Nu har jag gått i över 3månader, väntat, våndats. Varit utom mig av oro för att det ska gå lika illa som tidigare. I v8 fick vi göra ett vaginalt ultraljud där man kunde se en liten liten böna med ett hjärta som tickade på så fint, en gulesäck som är så viktig och en blivande moderkaka. ”Det kanske går” tänkte jag..
Jag har känt hur min kropp har förändrats under den här tiden, men den här overkliga känslan, tänk om jag äntligen får ett barn, kan det vara möjligt att det går vägen nu!? Samtidigt som känslan; tänk om det ligger dött därinne, tänk om nästa ultraljud visar att det inte mår bra och vi blir tvungna att börja om, tar över mig alltmer för varje dag som går. Hur ska jag känna om ngt är fel när jag inte kunde det i våras.
Inställningen är att det SKA gå, inbillar jag mig, min stresströskel är passerad för längesen och jag har inte än fått känna lycka över detta, jag kan inte känna ruset i kroppen. Om jag tillåter mig innan jag, med säkerhet, vet att det för tillfället ser bra ut, kommer en ev krasch göra att jag kanske kraschar för gott..

Hursomhelst så är ”plågan” snart över, om bara några timmar ska vi på KUB-test och då får vi se bild och göra en riskanalys. Då kommer jag inte behöva fundera på det här mer. Självklart kan vadsomhelst hända närsomhelst, men jag tänker inte tillåta mig att gå och vara orolig då längre. Har jag kommit såhär långt med ett friskt barn i min mage så kommer vi klara det! Det är inställningen!

Tänk om man skulle kunna få tillåta sig att känna den där euforiska glädjen!!!? Och bara känna hur tillvaron glittrar!!?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag känner för att bara grina. Sitta ihopkrupen under en filt och grina tills kinderna smakar salt och det inte finns några tårar kvar.. Men jag gör det inte. Kanske kan klämma ut en tår när det visas en känslig film på tv, men bara om jag sitter ensam.

Det har gått åt skogen igen. Inget konstaterande denna gång, men jag behöver inte en sticka med två streck på, jag känner min kropp vid det här laget, och jag vet hur det brukar vara en gång i månaden, det går inte att ta miste på.

Det är som om någon stuckit ett hål på min påse med glädje, som sipprar ut innan jag hinner sätta dit en lagningslapp.. Jag känner mig återigen sådär tom.. den här gången verkar inte min partner förstå, han har varit fantastisk och han lagar mig, men han får inte samma känslor som jag, vilket är OK, men jag kan bli lite stött när han svarar att vi inte har bråttom och att det är lugnt om det blir om 1 och även 2 år. Jag har inte heller bråttom, men mina känslor svämmar över, ska jag gå och ha 2 eller 3 eller 4 missfall till!? Känna lyckan som växer som sedan tynar bort igen..?
"Men prova ägglosningstestet, det gjorde vi! Det fungerar jätte bra! Men ska ni inte prova det ändå..!?"
Säger ni det en gång till går jag rampage. Det handlar inte om att BLI gravid, det är att FÖRBLI gravid!

Jag mår illa när jag går på stan och ser familjer. Jag blir glad för att andra lyckats, jag har ingen aning om det gick på första försöket eller om de gått igenom IVF, jätte kul för deras skull hursomhelst, men jag kan ändå inte sluta tänka på "lilla stackars mig" som inte verkar kunna. Vansinnigt egoistiskt! Men ändock verkligt.
Alla runtomkring mig som känner till vad vi gått igenom säger "men det blir er tur sen, det kmr gå" en annan som jobbar på BB sa "det du gått igenom är ingenting jämfört med vissa andra"..
men stopp där: vad i helvete är det du säger. Håll käften bara!
Det handlar inte om att jag VILL grotta ner mig, jag vill för fan inget hellre än att rycka på axlarna och gå vidare, men det är som en jävla härd ogräs som växer okontrollerat och som förpestar mitt inre.
Allting kommer säkert vara som bortblåst om allt går vägen någon gång, och jag kommer säkert känna obeskrivlig lycka och kanske ännu mer för det varit så efterlängtat och vi kämpat så hårt. Men tänk om det aldrig går? Hur kan man ha en sån längtan efter något man aldrig haft?
Jag borde vara mer tacksam över saker jag faktiskt har, vilket jag igentligen är. Och det gör mig så oerhört förbannad; att jag inte kan rycka på axlarna, gå vidare och bara njuta av solens strålar som kysser min hud. Det värker i hjärtat. Och jag vet bara en bot. Som jag inte kan påverka. Och det gör mig ursinnig.
Jag behöver rensa skallen, få en blackout, tömma mig på energi. Jag skulle vilja fly verkligheten, ingenting känns roligt längre. Jag skulle vilja resa jorden runt, inte tänka på det här mer, bara äta världens mat, se berg och stränder, känna doften av olika kulturer och sätta ner fötterna i främmande sand.. drömmar..

