Jag får inte krama dig i år heller. Jag får inte gratulera dig på din 22-årsdag. Mycket känns meningslöst, men särskilt när jag tillåter mig att se det på det här sättet. För det är så det verkligen är. Idag kan jag inte förneka hur ledsen jag är, eller hur svårt det känns att tänka framåt. Jag saknar dig i allt jag gör, vart jag än är och med vilka. Jag är alltid halv.
Jag saknar alla dina tips och råd, dina kloka ord och vägvisning. Jag saknar att ha någon jag kan prata med och berätta allt för. Någon jag inte heller behöver berätta detaljerat för, utan som förstår ändå. För att vårat band var så starkt. Du var 11 månader äldre än mig, nu är jag 1 år äldre än dig. För du lämnade livet när du var 20 år, en månad och en dag. Det är så fel. Jag vill inte vara äldre än min storasyster.
Det är så mycket som kommer att fattas även i framtiden. Jag kommer inte att få bli moster, som är en självklarhet för alla mina vänner. Mina eventuella barn kommer inte att få en moster, inga kusiner. Jag älskar barn, men jag vet inte om jag vill ha egna. Inte när du inte är här.
Jag är så tom på ord, men fylld av känslor där ord för att beskriva inte existerar. Jag har så många tankar och smärta i mig som jag bara vill släppa ut, men jag vet inte hur. Är det ens möjligt? För du var ju den personen jag skulle vänt mig till, den enda som skulle förstått, utan att jag hade behövt beskriva så exakt. Men jag kommer att göra ett försök, ett försök att skriva ut mina upplevelser och känslor. Det kanske får mig att må bättre, och det hade du velat.
Jag älska dig så mycket, jag vet att du älskar mig med, för det var dina sista ord.


Min mamma ringde mig för 5 år sen och säger att min syster med största sannolikhet har cancer.
Det var mitt första år i gymnasiet och vad fan gör man? Det var hösten 2012. Min och syrrans älskade vän sen 7 år tillbaka hade under nyårsskiftet 2011/2012 dött i en bilolycka. 18 år gammal och gravid i tredje månaden. 2012 var, för oss jordens undergång.
Jag visste inte då, och jag vet fortfarande inte hur man hanterar ett sånt här besked. Det är som att man faller genom isen, men klamrar sig fast vid dom små isblocken. Man fryser konstant och är livrädd. Men man klarar sig, man hittar flera isblock och har tillslut pusslat ihop dom till ett stort bräckligt isblock, men det går att stå på. Tills nästa våg kommer och sliter isär isblocken. Då får man panik igen och börjar skräckslaget försöka hitta nya små block och pussla igen. Det är en duglig jämförelse med hur min tre gymnasieår såg ut. Det hände så mycket hela tiden, bakslag efter bakslag, mindre och mindre isblock att pussla ihop. Ett tunnare underlag att stå på. Men det gick uppenbarligen. Jag själv minns inte hur många gånger min syster fick byta mediciner/cellgifter. Hur många gånger hon opererades och strålades. Hur många gånger vi fick dåliga besked.
Kort efter syrrans diagnos drog mamma till Norge. Hon skulle ta hand om skit som blev kvar efter morfars bortgång. Men hon blev kvar i Norge. Det blev väl för mycket för henne, men hur fan blev det inte för oss? Utan pappa hade varken jag eller syrran fortsatt. Han har gjort ALLT.

Det började med en knöl i benet, vaden, läkaren på vårdcentralen sa att det var en muskelknut. En jävligt stor uppenbarligen då hon hade spänningar i vaden sen ca 1 år tillbaka, men hon hade känt knölen i ytterligare några år innan det började strama och synas. Jag har för mig att hon var 13-14 när hon märkte den. När hon sökte vård så kollade läkaren på hennes underben i några sekunder och skickade henne till en sjukgymnast som masserade vaden. Masserade cancern. Jag hatar dom så mycket. Kompetenslösa idiotläkare.
Jag minns inte exakt, men sen fick hon åka tillbaka till idiotläkaren som kollade noggrannare och då kom fanskapet plötsligt på att en MR-undersökning vore bra, snarast möjligt. Dom såg att det var en tumör, 5x10 cm stor, sannolikt en elakartad så hon opererades och tanken var att en cellgiftsbehandling skulle sättas in efteråt, för säkerhetsskull. Men operationen gick oväntat bra, så bra att cellgiftsbehandlingen kanske kunde skippas helt. Det är ovanligt bra nyheter.
Men kort därefter insåg läkaren att detta bara var början. Min syster hade drabbats av alveolärt mjukdelssarkom, ASPS. Denna sort är oerhört ovanlig, en person i Sverige drabbas var tredje år. Det finns ca 50 olika sorters Sarkom och ungefär 15 % av alla barncancerfall drabbas av Sarkom, men mindre än 1% får just ASPS. Det fick min syster.
Efter en undersökning för att se eventuell spridning så såg dom att lungorna var drabbade, då av ca 10 tumörer i varje lunga. Dottertumörer/metastaser kallas det, när cancerceller från ursprungstumören släpper och åker med blodet och infekterar andra organ i kroppen. Lungorna var bara början.
Min syster hade på denna tid 4km hemifrån till närmsta busshållsplats, hon gick på kryckor efter operationen och nekades sjuktransport då gymnasiet är frivilligt och inte obligatoriskt för ungdomar, så det är upp till en själv att lösa hur man tar sig dit. När hon var i skolan skrattade en lärare åt henne pga kryckorna, hon sa rakt ut att hon hade cancer, (HUR FAN KAN INTE LÄRARE HA BLIVIT INFORMERADE) han skrockade till och sa ''åhfan''. Jag vill döda honom.

