Att leva i nuet är något som jag verkligen tillämpar.
Jag försöker, försöker, att inte stressa upp mig för det som varit eller det som/kan komma att bli.. jag intalar mig själv det hela tiden fast jag vet att det är en stor lögn. För som oftast när jag hamnar i något som stör min harmoni så försöker jag putta den stora tyngden åt sidan och fokuserar på det som är viktigt och som får mig att må bättre.. Sen drar jag med den mig där tyngden i kättingar bakom mig, uppför berg och sen kanar jag på den nedför backar..

Nu har jag fått ytterligare ett missfall. Denna gång fick vi inte reda på det förrän vid första ultraljudet i vecka 14.
Vi kom dit, var super nerviga för vi skulle få uppleva något fantastiskt och känna att det nu blev på riktigt, ett LIV, i MIN kropp..!!! Magen hade börjat växa några veckor tidigare, kände mig spänd och vissa byxor blev för trånga, hade fått köpa större bhar.
Ultraljudet startar, det är svart. Det finns ett stort hålrum, med vätska, men inget foster. Uteblivet missfall. Tydligen har kroppen stött bort embryot i tidigt stadium men graviditeten har fortsatt, moderkakan har vuxit och den sänder ut alla hormoner som gör att kroppen fortfarande går in i grav-mode. Fostervattnet har fyllts på. Men ingen bebis.
Vi var i chock! Hur kan detta hända? Och hur kan vi inte märkt något?
Dagen fortsätter som i ett töcken. Vi åker hem, utan att säga något. Sätter oss på trappen och hunden cirkulerar runt oss, jag klappar lite slentrianmässigt över ryggen på honom, jag känner ingenting! Ingen lycka över att komma hem till min hund som är bland det viktigaste på min jord. Känner ingen sorg över vad som inträffat, ingen ilska över att det gått i stöpet igen. Jag känner mig tom, blank, utan reflektion. Jag vill inte göra någonting, ingen tv, ingen sol (som det ju var den dagen, fantastiskt försommar-väder), inte gå till sängs och sova, inte gå på promenad, jag vill ingenting!!!
Att ringa och prata med närmsta känns oviktigt men samtidigt viktigt. Jag gråter men känner inget, tårarna rinner men jag snyftar inte. Jag berättar, är saklig och rationell över händelsen, jag förstår samtidigt som jag inte begriper ett dyft, och kinderna är salta.

Dagen efter åker jag till fjällen för att rensa huvudet på allt. För att göra något som jag verkligen älskar och med en god väninna, som jag hoppas inte ska få sin semester förstörd av mig och mina känslor som kanske dyker upp under helgen.

Det var två veckor sedan nu. Fortfarande känner jag i princip ingenting. Jag vet att jag inte kan påverka det på något sätt så därför intar väl min kropp någon typ av försvarsposition att inte lägga skuld på varken mig själv eller min älskade sambo, vilket ju är helt rätt. Jag tror inte på gud så honom/henne kan jag ju inte svära över heller, sjukvården har ju knappast med detta att göra, embryot måste det ha varit något fel på så egentligen är det väl bara att tacka min kropp som sa "nix, nejtack, du får gå!". Men hur fan kan man vara glad över att ha en välfungerande kropp som gör sig av med det man mest av allt önskar? Ja jag har sagt flera gånger och andra säger också att det nog är en tröst att vi så lätt blir gravida, ja ELLER? Kan det vara så att det är en tröst, mest om fostret kan bestämma sig för att stanna!? Återigen kan jag trösta mig med att OM fostret hade funnits kvar, hade det varit ett såpass stort fel att vi i v14 hade bestämt att göra oss av med det för vi inte skulle vara beredda på ett helt liv av omvårdnad i den grad att vi aldrig skulle få vara ifred igen? Hur kan man önska det? Om man sätter ett liv till världen, vill man inte alltid få känna sig behövd och älskad av det? Antar att man vill det till en viss tid, då man sedan förväntar sig att ens barn ska flytta ut, skaffa egen familj och bli en självständig individ som vi, som föräldrar, bara får umgås någon gång i månaden, kanske bara några gånher per år, vid kalas?

