan och säger åt mig att jag måste ligga helt still. Jag håller i lustgasen för glatta livet. Han lägger först en lokalbedövning så att det djupare sticket inte ska göra lika ont och sen känner jag hur den längre nålen tränger in i ryggen. Det gör inte direkt ont men fy satan vilken obehaglig känsla. Så där ligger jag ett tag och känner hur testdosen av bedövningen verkar och jag domnar lite i höfterna.

(18:48) Värkarna gör fortfarande ont, men inte alls lika svårhanterliga och jag känner ett ökat tryck neråt mot rumpan.

(19:40) Barnmorskan tar hål på mina hinnor så att vattnet går och fäster en liten CTG-elektrod på Lillans huvud så att de kan läsa av hennes hjärtfrekvens.

Pumpen som doserar ut ryggbedövningen hade larmat flera gånger för för högt mottryck och både jag och barnmorskan misstänker att jag inte får i mig den dosen jag borde. Värkarna gör nu så ont att jag nästan spyr och någon bedövning känner jag inte av. Jag drar in djupa andetag med lustgas och ger ifrån mig höga bröl när värkarna kommer. Bill får lägga större delen av sin vikt och trycka på mina höfter för att försöka lindra smärtan och det hjälper faktiskt lte, samtidigt så trycker barnmorskan på en punkt i min panna som också var skönt.

(21:05) Narkosläkaren kommer in för att lägga om ryggbedövningen och denna gången har den bättre effekt. Dock så har det börjat trycka ordentligt neråt och där tar inte bedövningen.

(21:40) Personalen har skiftats om så två nya barnmorskor och en ny undersköterska tar över. Jag blir undersökt och nu är jag 10 cm öppen!

Värkarna kommer tätt och det trycker mer och mer neråt. Jag hänger fortfarande på lustgasen och jag kan ju bara säga det att från och med andra dosen av EDA och framåt så är förlossningen väldigt suddig.

(22:32) Får jag medicin p.g.a. hög temp.

(23:12) Nu kommer krystvärkarna... Oforcerligt så krystar jag när värkarna kommer och det smärtar mer och mer ner mot rumpa och slida. Jag ligger först på rygg i förlossningssängen och krystar men sköterskorna tycker att det går lite långsamt fram så det ber mig vända på mig så att jag står på alla fyra i sängen. Jag suger i mig lustgas och försöker så gott jag kan trycka på när värkarna kommer. Det går fortfarande lite segt framåt men jag kan känna hur huvudet börjar närma sig "utgången" efter varje värk som kommer. Det går för långsamt så nu ber de mig sätta mig på en förlossningspall för att förhoppningsvis driva förlossningen framåt lite snabbare. Jag får hjälp upp ur sängen och måste gå med benen brett isär för jag känner hur hennes huvud ligger långt ner i mig. Bill sitter bakom mig och håller i mig så att jag inte ska halka av stolen och framför mig har jag tre suddiga kvinnor som ber mig krysta! Det gör ondare och ondare för varje värk som kommer, svetten rinner, jag har feber och min puls är hög, samtidigt som Lillans puls börjar bli låg.

(23:56) Jag får värkstimulerade dropp för att öka styrkan på värkarna. Det ställer också om lustgasen så att jag istället får i mig syre. Jag trycker och trycker allt vad jag kan och känner hur hon kommer närmre och närmre. Det spänner något otroligt nere i slidöppningen och det var denna smärta jag var mest orolig för. Det gör så ont och jag kommer ihåg hur jag stannar upp och kollar barnmorskan i ögonen och ber om hjälp, för jag känner att jag inte klarar detta längre. Men hon säger att det är så nära nu och jag måste ta i allt vad jag orkar. "Tryck ut smärtan" säger hon. 

