View tracker

Sitter och kikar på lite olika distansutbildningar/ kurser, vill studera samtidigt som jag jobbar. De områden som intresserar mig mest är arbetsmiljö - inriktning stresshantering och arbetsrätt. De flesta utbildningar/ kurser som jag hittar kostar en liten förmögenhet och har ett par träffar som är obligatoriska under lästiden. Finns det någon här ute som vet någon liknande kurs som INTE har obligatoriska träffar? Jobbar heltid och ibland lite mer än det så vill ha en rätt enkel utbildning som ändå ger något i slutändan. Kanske låter lite skumt men det funkar inte för mig att jobba heltid, plugga kvällar och helger, åka på obligatoriska träffar på veckodagar eller helger samtidigt som jag ska stötta min kärlek på matcherna i sitt nya lag i div. 2 - det kommer bli en del långa resor på helgerna.

Någon som vet om det finns utbildningar/ kurser inom dessa områden som inte kräver obligatoriska träffar?? Tacksam för alla svar och tips!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Fick idag hem våra efterlängtade nya glasögon, helt i trä! Mycket snyggare än vad jag hade trott och otroligt bekväma! Vi känner en av dom som gör dessa och då är det självklart att man måste ha ett par. Nu är man redo för solen, so bring it on!

Vill ni ha ett par också? Gå in och kika på deras hemsida Wood3n

Likes

Comments

View tracker

Hade en kollega på besök häromdagen som fick sin lilla underbara dotter den 1/1, lyckades knipa över tolvslaget trots att värkarna började redan kl. 05 på morgonen den 31/12. När jag ser de små undren blir jag galen av längtan efter en egen... men sen går det typ över efter ett par timmar. Speciellt när jag kommer hem efter en lång dag på jobbet och bara kan sätta mig ner i soffan och inte behöva göra något! Det kan man ju inte sen!

Mina hjärnhalvor krigar med varann efter jag träffat på en bebis, en delen säger "Oh ja, vill ha en egen!" medans den andra säger "Nä inte än, kanske aldrig!". Hur går det ihop? Någon mer än jag där ute som har samma problem? Haha! Som tur i oturen kan det hända att vi ändå kommer att få skjuta på det där med att skaffa barn eftersom min kärlek inte vet hur det blir med sin handled... beskrev problemet i ett tidigare inlägg som heter "Dagens sjukvård".

När jag var 15 år var jag stensäker på att jag skulle vara gift, få mitt första barn och bo i hus när jag var 25 år. Då kändes det som om att man aldrig skulle komma fram till 25, men nu, nu är jag fan snart där! Panik! Givetvis glömde jag helt av att tänka tanken att jag kanske träffar mitt livskärlek sent i livet?! Jag har tydligen tänkt att jag skulle träffa han tidigt och då är det ju självklart inga problem att skaffa barn vid 25 men nu råkade det bli så att jag träffade han för bara 1 ½ år sedan. Lite tidigt att skaffa barn ihop just nu tycker jag, visst vi är förlovade men skulle något mot all förmodan hända så är vi inte bundna till varann för livet. Ett barn går inte att "ångra".

Har skrivit tidgare om att jag har vänner och bekanta som skaffat barn ihop efter lika lång tid som jag och kärleken vart tillsammans, i deras huvuden var det en självklarhet redan då... fascinerande hur olika vi alla människor är i vårat tänk. Jag vill ha ett bra jobb som jag trivs med, hus och en stabil ekonomi. Några av dom jag känner studerar fortfarande, bor hos ena partnerns föräldrar, arbetslösa osv... ibland önskar jag att jag vågade ta samma stora beslut som dom oavsett situation men både jag och kärleken är alldeles för försiktiga av oss. Tack gode gud för det på ett sätt.

Jag har själv växt upp i en, kanske inte jätte fattig familj, men vi har inte haft det lätt med pengar och jag vill inte att mina barn ska behöva känna vissa känslor som jag kände under min uppväxt. Skolavslutningar fasade jag för, de flesta klasskamraterna kom nyklippta i nya fina kläder och där kom jag, samma gamla hår och samma gamla kläder. Jag ska dock inte klaga för jag hade i alla fall kläder och det finns dom som har det värre, men ändå. Jag var bara ett barn och precis som alla barn vill man vara som alla andra barn. Kommer ihåg att jag en gång, när jag gick ur 3:an faktiskt fick nya avslutningskläder och mamma gjorde i ordning håret på morgonen. Den känslan av pirr och förväntning ville ja ha varje år! Man ville bara visa upp sig och man var stolt över hur "snygg" man va. Inte för att 90-talets kläder var så snygga men då tyckte jag att jag var riktigt fin.

Mina barn ska inte behöva skämmas eller behöva fasa för att gå på en skolavslutning. De ska känna längtan, pirr och stolthet! Jag tror att min uppväxt har mycket med att göra med att jag inte vill skaffa barn ännu, för jag vill verkligen få ordning på allt annat i livet innan så att jag kan lägga 100% fokus på det lilla livet sen.

