View tracker

... för idag är det faktiskt kanelbullens dag, hurra hurra hurra! Och den förtjänar att uppmärksammas, även när man är utomlands och inga bakattiraljer fungerar som de gör hemma.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

...har gått sen jag kom hit. Det är ganska lång tid och jag har faktiskt hunnit med ganska mycket. Ett urval;
• äta pizza i ett främmande kök mitt i natten efter en sisådär tjugo timmar lång resdag (det var förövrigt den första pizzan jag åt på tre år...)
• plocka björnbär på en stubbåker under en helstörd fest med ett hundratal fransoser
• kolla på yra höns, gulliga tanter och boulespelande farbröder i parken

• turista i Toulouse, varit på marknad både inne och ute
• bryta ihop fullständigt, nästan gå under av hemlängtan och ensamhet
• cykla, springa och gå alldeles för mycket
• snitta tre chokladkakor i veckan eftersom behovet av tröstätning krävt det och ja, choklad är gott (och billigare här än hemma)
• bli lycklig av att få en första kram av F, efter att hon skrikit åt mig, sparkat mig och gjort precis tvärtom vad jag bett henne om
• få mitt allra första halva högskolepoäng (och insett att resten av kursen kommer ta betydligt mer tid och ork än beräknat...)
• laga extremt mycket mat (som oftast inte uppskattats alls)

• förlika sig med sitt öde, inse att en tiondel är avklarad och bestämma sig för att nu, nu jävlar, ska det bara bli bättre

Likes

Comments

View tracker

...har extremt konstiga matvanor. Kaffe och croissant till frukost klockan nio, kaffe klockan elva, déjeuner klockan ett och en med svenska mått mätt väldigt sen middag. Inte nog med att det är konstiga tider, huvudmålen består oftast av en kött- eller fiskbit utan tillbehör, sen en sallad eller bara lite grönsaker, en dessert och ost. Alltid ost.

...går i princip alltid omkring med en cigarett i handen. De flesta röker i tid och otid, även på typ uteserveringar, men trots det ligger det inte alls mycket fimpar på gatorna.

...har väldigt ofta hund. I "stan" är det mest kopplade "gatukorsningar" eftersom polisen undviker uteliggare med hund för att slippa ta hand om djuret. Vakt- och sällskapshundar är sällan kopplade, de kommer inte fram till en på gatan men skäller som tusan och hoppar mot staket och grindar om man har oturen att gå förbi just deras hus. Bara lite tröttsamt och jobbigt när man som jag ofta har en liten, hundrädd sexåring i släptåg. Det är ungefär lika jobbigt att ägarna inte använder de gratis bajspåsarna som så vänligt finns uppsatta lite varstans.

...har generellt ett ganska märkligt förhållningssätt gentemot sina barn. De "umgås" inte i samma utsträckning som i Sverige, och definitivt inte på samma villkor. Till exempel i det här huset äter de oftast inte ens tillsammans. Barn är barn, vuxna är vuxna och barn ska vara välartade (fast de säger typ aldrig till sina barn direkt när de gör någonting, istället kommer en rejäl utskällning lite senare, eventuellt följt av en liten smäll eftersom äga inte är förbjudet här...), trevliga och bara när det passar.

...pratar franska. Punkt. Förstår du inte vad de säger första gången upprepas samma sak en gång till lite fortare och lite surare. Ackompanjerat av en oftast väldigt lättolkad blick - försvinn ur min åsyn du inkompetenta varelse.

...proppar även sina barn fulla med socker. En chocolatine eller nutella-macka till frukost, kakor istället för frukt till skolan, en gouter på vägen hem och dessert efter maten.

...och jag har inte riktigt klickat lika självklart som förväntat. Jag har inte anpassat mig till varken mattider (när jag är hungrig äter jag...) eller tallriksmodell (ingen rejäl köttbit för min del, jag gillar att få en komplett rätt med grönsaker och sås samtidigt, däremot gillar jag idén med ost. Ost är gott.), jag röker inte, slår bara barn ibland och tycker om genuint trevliga människor. Dessutom pratar jag tydligen inte alls bra franska, husläkaren vill ha en tolk med nästa gång, jag blev idiotförklarad på apoteket och kvinnan på boulangeriet såg nästan ut som jag förolämpat henne. De enda som faktiskt varit hjälpsamma är mannen i luckan på tisseo och de på labbet där de börjar känna igen mig...