Jag krystar och krystar och ropar till Bill att han ska hålla i mig för nu ligger jag ner på den där otroligt obekväma pallen med fötterna i famnen på barnmorskan och undersköterskan. Jag är helt utmattad och känner att jag inte orkar mer. Jag hör hur barnmorskorna börjar mumla lite mellan varandra och i dörröppningen till rummet står det en läkare och frågar hur det går. Jag inser då att det börjar bli bråttom att få ut henne. Detta ger mig på något sätt mera kraft så vid nästa värk tar jag i lite till... Jag känner att hon är precis på gränsen till att titta ut. Jag känner allt. Jag hör hur barnmorskestudenten frågar den ansvariga barnmorska om hon kan låta huvudet komma och jag tänker för mig själv "Ja, snälla..... låt det komma" eller om jag skrek det högt, jag kommer inte ihåg. Nästa värk kommer och jag krystar som jag aldrig krystat förut. Jag känner hur det spänner något fruktansvärt och jag tänker att nu spricker jag från slidöppningen upp till urinröret... och ut kommer äntligen hennes huvud! Hon har navelsträngen runt halsen och jag minns inte hur många gånger jag krystade, men det tog inte alls lång tid och det gjorde heller inte lika ont att trycka ut hennes axlar och resten av kroppen. Nu i efterhand kan jag också säga det att hade jag inte känt denna extrema smärtan så hade jag inte krystat så hårt som jag gjorde och då hade hon aldrig kommit ut!

00:08 måndag den 16 oktober är vår lilla flicka framfödd. Hon skriker lite lätt men man märker att hon är trött. Bill klipper navelsträngen, han får göra det aningen sent så att hon ska få syre via den då hon inte andas så bra. Efter en kvart bestämmer de att hon ska föras in till "barnbordet" tillsammans med barnläkare för att få syrgas.

Jag blir kvar i förlossningsrummet. Barnmorskorna hjälper mig upp från förlossningspallen och lägger mig i sängen. Jag ligger där i 25 minuter och småpratar med undersköterskan som städar undan allt kladd i rummet. Sen kommer alla tillbaka och jag får Lillan på bröstet. Allt känns så overkligt.

Det tog mig en liten värk för att få ut moderkakan som bara "glider" ur mig. De trycker sedan på min mage och försöker få ut eventuella rester som ligger kvar i livmodern. När det städat bort moderkaka, blod, kladd och mitt kiss som de lyckades trycka ut ur mig i samma veva så undersöker de mig för att se om jag spruckit. Det hade jag tack och lov inte. Jag hade två små bristningar som de diskuterade om det ens behövdes sys och kom fram till att det var lika bra. Jag fick två stick med lokalbedövning runt slidöppningen och de sydde två stygn.

Vid 2-3 tiden så vägdes Lillan (3220 g) och mättes (50 cm) och fick på sig en liten blöja. Jag fick skölja av mig och ta på mig rena kläder. Jag fick jag sätta mig i en rullstol och vi blev eskorterade till BB-hotellet där vi fick stanna i två dygn. Anledningen till det var för att jag tidigt i graviditeten hade en urinvägsinfektion och de ville kolla så att inte Lillan hade fått med sig dåliga bakterier.

Jag tyckte att det var jätteskönt att få ligga kvar på BB-hotellet. Det fanns barnmorskor i närheten hela tiden som kollade till oss och såg till så att vi mådde bra. Jag kände mig helt mörbultad... livmodern gjorde ont, det tryckte neråt mot rumpan varje gång jag ställde mig upp, jag var yr och det kändes som att jag hade en lunginflammation för att jag hade andats så intensivt. Jag har kunnat kissa och bajsa utan smärta eller svårigheter och som tur är har vi fått en liten ängel som bara gnäller lite när hon är hungrig eller vill ha kärlek, annars så sover hon sött.

Det har nu gått tio dagar sen förlossningen och amningen har börjat arta sig, det var väldigt smärtsamt de första dagarna men nu har vårtorna härdat en aning och Lillan lär sig greppa på ett bra sätt, men det är inte smärtfritt än!

Magen känns bra och börjar återfå sin form. Underlivet är lite ömt fortfarande, jag blöder men inte så mycket, det som är lite jobbigt är att jag har lite svårt att hålla mig när jag är kissnödig men snart kan jag börja knip-öva när musklerna gör som jag vill!


