View tracker

Det spända läget mellan mej och min man är över och detta var sista gången vi hade en sån svacka har jag bestämt. Naturligtvis spökade min bipolära hjärna och gjorde situationen sju resor värre än vad den egentligen var, katastroftankar deluxe edition. Men faktum är att vi har rett ut det i lugn och ro och nu känns det som vanligt här hemma. Under dagarna när vi inte alls pratade med varandra har jag insett hur mycket min man och vårt dagliga samtal faktiskt betyder och hur ensamt och tomt det skulle vara om "vi" inte fanns. Vi har varit tillsammans i 18 år, det är nästan halva mitt liv.

Det som är ett orosmoln nu är att dagen D närmar sej, ni vet den dagen när jag kommer till vägs ände och ingen återvändo finns. Frågan är om relationen med min man och våra barn kan förhindra det?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det har varit mer eller mindre spänt mellan mej och min man hela våren och sommaren. Detta har resulterat i en massa tjafs, en hel del bråk och två stora urladdningar varav den ena var igår. Jag fick förvisso sagt saker jag grubblat över och behövt säga sen länge. Men jag sa det så hårt sitter jag nu o tänker, jag har så dåligt samvete och vill bara lägga mej på knä och be om förlåtelse. Varför? Jo för att leva spänt och på tå är bättre än att bli ignorerad och knappt tilltalad. Nu känns det som att vi hatar varandra och jag undrar om detta är värt att kämpa för. För vem kämpar jag egentligen? Vem vinner på detta? Jag är så ledsen samtidigt som det känns skönt att jag fick sagt vissa saker. Jag vet inte vilket ben jag ska stå på och jag vet inte hur detta kommer sluta men jag vet en sak och det är att smärtan i mitt hjärta skär som en kniv.

Likes

Comments

View tracker

Jag råkade ut för ett stort och komplicerat tarmvred i slutet av januari. Detta krävde ett öppet snitt lodrätt över större delen av magen och naveln är förstörd för all framtid. Ärret påminner mej ständigt och dagligen om det inträffade, det lämnar mej aldrig. Vissa dagar/stunder kommer alla minnen från det hela över mej, det sköljer över mej som en flodvåg och hjärnan går igenom varje händelse in i minsta detalj. Så var det igår kväll och jag förlorade mej helt i detta. Jag kunde känna smärtan igen, jag mindes alla sprutor och alla undersökningar, allt klämmande och kännande. Hur jag låg här hemma på natten hopkrupen av smärtor, oförmögen att ens röra mej. Jag kunde ha dött, det är den krassa verkligheten, det kunde ha dödat mej. Så varför gjorde jag inte det då?

Ångesten följde mej i drömmarna. Vi flyttade igen i min dröm, denna gången till ett stort övergivet hus med havsutsikt. I huset lurade skuggorna i varje vrå, dom jagade mej och fick nästan tag i mej. De pratade i mitt huvud om det värdelösa som är jag. Vi var på stranden och skuggorna gick samman i något som liknade en mans skepnad. Han var stor och kolsvart och följde oss över sanddynerna. Jag tänkte varför reagerar ingen annan? När jag vaknade kallsvettig kom svaret till mej, det var bara jag som såg honom, han är min demon och vi lever i ett förhållande av kärlek och hat. Men jag vill göra av med honom, orkar inte ha honom efter mej ständigt.

Likes

Comments

Idag köpte jag en sådan där målarbok för vuxna. Jag köpte den mest för att det är så vackra bilder i den. Så jag tänkte att jag kan ju testa, älskade målarböcker som barn. När jag kom hem satte jag mej för att prova lite. Det var verkligen jättesvårt att välja en bild men när jag väl gjort det så var det väldigt avkopplande. Återstår att se om det kan fungera lugnande även när jag har ångest eller när huvudet känns som det ska sprängas av alla tankar.

Likes

Comments

Vi har varit i Göteborg några dagar och bla varit på Liseberg. Över lag gick vistelsen bra och mitt mående höll sej ganska stabilt. Fick en ångestattack en morgon och det var jättejobbigt. Vanligtvis när jag får det sådär på natten/morgonkanten så brukar ju jag gå ner och sätta mej för mej själv i soffan. Nu var jag ju inte själv och dessutom var vi i ett hotellrum, så den enda tillflyktsplatsen var toaletten. Jag gick in där och satt och stirrade i väggen i en timme och kunde sedan somna om. Hemresan var jobbig pga att då ville jag bara hem, jag kände att orken var borta och tålamodet sviktade.

När vi kommit hem så hämtade vi vår nya bebis, en liten kattpojke som ska heta Ozzy. Han är bara så söt och kelig och vild.
😻

Jag köpte förresten en långklänning i Göteborg, där finns en affär som jag inte hittat någon annanstans (tror den heter Missay). Långklänning är verkligen min grej och löjligt nog känner jag mej faktiskt riktigt fin i det, nästan lite elegant till och med.
😂😂😂

Likes

Comments

Idag var vi iväg hela familjen på utflykt till Ales stenar på Österlen. Vi var där med en annan familj och vi grillade korv, drack kaffe, åt glass och promenerade. Det var väldigt roligt och trevligt och det var längesedan jag skrattade så mycket.