Istället sätter jag på autopilot ett tag till.. Det är bara att trava på...

Likes

Comments

Så många gånger som jag satt mig ned, i djupa konversationer, mestadels monolog från din sida, medan jag suttit och lyssnat, försökt förstå, reflekterat, hållit med, ifrågasatt, men oftast, för det mesta, hållit med dig, dels för att ge dig styrka och dels för att det aldrig är lönt att även jag ska gå emot dig när du uppfattar att hela världen har riktat sig MOT DIG och när du känner dig som svagast!? Vad vinner jag på det egentligen?

Det jag vinner på att hålla med är att ha dig här hos mig, att du känner dig trygg i att vända dig till mig när du känner dig som minst uppskattad. För att vår relation ska fortgå och för att du ska känna mening.
Vad jag förlorar är vår djupa relation som sakta men säkert äts upp helt och hållet av dina problem och som gör monologen helt inriktad på dig och ditt, där jag helt enkelt fungerar som en brunn där du kan lämna alla negativa tankar och som simmar runt i mitt huvud.

Varför kan du inte ha försökt, EN gång, lyssnat på mig och på något av alla mina tusentals förslag. Bara provat något av dom? Varför kan du inte svälja din stolthet? Varför kan du inte lägga all den här intensiva energin du har, på människor omkring dig som faktiskt betyder något, istället för att slösa den på de som inte kommer betyda något alls i det långa loppet. Varför kan du inte sluta förstöra ditt liv!
Varför kan du inte hitta tillbaka till ditt gamla goda jag där skratt och enkelhet fanns, där kärlek och livslust frodades, där man trivdes i ditt sällskap?
Varför måste du förstöra alla dina närmsta och viktigaste relationer omkring dig, bara för att bevisa din sk rätt och aldrig, Aldrig visa dig svag (och misslyckad, om någon nu ens skulle tycka det)?

Jag tog avstånd.
Jag satte ned foten.
Jag orkade inte mer.
Du ska inte få sluka min energi mer, och jag tänker inte stötta dig i dina felaktiga beslut som du fattar om och om igen! Jag har försökt stötta dig och försökt nå dig genom att förstå, men ingenting hjälper.. tvärt om, det eskalerar i en dunrande fart, bara du kan stoppa det!
Du är så säker på din sak, läkare ger fel diagnoser, rätten fattar fel beslut, familjen har fel åsikter, människor generellt lägger näsan i blöt, försäkringskassan består av ett gäng imbeciller, skatteverket har ingen human syn, trafikverket står fast vid sina idiotiska lagar etc etc.
När ska det gå in för dig att en mycket stor del av problemet är DU!?

Något har gått snett, jag förstår om du anser att allting skiter sig och ingenting vill gå din väg, men suck it up och gå vidare. Sluta slösa bort din tid, DITT LIV på det här mer!!

Jag får så dåligt samvete för jag bett dig sköta dina affärer långt från mig och att jag inte vill höra från dig. Men så länge du inte fått ordning på dina problem och jag ändå aldrig fått hjälpa dig under dom här åren, när du delar med dig av all information som är till din fördel och som får dig att fortsätta spela offer, men utelämnar alla dumma beslut som du fattat och som skulle vara till din nackdel, så ser jag ingen mening med att du ska fortsätta komma hit och beklaga dig.. Jag klarar inte att bara sitta och lyssna medan du mer eller mindre saboterar hela din framtid rakt framför näsan på både mig och dig själv! Hittills har ju inget av det jag sagt nått fram, knappt jag får tala färdigt förrän du fortsätter med nästa.. Och jag har lyssnat, jag har verkligen lyssnat på dig!

Snälla, ta dig i kragen... jag vill ha tillbaka dig, som du var före allt..




