View tracker

Det är en tjock dimma som reser sig över det landskap jag vilar min blick över, nyfiket kliver jag fram för att vidare utforska detta fenomen.
Det är konstigt, inget ser ut som det gjorde innan, och en kuslig känsla kryper sakta in under min hud.
Vad är detta? Och hur kom jag hit?
Jag har bara färdats några meter och jag känner mig helt vilsen.
Jag funderar på att dra mig tillbaka igen, men något i mig säger emot, så jag fortsätter vidare.
Ett par minuter har passerat och jag kan inte längre titta tillbaka, som att något starkt avråder mig att göra det.
Det känns lustigt, nästan kusligt.
Det är som att jag inte bestämmer längre.
Min instinkt sliter i mig, jag försöker byta kurs, men hur jag än försöker så kan jag inte vända mig om, jag kan inte vrida mitt huvud, jag kan inte dra tillbaka mina fötter, det enda jag kan göra är att fortsätta framåt eller helt stå still.
Jag försöker stå stilla ett tag, jag observerar hur det jag ser framför mig sakta närmar sig medans marken strax runt mina fötter reser sig och jag börjar sjunka under terrängen.
Jag kan inte stå still mer, jag får en känsla av att allt som sveper förbi mig äts upp för intet och förlorar all mening.
Så jag fortsätter framåt.
Tiden känns annorlunda här, jag kan inte sätta fingret på det, klockan jag har på armen verkar ha förlorat sin trovärdighet, den går ständigt framåt medans allt jag ser rör sig bakom mig.
Det är förvirrande, men då och då får jag en gosig varm känsla inom mig, och allt snabbas upp för en kort stund och får en härlig kontrast.
Jag är rädd att dessa stunder ska försvinna och återgå till den allmänt grådaskiga känslan.
Så fort jag känner mig hotat av den möjligheten att den goa känslan snabbt kan ta slut, så ändrar sig landskapet till någon slags mix av allt jag kan tänka mig och övergår hastigt till en känsla av olust och ångest.
Jag förstår inte hur detta fungerar helt, men jag har en känsla av att förståndet börjar nå mig ju mer jag upprepar dessa perioder.
Det börjar bli väldigt kyligt, något händer, precis då jag börjat vant mig vid de omständigheter jag befann mig i, så blev allt förändrat igen.
Jag känner mig både rädd vilsen, men glad och målfast på samma gång.
Det är nästan som en overklig känsla, men ändå påtagligt äkta.
Det va länge sedan jag började min resa, allt verkar ha lugnat sig nu, jag har börjat acceptera det faktum att allt omkring mig är som det är och att jag inte behöver förstå allt för att känna mig trygg.
Och så förblir det för ett tag.
Jag ser nu något underligt framför mig, dimman har lättat och längre fram står det en slags figur och bortom denna figur försvinner allt.
Jag stannar igen, men denna gång flyter jag sakta framåt några centimeter över marken.
Till en början får jag panik, jag vill inte, jag känner mig vilsen igen, varför kan jag inte bara vända mig om och gå tillbaka?
Men när jag bara är några meter ifrån denna figur så börjar jag successivt inse meningen med själva resan, och figuren tar en form jag är väldigt bekant med, men inte sett på väldigt länge.
Nu är jag där och allt stannar till för ett ögonblick.
Jag är fri att göra som jag vill, så jag vänder mig om och ser samma plats som jag först starta, och figuren framför mig är min början.
I samma ögonblick som jag fritt kliver ut, så ser jag mig själv åter igen vandra iväg, men denna gång med full förståelse av vad allt var menat för och jag ser tillbaka på mina minnen som en lära av vad skall komma här näst.


















Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

min flickvän, du är den älskade som jag i mitt hjärta alltid kommer vela bevara, tills jag är redo att dö och begravas.
Hur kunde jag ha den turen? du är en en underbar ung kvinna som bryr dig både om djuren och naturen och den politiska strukturen.
Du är smart och empatiskt och hängiven, fortsätt så och jag kommer hänga på dig resten av livet, och bara ditt leende kan skänka mig den stilla friden i stunder då jag verkligen lider.
Jag vill säga till dig Tua Elin Olofsson, att du är lite grinig som trött, farlig som stött men den finaste jag mött och Jag älskar dig.
Ibland så mycket att det gör ont i kroppen, hela vägen från tårna till knoppen, för det är dig jag vill leva för gott med och rädslan att jag en dag kanske kommer inse att jag inte uppnått det, spritter som kluvna atomer genom kroppen så jag knappt kan stå upp mer.
Men jag ler, för när jag ser dig breve, så känns hoppet högre än vad jag förväntat mig med, du ger mig en anledning till att jag kan se världen som något jag kan leva med och du är nog den enda som kan göra det.

jag älskar dig min fina.










Likes

Comments

View tracker

Det är väl bara ett fragment som speglas ut i det fysiska från det berg som ligger djupt ingrott i de emotionella kratrarna, det finns inget att säga eller visa, det är enbart känslan som kan tydas av den som bär bördan och den är svår att förklara eller att sätta en etikett på.
Ibland känns det som att ett mörker sveper omkring närvaron och skänker en bitter ton i vardagen och binder sig till de trötta tankar man dagligen dras med i ett samhälle man sällan vill ta del av.
Detta kan i sitt skapa en gnagande känsla av frustration och rastlöshet som man desperat försöker driva bort genom att inte skåda.
Men hur blundar man för det man ser varje gång man fäller ner sina ögonlock.. Känns lite som en hopplös situation.
Därför börjar drömmarna om något i form av en befrielse svepa förbi och skänka ett uns av hopp i det annars så bittra, samtidigt då man genomskådar detta relativt fort och i sin desperata undanflykt ser man hur det faktiskt bara är en dröm.
Dystert, ja.
Det går att vända och vrida, man kan förvränga det man vill hur mycket man vill, men, i slutet av loppet så klarnar det upp och man inser därmed att dessa åtgärder enbart har varit temporär, eller aldrig funnits.
Det är lätt att blicka in, att skapa sina egna drömmar.. Det är enkelt men inte befintligt innan det helhjärtat och genuint genomförts i den verklighet man faktiskt vill driva igenom dom.
Lossa alla sinnen och använd dom i karaktär av glädje för hoppet som i verkligheten kommer finnas så länge livet hänger fast vid roten.
skapa, existera, lev.

Likes

Comments

Saken är den att jag bara tappar allting över mig,  när något slår emot så finns det inget som bedövar mig, jag bör sluta titta för det leder till att jag bränner mig, och det är få som faktiskt kan förstå hur jag känner mig.
Men det blir väl bättre snart, kan iallafall hoppas att allting ska bli underbart, även om glöden från mig sakta bara svalnar av och att jag en dag kanske står där ensam, kall och svag.
Vad ska jag göra? när inget annat än svek och klagomål är vad jag får höra, eller bör jag kanske spetsa mitt öra? och lyssna mer varsamt efter det jag faktiskt vill höra? vart ska allt föras? tiden är så knapp att den knappast hjälper, istället kommer den förgöra.
Men vad är tid.. det tycks ju ibland att stå still, samtidigt då det känns som att den går baklänges och sliter ifrån mig från dit jag vill, men även då på samma gång går det för fort fram att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
Jag mår illa av de drömmar jag har, dom tär så sjukt och jag vill inte ha dom kvar, jag vill bara att denna period ska vara klar så jag på riktigt kan få känna mig glad.
Det känns som att jag vandrar ensam i en värld utan något förutom jag, det finns inget att se och inget att känna av, förutom en frustration över att jag vill få till något bra och kliva fram i ett nytt liv där jag kan säga att jag är stolt över att vara jag, men hur länge ska det ta? ska universums gråa kapsel för alltid låsa in mig som dess slav, eller kan jag sprida mina färger en dag och känna ett fritt jag? men det är inte synd om mig, även fast jag är vilsen så har jag mycket gott inom mig, och jag vet vad som lyfter mig. 
Tyvärr har jag aldrig lärt mig fullt ut att hålla fast om mig, kanske för dom svåra stunder som bäddats ut för mig eller för att jag är menad att vänta till något större som ska möta mig?
Frågorna kan pågå för alltid, jag bör fokusera och skapa mitt nu som ska leda till en framtid, eller så kan jag stanna och förlora allting..

