View tracker

Oktoberhelg

Trots en blåsig, kylig och regnig helg. Så har mitt hjärta behållt samma varma temperatur, och fortsatt växa.
Jag imponeras över hur bra allt bara fortsätter kännas, och över hur lätt luften är att andas tillsammans med honom.

Förutom att sova, kolla på film, äta hamburgare och godis. Så bestod den barnlediga helgen av bl.a kortspel, frågesport, bowling och guitar hero.
Johan må ha vunnit i spelen, men jag har vunnit något betydligt större.
Dig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 51 readers

Likes

Comments

View tracker

En dag.

Grå, kvavt, stressigt. Ljus, hetta, dubbelslag.

Jag känner en tacksamhet till ödet. Det blev en givande sommar, en sommar att minnas, alltid. Jag kommer att gå tillbaka till den där dagen i Juli och älska varje sekund.

- Så länge du är min.

Kärleksagor. Som en romantisk film som börjar med ett oväntat möte mellan två personer.

Vår saga.



Likes

Comments

View tracker

Att ställa till med ett bloggbyte, och inleda denna med ett djupt, allvarligt, långt och seriöst inlägg. Var väl inte planen ifrån början. Ni som har hängt med och följt min tidigare blogg, vet ju att jag bjuder på så mycket mer! Och jag vet att många av er har saknat min charm och vishet. Så det så. Meeee!


Det gäller ju för mig nu att försöka ta mig tid till att uppdatera oftare. Att ta mig tid att dela med mig av allt jag faktiskt vill dela med mig av. Vilket handlar om alltifrån åsikter, till dikter, till skämt till frågor. Jag funderar ofta på hur vanligt det är, att man tror sig vara ensam om att göra saker, men i själva verket är det mer vanligt än ovanligt. Man finner dock helt enkelt inte någon poäng i att upplysa andra om det, eller så håller man tyst för att inte riskera att bli inlåst på 21:an. 

Så, jag ska försöka. Försöka.

NI! <3​

Likes

Comments

Välkomna, och välkomna tillbaka.Jag har ingen anledning att hålla in eller dra ut på något ytterligare en tid. Nu låter jag tankarna flöda och känslorna tala. Jag återvänder utan press. Jag är inte här för att prestera, jag är här för att lätta. Nu är jag redo.

Vilken jävla smäll det blev för några månader sedan. Jag gjorde ett magplask, från 10:an. Fast istället för att få rejält ont och hamna ynder vattenytan för ett tag. Så slutade mitt magplask rakt in i en stenvägg. Smällen knockade mig, och från och med då, och en tid framåt, skulle en dimma (mer likt en gröt) ta mig längre och längre ifrån mig själv, från vardagen och från verkligheten. Jag minns inte dagen jag föll, men alltid kommer jag önska, att jag aldrig faller så igen.

Först anade jag dåliga dagar, sen en period. Efter det började jag söka förklaringar, leta anledningar och göra allt för att få något slags svar på vad som hände med mig. Jag kommer alltid ha svårt att diskutera om psykiska sjukdomar. Jag kommer alltid känna en skam över vad som drabbat mig, och jag kommer alltid ha mina egna åsikter som grund till varför jag känner skam, och varför sanningen om mitt förflutna gör mig obekväm. Jag har en inställning till diagnoser och liknande, som fått fungera som ett slags försvar mot mina egna fördomar.

Del 1 - Diagnosen

- En person med en neuropsykiatrisk diagnos är accepterad för den hon är, men bara så länge hon inte berättar att hon har den.

Jag fick min diagnos för några år sedan. En ADHD-diagnos. Vissa i min omgivning vet inte att jag har den, vissa i min omgivning märker inte att jag har den och vissa i min omgivning skiter i att jag har den. För dom flesta gör min diagnos ingen skillnad. För "Frida är Frida, och har hon en diagnos är det en del av henne som vi redan accepterat". För värre än så är det ju inte, egentligen. Mitt sätt att vara ibland, och mitt sätt att tänka och agera i vissa situationer, har ett namn. Men det är ett namn som får mig att hamna i ett fack, och eftersom jag inte vill bli placerad i ett fack, så kan jag inte bli vän med mig själv fullt ut. Och eftersom jag vill fly ifrån rubriken jag placerats under, kan jag inte acceptera den. Det finns en ständig rädsla att inte heller bli accepterad av andra, om jag berättar.

