Jag är så stängd. Generellt men mest med orden. Jag blev berövad känslan av att ha skrivandet för mig själv de år jag levde med A. Det är sorgligt, kanske trivialt men har samtidigt gjort att jag tappat kontakten med det innersta, gjort avkall på att nedteckna den innersta dialogen med mig själv. Då kan man heller inte se tillbaka och reflektera, förändra och gå framåt. Jag måste tala med mig själv om jag ska leva. Nu gör jag det om nätterna istället, då jag borde somnat för länge sedan. Precis så poetiskt och patetiskt det låter är det sant att jag alltid som bäst efter midnatt. Då hör ingen, jag tänker "imorgon, då.."'och tror nästan på mig själv.

Jag är ändå stolt över det liv jag lever nu. Ingen destruktivitet. Inte överflöd av självhat eller tvivel. Folus och faktiskt en ärlig tro på framtiden. Förgås emellanåt av tristessen och rastlösheten, tankarna på alla vägar och dörrar som stängts. Tills jag övertygar mig själv om att det också är ramar jag blivit bekväm med att höra här. Jag växte som klyschan av att bli mor. Det visste jag och såg dram emot redan innan. Allt annat med moderskapet var jag rädd för. Tills efteråt.

I den här relationen är det pappan som är den oroliga mamman. De eviga diskussionerna gör mig slutkörd men inte uppgiven. Känns som om vi har en tyst överenskommelse om att vi egentligen inte bråkar om något stort trots de hårda orden och det kalla efterspelet. Jag tål inte långsinta människor, mest för att jag inte har tålamod nog att vara det själv. Den tysta överenskommelsen om att vi egentligen inte är menade för varandra känns mer vag. Kanske tar jag honom alldeles för ordagrant och tolkar samtidigt in för mycket av min egen kluvenhet inför oss? Men en skorpion säger som det är, inga omskrivningar, ärlighet, alltid. Men den här skorpionen talar inte, alls.

Jag är glad för att jag läser igen, för att jag drömmer (om än avlägset). Jag är glad för att jag vet att det finns möjligheter framöver. Framförallt saknar jag det sociala. Det sociala där man får lov att vara kräsen. Jag vill inte ödsla tid på att dricka kaffe och prata om barn, fundera på träning och hus och helvetes vad. Jag har redan nog med folk i livet som fyller mitt liv med enkelhet och trygghet. Det är inget dåligt, de betyder alla extremt mycket för mig.
Det är sorgligt att tänka på hur längesedan jag var social på riktigt. De flesta andra mammor talar om vinet, om en cigarett eller sex på soffan. Jag saknar friheten i att sitta ensam eller att socialisera utan schema och tidsgräns. Dessutom är det inte barnet som gör det svårt.

Att få älska någon så bekymmerslöst och ärligt varje dag gör mig lycklig. Hon är inte mammig, visar inte att hon behöver mig. Den känsla av att vara behövd och älskad som för vissa räcker som anledning att skaffa barn finns inte riktigt där. Inte heller det jag letar efter, även om det hade varit fint. Har levt i relationer som krävt mer ansträngning, anpassning och barnpassning än detta. Det var inte belönande någonstans, skillnaden enorm.

Jag borde sova. Som alltid.
Godnatt

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

  • 2 Readers

Likes

Comments

Eftersom jag inte lyckas finna någon att tala med om det som jag helst av allt vill tala om får jag istället tala med dig, i förlängningen alltså med mig själv.
Jag kommer aldrig glömma när jag först fick upp ögonen för beatnik-författarna och alla deras föregångare och eftersläntrare. Så småningom även deras kvinnor, både älskarinnor och fruar sin talan och bilden blev alltmer nyanserad.
Jag antar att de flesta har ett sådant uppvaknande nån gång i tonåren. Mitt kom rätt sent för det skavde lite för mycket i mig att jag kände mig annorlunda än vad jag var bekväm med. Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle göra med det. Vissa ville vara annorlunda och jag både avvindades och såg igenom dem. De som skriker högst om sitt intellekt och sina säregna elitistiska intressen är oftast enklast att skrapa bort ytan på. Under hittat man nästan alltid en skrovlig samling av ord, attityder, attiraljer och ett stort översvämmad dammsamling av ingenting. Personer med små ambitioner kan vara så vackert. Obegåvade personer med för stora ambitioner och fokus på ytan är det aldrig.

