View tracker

Jag är snart äldre än min storasyster. Jag har snart levt längre än dig, och tanken ger mig ångest.
Det är din födelsedag, och jag kan för första gången inte gratulera dig personligen. Jag kan inte gå in i ditt rum och ge dig en kram och säga grattis. Jag kan inte ringa dig och säga grattis. Jag kan inte skriva grattis, och förvänta mig att du läser det. Detta ger mig svårt att andas och det händer ofta. Men detta är första gången jag behöver ta mig igenom din födelsedag utan att du finns här. Jag har varit rädd för den här dagen länge.

Jag drömmer fortfarande om dig varje natt, vare sig jag sover själv eller inte. Drömmarna är alltid olika, ibland är dom väldigt verkliga, ibland inte. Jag vet inte vad som är jobbigast, när jag drömmer om hur det faktiskt är och var, att du är sjuk och sakta försvinner ifrån mig och jag sedan vaknar för att inse att min mardröm är mitt liv. Eller när jag drömmer om våran tid innan cancern, när vi mådde bra och inte behövde räkna ner våra kvarvarande dagar tillsammans, för att sedan vakna och önska att jag fick dö under natten, för att inte mista dig igen. Det är väldigt naket av mig att skriva så här, men det är precis så jag känner, när jag tillåter mig att känna. Om jag hade fått välja, så hade jag inte tagit bort känslorna som ibland dränker mig. Jag vill inte må för bra, jag vill inte låtsas eller bortse från hur trasig jag är och för alltid kommer att vara. Det är som ett bevis på att jag älskar dig med hela mitt hjärta och att jag behöver dig för att vara komplett. Jag kommer inte att bli helt 100 igen, för en så stor del av mig dog med dig. Det är ingenting som kan återställas.
Jag försöker att vara tacksam för den tiden livet gav oss tillsammans, i 19 av mina 20 år så har du vandrat framför mig. Jag har alltid kunnat prata med dig om allt jag velat, kunnat be dig om råd och vägledning. Det togs ifrån mig så snabbt. Jag är inte stabil utan dig, från att du alltid fanns där, så är du nu helt otillgänglig. Du vandrade för långt i förväg. Den dagen du lämnade livet, dagen jag och pappa såg dig för sista gången så var det som att allt som betydde något togs ifrån oss. Som att marken försvann under mig, jag föll, och jag faller fortfarande.
Du var meningen med allt och vad är livet utan en mening? Vad är en lillasyster utan sin storasyster? Jag har inget svar på detta och jag är rädd för att plötsligt tappa orken helt. Det är så många tankar som gör ont, minnet av när du fick din diagnos. Minnet av att få förklarat för sig att ingen har blivit frisk från denna typ av cancer. Minnet av när pappa sa ''Tone finns inte om ett år'' Helvete vad jag går sönder av detta. Förstår ni hur man kan leva med att varje ny dag är ett steg närmare livets undergång? Att jag varje gång pappa ringde mig var livrädd och fick hjärtklappning för vad han skulle säga? Detta var ren och skär ångest i sin mörkaste nyans. Det var så många gånger jag fick gå undan för att bryta ihop när jag var i skolan, med vänner eller på jobbet.
Men att få ha dig vid min sida gör att allt detta mörka ställs i skuggan. Allt det fina som vi har ihop och gjort tillsammans är oövervinnligt, och jag lever på våra fina minnen. Som systrar med bara 11 månader emellan så delade vi så mycket, vänner, lägenhet, kläder och varandras vardag. Du var och är min inspirationskälla och jag var din ork att fortsätta kämpa. Att livet delat på oss är helt obegripligt. Jag hatar det.
Jag undrar verkligen hur livet hade sett ut om du var kvar med oss, om du hade legat bredvid mig nu som vi så ofta gjorde på kvällarna. Om vi hade legat och hållit varandra i handen, eller skedat som vi så ofta gjorde när vi sov tillsammans. Mycket hade varit annorlunda, och jag hade gett allt för att få ha det så. Jag vill så gärna få krama min storasyster igen. Gör det, ni som kan. Ni som inte berövats det jag har.
Stort grattis på din 21 årsdag min älskade syster. Du är med i mina tankar dygnet runt, och jag älskar dig med hela min existens. <3 /lillennster