Mycket hände under dessa år och allt går att läsa mer detaljerat i hennes egna inlägg här, från 2012 - 2015. Allt om hur den enda prövade medicinen för denna diagnos tär på ens kropp och livslust. Hur forskningen gick framåt och fler mediciner togs fram. Hur läkare från hela världen, Tyskland, Australien, Norge m.m var inblandade i min systers fall. Hur hon hoppade mellan Faluns sjukhus, Uppsala Akademiska, Karolinska i Solna, Karolinska i Huddinge och när hon även fick delta i en studie på en medicin som forskades på i Oslo, hon åkte dit var tredje vecka för behandling. Hon tog ut ägg ur livmodern(?) eller vart dom nu sitter, och frös ned för att kunna få barn i framtiden osv. Hon genomled så fruktansvärt mycket, min älskade syster. Hon var såååååå stark och cool, jag läste nyss några av hennes inlägg, jag blir alltid lika imponerad av hennes vilja och inställning varje gång. Men även hon var en människa, och ibland bryter vi ihop, för ingen klarar allt. Hon fick mediciner för i princip allt. Dödsångest, sömnen, för att vara vaken, för att inte ha ont, för att kunna äta, för att kunna gå på toa, för att inte må illa och mycket mer.

Cancern fortsatte sprida sig och jag vet inte längre vart den inte satt sig. Hon fick stråla huvudet, operera huvudet, hon hade tumörer i ryggen, en fantastisk läkare vid namn Henrik Bauer opererade hennes rygg 3 gånger, vilket är ovanligt att göra. Han hade tre egna döttrar, och han gjorde verkligen allt, och till pappa sa han, ''jag opererar henne så många gånger det behövs och går'' Hon var prio ett trots att det inte skulle gå att få bort särskilt mycket av tumörerna vid ingreppen. Han var fantastisk.
Tumörerna fortsatte spridas och satt även i höfterna. Hon hade svårt att gå, och behövde träna sin balans. Hon åt mycket kortison vilket gjorde henne trött och uppsvälld, Vid detta laget började en känsla hos mig av att hon inte ville mer komma smygande. Detta gör så ont att skriva.

Jag åkte till sjukhuset lite då och då när hon var där, den gången när hon hade opererat benet och satt i rullstol körde jag ut henne till en handikappsparkering, jag asgarvade och gick därifrån tills hon slutade skratta och sa att jag måste ta in henne innan hon skiter ned sig pga att laxeringsmedlet börjat verka. Garvar fortfarande åt detta. En annan gång när jag precis skulle åka därifrån så säger pappa innan jag gick ''Hoppas inte för mycket Lene, ingen har överlevt denna cancer och den här medicinen lyckas inte ens bromsa tumörerna på hälften som provar den.'' Jag storgrät hela bussresan, vi stod stilla vid ett rödljus, och en kvinna stirrade skräckslaget på mig genom rutan. Hon måste verkligen undrat, tårarna sprutade och jag var röd i hela ansiktet. Hon hade så mycket empati och panik i blicken när hon iakttog mig. Där satt jag och visste att min syster skulle dö, och ingen kunde göra något, särskilt inte kvinnan i bilen. Jag åkte tillbaka till skolan och försökte hålla mig ovanför ytan.
Syrran flyttade ned till Stockholm igen när jag gick i trean eller tvåan. Hon bodde hos farmor, hade ett deltidsjobb och tränade så mycket hennes kropp klarade av. Vi fick våran lägenhet i Trollbäcken så jag flyttade hem från internatet på min gymnasieskola så vi kunde vara tillsammans mer, det var underbart att få bo med syrran då saker och ting blev lite mer vanligt. Vi bråkade om småsaker, tjafsade om allt möjligt, men umgicks och var bästa vänner oftare. En gång bråkade vi om ett par ljusstakar, om hon skulle ha dom i sitt rum eller tvärtom. Pappa var hos oss då, och tog mig diskret åt sidan och sa, ''Lene, allt i den här lägenheten kommer att vara ditt sen. Bråka inte om sånt här, Tone lever inte om ett år'' Kan ni försöka tänka er självhatet och ångesten när verkligheten kommer ikapp sådär? Fyfan vad ledsen jag blir av att skriva det här, och erkänna hur hemsk jag och situationerna ofta var. På ett sätt var det såklart skönt att kunna käfta om onödiga saker, det tillhör ju när man är syskon, i ett normalt liv.