Likes

Comments

Jag sitter här i min ensamhet och tänker. 
Tänker tillbaks till den tid då du såg på mig med ögon som blänker.
Jag vet inte vad som hänt, jag har grävt ner mig så djupt i mig själv att jag knappt vet om det ens känns eller bränns..
Jag vill så gärna kunna stå bredvid dig och hjälpa dig mot dina mål, jag vill så gärna kunna se på mig själv och vara stolt för att jag även följer mina mål, men just nu känns det som att jag står i ett tomt jävla hål och det enda som passerar är nå gråa moln.
Jag älskar dig och jag tänker på dig, jag är så sjukt tacksam för allt du skänker mig och jag förstår varför du är hård mot mig och det respekterar jag.
Om jag ändå kunde vara glad, om jag ändå kunde se klart och ta vara på det jag har och inte sitta fast i någon sorts cirkel som ändå bara leder mig tillbaks till där jag var och har förblivit att varit sen jag vart ett litet barn.
Jag kan inte kalla mig vuxen, jag tar inget ansvar för mig själv eller något annat, det är kruxet.
Jag måste börja om, med en​ start att ge hon jag älskar det hon tycker om, och inte leva mitt liv som om det vore en dålig och en-formad emo sång.
Jag kan om jag vill.
Jag vill om jag kan.
Jag kan det jag vill.
Jag vill det jag kan...

Jag är inte mer än människa, jag har mina inre demoner som ibland plågar min själ.. Så kommer det alltid vara.
Saken är den att jag kommer aldrig kunna leva utan dom hur mycket jag än vill och försöker.
Så därför tänker jag leva med dem och acceptera det som det är.
Jag äger mitt liv, och jag står för de intryck jag gör hos dom jag älskar och jag är den som får ta konsekvenserna i dom val jag gör, jag har varit ett ego, men nu kan jag se att jag har ett val, ett val jag alltid har, alltid har haft och kommer alltid att ha.
Jag tänker inte låta mitt ego stå och slå på mig mer, jag tänker inte låta mitt jävla ego stå och säga att jag inte kan och inte har orken, jag tänker inte stå och se på mig själv när jag förstör mitt egna liv, jag tänker göra mitt liv och jag börjar idag, jag slår på stort och skiter i om jag faller, jag tänker stå om det så dödar mig.För då kan jag iallafall säga stolt till mig själv att jag gjorde allt för mig själv och dom jag älskar.
Jag kan inte undvika att vara jag, men jag kan vara bättre.

Likes

Comments

Tiden är något som kan vara överskattat, även fast tid är något någon inte riktigt fattar, utan känslan så hade inte tid kunnat uppfattas, så bör inte känslor vara det som man högre uppskattar?
Dom säger "Tiden läker alla sår" men är det inte så att känslorna är det som styr vad man tycker kommer och går? 
Många kan gå runt med psykiska sår som aldrig försvinner hur mycket än tiden går bara för att det aldrig kommer en förändrande känsla som slår?
Är det verkligen tiden som tar oss vidare? nej jag tror att det är en förändring i känslan vi har som för oss vidare.
Är det verkligen tiden som tar bort vårat lidande? nej jag tror inte det, jag tror det är känslan av accepterande som tar detta lidande.
Nu kanske ni tänker att tiden förser oss med nya känslor! till en viss del sant, men vissa känslor kan förebygga en framtid av andra känslor.
Tiden kan skapa problem, men känslorna du har är vad som kan lindra det.