Likes

Comments

Att leva i nuet är något som jag verkligen tillämpar.
Jag försöker, försöker, att inte stressa upp mig för det som varit eller det som/kan komma att bli.. jag intalar mig själv det hela tiden fast jag vet att det är en stor lögn. För som oftast när jag hamnar i något som stör min harmoni så försöker jag putta den stora tyngden åt sidan och fokuserar på det som är viktigt och som får mig att må bättre.. Sen drar jag med den mig där tyngden i kättingar bakom mig, uppför berg och sen kanar jag på den nedför backar..

Nu har jag fått ytterligare ett missfall. Denna gång fick vi inte reda på det förrän vid första ultraljudet i vecka 14.
Vi kom dit, var super nerviga för vi skulle få uppleva något fantastiskt och känna att det nu blev på riktigt, ett LIV, i MIN kropp..!!! Magen hade börjat växa några veckor tidigare, kände mig spänd och vissa byxor blev för trånga, hade fått köpa större bhar.
Ultraljudet startar, det är svart. Det finns ett stort hålrum, med vätska, men inget foster. Uteblivet missfall. Tydligen har kroppen stött bort embryot i tidigt stadium men graviditeten har fortsatt, moderkakan har vuxit och den sänder ut alla hormoner som gör att kroppen fortfarande går in i grav-mode. Fostervattnet har fyllts på. Men ingen bebis.
Vi var i chock! Hur kan detta hända? Och hur kan vi inte märkt något?
Dagen fortsätter som i ett töcken. Vi åker hem, utan att säga något. Sätter oss på trappen och hunden cirkulerar runt oss, jag klappar lite slentrianmässigt över ryggen på honom, jag känner ingenting! Ingen lycka över att komma hem till min hund som är bland det viktigaste på min jord. Känner ingen sorg över vad som inträffat, ingen ilska över att det gått i stöpet igen. Jag känner mig tom, blank, utan reflektion. Jag vill inte göra någonting, ingen tv, ingen sol (som det ju var den dagen, fantastiskt försommar-väder), inte gå till sängs och sova, inte gå på promenad, jag vill ingenting!!!
Att ringa och prata med närmsta känns oviktigt men samtidigt viktigt. Jag gråter men känner inget, tårarna rinner men jag snyftar inte. Jag berättar, är saklig och rationell över händelsen, jag förstår samtidigt som jag inte begriper ett dyft, och kinderna är salta.

Dagen efter åker jag till fjällen för att rensa huvudet på allt. För att göra något som jag verkligen älskar och med en god väninna, som jag hoppas inte ska få sin semester förstörd av mig och mina känslor som kanske dyker upp under helgen.

Det var två veckor sedan nu. Fortfarande känner jag i princip ingenting. Jag vet att jag inte kan påverka det på något sätt så därför intar väl min kropp någon typ av försvarsposition att inte lägga skuld på varken mig själv eller min älskade sambo, vilket ju är helt rätt. Jag tror inte på gud så honom/henne kan jag ju inte svära över heller, sjukvården har ju knappast med detta att göra, embryot måste det ha varit något fel på så egentligen är det väl bara att tacka min kropp som sa "nix, nejtack, du får gå!". Men hur fan kan man vara glad över att ha en välfungerande kropp som gör sig av med det man mest av allt önskar? Ja jag har sagt flera gånger och andra säger också att det nog är en tröst att vi så lätt blir gravida, ja ELLER? Kan det vara så att det är en tröst, mest om fostret kan bestämma sig för att stanna!? Återigen kan jag trösta mig med att OM fostret hade funnits kvar, hade det varit ett såpass stort fel att vi i v14 hade bestämt att göra oss av med det för vi inte skulle vara beredda på ett helt liv av omvårdnad i den grad att vi aldrig skulle få vara ifred igen? Hur kan man önska det? Om man sätter ett liv till världen, vill man inte alltid få känna sig behövd och älskad av det? Antar att man vill det till en viss tid, då man sedan förväntar sig att ens barn ska flytta ut, skaffa egen familj och bli en självständig individ som vi, som föräldrar, bara får umgås någon gång i månaden, kanske bara några gånher per år, vid kalas?