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Inatt saknar jag dig, precis som alla andra nätter, alla andra dagar och timmar. Jag har tänkt att skriva en rad ibland, men jag har av någon anledning skjutit på det. För orden räcker inte till. Men inatt känns det som att jag ska explodera, jag har för mycket känslor i kroppen, för mycket saknad, sorg och en känsla jag inte ens kan sätta ord på. Det känns bra att skriva ibland, när jag väl gör det. Att få ventilera och veta att man inte får några svar. Då slipper jag ens förvänta mig något. Jag har precis som du, aldrig varit personen som pratar om något man vet ingen kan hjälpa en med.
Däremot så försöker jag att prata om dig, varje dag. För det är du värd. Jag tycker inte att det är jobbigt att diskutera kring våra fina minnen, alla galna påhitt vi tillsammans men också på egen hand genomfört. Jag är skyldig dig det. Det som är jobbigt är tankarna, tankarna och allt det hemska dina sista år innehöll. Det jag inte kan diskutera eller ens säga högt, för det är det ingen som känner till. Och att ens berätta, eller försöka förklara för någon som inte har sett, det är otänkbart. Det är ren och skär ångest som jag försöker att stänga in.

Om du hade sett mig nu, Tone, så hade du varit så fruktansvärt stolt. Det är jag säker på, och det får mig att bli glad och köra på varje dag, jag tänkte skriva ''när det är jobbigt'' men det är ju jobbigt varje dag, såklart. Varenda dag bränner det i kroppen av känslor.
Jag älskar dig så mycket. Du är verkligen den personen jag älskar mest i hela världen, sen kommer pappa. Fantastiska älskade pappa. Du hade varit stolt över honom med. Han är bäst. Utan honom hade jag inte klarat mig. Vi kan inte tacka honom nog mycket. Han har gjort det alla föräldrar bör göra för sina barn, och även lite till. Det inga föräldrar kan förbereda sig inför eller ens tror ska hända. Beste farsgubben.
Imorgon åker jag till ayia napa. Det kanske är därför jag inte kan sova. För enda sen vi bokade resan, för bara någon månad sen så har jag tänkt på hur mycket jag vill att du följer med. Som sist, för två år sedan när vi var där och härjade. Fan alltså, inget stoppar dig när du väl kör på. Med 4, eller om det var 6 brutna revben så gick vi all in i napa i två hela veckor. Mediciner, dess biverkningar och all annan skit du fick stå ut med tog du med en jävla klackspark och du var den som gnällde minst under hela resan. Fan vad du är stark, och fyfan vad kul vi hade. Jag ska ha väldigt kul i år med. Men det är såklart inte samma sak. Det vet jag.
Fina lilla Roxy mår bra, tänk att hon snart blir ett år... Hon var så liten när du köpte henne. Hon är fortfarande ovanligt liten. Jag önskar att du fick se henne växa upp. Jag vet att du önskar det också, hon med. Hon kommer aldrig heller att glömma dig, jag önskar att jag kunde förklara för henne vart du är och att du inte har lämnat henne med vilja. Lille rossen, för dom flesta är hon bara en söt liten rackare, men för mig är hon ett levande minne av dig. Det enda levande jag har kvar. Jag skulle skydda henne med livet om det så krävdes. Jag älskar henne för oss båda.
Bästa, älskade, fina storasyster, jag önskar att jag kommer att få träffa dig igen. Jag hoppas verkligen. Jag älskar dig mer än vad jag tror är möjligt. Puss och kram /lennster <3