Utan känslor hade inte mänskligheten funnits, tänk på det.
Ads By Greener Web

Ads By Greener Web

Ads By Greener Web

Likes

Comments

Många minnen har bleknat med tiden och jag har blivit lite sliten, men jag är glad för dom bra jag har att tänka på när jag sitter i skiten, livet har gått bergochdalbana sen jag vart liten, många gånger har jag förlorat friden och känt mig allmänt sviken, av livet som ofta har en tendens att bli extra tillkryddat av överdrivna dramatiker. Men jag ler, för det viktiga kommer alltid vara det bra du ser och inte låta dig hamna i stadium då du tänker "Jag pallar inge mer" för du blivit allt för förblindad av allt dåligt du vet.. det finns alltid något gott att se, även om det till ytan inte alltid verkar som det, det beror på hur man ser och om man verkligen vill tillåta sig försöka se något bra när det känns som det inte finns något mer.
Det är upp till var och en att bestämma sig för vart man vill ställa sig.
  


Likes

Comments

Det är lyckan jag har i min syn, ser varje kväll fram mot att se en ny dag gry, en ny och positiv syn på livet är vad jag för stunden besitter, hoppas känslan för alltid består, för idag är lyckan stor och glädjen i kroppen spritter.
Trotts dom gråa betoningarna som sköljer över mig, så har jag färger inom mig som jag kan stryka över och färglägga det som jag förr trodde aldrig gick att färglägga.
Tyngden över min kropp har släppt och ersatts av vingar.
Lika väl som jag ser det goda omkring mig och i det yttre universumet, så kan jag lika så se detsamma inom mig själv.
Som jag väntat, stolt över min optimism och dom svar jag samlat på mig genom åren.
Löningen har kommit och den kommer stå sig även i dom svåra stunderna som kommer att inträffa över dom kommande åren.
Tack för livet, tack för vänner, tack förkärleken, tack för landskapet, tack för allt.

Likes

Comments

Full.
det snurrar, det är dimma för ögonen, livet känns bra, livet känns kasst, tankarna kommer, tankarna glöms, oron stiger, oron sjunker, hoppet toppar, hoppet bottnar.
Allt är ett vimmel, folket tränger sig omkring mig, intrycken går upp i taket, men det känns inte, jag är för tankspridd för att lägga märke till det.
Det bråkas, det sluts fred.
Det gapas, det viskas.
Det som sägs glöms , det viktiga spelar ingen roll längre, men det viktiga är fortfarande viktigt.
Jag vet inte om man ska skratta eller gråta, så jag håller mig neutral.
Jag säger för mycket, jag säger för lite.
Förvirrad men jag bryr mig inte, omdömet är glömt, känslorna visas, men dom är anonym, för jag vet att jag kan ångra att jag visat för mycket när dagen gryr och när jag inte längre är yr.
jag mår bra, jag mår dåligt, det är så roligt hur man kan bli så fånig.
Vissa delar föryngras, och andra höjs en våning, men nu ska jag sova, C-ya in the morning!

Likes

Comments

Mörkret bäddar in ett täcke av moln som lyses upp av gatlampor från staden, vinden är kall men det är ändå plusgrader, marken är isig och det droppar vatten från hustaken, detta mörker ger en känsla av att orten är begraven.
Luften är rå, himlen är mörkgrå, en genomträngande fuktig kyla gör att det blir svårt att gå.
Men ändå så stilla och lugnt, månen lyser igenom trotts att molnen är tung.
Det ger en mystisk kuslig men ändå spännande känsla, vad befinner sig i mörkret, vågar jag gå dit? Och vad kan häda?
Mörkret är för mig betryggande, men för många är mörkret något som ger otryggt kännande, rädslan kan bli otäckt brännande.
Att man inte vet, kan vara skrämmande, men om faran inte syns, bör du inte känna den.
Omgivningen är mörk men luften är frisk, ge dig ut i natten, våga ta en risk. 


Likes

Comments