ADHD. Du avbryter, du framstår som om du gör allt för att överdriva om allt. Du är opålitlig, du varken hör eller ser till någon annan än dig själv. Du är ointresserad och märklig. Du är ogenomtänkt och flummig. Som om inte det vore nog så är du högljud och ostabil, du är antingen eller, du är svart eller vit. Du är jobbig och energisugande, du ställer till problem och framstår som så lätt att skylla på. Det är ADHD för mig, men det är inte jag.

Min ADHD. Jag tror fortfarande att jag blivit feldiagnostiserad, eller tror ofta. Men frågan är om en ny utredning, för att istället kanske få diagnosen ADD istället för ADHD, skulle göra någon skillnad i det stora hela?

Vad vet jag om mig, vad är jag medveten om och vilket av det kan jag acceptera?

Att jag inte kan bestämma mig för att bli koncentrerad, att när jag anstränger mig snarare leder till att jag anstränger mig så mycket på att anstränga mig att jag tappar koncentrationen. Ska en person lägga fram en förklaring i syfte att lära ut, som att förklara spelregler exempelvis. Så går det oftast bra så länge ingen precis innan "påpekar" att "just jag" ska "försöka" hänga med i förklaringen, eller riktar in sig på att fånga min uppmärksamhet. Får jag uppfattningen att någon vill att jag koncentrerar mig, då är läppar som rör sig allt jag uppfattar, att dom pratar. Men vad dom säger passerar förbi mig i något mummel. Jag kommer på mig själv med att ändå lyckas se koncentrerad ut, jag tillomed nickar och ställer någon fråga. Har frågan inte precis blivit besvarad, så är både frågan och svaret ändå bortglömt när jag helt plötsligt börjar planera nästa års midsommar, i tankarna.

Att jag vill ha vad jag vill ha och jag vill ha det nu. Bestämmer jag mig för att jag faktiskt behöver och måste ha något, då kan det inte vänta. Och det är då jag blir sådär, intensiv. Att handla impulsivt och samtidigt intensivt, slutar ofta med att allt går åt helvete. För istället för att backa, när man insett vad man precis har gjort (och fortfarande skulle kunna rädda situationen), då blir man intensiv med impulsiva förklaringar på varför man var sådär intensiv. Sen förstår man att man gjort bort sig, och ska då börja förklara att man kommit till insikt med hur fel man gjort...och tada! Intensiviteten fortsätter.

Att redan vara där, och tro sig bestämt veta vad som kommer hända och hur det kommer att gå. Och därför använda det som en anledning till att aldrig ens försöka ta sig dit. Ja, som när pressen kommer och någon säger att: Du måste. Du måste skaffa ett jobb Frida, sök dit...men sök dit nu. Det är bara att söka! Fast, ibland är det inte så bara. Och absolut inte "bara" för att någon annan säger det. I mitt huvud har jag redan sökt jobbet, och fått det, och hittat flera anledningar till varför det skulle skita sig och därför åter igen gett mig in i något som jag inte skulle lyckas med. Så för att bespara mig själv och andra den besvikelsen, så är det ingen mening med att söka. Jag sätter pressen på mig, jag bestämmer vad som är bara.

Att prata snabbt, högt och slarvigt. Att prata, och sen tänka. Jag kommer på mig själv flera gånger dagligen med detta. Jag är alltså väldig medveten och många gånger förbereder jag mig innan, som när jag ringer ett telefonsamtal till dagis eller liknande. "Nu ska jag prata lugnt och tydligt så dom slipper fråga vad jag säger 7 gånger", men icke. Så fort någon hörs i andra änden så drar jag iväg med snacket, och jag hinner inte prata färdigt innan jag insett att...det där hörde dom aldrig, jag är makalös.