Jag tog studenten, och det är för många en oförglömlig och lycklig dag. Jag var glad, min syster fick ju uppleva min student. Men jag grät inga glädjetårar, och jag kommer alltid att minnas min student för att jag hade så mycket ångest, hon fick aldrig ta studenten. Men hon var iallafall där när jag tog min. Hon skulle egentligen vara på sjukan hela den dagen, men lyckades kompromissa med dom för att inte missa min ''stora dag''. Jag hade inte deltagit eller varit där om hon inte hade varit det. Jag skulle ha varit på sjukan med henne. Men jag tog studenten, och dagen var helt ok, jag fick bra betyg trots mina förutsättningar, jag fick även ett stipendium och jobberbjudande på alla praktikplatser jag varit på under gymnasietiden. Hon var så så stolt över mig.

Sommaren efter studenten jobbade jag i ett stall lite utanför Uppsala, men jag slutade där för att kunna vara hemma mer med syrran, vi delade ju lägenhet, men när jag jobbade bodde jag i Uppsala.
Jag kom hem och började jobba som säljare. Jag trivdes jättebra. Jag blev lite beroende av mitt jobb, pga all den positiva energi som fanns där. Och för att det gick så bra. Många gånger åkte jag aldrig hem efter jobbet. Jag åkte till sjukhuset och sov där med min syster. Sen åkte jag till jobbet på morgonen i gårdagens kläder och hoppades att ingen skulle se eller ställa frågor om varför jag var låg, eller var rödgråten efter toalettbesöken. Jag lyckades maskera detta så jävla bra. Men ibland sket det sig och jag har gråtit framför chefer och vissa kollegor. Jag började ibland skaka på rösten under samtal med kunder och behövde gå iväg för att gråta. Men jag kämpade på, för jag gillade mitt jobb, och syrran och pappa var stolta. Idag kollar jag tillbaka och förstår att min arbetsmoral var skadligt hög. Många gånger när jag gick till bussen grät jag för att jag visste att syrran inte mådde bra. En dag minns jag specifikt, hon stod på knä vid toaletten och kräktes. Jag var tvungen att springa till bussen för att inte bli sen. Jag ringer pappa som skyndar sig till henne medan jag hatar mig själv för att jag inte stannade hemma. På vägen till bussen grät jag och övervägde att slänga mig framför ett tåg för att jag hatade mig själv så jävla mycket. Jag tänker ofta på detta och idag vet min dåvarande chef och numera bästa vän detta, hon ''hatar'' också mig för detta. För att jag inte berättade, tillät mig själv må dåligt och va hemma med syrran. Fyfan för mig.
Vid ett annat tillfälle när jag var med henne på sjukan så så klädde jag också ut mig till patient. Med särk och patientstrumpor förvirrade vi läkare och sköterskor. Jag kunde då även gå och ta patientmat och frulle eftersom dom trodde att jag var inlagd, hahaha. Ibland delade vi även sjukhussäng, men oftast fick jag en egen. Haha, vi var ofta omtyckta av sjukhuspersonalen. Tyckte dom mot förmodan inte om oss, och att vi ''bröt'' mot reglerna (typ när jag körde henne i rullstol i räsertempo, stal mat eller stannade längre än vad jag fick osv) så var Tone inte blyg för att berätta eller visa att dom var värdelösa på sitt jobb och borde gå hem. Älskadeälskade syster <3
Det finns några fina och roliga minnen under denna period, men jag tänker inte låtsas som att det var smärtfritt för det. Våra dagar tillsammans var ju räknade.