Jag ville så gärna vara intresserad av samma saker som mina vänner. Följa dem i det jag inifrån betraktade som lycka men senare mer precist skulle beskriva som sorglösa. Frågelösa. Jag ville prata om böcker, om livet, om allt som inte stod rätt till och dela och samtala om alla de personer som kommit in i mitt liv genom litteraturen och musiken. Jag ville hellre än det bli bättre på att vara sorglös och på att ha roligt hela tiden.
Hemma satt jag och lyssnade på Dylan och trodde mig förstå något mer om världen och livet för varje ord han avslöjade. Jag hade så mycket koncentration och tålamod gentemot honom att jag blev förvånad själv. Annars hade jag aldrig tid med långsamheten. Jag lämnade låtar och läste inte något om honom. Jag ville bevara och dra ut på vår relation. Genom honom, åldrandet och några kärleksrelationer fick jag sedan möta det förflutna genom Henry Miller, William Burroughs, Jack Kerouac, Sylvia Plath och många fler. Det är omöjligt att radera ut sådana intryck från själen och hjärtat. Den där omtalade och utförligt beskrivna känslan av att "det finna sådana som tänkt och tänker på livet som jag gör" blev så stark att jag därefter aldrig tänkt bli något annat än en ordskrivare. Livsåskådare.

Vid nitton satt jag och tragglade med orden i slitna skrivböcker och läste så mycket böcker jag orkade och hade råd med. Då var jag så övertygad om att nå mitt mål som människor man läst om fått sitt livs största önskan uppfylld bara på vilja och hårt arbete. Problemet var bara att jag nog var brådmogen gällande min mogenhet. Att jag inte riktigt kunde greppa varför det inte lyckades bli något av det jag skrev förstod jag kanske redan då, men jag förstår mer nu än förr att jag också var tvungen att leva lite för att kunna berätta. Om man inte besitter en fantasi som är lika arbetsvillig som ens ord blir det svårt att skriva om livet utan att egentligen ha levt.

Och nu när jag har levt i trettioett långa år, några snabbspolade, några plågsamt långsamma, är jag fortfarande på lång väg ifrån nära att nå mitt utstakade mål. Ett mål som med tiden till viss del vittrats sönder av vuxenlivet grådaskiga logik och vardag. Sluta drömma tycks livet säga. Sluta fantisera om omöjligheter är den här stadens genomgripande känsla. Tro inget. Inbilla dig aldrig något. Lev där du är och var nöjd. Men jag kan inte sluta tänka på att det enda jag vill är att skriva något. Detta trots att jag vid naivitetens övergång till förståelse av det uppenbara inte längre vet om jag har någon talang eller ens en bra relation till orden. Men något som existerar när jag skriver går inte att återfinna på något annat plan i min existens. Jag har världens och världshistoriens sämsta självförtroende. Bristen på självförtroende överskuggad dock turligt nog alltid av viljan att skriva. En ganska stor sak för en människa med rätt små krav på livet i övrigt. Jag har skrivit tillräckligt mycket för att i alla fall veta vad och hur jag inte vill skriva. Jag har läst tillräckligt mycket för att veta vad och hur jag inte vill skriva.

Men innan jag fortsätter drömma lär jag lära mig att sätta pli på mina ambitioner. Sluta leta inspiration och skylla all overksamhet på dess avsaknad. Arbeta framåt precis som jag gör med allt annat i livet. För det är väl så att inget blir skrivet om man aldrig sätter sig ner och försöker? Pennan glider inte lika lätt som när man var ung, men det är kanske bra att högmodet och de blåa ögonen inte är den största motorn bakom ens amatörförfattande. Jag har hittat historien, och gudarna ska veta hur hårt och ihärdigt jag letat. Nu lär jag bara sätta mig ner och skriva och drömma om underverk.

  • 2 Readers

Likes

Comments

Det kanske går att skriva om ingenting tänker jag. Det är väl det Patti Smith gör i sin nya bok tänker jag. Fast det är lättare att sälja in en story till en förläggare om man heter Patti Smith. Och lättare att sälja böcker. Och lättare att bli omskriven och omhuldad. För vem skulle bry sig om att läsa något om en okänds människas ingenting? Ok om tonen varit unik, berättelserna levande, oavsett att ingenting oftast innebär en tirad av trivialiteter och vardagligheter. 

Men det är nog lättare att vara Patti Smith om man vill bli lyssnad på när man talar om ingenting. För här händer ju ingenting. Jag läser böcker som att jag ska avlida imorgon. Jag matar hjärnan frenetiskt med information och ord från smarta människor för att veta att livet finns och pågår. Nån annanstans. Jag försöker stärka mitt skrivar-ego och läser Knausgård eller nåt annat som får mig att fundera över hur lätt det är för vissa att få sina ord på pränt och bli hyllade och sålda så de kan leva vidare med sin ångest med åtminstone rejält mycket mer pengar på fickan. Min vardag är nog ändå inget att skriva om tänker jag. Det jag gör gör hundra miljoner andra. Vaknar. Lever ett stillsamt liv. Sover. Drömmer om jag har tur. 