Att när man är på bra humör, och saker händer som gör en på bättre humör. Så kan det resultera i att man blir på ett väldigt väldigt bra humör, så pass bra att det kan verka överdrivet, eller oäkta. Med oäkta i just det här sammanhanget menar jag att folk har vart väldigt snabba med att ifrågasätta vad jag toppat mitt morgonkaffe med. Mina glad-på glad-på glad känslor, kan påverka min kropp genom svårigheter med att sitta still, lika väl som dom kan påverka hur jag talar och ser på folk. Jätte-jätte-jätteglada hundar viftar inte bara på svansen, dom viftar på hela kroppen. Och lite så kan det bli för mig.

Att alltid hitta anledningar till varför man ska påbörja något nytt, innan man avslutat det som tidigare, eller nyss påbörjats. Jag vill tro att det beror mycket på rastlösheten, eller att man (i detta fallet jag) använder mig av att hoppa mellan olika sysslor för att inte tröttna, och då inte får något gjort alls. Sen har jag svårt att låta saker vänta om jag får en impuls. Står jag med disken och kommer på att jag glömt en sak i bilen. Så hämtar jag det ofta direkt, annars riskerar jag att antingen glömma bort det, eller bli stressad av tanken.

Att ha hyperaktivitet i hjärnan. När man har så mycket i huvudet och försöker greppa eller reda ut något utav det, och då bli påmind om hur sjuuukt mycket minnen och funderingar som faktiskt ryms där uppe. Och så börjar man grunna på hur det ens är möjligt. Sen kommer man på sig själv med att det inte var det man skulle börja spekulera i.. för vad var det jag skulle göra nu....hmm.....undra hur man kan glömma så fort, att det ens är möjligt...doh!?

Att ha humörsvängningar som skiftar så snabbt, att dom ibland inte ens märks. En vanlig missuppfattning, som jag förstått, är att humörsvängningar betyder att humöret skiftar mellan vad som är extremt. Och att extremt även är tydligt. Mitt humör kan gå ifrån varandras motsatser på noll och ingenting, men allt som oftast går det tillbaka innan impulserna hinner utnyttja humöret. Jag hoppar väldigt sällan mellan starka och tydliga känslor, som mellan JÄTTEARG - JÄTTEGLAD - JÄTTELEDSEN - JÄTTEDUM. När jag är något av det, då är jag det under en längre tid. Blir jag sur, då är jag sur och surar gärna så att det märks. Blir jag jättearg, då är det troligen på något eller någon som förtjänar det. Jag är en samlare, jag gör inte direkta utlopp om något påverkar mig bara för att. Fördelen med det, är att man känner ett kontroll över sitt humör. Nackdelen är dock den dagen man tappar kontrollen och det slår över fullständigt. För där finner vi det extrema. När en skitsak målas upp som en dödssynd, och hur mycket man än vill förklara att det finns mer än en händelse som påverkat detta vulkanutbrott, så får man inte fram ord. Och missuppfattningar blir lätt ett faktum.

Att bli missuppfattad. Där finner vi grunden till osäkerheten. Jag vill inte förknippas med damp-nicklas ifrån mellanstadiet som aldrig kunde vara tyst på lektionerna. Jag vill inte förknippas med farmendeltagaren vars ADHD tydligen var anledningen till både missbruk och ständiga konflikter. Jag vill inte förknippas med vad definitionen av ADHD har blivit. För jag skäms, ja, skäms. Jag vill på riktigt krypa ner i en enda stor skämskudde och gömma mig, så fort någon använder sin diagnos som om det vore något att skryta om. För jag är inte den, jag är inte sån.


Nästa del - Fallet

Likes

Comments

Men, ska jag göra ett försök igen?
Vi säger så.
Och ses snart!
Välkommen.

  • 227 readers

Likes

Comments