Hallå alla fina!

Cirkus en månad har gått sen sist vi sågs och livet har varit väldigt bra hittills. Känns som jag hunnit med massor samtidigt som jag inte gjort någonting. Jag har jobbat, varit hos mamma två svängar, varit i vår kära huvudstad för utgång med Linnea och Gröna Lund med familjen och Linnea. I mitt huvud känns det som att det gått jättelång tid sen jag skrev sist men det har trots allt bara gått en månad. En månad?! Men nu är vi i alla fall inne i september som snart är slut. Jag bor fortfarande hemma då det står stilla på bostadsmarknaden just nu av lägenheter i Lindesberg men det funkar så bra. Faktiskt väldigt skönt att bo hemma efter att inte gjort det sen jag var 16. Bästa av allt är väl att min och Eves kontakt har blivit så mycket starkare och jag vet inte vad jag skulle göra utan henne. Så glad för att hon finns, vem skulle annars lyssna på mina problem? Skämt åsido älskar jag henne så mycket.


I fredags fick jag inget vikariejobb så när Eve slutade möttes vi upp och tog bussen in till Örebro där vi hade systerdejt i några timmar innan jag gick till en kompis där natten spenderades. Vi käkade sushi, såg på Harry Potter och pratade om livet. Dagen efter åkte jag hem på kvällen och jag och Eve hade myskväll med film och pizza.

På söndagen kom en fin hit och bara umgicks. Pratade och skrattade fram till 19 på kvällen då det var dags att säga hejdå. Gick tillbaka in i köket, fick i mig 4 tuggor av mat innan jag gav upp och gick in till mig istället. Senare på kvällen pratade vi i telefon i 1 h och 20 min. Det var mysigt.


Igår var en lugn dag. Var hemma och umgicks med pappa och yngsta systern, och på kvällen åkte jag, Eve och Ida och simmade. Körde 1 km och var skönt att simma så kommer börja göra det på måndagar i sällskap av de två. På kvällen pratade jag med min älskade Linnea i telefon i en timme vilket var välbehövligt. Har så mycket som snurrar uppe i huvudet, och för att få ord på alla tankar har jag börjat skriva dagbok igen. Känner att det är skönt att få utlopp för alla känslor.


Idag var jag en sväng till Arbetsförmedlingen då vi hade möte. Jag går dit för att kunna få a-kassa de dagar jag inte skulle ha jobb men hittills har jag inte gjort annat än att jobba. Efter det handlade jag lite, cyklade hem, gick ut med hunden en sväng och sen åt jag lunch i sällskap av Tvillingpodden. Vid 16 drog jag ut på min första joggingrunda på ett tag och jag hade glömt hur skönt det kan vara att springa. Sen kom jag hem, åt middag och sen gick jag ut med hunden ännu en gång i sällskap av mamma i telefon. Älskar att prata med mamma. Efter promenaden var det raka spåret in i duschen och nu har jag satt mig här. Ska snart stänga ner datorn och skriva ner dagens alla känslor och läsa lite innan det är dags att sova. Imorgon väntar jobb och på kvällen ska jag nog ta en långpromenad.


Puss och kram!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments


Vi planerade vår framtid. Möbler till lägenheten, resor, bröllop, barn och så vidare. Vi hade en plan. Vi skulle ha vår French bulldog Gunnar och leva lyckliga i alla våra dagar. Men ibland blir inte allt som planerat, och vi gick skilda vägar.

C och jag är inte tillsammans längre som planerat. Jag var väldigt "off", vi pratade knappt och ingen av oss var särskilt lycklig på slutet. Så vi tog beslutet att gå skilda vägar. I tisdags flyttade jag hem till Lindesberg, och vi sa hejdå för sista gången på ett tag. Allt gick väldigt fredligt och vänskapligt till Vi var ledsna, såklart, men ingen av oss har gjort något fel, det var ett gemensamt beslut. Och detta blir det bästa för oss båda. Vi växte ifrån varandra.

Jag har inget ont att säga om C. Han är en av finaste killarna på jorden och förtjänar allt det bästa här i livet. Jag har även så mycket att tacka honom för. Hur han fick mig att lita på kärleken igen. Hur han har varit den starka när jag varit svag. Hur han älskat mig över allt annat och för alla fina stunder vi delat med både skratt och gråt. Han har gjort mig lyckligast på jorden. Men tyvärr slutade allt på detta sätt. Jag önskar honom allt han vill uppnå i livet.