Tone fick hemvård från Dalens sjukhus. Jättefina tjejer som gillade både Tone och tvärtom. Tone hade köpt Roxy där på hösten 2015 också. Så hon hade att göra när jag var på jobbet, åh vad jag saknar denna tid. Jag sov ofta inne i Tones säng med henne, och antingen skedade vi eller så höll vi varandra i handen när vi somnade. Jag skulle göra allt för att få krama och känna hennes närvaro och kropp igen.
Detta var våran sista höst tillsammans. Hon kämpade på med valpen, gym och behandlingar/medicin/biverkningar. Men kroppen klarar inte hur mycket som helst. Hon fick lunginflammation, och sen även lungkollaps. Det gjorde så ont i mig att höra hur ansträngda hennes andetag var. Hennes ena lunga var som en tom prasslande påse. Jag ville donera min ena lunga till henne, Men det gick inte. Metastaserna skulle angripa den lungan med. Fan alltså, jag skulle ha gjort vad som helst för henne.
Älskade lilla Roxy fick syrran att oftast ta sig samman och vara glad och gå upp på mornarna, men inte alltid. Usch vad mycket hemskt jag kommer på nu, jävla skitliv och skitsituation. Jag vill bara vara med min syster igen. Fan.

Jag fick en klump i magen vare gång min telefon ringde, från och med 2012, och det får jag fortfarande. Särskilt när jag såg att det var pappa eller syrran som ringde, eller bara skickade sms så fick jag ångest och svårt att andas. Jag var så fruktansvärt rädd för vad som skulle sägas.

Den nionde December 2015 ringer pappa mig tidigt på morgonen, jag var då hos min dåvarande pojkvän.
Pappa säger att jag måste komma in till sjukan, Tone hade då legat på intensiven på SöS i några dygn. Och hon orkade inte ens med att jag skulle hälsa på. Pappa sa att det snart är slut. Där kom samtalet jag hade varit så rädd för. Jag tog en taxi dit och mailar min chef att jag inte kommer till jobbet. Syrran åkte in till SöS med ambulans, pga andningssvårigheter då ena lungan hade kollapsat och pga lunginflammationen. Hennes kropp var så slut då hon opererats så mycket att kroppen helt enkelt inte orkade läka mer. Senaste operationen i ryggen läkte inte som den skulle heller. Hon hade så ont.

Jag kommer fram till SöS och får träffa henne, hon har så mycket läkemedel i kroppen att hon är väldigt borta, men hon känner igen mig såklart. hon har en syrgasmask som dom drar åt sidan och hon dricker Cola Zero med sugrör. Där fick jag min värsta panikångestattack jag varit med om. Ren och skär dödsångest. Syrran fick panik utan syrgasen och synen av henne där i sjukhussängen är det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Jag har inte berättat detta för någon och jag kommer aldrig berätta det verbalt. Jag springer mot dörren och ramlar ut i korridoren och skriker, gråter och hela min kropp rycker okontrollerat, pappa och en läkare försöker lugna mig men jag vill bara ligga där och dö.
Efter en stund går jag tillbaka in till henne, hon har syrgasmasken och är lugn igen. Jag är livrädd. Sköterskan förklarar att det inte kommer att hända igen, att det var en reaktion av att syrgasen försvann, att hon annars ''mår bra'' och inte är rädd eller har ont.
Jag står där, jag håller henne i handen en stund. När jag ska gå därifrån säger jag att jag älskar henne. Det sista min syster säger, är ''dig med''.



Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det gör så ont. Jag förstår nu varför vissa säger att jorden är universums helvete, och om du då är på ett bättre ställe, kanske till och med i himlen så kan jag leva med detta. Men det är svårt. Det är svårare än vad som går att beskriva att leva ett halvt liv. Att vara en halv person, där den andra halvan slets ifrån mig, och lämnade ett stort oläkt sår som fortfarande blöder, det kommer aldrig att läka men det kommer aldrig heller låta mig förblöda.
Jag har förlorat för mycket för att vilja mer. Jag förlorade fan Roxy också. Jag förlorade mitt levande minne av dig, vår lilla glädjespridare. Hon som fick dig att orka sista tiden, och hon som fick mig att resa mig igen, och hålla mig ovanför ytan när du inte kunde stanna längre.
När jag förlorade henne så sjönk jag, igen. Väldigt djupt. Både jag och pappa, vi älskar ju henne så mycket. Det är skrämmande att jag så ofta känner att jag inte har något kvar här på jorden. Ingen syster, ingen Roxy, ni som mot er vilja inte fick vara kvar längre. Sen har vi övriga i vår familj, som istället valt bort mig, oss. Som låter missbruket gå före, det gör också ont. Men inget är värre än att behöva leva utan er. Det gör att tankar triggas, hade jag vetat att vi skulle få vara tillsammans om jag dog, så vet inte jag om jag skulle levt nu. Jag skulle däremot aldrig lämna pappa, vi skulle kommit tillsammans.
Pappa gråter varje gång jag träffar honom, iallafall 4/5 gånger och det gör så ont i mig. Jag får sån inre panik att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det brukar sluta med att jag sitter med huvudet i händerna och bara tänker på att fortsätta andas. Pappa är mitt allt, den enda som sett och varit med. Den enda i vår familj som jag har kvar. Han är så fantastisk. Så viktig, och jag vill att han ska må bra. Men att må bra är inte vårat normalläge, våran livskvalité och känslomässiga standard sjönk för längesen. Att ''må bra'' är bara en fras, något man svarar för att slippa följdfrågor. Som om folk ens ska behöva fråga. Vi kommer aldrig att ''må bra'' på det sättet andra gör, det är omöjligt.
Många dagar är ok, många dagar har jag kul och lever det liv du hade önskat. Jag är omringad av gamla och nya vänner, som jag älskar och som älskar mig. Jag är så tacksam för det, för dom får mig att fortsätta, även om dom inte kan stoppa blödningen eller ens i närheten ersätta 1 procent av dig, så står dom där, och gör allt dom kan. Särskilt våra tjejer, dom överger mig aldrig. Dom älskar och saknar dig också, du fattas, i varenda andetag.
Det har snart gått två år sen du gick vidare, det känns overkligt. Allt känns overkligt. Allt förutom känslorna, saknaden och längtan efter dig, för det känns, ordentligt, konstant.
Drömmarna är sig lika, dom handlar fortfarande om dig. Varje natt är vi tillsammans. Jag trodde att det skulle avta, men jag hade fel. Det är fortfarande väldigt olika drömmar. Ibland lyckliga, ibland realistiska. Men du är alltid där, därför älskar jag att sova. Varje gång jag vaknar, önskar jag att jag kunde få somna igen fly från verkligheten och in i drömmarna igen, för i drömmarna är vi tillsammans.

Jag älskar dig mest av allt, vart du än befinner dig. All kärlek /din lennster







Likes

Comments

Jag är snart äldre än min storasyster. Jag har snart levt längre än dig, och tanken ger mig ångest.
Det är din födelsedag, och jag kan för första gången inte gratulera dig personligen. Jag kan inte gå in i ditt rum och ge dig en kram och säga grattis. Jag kan inte ringa dig och säga grattis. Jag kan inte skriva grattis, och förvänta mig att du läser det. Detta ger mig svårt att andas och det händer ofta. Men detta är första gången jag behöver ta mig igenom din födelsedag utan att du finns här. Jag har varit rädd för den här dagen länge.

Jag drömmer fortfarande om dig varje natt, vare sig jag sover själv eller inte. Drömmarna är alltid olika, ibland är dom väldigt verkliga, ibland inte. Jag vet inte vad som är jobbigast, när jag drömmer om hur det faktiskt är och var, att du är sjuk och sakta försvinner ifrån mig och jag sedan vaknar för att inse att min mardröm är mitt liv. Eller när jag drömmer om våran tid innan cancern, när vi mådde bra och inte behövde räkna ner våra kvarvarande dagar tillsammans, för att sedan vakna och önska att jag fick dö under natten, för att inte mista dig igen. Det är väldigt naket av mig att skriva så här, men det är precis så jag känner, när jag tillåter mig att känna. Om jag hade fått välja, så hade jag inte tagit bort känslorna som ibland dränker mig. Jag vill inte må för bra, jag vill inte låtsas eller bortse från hur trasig jag är och för alltid kommer att vara. Det är som ett bevis på att jag älskar dig med hela mitt hjärta och att jag behöver dig för att vara komplett. Jag kommer inte att bli helt 100 igen, för en så stor del av mig dog med dig. Det är ingenting som kan återställas.
Jag försöker att vara tacksam för den tiden livet gav oss tillsammans, i 19 av mina 20 år så har du vandrat framför mig. Jag har alltid kunnat prata med dig om allt jag velat, kunnat be dig om råd och vägledning. Det togs ifrån mig så snabbt. Jag är inte stabil utan dig, från att du alltid fanns där, så är du nu helt otillgänglig. Du vandrade för långt i förväg. Den dagen du lämnade livet, dagen jag och pappa såg dig för sista gången så var det som att allt som betydde något togs ifrån oss. Som att marken försvann under mig, jag föll, och jag faller fortfarande.
Du var meningen med allt och vad är livet utan en mening? Vad är en lillasyster utan sin storasyster? Jag har inget svar på detta och jag är rädd för att plötsligt tappa orken helt. Det är så många tankar som gör ont, minnet av när du fick din diagnos. Minnet av att få förklarat för sig att ingen har blivit frisk från denna typ av cancer. Minnet av när pappa sa ''Tone finns inte om ett år'' Helvete vad jag går sönder av detta. Förstår ni hur man kan leva med att varje ny dag är ett steg närmare livets undergång? Att jag varje gång pappa ringde mig var livrädd och fick hjärtklappning för vad han skulle säga? Detta var ren och skär ångest i sin mörkaste nyans. Det var så många gånger jag fick gå undan för att bryta ihop när jag var i skolan, med vänner eller på jobbet.
Men att få ha dig vid min sida gör att allt detta mörka ställs i skuggan. Allt det fina som vi har ihop och gjort tillsammans är oövervinnligt, och jag lever på våra fina minnen. Som systrar med bara 11 månader emellan så delade vi så mycket, vänner, lägenhet, kläder och varandras vardag. Du var och är min inspirationskälla och jag var din ork att fortsätta kämpa. Att livet delat på oss är helt obegripligt. Jag hatar det.
Jag undrar verkligen hur livet hade sett ut om du var kvar med oss, om du hade legat bredvid mig nu som vi så ofta gjorde på kvällarna. Om vi hade legat och hållit varandra i handen, eller skedat som vi så ofta gjorde när vi sov tillsammans. Mycket hade varit annorlunda, och jag hade gett allt för att få ha det så. Jag vill så gärna få krama min storasyster igen. Gör det, ni som kan. Ni som inte berövats det jag har.
Stort grattis på din 21 årsdag min älskade syster. Du är med i mina tankar dygnet runt, och jag älskar dig med hela min existens. <3 /lillennster

