Testar att avreagera mig i text. Jag har aldrig tidigare haft en blogg och tycker väl egentligen inte om idén med att dela med mig av mina tankar till främmande människor då jag inte vill ha mer uppmärksamhet än någon annan.
Men det kan även vara precis därför jag riktar mig mot främmande människor då jag inte vill ta upp för mycket uppmärksamhet hos mina nära. Jag vill inte belasta dem med för mycket av mina tankar och känslor och då har jag, under en längre tid nu, känt att jag måste få utlopp för mina känslor på något vis. Jag skiter egentligen ifall ingen läser min sk "blogg" nästan bara skönt om ingen lägger märke till den, men känns ändå skönt att få skriva ned mina tankar och på så sätt avlasta min hårt arbetande hjärna som sållar mellan lycka och mer eller mindre förtvivlan emellanåt.

Dessutom kan jag känna någon typ av irritation hos mig själv, som låter känslorna styra över mitt välmående, att låta de ta över. Jag har ett fantastiskt liv som jag är otroligt tacksam över, jag skäms nästan över att mina, för andra simpla, vardagsproblem ska skada min Harmoni, det finns så mycket värre saker man kan drabbas av, och ändå; detta är min verklighet, mina bekymmer och ingen annan behöver ta åt sig på något vis eller känna att jag beklagar mig över, för andra simpla, saker.

För alla personer har sina problem, och problem/ångestframkallande situationer är olika beroende på från vilka perspektiv och förutsättningar som finns.
Man kan inte mäta sig med andra och säga;" du har det så himla bra", eller "men förlåt, jag ska inte säga något för du genomgår något mycket svårare".
Det beror väl helt på hur man är som känslomänniska, hur laddad situationen är beroende på tidigare erfarenheter och hur man upplever och uppfattar det?
Även fast endel kan uttrycka att de förstår, och kan sätta sig in i hur man har det, så har ingen människa en jävla aning om vad som försiggår i den andres huvud. Man kan inte ana hur det värker i hjärtat på en annan person även om man vet hur man själv reagerade på en liknande situation. Vi är så olika vi människor, det enda vi KAN göra är att acceptera varandra, och tillåta känslor, vare sig det är ilska, sorg eller obeskrivlig glädje. Men man kan aldrig riktigt förstå någon annan, inte riktigt..

Likes

Comments