En dag hoppas jag att vi kan vara vänner åtminstone. Han var min bästa vän i mer än 3 år, och kommer nog alltid vara min bästa vän innerst inne. Jag vet även att han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Dessa 3 år har varit bland de bästa i mitt liv och jag vill inte glömma något av det. Jag kommer alltid ha med våra minnen och se tillbaka på allt med ett leende på läpparna. Och det gör jag redan idag. Jag var ledsen det första dygnet men valde sen att se på allt med lycka istället för sorg. Visst är det sorgligt känner jag, jag ville ju leva med honom för resten av mitt liv. Men jag är lycklig för den tid vi fick tillsammans.



Jag ser även detta som en nystart på livet. I torsdags var jag på en arbetsintervju som gick jättebra, jag letar lägenhet som en galning och jag är faktiskt lycklig i dag. Jag har en helt fantastisk familj som har funnits vid min sida när jag behövt prata eller bara velat ha sällskap. Jag påbörjar nu ett nytt kapitel, och jag är så spänd på att se vart livet leder mig nu.

Likes

Comments


Min plan var att detta inlägg skulle vara bilder från Kreta, men det får bli en annan gång. För jag har något ännu viktigare att berätta.

Efter Kreta, i stort sett så fort jag kom hem, så var det något inom mig som blev tomt, som om luften gick ur mig och jag inte visste riktigt vad som hände. Hela söndagen grät jag. På måndagen vaknade jag med migrän och var hemma, och under dagen fick jag även feber och hade sen feber resten av veckan. Hela veckan grät jag. Jag visste inte vad som hände inom mig. Det enda jag visste var att jag saknade mina föräldrar så mycket att det värkte inom mig. Jag trodde mest att det var min separationsångest och HSP som slog till men jag visste att det var mer än så. På fredag kväll skrev jag både till min mamma och pappa att jag hade hemlängtan och saknade dem och att jag var väldigt ledsen. Dagen därpå så skulle vi åka till Calles morbrors familj och jag hade packat klart och gick upp med mina saker. När jag är precis vid dörren plingar det på och jag tror det är Calle som var och tvättade bilen och ville skoja till det, men när jag öppnar står min mamma och pappa och ler mot mig. Då brast allt och tårarna bara strömmade ner för kinderna. De hade bestämt en månad i förväg att överraska mig, och det kunde inte komma mer lägligt.



Jag tänkte att efter den underbara helgen tillsammans skulle allt bli bättre. Tyvärr inte. Men det jag visste på söndagen var att jag hade tusen tankar som satts igång efter att ha pratat hela helgen, och en tanke var starkare än de andra. "Hur skulle det kännas att flytta hem?". Då började hjärnan gå på högvarv och jag visste varken upp eller ner längre. Ska jag stanna med tryggheten i Stockholm hos min pojkvän och ett fast jobb, eller skulle jag flytta hem till Lindesberg där 90% av min familj bo? Jag hade ju verkligen en sådan extrem hemlängtan.


Förra helgen var jag hemma hos mamma för att jag längtade efter henne och inte stod ut med mina tankar i tystheten. Och vi pratade verkligen igenom allt. Vad ville jag? Hur mår jag egentligen? Och det var då jag bestämde mig - jag flyttar hem.


Väl tillbaka i Stockholm berättade jag för Calle att jag ville flytta hem. Den kvällen hade vi en ganska lång diskussion. Jag berättade att jag älskar honom, men jag måste göra detta för att må bra. Jag mår inte bra av att inte känna mig hemma. För om vi ska vara ärliga så har inte jag bott hemma sen jag var 16. Och på det så hade jag 3 år utan min pappa. Jag försöker få igen all tid med honom och familjen igen, men det kommer aldrig gå om jag inte flyttar hem, Och jag vet att jag och Calle inte skulle klara oss om jag valde att stanna. För att kunna göra någon annan lycklig måste även jag vara lycklig.

Jag vill skapa mig ett hem. Ett hem som är mitt, där mina regler gäller, på mina villkor. Jag vill inte leva som inneboende mer. Och jag vill att mitt liv ska börja nu. För i dags läget känns det bara som jag sitter och väntar på allt. Jag väntar på att Calle ska komma hem, jag väntar på mornarna ifall jag ska få ett jobb, jag väntar på att få skapa ett hem. Jag vill inte vänta mer. Jag vill leva. Jag vill bo i ett hem som inte består av ett rum.