Likes

Comments

Inatt saknar jag dig, precis som alla andra nätter, alla andra dagar och timmar. Jag har tänkt att skriva en rad ibland, men jag har av någon anledning skjutit på det. För orden räcker inte till. Men inatt känns det som att jag ska explodera, jag har för mycket känslor i kroppen, för mycket saknad, sorg och en känsla jag inte ens kan sätta ord på. Det känns bra att skriva ibland, när jag väl gör det. Att få ventilera och veta att man inte får några svar. Då slipper jag ens förvänta mig något. Jag har precis som du, aldrig varit personen som pratar om något man vet ingen kan hjälpa en med.
Däremot så försöker jag att prata om dig, varje dag. För det är du värd. Jag tycker inte att det är jobbigt att diskutera kring våra fina minnen, alla galna påhitt vi tillsammans men också på egen hand genomfört. Jag är skyldig dig det. Det som är jobbigt är tankarna, tankarna och allt det hemska dina sista år innehöll. Det jag inte kan diskutera eller ens säga högt, för det är det ingen som känner till. Och att ens berätta, eller försöka förklara för någon som inte har sett, det är otänkbart. Det är ren och skär ångest som jag försöker att stänga in.

Om du hade sett mig nu, Tone, så hade du varit så fruktansvärt stolt. Det är jag säker på, och det får mig att bli glad och köra på varje dag, jag tänkte skriva ''när det är jobbigt'' men det är ju jobbigt varje dag, såklart. Varenda dag bränner det i kroppen av känslor.
Jag älskar dig så mycket. Du är verkligen den personen jag älskar mest i hela världen, sen kommer pappa. Fantastiska älskade pappa. Du hade varit stolt över honom med. Han är bäst. Utan honom hade jag inte klarat mig. Vi kan inte tacka honom nog mycket. Han har gjort det alla föräldrar bör göra för sina barn, och även lite till. Det inga föräldrar kan förbereda sig inför eller ens tror ska hända. Beste farsgubben.
Imorgon åker jag till ayia napa. Det kanske är därför jag inte kan sova. För enda sen vi bokade resan, för bara någon månad sen så har jag tänkt på hur mycket jag vill att du följer med. Som sist, för två år sedan när vi var där och härjade. Fan alltså, inget stoppar dig när du väl kör på. Med 4, eller om det var 6 brutna revben så gick vi all in i napa i två hela veckor. Mediciner, dess biverkningar och all annan skit du fick stå ut med tog du med en jävla klackspark och du var den som gnällde minst under hela resan. Fan vad du är stark, och fyfan vad kul vi hade. Jag ska ha väldigt kul i år med. Men det är såklart inte samma sak. Det vet jag.
Fina lilla Roxy mår bra, tänk att hon snart blir ett år... Hon var så liten när du köpte henne. Hon är fortfarande ovanligt liten. Jag önskar att du fick se henne växa upp. Jag vet att du önskar det också, hon med. Hon kommer aldrig heller att glömma dig, jag önskar att jag kunde förklara för henne vart du är och att du inte har lämnat henne med vilja. Lille rossen, för dom flesta är hon bara en söt liten rackare, men för mig är hon ett levande minne av dig. Det enda levande jag har kvar. Jag skulle skydda henne med livet om det så krävdes. Jag älskar henne för oss båda.
Bästa, älskade, fina storasyster, jag önskar att jag kommer att få träffa dig igen. Jag hoppas verkligen. Jag älskar dig mer än vad jag tror är möjligt. Puss och kram /lennster <3


