​Haha asså, det här är ju en rätt lame grej m o blogga o så? Vill ju egentligen bara få lägga ut mina rätt tradiga dikter på någon annan plattform än typ ett worddokument i min dator (:—p). Det roligaste med Lund är dock att alla snubbar suger, folk som inte hör av sig ordentligt och sen kaosartat smsar kl 0230 om att man är en dålig tjej för att man aldrig vill ses eller (kanske) ghostat lite för mycket ”när man ändå varit taggad förut” ja asså jag undrar när killar ska fatta att det jag gör är att döda min tristess.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

​Fan att jag är så otroligt skör, att min kropp går sönder av andetag och vindpustar. Att mina ben knäcks och blodkärl brister av obefintliga blickar och beröring som inte längre finns i samma universum. Att mina naglar spricker och blod pumpar bort från vad som var. Jag vill rymma, jag vill fly vill ta mig härifrån, vill lämna detta skal bakom.

Likes

Comments

​Det är fredagkväll och jag är så trött, så utmattad i min själ av prestationsångest. Så utmattad över tillgänglighet och existens. Så utmattad av att vara, att jaga, att aldrig orka stanna upp. Att hela tiden ha nya fokus, att aldrig kunna se vad som finns i periferin. Att inte upptäcka kund och barnvagnar, att inte se den högre trottoarkanten, att inte se vem som går bredvid. Att aldrig stanna och titta åt sidan, att aldrig se de som går med mig utan bara ryggen på de som lämnat.

Likes

Comments

​Så orimligt hut trött man blir, på folk som inte kan kommunicera. Killar som tror att de är gud, på tjejer som lever utan att andas. Jag vill sprängas, jag vill få för mycket intryck, jag vill ha ont i magen och vara stressad. Jag vill känna något som inte är att dö av tristess, jag vill göra något som för mig framåt. Allt jag gör är att stå och trampa. 

Likes

Comments

Jag har egna lakan i sängen. Jag blöder ur själen, att du lämnade mig helt när timmarna gick som långsammast och andetagen så snabbast. Jag kunde inte andas och du satt i solen. Jag höll om trasiga människor och du knäckte en öl..


Klarar jag det här?

Likes

Comments

Och jag nöjer mig igen, jag vänder upp mitt ansikte mot solen och känner mina fötter mot marken. Jag är jordad, jag är en åskledare av varm metall som skyddar mot smärta. Jag är en människa av stål, av eld. Jag är en människa av solskensskratt över en isig sjö. Ett skratt i helvetet. Tårar i himlen.

Likes

Comments

Dina varma händer och leende läppar, när du visar två rader av perfekta tänder och säger att jag är vacker trots oplockade ögonbryn och trasigt ansikte.

När jag vet att jag älskar dig så jag förgås men ändå inte kan låta dig röra mig.

När jag säger att jag inte vill och du försvinner genom dörren.

Det är då jag vet att det inte kommer bli vi två, att jag kommer vara för evigt ensam. Det är då jag vet att det inte kommer bli vi två, när du anklagar dig själv för att vara ful, när du ger mig skuldkänslor för min icke existerande lust. När du tror att storstilade gester ska laga allt, när jag i själva verket vill ha något så litet som förståelse. Något så litet som att veta att du kommer hålla fast vid mig, att vi kommer vara bästa vänner även utan att kyssas och sova bredvid varandra.

Men jag vet att det inte kommer vara så, att det aldrig kommer vara så. Du sa att om vi någonsin slutar vara så vill du aldrig se mig igen.

Likes

Comments

Vissa stretchar ut, drar ut på jobbiga saker långsamt och länge för att få det att inte göra så ont. För att slippa ha ont och slitas mellan verklighet och önskan, för att slippa dra av ett plåster och istället låta det trilla av av sig själv. När döda hudceller släppt och blivit ersatta av nya.

Jag gör det också. Som när jag tar bort foton, rensar album och kläder. Försöker bli av med otrygga känslor och tvivel, försöker förbereda mig på vad som kommer hända. Jag tar bort dina foton, kommer säga att det är för att jag inte behöver längta längre. Även om jag vet att du vet att jag ljuger, att du känner detsamma.

Jag släpper lite i taget och du håller hårdare, jag skriker och gråter och du säger att jag är vacker.

Likes

Comments

Jag dricker ett rätt dåligt vin vi köpte i mataffären medan du pratar med din pojkvän. Jag önskar att du förstod att jag ville vara ensam med dig, att vi skulle göra oss vackra och vara på en delad nivå, där ingen av oss sticker ut. Du väljer att prata med din pojkvän. Och jag tänker på min, min pojke som är hemma, går på rave och drogar. Han som spränger min värld med varje andetag, han som berättar om universums evighet och förklarar hur människor aldrig kommer ha ett syfte. Han som räknar matte och gråter i min famn. Han som inte ringer när jag är med dig, för att vi ska få vara ensamma, för att vi ska få vara vi. Men nu saknar jag honom, nu känner jag mig övergiven.

Likes

Comments

Jag har varit så rädd för förändring, så rädd för att ta steget längre, bryta av totalt skratta över ångesten som sköljer över. Men jag bygger dammar, låter väggarna brista för en sekund, låter vattnet leta sig genom trådnätet av förstört spackel. Innan nästa damm fångar upp allting, i väntan på bristning.

Varför kan man inte ta sig tid, tid till att skriva två så enkla rader av känsla. Två enkla rader som inte ekar av tomhet, sönderfall. Jag vill inte se honom, jag vill inte se mina känslor eka i hans tomhet.

Varför kan jag inte ta kritik? Varför skriker jag inombords i panik av att någon ska se mina sprickor? Av att någon ska förstå att jag bara är en bluff. Tomhet. Att allt jag gjort är en överdrift och allt jag önskar är ickeexisterande. Varför är jag en bluff? Varför har jag en existens.

Likes

Comments