Hursomhelst så kan jag inte ta några av de besluten idag, utan bara vänta tills nästa tillfälle igen.
Återigen, en tröst, att vi kan få ett vaginalt ultraljud så tidigt som från v6 för att konstatera att det finns ett liv som växer och lever. Visst, det ÄR en tröst, att kunna följa utvecklingen så man inte går 3,5 månad innan man inser att "NEPP, inget barn här inte! Ni har blivit grundlurade!!".

Jaja, life is life and so on... ryck upp dig, sluta gnäll, kör järnet, älska dina nära, etc etc.

Det är väl just vad jag gör det. Kan inte sitta och grotta ner mig i min egen olycka, varken jag eller andra mår bra av det. Men hur stor tyngd orkar jag släpa med mig? Snart kanske den är så tung att jag tappar fotfäste och inte kommer framåt, faller bakåt, handlöst..?
NEJ, det kommer inte hända, tvärtom, mina benmuskler växer och för varje tyngd som hamnar bakom mig blir jag bara starkare och starkare!

Likes

Comments

Dags att punkta upp allt som snurrar runt som en enda stor virvelvind i mitt huvud, så jag kan lämna en del av det hos 2016 och försöka låta sinnet få en nystart 2017.
Asklyschigt, men sedan mitt första inlägg känns det som att jag rättfärdigat att må som jag gör emellanåt. Stressen lägger sig som en dovt täcke över mig och jag kan bara, envist, försöka fokusera på det som är viktigt just då, men den där stressen är som en söm som har förlorat fäste och som rispas upp, ett stygn i taget för varje rörelse man gör.

Att få skriva ner lite av det man vill sätta ord på gav mig lite lugn sist, så jag gör en lista med några av tankarna, utan vidare förklaring och utan inbördes ordning.
1. Missfall
2. Avliden ung kollega
3. Skadad hund
4. Pappa
5. Ekonomi
6. Dag- vs nattjobb
7. Vänner
8. Diskbråck
9. Familj/vänners hälsa
10. Sömn
11. Tid/prioriteringar/ork
12. Upprätthålla/skapa relationer
13. Hälsa
14. Bror, alkohol
15. Framtid




Likes

Comments

Testar att avreagera mig i text. Jag har aldrig tidigare haft en blogg och tycker väl egentligen inte om idén med att dela med mig av mina tankar till främmande människor då jag inte vill ha mer uppmärksamhet än någon annan.
Men det kan även vara precis därför jag riktar mig mot främmande människor då jag inte vill ta upp för mycket uppmärksamhet hos mina nära. Jag vill inte belasta dem med för mycket av mina tankar och känslor och då har jag, under en längre tid nu, känt att jag måste få utlopp för mina känslor på något vis. Jag skiter egentligen ifall ingen läser min sk "blogg" nästan bara skönt om ingen lägger märke till den, men känns ändå skönt att få skriva ned mina tankar och på så sätt avlasta min hårt arbetande hjärna som sållar mellan lycka och mer eller mindre förtvivlan emellanåt.

Dessutom kan jag känna någon typ av irritation hos mig själv, som låter känslorna styra över mitt välmående, att låta de ta över. Jag har ett fantastiskt liv som jag är otroligt tacksam över, jag skäms nästan över att mina, för andra simpla, vardagsproblem ska skada min Harmoni, det finns så mycket värre saker man kan drabbas av, och ändå; detta är min verklighet, mina bekymmer och ingen annan behöver ta åt sig på något vis eller känna att jag beklagar mig över, för andra simpla, saker.

För alla personer har sina problem, och problem/ångestframkallande situationer är olika beroende på från vilka perspektiv och förutsättningar som finns.
Man kan inte mäta sig med andra och säga;" du har det så himla bra", eller "men förlåt, jag ska inte säga något för du genomgår något mycket svårare".
Det beror väl helt på hur man är som känslomänniska, hur laddad situationen är beroende på tidigare erfarenheter och hur man upplever och uppfattar det?
Även fast endel kan uttrycka att de förstår, och kan sätta sig in i hur man har det, så har ingen människa en jävla aning om vad som försiggår i den andres huvud. Man kan inte ana hur det värker i hjärtat på en annan person även om man vet hur man själv reagerade på en liknande situation. Vi är så olika vi människor, det enda vi KAN göra är att acceptera varandra, och tillåta känslor, vare sig det är ilska, sorg eller obeskrivlig glädje. Men man kan aldrig riktigt förstå någon annan, inte riktigt..

Likes

Comments