Likes

Comments

View tracker

Två månader har gått sen du somnade in. I två månader har jag saknat dig. I två månader har jag levt utan dig, jag förstår inte hur det är möjligt. Att jag kan leva, att jag ens kan finnas utan dig. Det är värre än vad jag hade kunnat föreställa mig. I vissa perioder, som just nu, så önskar jag att jag var med dig. Jag hade kunnat lämna allt annat. För att få vara med bara dig. för att få vara med min storasyster igen.
Ingenting jag skriver är tillräckligt. Ingenting jag gör kommer att vara tillräckligt. Allt är så fel. Livet är fel. Jag tänker ofta på dom bra sakerna vi gjort, och hur kul vi har haft. Vilken tur jag har som fick en sådan fantastisk och härlig människa till syster. Att man ska vara tacksam för det fina i livet. För det var ju du. Och jag vill vara som du. För du är den bästa människan jag har träffat i hela mitt liv, min förebild på alla sätt. Men ibland räcker inte minnena till, för att göra mig funktionell. Ibland så rasar allt. Det får jag räkna med.
Idag när jag klev in genom dörren hem till våran lägenhet, så rasade det. Den skrek ut ensamhet. Att du inte var där längre, att jag är ensam. Det kan komma när som helst, påväg till jobbet, i duschen, när jag ska sova och ibland när jag vaknar och ska försöka gå upp ur sängen. Men oftast håller jag ihop mig själv, det är en vana. Att vara stark. Att prestera och orka.
Dom senaste åren, sen du fick din diagnos har ingenting varit sig likt. Jag är så ledsen för din skull. Att jag inte kunde göra något, att jag inte gjorde mer. Förlåt.
Folk undrar hur fan man orkar. Orkar? Det gör man inte, egentligen. Man anpassar sig bara. Väljer att tänka positivt, det går per automatik. Man vänjer sig vid en lägre livsstandard, psykiskt. Det krävdes så lite för att jag skulle bli positivt påverkad, lite i andras bemärkelse alltså. Att du log på morgonen och sa något i stil med att du kände dig pigg, fick mig att att gå till bussen på morgonen med tårarna rinnande, av glädje. Att komma hem efter jobbet och höra att du orkade gå till gymmet gjorde mig glad resten av veckan. Folk frågade mig ofta hur jag alltid kunde vara så glad och ha sådan energi och utstrålning. Förmodligen log min syster mot mig den morgonen, för mig var det allt. Man ska ta vara på det, om man kan. Ta inte för givet att det alltid kommer vara en självklarhet, att personerna ni älskar mest kommer att finnas bredvid föralltid. För jag är ensam nu.
Jag hade kunnat ge så mycket för att få dig tillbaka, ofta känner jag att vi borde bytt plats. Du borde inte vara den som dog. Men så får jag inte tänka, det hade du inte velat. Men jag önskar att vi kunnat dela på allt. Dela på operationerna, dela på cellgifterna, dela på strålningen, alla mediciner och dess biverkningar, dela på den tiden jag har kvar i livet. Det hade varit mer rättvist.
Du visste att du skulle dö av cancern. Men det kom plötsligt, bara någon månad innan så var du på gymmet. Pappa var övertygad om att du skulle få uppleva julen det året. Jag vägrade tro annat än att det skulle lösa sig. Jag skulle aldrig kunna upprätthålla vardagen om min inställning var annorlunda. Klart jag alltid kommer ha syrran, något annat vore otänkbart.
Ständigt chockas jag av inlägg om dig, om att det är till dig, min syster som folk önskar vila i frid. Det är ingen vanesak. det kommer aldrig kännas ''normalt'' att läsa sådant. Jag har flera gånger under tiden jag skrivit detta dragit efter andan och behövt intala mig att det är på riktigt. Jag skriver om MIN syster, det var min syster som dog. Fan vad ont det gör. Något som också gör ont, är varje dag när jag ser ett roligt inlägg på facebook, och tänker tagga dig, men då kommer verkligheten ikapp. Jag har ingen syster att tagga i några facebookinlägg. För min syster finns inte mer.
Men du har funnits. Jag har fortfarande en syster. Du är bara inte här. Jag ska tänka på det och fixa detta. Annars hade allt varit förgäves. Varför kämpade du för livet, om jag bara ger upp? Det är inte rätt. Du hade inte tyckt det. Men det är bara så jävla jobbigt. Jag saknar dig så mycket, och det är så mycket med dig som jag saknar. Jag saknar någon som är så stolt över mig som du var, någon som älskar mig så mycket. Fan vad ord inte räcker till.
Fina, älskade storasyster, min kärlek till dig är gränslös, och mer oändlig än universum. Vila i frid /lillensster

















Likes

Comments

Det har hänt så mycket senaste månaden att jag inte ens kan sortera hälften i mitt egna huvud. Jag har haft nästan 3 bra veckor under den här tiden. Med bra menar jag ju "tyvärr" dagar jag inte bara velat dö. Det har varit fruktansvärt skönt. Jag har fyllt år och spenderat lite tid med värdefulla människor i mitt liv.
Sen kom en tvärvändning och jag opererades igen för lite mer än en vecka sedan... Min återhämtning är jättedålig just nu och jag mår riktigt förjävligt. Sen sist jag skrev har jag både börjat och slutat med ett cellgift. Är nog uppe i det tredje eller fjärde sen i somras, helt jävla sjukt. På måndag ska jag iallafall hoppa på ett nytt igen, inga tabletter den här gången. Skulle egentligen operera in en ny venport i bröstet för att kunna få cellgifterna men jag klarar inga fler ingrepp just nu. Så jag kommer få cellgifterna i sprutform 2 gånger innan nyår och sen ska väl den där hemska porten opereras in. Jag har opererats 3 gånger sen oktober nu, ett ställe i ryggen har öppnats för 3e gången, en öppning i huvudet och sen ett nytt snitt på ett annat ställe i ryggen. Så den här senaste sög fan musten ur mig.
Samtidigt som jag inte kan göra någonting vill jag göra allt. Jag skulle kunna ge mitt ena ben om inte mer, för att få ha ett 9-5 jobb och bara vara "vardagslycklig". Jag skulle kunna offra så mycket för bara det. Fan alltså.