Likes

Comments

Vilken soppa det är här. Jag är ju som jag är (men idag kan jag faktiskt nästan vifta på tårna!), och runt omkring mig är det kaos. V har fått ett jobberbjudande i Florida med start om sex månader vilket skulle innebära en flytt av hela familjen till sommaren och tre år i Usa, C är inte direkt lyrisk. Han måste svara snabbt så föräldrarna bestämde sig hastigt och lustigt för att åka dit och undersöka området i början av nästa vecka. Förslaget kom på tal i torsdags och igår köptes flygbiljetterna, både deras och "mamis" som kommer för att hjälpa mig. Hon, en bestämd parisiska som tydligen inte är rädd att säga vad hon tycker trots språkförbistring, kommer imorgon förmiddag, C och V åker tidigt på söndag morgon och kommer tillbaka onsdag morgon (onsdag eftermiddag ska C följa med mig till husläkaren, hon tyckte tydligen jag behövde en tolk...)

Pojken är i upplösningstillstånd. Att gå hem från skolan gick bra, sen dess har han slått sin syster, skrikit, smällt i dörrar, sprungit omkring helt hyper i hela huset, vrålat och betett sig allmänt bedrövligt. Och slängt sig gråtandes i en förskräcklig bäddsoffa vars köpare kom ikväll. Dubbel separationsångest alltså.

Själv mår jag fortfarande ganska ruttet. Magen värker ikapp med benen och jag är väldigt väldigt trött. Inatt drömde jag för ovanlighetens skull, det var en dålig blandning av mer eller mindre kända och omtyckta människor och i perioder var jag hemma fast ändå inte, och sen var jag med pappa i stallet också även om det var"fel" stall. Snurrigt värre var det i alla fall.

Det är vädret här också, det är som att det inte kan bestämma sig och kör tre årstider om dagen ungefär. På morgonen är det kyligt och nästan krispigt i luften, fåglarna kvittrar och det känns nästan som vår. Sen blir det varmt, runt tjugofem grader, innan solen försvinner och i alla fall jag blir sådär höströsen.

Jag hittade en ekorre!

Likes

Comments

Det var inte så här det skulle bli. När jag åkte skulle jag vara frisk, utan hjärnspöken och med ett normalt förhållande till mat och träning. Jag skulle klicka direkt med "min familj", bo i närheten av centrum och snabbt hitta ett socialt sammanhang med massa coola människor att hänga med. Jag skulle äta croissanter i höstsolen, drälla ute på stan sena kvällar med folk jag knappt kände, lätt och lustigt tenta av ett par distanskurser, lära mig franska som ett rinnande vatten och helt enkelt bli mycket lyckligare.

Nu sitter jag här med hjärnbrist i dubbel bemärkelse. Riktigt allvarlig anemi, ödem och svullna ben och fötter på grund av proteinbrist, isolerad i en förort med hemlängtan och just nu antagligen lite lätt matförgiftad. Livet är underbart.

Jag har snart varit här i en månad. Jag har brutit ihop en gång, första gången jag ringde mamma och insåg hur mycket jag saknar henne, jag har sprungit otaliga timmar, gått flera mil och mest mått dåligt. För att jag har haft ont. Varit trött. Haft hemlängtan. Hetsätit. Inte vetat vad jag skulle göra när barnen skrek, grät och sparkade. Känt mig ensam. Haft dåligt samvete.

Jag erkänner nu, jag har anorexi. Eller ortorexi. Eller är bara störd rent allmänt. Idag har jag "tagit det lungt" för första gången på länge. Jag ha inte sprungit ett steg, inte cyklat två timmar turoretur in till Toulouse, inte "styrketränat" med gummiband eller till Youtube-videos. Jag har suttit inne, pluggat, tänkt, ätit, tittat på konstiga franska barnprogram med P som har varit hemma med ont i halsen och jag har haft ont i magen. Jag har oroat mig för mina fötter som har svullnat upp som badbollar och trots det, för att jag är en jubelidiot, har jag varit ute och gått "i onödan". Först en timme på förmiddagen och sen gick jag en omväg när jag skulle hämta F. Det håller inte.


​Jag saknar att leka i min lilla blå lekstuga, trots att den alltid vär full med spindlar och andra kryp. Livet var så mycket lättare när jag kom igenom dörren.

