Header
View tracker

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Likes

Comments

View tracker

Inatt hade jag en såndär jobbig sömnlös natt. Jag satt uppe och surfade runt på internet, jag hamnade tillslut på ask där jag klickade runt och hittade en tjej som hade en ätstörning. Folk hade kommenterat allt ifrån att hon var för smal till att hon var äcklig som spydde upp den lilla maten hon åt. Jag blev så otroligt irriterad på att folk bara kan sitta bakom sin skärm och spy ut hat på en människa utan att tänka sig för.

Jag och denna tjej har en sak gemensamt, vi båda har en ätstörning. Ja, jag är också en av dom som springer på löpbandet tills jag svimmar, jag äter ingenting och efter jag blivit i tvingad mat befinner mig på badrummet, hukandes över toalettstolen.

Allt detta började för cirka 5 år sedan, jag fick höra från en närstående att jag var tjock. Varje dag kom denna person med en taskig kommentar om mig, min familj eller min kropp. Vi stod väldigt nära varandra så detta tog självklart hårt på mig. Jag började jämför mig med andra, jag såg hur alla tjejer runt om mig var smala och fina. Jag är väldigt målmedveten och antog utmaningen, jag skulle bli smal, jag skulle bli snyggast på skolan. Jag skulle vara den tjejen alla killar suktade efter. Dag in och dag ut sprang jag på ett löpband och åt ingenting. Jag tyckte att det var så otroligt jobbigt att se mig själv i spegeln varje dag. Jag såg bara en stor, rund tjej som inte hade något att komma med.

Dom senaste åren har alltså varit en riktig berg-och dalbana, vissa veckor åt jag bra och vissa åt jag ingenting alls, i början på nian bestämde jag mig för att jag inte kunde leva som jag gjorde. Jag tog kontakt med skolans kurator och gick dit regelbundet. Jag mådde bättre och bättre, men hur skulle det gå när jag började gymnasiet? I samband med att kuratorn slutade tog jag kontakt med BUP. I slutet på sommaren fick jag en kurator i Östersund på BUP. Vi träffades regelbundet och jag trodde allt var frid och fröjd. Dom lovade att dom skulle koppla in deras ätstörningsteam och vi skulle fokusera på maten. Månader gick och jag fick ingen hjälp angående maten, i början på november fick jag ett matschema. Matschemat passade inte alls mig, jag är allergisk mot mjölkprotein alla måltider innehöll mjölk. Jag sket fullständigt i matschemat, och fortsatte med mina matvanor, dvs. en banan plus skollunchen varje dag. På BUP brydde dom sig inte så mycket, jag låg ju på kurvan, så enligt dom var det inget fel på mig. Dom visste att jag inte åt som jag skulle, och att jag spydde upp det lilla jag fick i mig. I slutet på december, början på januari insåg jag att jag kan inte fortsätta gå till en kurator som hellre kritiserade mig istället för att hjälpa mig. Jag lämnade BUP och vände mig till hälsocentralen där jag fick akuttid hos en läkare som sedan skickade mig till sjukhuset.

Idag väntar jag på en tid på sjukhuset där jag kommer få träffa ett helt team som ska hjälpa mig komma tillbaka. Jag är 100% på att jag kommer klara det, jag har nära och kära som finns där och stöttar mig och med min envishet är detta ingen match! Med tanke på hur jag har mått under alla dessa år så mår jag prima nu! Jag kan ställa mig framför spegeln och le, för i spegeln står det en tjej som kämpar och tar stora framsteg varje dag. Ingen ska behöva uppleva det jag har upplevt, ingen förtjänar det. Men på sätt och vis så är jag lite glad över att just jag får uppleva detta då jag har fått så otroligt mycket erfarenhet. Med erfarenheterna och kunskaperna jag bär på kanske jag hjälpa andra människor som går igenom samma sak. ❤

Likes

Comments