Så vad händer mellan mig och Calle? Ingenting. Vi kommer fortfarande vara tillsammans, vi kommer bara inte bo med varandra i samma stad, Jag tror även att detta är bra för oss, med tanke på att vi bott med varandra sen vi blev tillsammans.

Om en månad kommer jag att flytta hem till Lindesberg. Imorgon kommer jag säga upp mitt nuvarande jobb och söka nytt jobb inom vikariesamordningen nere i Lindesberg inom barnomsorgen. Jag ska även sätta mig och ringa runt till alla fastighetsvärdar i Lindesberg imorgon. Och även om jag inte får en lägenhet på en gång så väntar ett rum hemma hos pappa och Tina tills jag hittar lägenhet. Min sista mellanlandningen innan jag får mitt eget hem.

Jag måste prioritera mig själv nu. Jag måste göra mig lycklig.

Likes

Comments

Hallå alla fina!


Sen sist vi sågs har det varit full rulle hela tiden. Det har varit studenter, lite jobb här och där och sen kom livet i mellan helt enkelt, därav seg uppdatering.

Och idag mina vänner är ingen vanlig lördag. Om 2,5 timme åker jag och Carl mot Arlanda för dels en myshelg men också för att imorgon åker jag, min far, Tina och Emil till Kreta!

Men ikväll ska jag och C ha myshelg på Radisson vid Arlanda och på vägen dit ska vi även äta lunch på Olearys. Senare ikväll kanske vi möter upp pappa och Tina för en drink och imorgon äter vi 4 frukost innan jag säger hejdå till C och hej till Kreta 🇬🇷. Kommer försöka ta en hel del bilder där nere men sen har även pappa kameran med sig så han kommer gå loss på att ta bilder.

Puss och kram!

Likes

Comments


Jag har fler än ett favoritcitat, men två av dem är "After rain comes sunshine" och "Ohana means family, and family means no one is left behind". Båda är väldigt starka för mig.

"Ohana means family, and family means no one is left behind"

Blod är tjockare än vatten, det är något jag fått lära mig genom min uppväxt. Oavsett vad finns familjen alltid där. Är du ledsen? Familjen stöttar dig. Blir du sårad? Be den som sårat dig springa, för familjen är precis efter i full fart med spadar och basebollträn. Grubblar du över problem i livet? Familjen hjälper dig. I min familj är vi många. Vi finns alltid där för varandra oavsett vad. När min syster i höstas behövde operera bort blindtarmen åkte jag hem fredag kväll efter jobbet. Det tar 2,5-3 timmar och jag slutade 21 den kvällen. Jag gör allt för min familj, och de gör allt gör allt för mig.


"After rain comes sunshine"

Det är ett av alla citat som fått mig att kämpa genom tuffa tider. När livet var tufft och det kändes som jag var på botten tänkte jag "rid ut stormen för snart kommer solsken". Efter regn kommer solsken, alltid.

Likes

Comments

Jag har en väldigt bra relation till båda mina föräldrar. Dock har det inte alltid varit det, då jag och pappa inte pratade på 3 år men det är inget jag vill prata om eller ta upp. Huvudsaken är att jag idag har ett starkt band till båda. Jag har alltid roligt med mina föräldrar, vi skrattar och skojar över både sådant som är seriöst och oseriöst. Jag vet att jag alltid kommer ha dem vid min sida oavsett vad, att jag alltid kan vända mig till dem om det är något jag behöver prata om. De är båda extremt kärleksfulla och stolta över mig. Jag kommer alltid älska min mamma och pappa villkorslöst.

Likes

Comments

- Jag föddes med navelsträngen runt halsen.

- Jag har levt med självskadebeteende och jag trodde aldrig att jag skulle bli av med det. Jag höll på med det i tre år, och det var inte förrän C verkligen fick mig att inse att det jag höll på med inte gjorde någonting bättre. För mig var det ett sätt att få ut all smärta som fanns inom mig, det gick inte att bara gråta. Men jag tog mig loss från det och idag mår jag bra och är extremt lycklig över var jag befinner mig i livet.

- Jag är väldigt mörkrädd och har alltid varit det. Jag har alltid velat har lamporna på om jag är ensam hemma. Enda gången jag inte behöver ha ljust i rummet när jag ska sova är när jag sover med C. Om han åker bort eller jag av någon anledning måste sova själv så har jag lampan på. Jag hatar verkligen mörker.