Likes

Comments

...står kvar hemma i förrådet, olåst son vanligt. Det är en röd tantcykel med korg och tre gnisslade växlar, trots att den bara är ett och ett halvt år gammal. Det är den finaste och mest användbara presenten jag någonsin fått, i våras cyklade jag till och från skolan i princip varje dag, oavsett väderlek. Regn, hagel och blåst funkade, även om det såklart var som trevligast runt tjugo grader, nästintill vindstilla och uppehåll. I höst vår planen att vi skulle rulla runt på Lunds kullerstensgator tillsammans men det blev inte riktigt så. Hoppas den står kvar tills i juli och sen kan tänka sig att bli halmstabo, det har nämligen jag funderat på...

Likes

Comments

finns inte riktigt här, istället var det apertif igår. Jag fick order om att äta med barnen halv sju, föräldrarna hade sagt att det skulle komma vid halv åtta och att vi då skulle ha ett gemensamt mys allihopa med nachos, grönsaker och dip. Barnen taggade till vid fyra någongång och vi gick och köpte morötter och gurka att skära i stavar.

Vi var färdigätna klockan sju och då började väntan. De väntade och väntade och väntade medan jag hann städa hela köket efter att F hjälpt till med pizzabakandet.

Mamman kom vid åtta, pappan närmare halv nio.

Då dukade de upp på den mjuka mattan i vardagsrummet, jag ville inte vara med längre. Det såg så gulligt ut så jag mådde illa. Jag hade mycket hellre suttit i soffan, tittat på Dobidoo eller På spåret och nallat och pillat pärlsockret av syrrans egengjorda kokosbollar.

Likes

Comments

...står kvar hemma i förrådet, olåst son vanligt. Det är en röd tantcykel med korg och tre gnisslade växlar, trots att den bara är ett och ett halvt år gammal. Det är den finaste och mest användbara presenten jag någonsin fått, i våras cyklade jag till och från skolan i princip varje dag, oavsett väderlek. Regn, hagel och blåst funkade, även om det såklart var som trevligast runt tjugo grader, nästintill vindstilla och uppehåll. I höst vår planen att vi skulle rulla runt på Lunds kullerstensgator tillsammans men det blev inte riktigt så. Hoppas den står kvar tills i juli och sen kan tänka sig att bli halmstabo, det har nämligen jag funderat på...

Likes

Comments

Min mamma, min pappa och mina två systrar kommer alltid vara min familj. Vad som än händer. Det spelar ingen roll om jag inte bor kvar hos dem eller om de ens bor kvar tillsammans i det röda tegelhuset mitt i backen där vi tre barn växte upp, sida vid sida med katten som bodde där först och lämnade ett stort tomrum efter sig när hon slutade andas. Mormor och morfar ingår också, hos dem är jag alltid välkommen.

De jag bor hos nu är av en helt annan sort och för varje dag som går blir jag mer och mer övertygad om att jag gillar min egen familj bättre, trots att den är tämligen dysfunktionell.

Mamman, C, är svensk, uppvuxen i Blekinge men flyttade utomlands efter plugget. Nu jobbar hon som någon typ av jurist på en av AirBus leverantörer samtidigt som hon vidareutbildar sig inom ledarskap -> är knappt hemma och den lilla tid hon är det behöver hon göra inlämningsuppgifter och läsa på inför lektioner och prov.

Pappan, V, är fransk civilingenjör och typ produktions- och marknadschef för en flygplanssladdfabrik. Han jobbar långa dagar och reser mycket, när han väl är med barnen vill han bara vara den där snälla pappan som ger dem allt de vill ha.

=> föräldrarna känner typ inte sina barn

Pojken, P, är nio år och borde ha diagnostiserats med ett antal bokstavskombinationer. Jag gissar på konstant asperger i kombination med fläckvis ADHD, han snöar lätt in på saker, tycker inte om att träffa människor och ibland är det som om allt kokar över för honom, han vet inte vad han ska göra med sig själv. Det hade varit trevligt att få reda på det innan jag kom hit...

Flickan, F, är sex år och inte sju som jag trodde och för tillfället extremt mammig vilket inte är så konstigt. Hon är väldigt envis och trotsig vilket i och för sig var en av de få sakerna jag fick reda på på förhand, dock av tidigare au pairen och inte av föräldrarna...

Likes

Comments