Till sist vill jag ge en eloge till BB-SÖS och BB-hotellet och tacka så hemskt mycket för all hjälp och uppvaktning! Vi blev så bra bemötta av en underbar och kunnig personal som verkligen gjorde allt för att vår vistelse skulle bli så bra som möjligt. Ett enormt stort tack för att ni finns och gör ett superbra jobb! ❤

❤ 2017-10-16 ❤

Likes

Comments

I helgen hade vi våran baby shower! Det blev inte direkt en klassisk baby shower utan vi valde att göra det mer till en fest. Det bjöds på bland annat bubbel, öl, vin och cider, muffins, minipizzor, fruktspett, chips och senare på kvällen blev det korv- och ribsgrillning!

Det blev lite mingel och mys därefter presentöppning av alla otroligt fina presenter. Senare på kvällen blev det lite mer livat då de bestämdes för att spela beer-pong! Fyra karlar, bland annat den blivande pappan och blivande morfadern, stod i köket och blandade aningen starka drinkar och kvällen avslutades med allsång och dans!


Här har vi alla presenter!


Tovas survival-kit!


Bills survival-kit!

Tack igen för en underbart trevlig kväll! ❤

Likes

Comments

Svägerskan hjälpte till att fotografera oss i Stockholms skärgård. Alice och broder Tobias fick assistera!

Klänningen har jag sytt själv ❤


Tobias försöker få till lite schyssta effekter med hjälp av lövkastning!


Även här ska det vara lite löv!

Tack för all hjälp och alla fina bilder! ❤

Likes

Comments

"95% av alla födslar sker mellan v.37 - 42"

Det kan hända imorgon, det kan hända om sex veckor... men snart är det dags vare sig vi är redo eller inte.

Just nu så är jag inte nervös inför varken barn eller förlossning, det är nog eftersom jag inte har någon aning om vad som komma skall... och tur är väl det! Sen kan man ju heller aldrig i förväg veta exakt hur det kommer att bli, då ingens graviditet, förlossning eller barn är den andras lik. Förlossningen kan ta två timmar eller två dygn. Man kan föda naturligt eller så får man snitta. Barnet kan vara friskt eller så är det inte det. Men vi försöker förbereda oss så gott det går!

Jag och Bill har gått en förlossningskurs som man fick via mödravårdscentralen där dom berättade om hur en förlossning går till, till exempel vad som händer i kroppen under de olika stadierna i en förlossning (det är inte bara att krysta sen är det klart!), de pratade lite om hur man kan hantera smärtan och också om vilka typer av smärtlindringar det finns, vilka ställningar man kan prova, hur man ammar och hur första tiden med barnet kan se ut. Jag frågade Bill om vad han tyckte om kursen och han sa bara: "Ja men det där visste man ju sen innan..." Jag som tänkte att det var bra att gå den kursen tillsammans med Bill så att han också får lära sig något!

Bortsett från kursen så har vi läst lite böcker. Jag läser "Att föda" som är skriven av barnmorskan Gudrun Abascal där hon delar med sig av sina tankar, råd och erfarenheter kring en förlossning. Jag har även börjat på "Den digitala barnvakten" där de skrivs om vad som är bra att tänka på kring skärmanvändning i hemmet och hur tekniken kan påverka barn på både gott och ont. Så köpte jag en bok till Bill också, en humoristisk bok skriven av en trebarnspappa där han berättar om sina bästa pappa-tips!


På onsdag ska jag på rutinkoll igen och då ska barnmorskan även skriva en sammanfattning som skickas till förlossningen, där det står lite om hur min graviditet har gått, om jag har några speciella farhågor eller önskemål kring min förlossning. Lite saker som jag vill ska stå där är:

Att jag innan förlossningen gärna vill ha lavemang för att... ja ni förstår nog varför. Jag vill också att de ska veta att jag är otroligt spruträdd och att de får ta det väldigt lugnt om det ska sticka mig med något. Jag har inga speciella synpunkter kring bedövning då jag inte har en aning om hur jag kommer reagera eller hantera smärtan. Jag är varken för eller emot, finns det hjälp att få mot smärta så tackar man väl inte nej. Jag vill i alla fall ha lustgas och om jag känner att jag klarar av smärtan så vill jag nog inte ha ryggbedövning. Det kanske är naivt att säga att man inte vill ha ryggbedövning men jag tror verkligen på att kroppen måste guida mig igenom förlossningen och bedövar man så kommer jag ju inte känna vad jag ska göra och sen tanken av att man ska in med en lång jävla nål i ryggen (!) får mig att rysa och må illa! Men vi får se, blir det för outhärdligt så kommer jag nog böna och be efter den där bedövningen! Jag vill även att det ska stå att under min vistelse på sjukhuset så vill jag blir behandlad som en vuxen kvinna och inte som en ung tjej på grund av min ålder. Sen får de heller inte glömma bort Bill, de får hjälpa honom att hjälpa mig! ❤

--------------------------------------------

Jag har haft väldigt tur då min graviditet har varit mycket snäll och skonsam mot mig, jag mådde lite illa de första veckorna men aldrig spytt. Jag har inte känt av någon bäckenuppluckring eller annan jobbig smärta i kroppen. Mina händer och fötter har inte varit svullna. Jag har inte haft cravings efter någonting. Min mage har vuxit precis som den ska. Mitt blodtryck och mina socker-/järnvärden har varit toppen. Jag har inga bristningar på magen. Jag har en ung och stark kropp som har klarat av graviditeten galant och jag tror därför att den absolut kommer klara av förlossningen utan problem.


Likes

Comments


Här är vi idag!


Före och efter bilder!


Idag var det rutinkoll hos barnmorskan och allt såg jättebra ut.

Jag väger 70 kg idag vilket är en totalökning på 7 kg sedan början av graviditeten. Fosterrörelserna är väldigt tydliga och man känner att det börjar bli trångt inne i magen. När jag sitter så känner jag hur mina organ trycks uppåt och det blir tyngre att andas! När jag sover behöver jag ett täcke mellan benen, under magen och gärna något om ryggen för att det ska vara bekvämt. Hon har också börjat hicka! Små, små hickningar några gånger under dagen i typ 20 minuters perioder, det känns som ett extra hjärtslag som dunkar.

Lillans hjärta slår ca 150 slag/minut och SF måttet (måttet på min livmoder) ligger på 32 cm, vilket är helt i mitten av normalkurvan. Barnmorskan kunde även känna att bebisens huvud är fixerat vilket betyder att hon ligger med huvudet "fastkilat" djupt ner mot mitt bäcken och kommer troligtvis inte att vända på sig. Precis som man vill ha det!

På bilden ser ni en ungefärlig bild på ett foster som är 33 veckor gammalt .


Efter besöket åkte jag och handlade lite, man fick ju trotts allt lön idag!

Lite bakredskap!

TROSOR! Köpta från Hunkemöller, de har riktigt bra priser på trosor. 9 stycken snygga och framförallt sköna trosor för 335 kr, det kan jag rekommendera.

Supersöta mjukisbyxor från Cubus ❤

Kjol och topp från New Yorker.

Blus från Vero Moda.

Nu tar vi helg! Eller ja... Bill i alla fall ❤

Likes

Comments

Klockan börjar närma sig 22:00 och här sitter jag i väntan på att Bill ska komma hem från jobbet... Det är långa arbetsdagar från hans sida vilket blir tråkigt för oss båda. Som tur är har jag katten, hon är med mig hela tiden och vakar vid min sida. Är jag inne så ligger hon i dörröppningen och spanar, är jag ute så far hon omkring i buskarna men håller sig ändå nära. Jag brukar ju vara ute och åka med bilen men gör jag det så spenderar jag bara onödiga pengar och jag känner att nu är tiden då jag måste spara så mycket som möjligt för att sedan kommer jag bara få den ynka föräldrapengen! Jag skulle dock behöva nya kläder då jag bara har typ två tröjor som passar men det är så sjukt tråkigt att handla kläder! Mycket roligare att köpa grejer till bebben, katten eller Bill ❤

Det är lite trögt att få dagarna och gå men det är så skönt att inte behöva stressa med någonting. Jag försöker verkligen ta vara på det här lugnet före... ja... stormen! 😊

Sista startboxen från Libero hämtade jag här om dagen, det är så kul att hämta små paket här och där.