Likes

Comments

Två månader har gått sen du somnade in. I två månader har jag saknat dig. I två månader har jag levt utan dig, jag förstår inte hur det är möjligt. Att jag kan leva, att jag ens kan finnas utan dig. Det är värre än vad jag hade kunnat föreställa mig. I vissa perioder, som just nu, så önskar jag att jag var med dig. Jag hade kunnat lämna allt annat. För att få vara med bara dig. för att få vara med min storasyster igen.
Ingenting jag skriver är tillräckligt. Ingenting jag gör kommer att vara tillräckligt. Allt är så fel. Livet är fel. Jag tänker ofta på dom bra sakerna vi gjort, och hur kul vi har haft. Vilken tur jag har som fick en sådan fantastisk och härlig människa till syster. Att man ska vara tacksam för det fina i livet. För det var ju du. Och jag vill vara som du. För du är den bästa människan jag har träffat i hela mitt liv, min förebild på alla sätt. Men ibland räcker inte minnena till, för att göra mig funktionell. Ibland så rasar allt. Det får jag räkna med.
Idag när jag klev in genom dörren hem till våran lägenhet, så rasade det. Den skrek ut ensamhet. Att du inte var där längre, att jag är ensam. Det kan komma när som helst, påväg till jobbet, i duschen, när jag ska sova och ibland när jag vaknar och ska försöka gå upp ur sängen. Men oftast håller jag ihop mig själv, det är en vana. Att vara stark. Att prestera och orka.
Dom senaste åren, sen du fick din diagnos har ingenting varit sig likt. Jag är så ledsen för din skull. Att jag inte kunde göra något, att jag inte gjorde mer. Förlåt.
Folk undrar hur fan man orkar. Orkar? Det gör man inte, egentligen. Man anpassar sig bara. Väljer att tänka positivt, det går per automatik. Man vänjer sig vid en lägre livsstandard, psykiskt. Det krävdes så lite för att jag skulle bli positivt påverkad, lite i andras bemärkelse alltså. Att du log på morgonen och sa något i stil med att du kände dig pigg, fick mig att att gå till bussen på morgonen med tårarna rinnande, av glädje. Att komma hem efter jobbet och höra att du orkade gå till gymmet gjorde mig glad resten av veckan. Folk frågade mig ofta hur jag alltid kunde vara så glad och ha sådan energi och utstrålning. Förmodligen log min syster mot mig den morgonen, för mig var det allt. Man ska ta vara på det, om man kan. Ta inte för givet att det alltid kommer vara en självklarhet, att personerna ni älskar mest kommer att finnas bredvid föralltid. För jag är ensam nu.
Jag hade kunnat ge så mycket för att få dig tillbaka, ofta känner jag att vi borde bytt plats. Du borde inte vara den som dog. Men så får jag inte tänka, det hade du inte velat. Men jag önskar att vi kunnat dela på allt. Dela på operationerna, dela på cellgifterna, dela på strålningen, alla mediciner och dess biverkningar, dela på den tiden jag har kvar i livet. Det hade varit mer rättvist.
Du visste att du skulle dö av cancern. Men det kom plötsligt, bara någon månad innan så var du på gymmet. Pappa var övertygad om att du skulle få uppleva julen det året. Jag vägrade tro annat än att det skulle lösa sig. Jag skulle aldrig kunna upprätthålla vardagen om min inställning var annorlunda. Klart jag alltid kommer ha syrran, något annat vore otänkbart.
Ständigt chockas jag av inlägg om dig, om att det är till dig, min syster som folk önskar vila i frid. Det är ingen vanesak. det kommer aldrig kännas ''normalt'' att läsa sådant. Jag har flera gånger under tiden jag skrivit detta dragit efter andan och behövt intala mig att det är på riktigt. Jag skriver om MIN syster, det var min syster som dog. Fan vad ont det gör. Något som också gör ont, är varje dag när jag ser ett roligt inlägg på facebook, och tänker tagga dig, men då kommer verkligheten ikapp. Jag har ingen syster att tagga i några facebookinlägg. För min syster finns inte mer.
Men du har funnits. Jag har fortfarande en syster. Du är bara inte här. Jag ska tänka på det och fixa detta. Annars hade allt varit förgäves. Varför kämpade du för livet, om jag bara ger upp? Det är inte rätt. Du hade inte tyckt det. Men det är bara så jävla jobbigt. Jag saknar dig så mycket, och det är så mycket med dig som jag saknar. Jag saknar någon som är så stolt över mig som du var, någon som älskar mig så mycket. Fan vad ord inte räcker till.
Fina, älskade storasyster, min kärlek till dig är gränslös, och mer oändlig än universum. Vila i frid /lillensster

















