En kamp mellan rätt och fel...

Så vad är egentligen definitionen av tonåren? Många säger att tonårstiden är en av de bästa tiderna i livet men även en av de värsta. Så många känslor och förväntningar på samma gång. Du ska under en period på ungefär 6 år hitta dig själv och ”se din mening med livet”. Du ska hinna bli vuxen, kunna ta egna beslut, växa ifrån dumheterna och agera på ett mognare och vuxet sätt. Men jag personligen tror att det är lättare sagt än gjort. Det handlar inte bara om att finna sig själv, man måste även kunna hantera, acceptera och lära sig att älska sig själv och alla sina brister, för ingen är perfekt.

Det handlar om att passa in och vara normal samtidigt som känslorna och ångesten vill ta över inom oss. Vi måste leva upp till alla förväntningar. Man ska vara snygg, men inte för snygg. Man ska vara naturligt sminkad men absolut inte osminkad. Man ska vara smal men ändå ha kurvor. Man ska vara vältränad, men inte träna för mycket. Man ska ha lagom mycket fett på kroppen, men ändå ska rumpan vara större än störst. Brösten får absolut inte vara för stora för då blir man definierad med ordet överdriven. Man ska ha ett stort utbud av killar, men inte ligga runt för då är man antingen en hora eller en slampa. Förutom allt det ytliga så ska man vara framgångsrik, med högsta betyg inom alla ämnen och områden. Man ska även vara den ”perfekta” flickvännen, men ändå ha ett liv utöver förhållandet. För om man är alldeles för klängig så ser det ut som att man inte har något eget att syssla med. Man ska inte sticka ut men man ska ändå vara one of a kind. Vi lever i ett samhälle som matar oss med ideal och normer, hur vi ska vara, hur vi ska tänka och hur vi ska se ut. Alla dessa normer och ideal kretsar runt oss konstant, 24 timmar om dygnet. De lämnar oss aldrig ifred.

Många känner varje dag ansvaret över att vara en perfekt och felfri människa. Vi fokuserar så pass mycket på att vara normala och vara precis som alla andra, så som samhället säger att vi ska vara, att bägaren tillslut blir full och rinner över. Alla har sina gränser och vi börjar nu nå vår. Till slut så slutar vi bry oss och lever på undanflykter samtidigt som vi hela tiden måste hålla oss sysselsatta för att inte behöva känna. Vi vill inte känna för det gör oss till en svagare länk. Om man känner för mycket så är det lätt att falla för fel person vilket också kan resultera i besvikelse, för vi alla har väl någon gång älskat och litat lite för mycket på en kille eller ”bästa vän”, right?

Relationen med föräldrarna skadas, skolan sätts kanske som sistahandsprioritering, killarna blir nya fritidsintresset och fotbollen eller hästarna som det spenderats så mycket pengar på åren innan börjar sakta avta och gnistan börjar slockna. Dumma beslut fattas och man råkar snubbla in på fel stig och istället för att umgås med de ”perfekta kompisarna som aldrig skulle hitta på skit” så hamnar man i fel krets med mindre bra umgängen och personer som på bara några sekunder kan locka fram den värsta versionen av oss själva. Till slut så kanske man inser att man valde att göra någonting som kändes bra där och då men som i längden bara innehöll en massa konsekvenser, både för en själv men även för de runt omkring. Humöret och tålamodet går i vågor och man kan på bara några få sekunder gå från världens lyckligaste till den mest förstörda och hjärtkrossade människan på jorden. Även om de flesta tonåringars nära och kära finns där och stöttar hela vägen så kan det för många kännas fruktansvärt tufft, jobbigt och ensamt. Man vill så mycket och man vill göra det så himla bra, för bra. När man är mitt uppe i allt detta kaos så är det som att tiden stannar och man hinner tänka efter och reflektera över vad som hänt i ens liv. När man kommer till detta stadiet så mognar många och de flesta lär sig av sina misstag, kanske behöver det göra samma misstag x antal gånger innan de kan lära sig av det men hur som helst så växer man som person. Man lär sig om både sig själv och även om livet. Kanske får man uppleva saker som kommer gynna en längre fram i det vuxna livet. Kanske blir man rik på upplevelser och erfarenheter. Eller kanske inte… Men kom ihåg att inget är rätt eller fel och vi alla är olika och det är det som gör varje individ så intressant och unik.

Jag personligen tycker att vi tjejer, speciellt, ska våga stå upp för oss själva och vara stolta. Vi ska våga sticka ut och kanske sova de där extra 30 minuterna och faktiskt våga gå osminkade till skolan. Vi måste våga säga ifrån och sätta gränser. Vi ska kunna lära oss att ingen är perfekt och att varje person har har sina brister, men vi måste bara kunna vara kapabla till att älska de. När vi lär oss att göra det och när vi accepterar oss själva så tror jag att alla de andra delarna kommer falla på plats så småningom. För även om de runt omkring oss älskar oss mer än mest, så måste vi i slutändan älska oss själva för att sen kunna älska någon annan. Det handlar inte om att vara bäst eller snyggast, det handlar om att vara den bästa versionen av dig själv. – Sometimes we give so much that we end up losing ourselves.

XOXO, Anonymous




Likes

Comments