​Ha en trevlig helg, ska försöka överleva mjn.


Likes

Comments

Började med cellgifterna igen i lördags, fast jag fortfarande har infektionen i njurarna. Men fick grönt ljus, så länge jag inte har feber. Än så länge känner jag inget av tabletterna, men det brukar ta ca 2 veckor innan kroppen börjar fatta att det händer grejer och biverkningarna sätter igång. Har dragit mig för att skriva här i flera dagar. Försöker överleva den här stormen och vissa dagar har varit okej. Som idag, då åkte jag och pappa iväg för lite shopping. Grejer till Roxy mest, transportväska/bur och tuggrejer och sånt! Dagens jobbiga, eller en av dom är egentligen en skitsak men ändå. Märkte nyss att mitt hår som blivit typ 3 cm börjat falla igen.. Fick en strålbehandling för några veckor sen och man trodde inte att håret skulle ramla av, men jodå. Det märkte jag nu precis att det visst gör. Bara att fortsätta med peruk och sluta kolla i spegeln hur jävla äckligt och fult det är, så jag inte börjar skära bort skiten som är där. 

Likes

Comments

Jag lever fortfarande men jag mår så jävla dåligt. Det håller i sig. Jag vill inte prata med någon egentligen och jag orkar ingenting. Om det ska fortsätta vara så här nu, tills jag dör, skulle jag vilja låsas in i ett rum, med bara massa starka läkemedel/droger så jag kan vara helt väck tills jag tynar bort. Så jag slipper se all besvikelse hos alla och dom slipper se mig, så livet bara kan gå vidare. I 3 dagar tog jag cellgifterna, behövde bryta igen. Har tydligen njurbäckeninfektion, otippat att jag skulle behöva antibiotika för 3e gången på en månad. VARFÖR I HELA HELVETE KAN INGEN SKJUTA HUVUDET AV MIG? Jag är fortfarande för feg för att ta livet av mig tror jag. 

Likes

Comments

Imorgon börjar jag ta det nya cellgiftet, helt i onödan. För att dra ut på lidandet lite till. Jag hatar mitt liv och jag ångrar att jag inte tog livet av mig direkt när det blev mer än jag kunde hantera. Jag är inget annat än en börda för samhället, mig själv, mina vänner och den familj jag har kvar. När man vaknar på morgonen förvånad över att man inte dött under natten, börjar räkna ner tills dagen är över när det inte ens hunnit bli eftermiddag då är det bara en tidsfråga. Jag orkar inte mer. 

Likes

Comments

Här har vi henne, min fina Roxy 💓
Det är svårt att se hur liten hon är egentligen, blev chockad när vi hämtade henne, hon var mycket mindre än alla andra valpar. Har minsta storleken på halsbandet men det är ändå lite för stort och klumpigt, så har henne lös för det mesta när vi är ute och leker. Bakgården har en jättestor gräsmatta med en lekpark som funkar jättebra att låta henne springa av sig på. 

Likes

Comments

Klart som fan att jag hamnade på sjukhuset nu inatt. Av någon anledning började jag hosta upp massa blod när jag gått och lagt mig. I samma veva som jag noterar och känner efter hur den vidriga tumören i mitt huvud verkar växa så fort att mitt skallben snart spricker. Jag orkar inte ha det så här mer. Jag hatar det här. Jag hatar att jag aldrig kan få andas ut, att alltid ha ont, alltid vara trött, alltid måste jag vara beredd på det värsta.

Vad jag önskar att detta ändå bara var en mardröm som jag snart blir fri från...

Likes

Comments

Idag ska vi åka och hämta valpen, så roligt! Mår inte bra förövrigt dock, men jag får bita ihop. Fick världens febersläng igår och hela helgen mådde jag så konstigt. Får inte bli så sjuk så att jag behöver penicillin igen, då får jag ju inga cellgifter och det börjar bli bråttom på den fronten.
Ska väl städa upp lite hemma och kanske ta en liten promenad på bandet, måste få tiden att gå tills vi ska åka och hämta valpen. Det är i Västerås vi ska hämta henne så det tar ju en liten stund dit.

Gjorde en riktig nyttighetsfrulle idag, med bl.a chiapudding.

Likes

Comments