Likes

Comments

Det har hänt så mycket senaste månaden att jag inte ens kan sortera hälften i mitt egna huvud. Jag har haft nästan 3 bra veckor under den här tiden. Med bra menar jag ju "tyvärr" dagar jag inte bara velat dö. Det har varit fruktansvärt skönt. Jag har fyllt år och spenderat lite tid med värdefulla människor i mitt liv.
Sen kom en tvärvändning och jag opererades igen för lite mer än en vecka sedan... Min återhämtning är jättedålig just nu och jag mår riktigt förjävligt. Sen sist jag skrev har jag både börjat och slutat med ett cellgift. Är nog uppe i det tredje eller fjärde sen i somras, helt jävla sjukt. På måndag ska jag iallafall hoppa på ett nytt igen, inga tabletter den här gången. Skulle egentligen operera in en ny venport i bröstet för att kunna få cellgifterna men jag klarar inga fler ingrepp just nu. Så jag kommer få cellgifterna i sprutform 2 gånger innan nyår och sen ska väl den där hemska porten opereras in. Jag har opererats 3 gånger sen oktober nu, ett ställe i ryggen har öppnats för 3e gången, en öppning i huvudet och sen ett nytt snitt på ett annat ställe i ryggen. Så den här senaste sög fan musten ur mig.
Samtidigt som jag inte kan göra någonting vill jag göra allt. Jag skulle kunna ge mitt ena ben om inte mer, för att få ha ett 9-5 jobb och bara vara "vardagslycklig". Jag skulle kunna offra så mycket för bara det. Fan alltså.

​Ha en trevlig helg, ska försöka överleva mjn.


Likes

Comments

Började med cellgifterna igen i lördags, fast jag fortfarande har infektionen i njurarna. Men fick grönt ljus, så länge jag inte har feber. Än så länge känner jag inget av tabletterna, men det brukar ta ca 2 veckor innan kroppen börjar fatta att det händer grejer och biverkningarna sätter igång. Har dragit mig för att skriva här i flera dagar. Försöker överleva den här stormen och vissa dagar har varit okej. Som idag, då åkte jag och pappa iväg för lite shopping. Grejer till Roxy mest, transportväska/bur och tuggrejer och sånt! Dagens jobbiga, eller en av dom är egentligen en skitsak men ändå. Märkte nyss att mitt hår som blivit typ 3 cm börjat falla igen.. Fick en strålbehandling för några veckor sen och man trodde inte att håret skulle ramla av, men jodå. Det märkte jag nu precis att det visst gör. Bara att fortsätta med peruk och sluta kolla i spegeln hur jävla äckligt och fult det är, så jag inte börjar skära bort skiten som är där. 

Likes

Comments

Jag lever fortfarande men jag mår så jävla dåligt. Det håller i sig. Jag vill inte prata med någon egentligen och jag orkar ingenting. Om det ska fortsätta vara så här nu, tills jag dör, skulle jag vilja låsas in i ett rum, med bara massa starka läkemedel/droger så jag kan vara helt väck tills jag tynar bort. Så jag slipper se all besvikelse hos alla och dom slipper se mig, så livet bara kan gå vidare. I 3 dagar tog jag cellgifterna, behövde bryta igen. Har tydligen njurbäckeninfektion, otippat att jag skulle behöva antibiotika för 3e gången på en månad. VARFÖR I HELA HELVETE KAN INGEN SKJUTA HUVUDET AV MIG? Jag är fortfarande för feg för att ta livet av mig tror jag. 

Likes

Comments

Imorgon börjar jag ta det nya cellgiftet, helt i onödan. För att dra ut på lidandet lite till. Jag hatar mitt liv och jag ångrar att jag inte tog livet av mig direkt när det blev mer än jag kunde hantera. Jag är inget annat än en börda för samhället, mig själv, mina vänner och den familj jag har kvar. När man vaknar på morgonen förvånad över att man inte dött under natten, börjar räkna ner tills dagen är över när det inte ens hunnit bli eftermiddag då är det bara en tidsfråga. Jag orkar inte mer. 

Likes

Comments

Här har vi henne, min fina Roxy 💓
Det är svårt att se hur liten hon är egentligen, blev chockad när vi hämtade henne, hon var mycket mindre än alla andra valpar. Har minsta storleken på halsbandet men det är ändå lite för stort och klumpigt, så har henne lös för det mesta när vi är ute och leker. Bakgården har en jättestor gräsmatta med en lekpark som funkar jättebra att låta henne springa av sig på. 

Likes

Comments