- Jag trodde aldrig jag skulle säga att jag är glad över att jag blev uppsagd från Espresso House. Jag fick veta att det skulle säga upp min provanställning 3 veckor före kontraktet löpte ut. Jag hade länge tänkt söka nytt jobb då jag inte längre trivdes där men kom aldrig för mig att egentligen göra det - förrän jag fick veta om att de inte ville att jag skulle jobba kvar. Men efter det samtalet kastade jag mig ut bland jobbannonser och 1,5 vecka senare var jag anställd på Manpower. Jag är så glad för att jag fick mitt nya jobb då jag trivs bra, har roligt i mitt jobb och verkligen blir uppskattad för mitt arbete. Jag vet fortfarande inte varför de valde att säga upp mig på EH då det inte berättade det (även fast jag frågade 3 gånger), men är i efterhand glad för det beslutet.

- Jag fick gå hos skolläkaren och vanliga läkare när jag var yngre för att det var oroliga för att jag inte växte så mycket. Jag har alltid varit kort men stod under flera år ganska still och växte kanske 1-2cm medan mina klasskompisar sköt i växten och var i normallängd. Det visade sig att jag hade för höga värden (i vad minns jag inte längre), och jag tog blodprover väldigt ofta för att hålla koll på det värdet. I slutändan sjönk det värdet och man insåg att jag var kort helt enkelt.

- Att sluta gymnasiet var en av de största befrielserna i mitt liv. Jag ville därifrån, komma ut i världen och se nya saker. Att få flytta in hos C och hans familj har varit en av de bästa sakerna som hänt mig då jag fick större chanser till jobb och att få bo med min kärlek.

- Jag och min syster har inte några blodsband på något sätt, men är extremt lika varandra. Mest är vi lika i personligheten men vi har även likheter till utseendet vilket ibland känns lite skrämmande. Men min syster är en av de mest fantastiska personer jag träffat. Hon har ett så stort hjärta och jag är så stolt över att få kalla mig hennes syster. Jag är så glad att våra vägar korsades.

- Jag är en väldigt känslosam person, även kallat HSP (high sesnsitive person). Högkänslighet är varken en sjukdom eller särskilt ovanligt. Enligt Sveriges förening för högkänsliga (SFH) bär cirka 15-20 procent av världens befolkning på det medfödda personlighetsdraget.Utmärkande för HSP-personer är att de är extra mottagliga för sin omgivning, vilket tar sig uttryck i att de lägger märke till mer än andra och bearbetar sina intryck djupare. Saker som en "vanlig" människa knappt noterar kan hos en högkänslig person "fastna" och ta flera timmar eller dagar att smälta. Jag behöver ofta få vara ensam efter en intensiv jobbdag medan andra kollegor kanske går ut på AW, jag får ibland kämpa lite extra med mitt inre jag, jag är väldigt ljudkänslig, jag kan snabbt snappa upp sinnesstämningen när jag kommer in i ett nytt rum och jag upplever känslor väldigt starkt. Är jag glad är jag riktigt glad, är jag arg blir jag förbannad, är jag ledsen kan jag gråta i timmar osv.

- Jag är extremt beroende av att få tillräckligt med sömn, annars blir jag väldigt stressad, nere och vad som helst kan få mig ur balans.

Jag trodde aldrig att jag skulle våga lita på en kille igen tills jag träffade C. Det kändes som jag kastade mig själv från ett stup och inte visste vad som skulle hända - men han fångade mig och idag kan jag inte se en framtid utan honom. Mitt liv skulle eka tomt utan honom.

Likes

Comments

Jag har inte alltid varit intresserad av tatueringar. Som liten ville jag inte ens ha hål i öronen. Flera år senare sitter jag med två tatueringar, ett ärr efter navelpiercing och 3 hål i öronen. Fler piercingar lär aldrig hända men fler tatueringar - ja tack! Men för mig vill jag att tatueringarna ska ha en mening, varför jag valt just dem.


Min första tatuering var tre fåglar. Jag valde dock att göra en fjäder och sätta dit fler fåglar då det var det jag ville ha från första början. Den står för hur jag lyckades bryta mig fri från depressionen som jag levde med - att slå mig fri från det som förstörde mitt liv under en lång period.


Min andra tatuering är en ballerina vid ankeln. Den symboliserar hur dans har fått mig att må bra. Dans har alltid varit ett sätt att få ut mina känslor på och det som gjort att jag orkat med mycket i livet.

Likes

Comments