Men sådana aktiviteter tar så hårt på mej, jag blir helt slut i kropp och själ och direkt när vi kom hem gick jag in i min bubbla. Jag orkade inte prata mer med någon alls så jag ställde mej och började med maten. När maten var i ugnen gick jag in i duschen.

Det känns som att jag skulle kunna sova i en vecka nu men jag vet att om jag lägger mej i sängen så somnar jag inte i alla fall. Min man sitter vid datorn och jag är ensam i vardagsrummet. Det är skönt för jag är fortfarande helt slut. Kass man är som inte orkar mer än några timmar.

Men jag ska försöka mej på en tankevända här, försöka tänka på att vi hade verkligen roligt idag. Jag orkade vara iväg och jag var social. Jag FÅR va trött nu...eller?

Likes

Comments


Imorse var min dotter väldigt konstig och sa till sin kompis som sovit över att gå hem direkt när vi ätit frukost. Vi ifrågasatte detta och då brast hon ut i hjärtskärande gråt och stod där och darrade. Vi sa vad i hela världen är det. Mellan tårarna berättade hon att hennes kompis imorse hade tagit på hennes bröst och rumpa och även innanför trosorna vid snippan. Hon antar att han trodde att hon sov och hon sa att hon inte vågade säga ifrån varken till honom eller oss. Nu är min ångest skyhög och tankarna är skärrade. Hon lever om mitt liv och det önskar jag inte min värsta ovän. Jag vet så väl hur hon känner och det gör så fruktansvärt ont i mej. Sen klandrar jag mej själv, jag lät honom sova här (han har dock gjort det innan), jag kan inte ens skydda mina egna barn.

Likes

Comments

Jag blir så ledsen av att se mej själv i spegeln. Jävla fula, tjocka och äckliga människa.

😭

Likes

Comments

Inuti mej strider två sidor, den ena är bottenlös trötthet och den andra är topplös speed. Undrar vem som kommer vinna striden denna gången? Förra gången de stred vann den bottenlösa tröttheten och när jag tänker efter så gör den ju alltid det. Tråkigt men sant. Jag kan inte styra över dessa återkommande bataljer, det har jag försökt och misslyckats med sedan jag var 10. Så varför försöker jag ens? Jag tror att det är för att jag vill hålla kvar energin som följer med en manisk period liiiite till för det är då jag orkar, då jag gör, då jag lever.
Men sen då? När tröttheten segrar igen, var står jag då? Vem ska bära mej då? Varje gång jag känner en mani ebba ut så står jag på avgrundens kant och stirrar ner i det svarta. Varje gång undrar jag om jag kommer överleva en gång till? Jag vet ju att jag kommer ramla, frågan är bara hur långt fallet blir?

Likes

Comments

Har känt en tid att en manisk/hypomanisk period och nu har det börjat eskalera rejält. Jag är överenergisk och far runt och fixar och gör massa saker hela tiden. Sömnen har börjat strula igen, jag var uppe i 6-7 timmar sömn per natt men nu är d ca 4 timmar max och enda anledningen till att jag ens sover är alla mina sömnmediciner. Varför sova när det finns så mycket annat att göra?

Det läskiga med dessa perioder är skuggorna jag ser och ljuden jag hör. Jag känner mej mer och mer förföljd och jagad. Det kryper skuggor längs väggarna och golvet, det dunsar och hörs steg i tex trappan. Det kommer mest när jag är själv och allra mest om kvällarna. Igår var där en skugga som förföljde mej när jag var ensam kvar här nere innan vi skulle lägga oss, det kan inte ha handlat om mer än 10 minuter mellan att min man gick upp tills jag gick upp. Den gömde sej i en hörna i köket och jag skymtade den i ögonvrån, sen hörde jag den och blev alldeles förstenad av skräck, jag smög in på toa och lämnade tandborsten sen sprang jag upp för trappan.

Idag duschade jag vid 18.30 och hade dörren på glänt så att jag såg ut i hallen, min man satt vid datorn som står under trappan här nere. Jag råkade titta ut i hallen och där var det svarta igen, först längs golvet utanför badrummet och sedan stack den uppför trappan. Undrar om min man såg den? Jag vågar inte fråga. Efter många om och men vågade jag mej uppför trappan för att lämna vår kanin i buren och i min dotters rum stod garderobsdörren vidöppen!! Hon har inte varit hemma sedan 14-tiden och när hon gick var dörren stängd.

Jag är livrädd, var är den? När kommer den igen? Vad vill den? Jag går runt och lyssnar efter ljud och tittar efter den.

Usch!!!

Likes

Comments