Hursomhelst så kan jag inte ta några av de besluten idag, utan bara vänta tills nästa tillfälle igen.
Återigen, en tröst, att vi kan få ett vaginalt ultraljud så tidigt som från v6 för att konstatera att det finns ett liv som växer och lever. Visst, det ÄR en tröst, att kunna följa utvecklingen så man inte går 3,5 månad innan man inser att "NEPP, inget barn här inte! Ni har blivit grundlurade!!".

Jaja, life is life and so on... ryck upp dig, sluta gnäll, kör järnet, älska dina nära, etc etc.

Det är väl just vad jag gör det. Kan inte sitta och grotta ner mig i min egen olycka, varken jag eller andra mår bra av det. Men hur stor tyngd orkar jag släpa med mig? Snart kanske den är så tung att jag tappar fotfäste och inte kommer framåt, faller bakåt, handlöst..?
NEJ, det kommer inte hända, tvärtom, mina benmuskler växer och för varje tyngd som hamnar bakom mig blir jag bara starkare och starkare!

Likes

Comments

Dags att punkta upp allt som snurrar runt som en enda stor virvelvind i mitt huvud, så jag kan lämna en del av det hos 2016 och försöka låta sinnet få en nystart 2017.
Asklyschigt, men sedan mitt första inlägg känns det som att jag rättfärdigat att må som jag gör emellanåt. Stressen lägger sig som en dovt täcke över mig och jag kan bara, envist, försöka fokusera på det som är viktigt just då, men den där stressen är som en söm som har förlorat fäste och som rispas upp, ett stygn i taget för varje rörelse man gör.

Att få skriva ner lite av det man vill sätta ord på gav mig lite lugn sist, så jag gör en lista med några av tankarna, utan vidare förklaring och utan inbördes ordning.
1. Missfall
2. Avliden ung kollega
3. Skadad hund
4. Pappa
5. Ekonomi
6. Dag- vs nattjobb
7. Vänner
8. Diskbråck
9. Familj/vänners hälsa
10. Sömn
11. Tid/prioriteringar/ork
12. Upprätthålla/skapa relationer
13. Hälsa
14. Bror, alkohol
15. Framtid




Likes

Comments

Testar att avreagera mig i text. Jag har aldrig tidigare haft en blogg och tycker väl egentligen inte om idén med att dela med mig av mina tankar till främmande människor då jag inte vill ha mer uppmärksamhet än någon annan.
Men det kan även vara precis därför jag riktar mig mot främmande människor då jag inte vill ta upp för mycket uppmärksamhet hos mina nära. Jag vill inte belasta dem med för mycket av mina tankar och känslor och då har jag, under en längre tid nu, känt att jag måste få utlopp för mina känslor på något vis. Jag skiter egentligen ifall ingen läser min sk "blogg" nästan bara skönt om ingen lägger märke till den, men känns ändå skönt att få skriva ned mina tankar och på så sätt avlasta min hårt arbetande hjärna som sållar mellan lycka och mer eller mindre förtvivlan emellanåt.

Dessutom kan jag känna någon typ av irritation hos mig själv, som låter känslorna styra över mitt välmående, att låta de ta över. Jag har ett fantastiskt liv som jag är otroligt tacksam över, jag skäms nästan över att mina, för andra simpla, vardagsproblem ska skada min Harmoni, det finns så mycket värre saker man kan drabbas av, och ändå; detta är min verklighet, mina bekymmer och ingen annan behöver ta åt sig på något vis eller känna att jag beklagar mig över, för andra simpla, saker.

För alla personer har sina problem, och problem/ångestframkallande situationer är olika beroende på från vilka perspektiv och förutsättningar som finns.
Man kan inte mäta sig med andra och säga;" du har det så himla bra", eller "men förlåt, jag ska inte säga något för du genomgår något mycket svårare".
Det beror väl helt på hur man är som känslomänniska, hur laddad situationen är beroende på tidigare erfarenheter och hur man upplever och uppfattar det?
Även fast endel kan uttrycka att de förstår, och kan sätta sig in i hur man har det, så har ingen människa en jävla aning om vad som försiggår i den andres huvud. Man kan inte ana hur det värker i hjärtat på en annan person även om man vet hur man själv reagerade på en liknande situation. Vi är så olika vi människor, det enda vi KAN göra är att acceptera varandra, och tillåta känslor, vare sig det är ilska, sorg eller obeskrivlig glädje. Men man kan aldrig riktigt förstå någon annan, inte riktigt..

Likes

Comments