Idag passade jag även på att utöva mina bak-tekniker vilket blev helt okej! Om jag orkar så tänkte jag baka dessa till vår "Baby-shower" som vi själva hostar i september.

Imorgon är det rutinkoll hos barnmorskan!

Likes

Comments

Ja, nu när man bara går hemma så får man försöka hitta på saker att göra, här om dagen åkte jag faktiskt och köpte tyg och sydde ett eget babynest då det vi köpte var väldigt stort för ett nyfött barn.

För att vara första gången sen lågstadiet som jag syr så måste jag säga att jag är väldigt nöjd. Jag kanske till och med tar och syr mig ett till snart! Det var heller inte allt för svårt, det finns massa fina guider på internet som man kan läsa.


Blöjor!!

För att försöka fylla upp vårat förråd med nödvändigheter var jag här om dagen och köpte mig ett paket blöjor. Jag tänkte börja köpa på mig lite olika varianter för att försöka hitta någon favorit, men med mitt minne som en guldfisk så visade det sig att vi redan hade två stycken paket av dessa blöjor som jag hade fått med i babyboxarna! Men men... jag antar att man inte kan få för mycket.

Likes

Comments

Efter mycket om och men så kände jag att jag ville köpa en egen spjälsäng trots våra få kvadratmeter i huset.


Skötbord hade vi ju också funderat en del på och tanken var att trycka in något i vårat pyttelilla badrum. Fast då hade vi knappt haft yta att röra oss på. Så istället kom vi på att vi skulle göra ett eget litet bord som vi kan lägga på halva delen av spjälsängen när hon är liten.



Måste säga att jag är väldigt nöjd med resultatet ❤ och jag kan ju också nämna det att på benen av sängen har vi satt på fjädring som gör att man kan vagga hela spjälsängen som jag tror kommer uppskattas av lillan!  


Likes

Comments

Nu är vi tillbaka hemma i stugan igen efter fem dagar ute på vägarna i Sverige. Vi har totalt åkt ca 200 mil då vi först åkte upp till Luleå via Höga Kusten med en övernattning i Örnsköldsvik och sedan stannade vi en natt i Borlänge på vägen hem för att hälsa på några vänner.

I Örnsköldsvik checkade vi in på Elite Hotell då vi inte orkade sträck-åka hela vägen upp till Luleå. Vi åt middag vid hamnen och sedan gick vi och la oss vid 8!


Hemma hade jag lämnat över ansvaret till mamma och pappa att vara kattvakter, och man blev ju lagom glad när mamma ringde på morgonen och frågade om Li brukade gå långt hemifrån när hon var ute. Det visade sig nämligen att hon hade smitit ut genom badrumsfönstret under natten. Inte långt därefter fick jag denna bild.

Efter tre timmars lockande så lyckades hon komma ner oskadd. Så efter denna incident så sa jag åt mamma att stänga alla fönster! Sagt och gjort var allting stängt men denna katt har börjar bli lite rebellisk så morgonen därpå så fick jag denna bild.

Som tur är satt hon denna gången i ett träd hon faktiskt kommer ner ifrån. Hon fattar nämligen inte att det är lättare att gå med rumpan först när man ska ner från ett träd. ❤

I alla fall.... Upp till Luleå kom vi och där gick vi lite promenader, åt god mat, latade oss i soffan och tog även en sväng ut med båten!


På vägen hem så hälsade vi på Axel och Malin som flyttat från en lägenhet i Stockholm till ett stort hus i Borlänge.

Killarna ser till så att Malin diskar rätt!


Väl hemma möttes vi av gos-katten som jag aldrig kommer släppa ut om nätterna! Och nu ska jag roa mig med att packa upp spjälsängen som kommit!

Likes

Comments