Det enda som är spännande i mitt liv är det som händerna huvudet. Och oturligt nog verkar min hjärna jävlas med mig, testa mig. För den enda gången orden kommer flygande och smattrande i mitt huvud är den kvart innan jag somnar. Den kvart då jag är alldeles för trött eller lat för att ta upp telefonen och börja anteckna. Ibland kommer jag till och med på en titel, vilket i sig är ett mirakel. Så memorerar jag den tio gånger och hoppas att jag ska minnas den när jag vaknar. Trots det att jag aldrig lyckats förut. Jag skulle kanske skrivit en halvdan och halvtjock bok om mina rusande tankar varje natt hade satts på pränt. Det blir ju ändå några kvartar på några år.

15 min kvar av mitt vakna dygn. Önska mig lycka till.

  • 1 Readers

Likes

Comments

Jag skriver inte när jag är nere. Jag skapar inte när jag är nere. Jag är bedrövligt inspirationslös och apatisk när jag är nere. Om man blir dumpad eller känner stor sorg av en anledning som går att ta på, då skriver man själen ren och hjärtat tomt. Men vad fan ska man skriva när man är apatisk och fylld av den överskattat romantiserade melankolin. Den gör inget för mig. Hjälper mig inte tycka att livet är mindre meningslöst. Gör inte miljön utanför fönstret vackrare. Gör inte den här staden mer bekväm att bo i. Jag vill va tyst, lägga tiden på något tidsfördriv som kräver noll hjärna. Jag vill Zappa mellan kanalerna och hitta nåt som stänger av mig. Jag vill inte försöka. Jag vill bara drunkna i självömkan med nån mysig jävla filt över kroppen. Den kropp som när jag är nere behöver antingen ingen mat alls eller bara choklad. Oj där gick du ner ett kilo, oj där gick du upp tre. Självhatet kommer och knackar mig i skallen, men då hittar den självömkande tankegången alltid på nån ursäkt som funkar på den dystra kroppen tills nästa måndag.

Nej. Den dynga som kommer ur mig när jag är nere är den som alltid fyllt mina dagböcker. Gnäll. Blä blä och bla bla.
Jag sätter hoppet vid pms, den vidriga men åtminstone övergående plågan.

  • 1 Readers

Likes

Comments

En annan sorglig men samtidigt vacker sak är människan förmåga att nöja sig med saker. Att sitta i en trist eller pissig livssituation och ändå tycka att det är helt ok. För mig är det alltid en balansgång mellan att leta fel eller att nöja sig med för lite, vilket är vad och sådär håller det på tills jag blir störd i huvudet. Hela mitt liv har jag älskat och avundats folk som bara gjort det de velat trots det att kanske andra tycker att det de valt att göra är helt åt helvete fel. De där människorna som får en själv att drömma lite lättare men samtidigt blottlägger ens egna livsmönster och ger en ångest. Egentligen är det rätt lätt att räkna ut hur jag blir lycklig, det är när jag gör det jag vill för att jag vill det och inte för att jag borde eller att nån annan säger det. Det ska väl inte vara så jävla svårt? Varje dag tänker man.. imorgon, då, då ska jag.. sen kommer morgondagen och man sitter där och känner sig både misslyckad och olycklig för att man inte följer sin dröm, sin vilja eller magkänsla. I sju år levde jag mer eller mindre så, åtminstone en tredjedel av tiden exakt så 24h om dagen. Det får vi avhandla nån annan dag.
Sömnen dödar alla tankar. Det är väl en jävla tröst iaf!

  • 1 Readers

Likes

Comments

Jag har alltid tyckt att det sorgligaste som finns (förutom uppenbart viktigare och därmed ännu sorgligare saker) är människor i obalans, par i osynk som plågar varandra antingen över- eller underifrån. När någon vill så gärna är det så jävla lätt att vilja lite mindre bara fö att den andre ändå vill oavsett hur lite man själv vill. Sen vill man lite och då vill inte den andre, sen vill den andre och då har man tröttnat klart, men sen ångrar man sig och vill igen. Och sådär håller det på i en evighet om man känner för det.
Par man ser på stan, folk man känner, en relations obalans är det synligaste som finns. För mig så äckligt sorgligt tragiskt och fult. Den där skammen, att bli bortvald när man ger. Sålt smör och inte ett jävla öre kvar på fickan.

Man blir bättre på vissa saker när man blir äldre, vissa saker sitter i lika starkt som rörelserna i att föra fram en cykel utan att ramla. Vissa saker förblir eller förvärras trots den jävla ryggsäck med erfarenhet man bär runt på och känner sig så stolt över. Vad fan jag ville med det här vet inte ens jag. Men nu skrev jag.
1-0

  • 1 Readers

Likes

Comments