Dessa dagar av längtan och njutning kommer säkert komma och gå i flera månader till. En vän till mig sa såhär:
"Jag kände precis likandat ca 2 år innan jag en dag plötsligt vaknade upp och kände att NU, NU vill jag ha barn!". Det kanske stämmer för fler av er där ute? Man vaggar fram och tillbaka när man börjar bli redo och sen PANG! en vackar dag så kommer den där känslan man väntat på. I really hope so! Annars blir det nog inga barn gjorda här inte :)

Likes

Comments

Äntligen efter många om och med så ska vi dra en weekend till London över påsk! :) Kärlekens lillasyster hade turen att falla för en Engelsman på sin resa i Australien och numera bor hon där över med honom. Vi har turen att vi kan få bo hos dom i deras hus som dom hyr, dock hade vi oturen att få väldigt dyra flygbiljetter, men men, det är det allt värt! :)

Det är inget nytt som hänt i mitt liv, samma frågor susar i mitt huvud dagarna i ända, därav torkan på bloggen. Men jag lovar, det kommer snart mer nya fräscha frågor :)


Likes

Comments

Vet inte vad som flugit i mig idag, var gör trött på jobbet idag, kände mig en aningen hängig på vägen hem också, har en restid från jobbet på 40 min så man hinner vekligen känna efter i lugnet i bilen. Men sen vart jag och min kärlek och handlade och efter det vet jag inte vad som hände. Jag lagade mat, tog all disk, städade hela lägenheten (dammsuga, damma, fuktmoppa golven rengjorde spisfläkten, spisen, ugnen) och sedan så gjorde jag en kladdkaka. Har hunnit med 2 maskiner tvätt och klockan är bara 17:49. Slutar på mitt jobb i Mölndal kl. 14.30 varje dag (börjar kl 6) så vanligtvis har jag mycket tid på eftermiddagarna och kvällarna men så här mycket har jag aldrig hunnit med på så kort tid!

Vet inte om det kan ha med det fantastiska vädret att göra, i Stenungsund var det klarblå himmel och strålande sol när jag kom hem. Underbart, så som jag längtat efter att få en riktig vårdag!

Tror med handen på hjärtat att jag är en säsongsmänniska. Blir alltid piggare på vår och sommaren och nedstämd när hösten och vintern kommer. Tror det generellt är så för de flesta människorna, men jag har ett par vänner som lyser upp som solar när vintern kommer... måste vara något fel på dom.

Nu ska det avnjutas kladdkaka med bär och grädde och sen blir det soffan resten av kvällen, känner att jag gjort mig förtjänt av det nu!

Likes

Comments

Var idag med min kärlek på en second-opinion på Calanderska, han hade ju oturen att ramla under en fotbollsmatch för ca 3 år sedan och bröt då båtbenet. Det tog ett helt förbannat år för läkarna att se att något var fel. Därefter fick de går in och slipa i ordning benen eftersom det delvis hade läkt och sätta en skruv för stabilitet. Denna operationen gjordes i oktober 2013. Idag har han fortfarande lika ont som innan operationen och rörelseförmågan är grovt minskad. Vi har vart hos säkert 6-7 olika läkare och bett om hjälp. När vi var på återbesök på Sahlgrenska hos läkaren som hade utfört operationen och de hade tagit nya röntgenbilder så säger han "det ser fint ut,, ser inget i handen som ska orsaka dig den smärta som du har idag". Vi båda kände att detta inte kan stämma.

Lyckligtvis så fixade min kärleks chef ett möte med en ny läkare på Calanderska, en specialistavdelning för just svårare frakturer, idrottsskador osv. Denna läkaren undersöker kärlekens rörelseförmåga, styrka och möter böjningen på handlederna. Det skiljde mycket!

Efter undersökningarna kollar vi på de senaste röntgenbilderna och efter ett tags mumlande från läkaren säger han "förstår inte hur han på Sahlgrenska kan säga att han inte ser något i handen som orsakar dig smärta, här ser man klart och tydligt att det antingen inte är läkt alls eller delvis läkt," Från början var det tänkt att de skulle ta en benbit från höften på min kärlek och sätta in på det skadade området men detta undvek dom då de trodde att de inte behövdes. De tog en chansning som resulterade i att min kärlek fått gå med ständig smärta och en deltidsjukskrivning då han inte kan utföra sitt jobb som glasmästare till fullo på grund av handen.

Att man inte tar det säkra före det osäkra, de visste att om de tog en bit från höften så skulle det blir bra och han skulle bli 95% återställd. Men nepp, de chansade. Nu ska de ta en skiktröntgen på han om ett par veckor för att kunna granska båtbenet bättre. Därefter får vi reda på kärlekens framtid, och vi har tre alternativ:

1. De kan göra om och göra rätt, alltså ta ett ben från höften och fylla ut. Kruxet här är att om det inte går att få ut den befintliga skruven så är detta alternativ som bortblåst. Funkar det så blir han 95% återställd igen och kan gå vidare på sitt jobb som han älskar. Hela processen med ny röntgen, läkarbesök och operation kommer ske inom ca 10 veckor.

2. De kan göra en typ av steloperation, de fäster ihop det fyra benen från handleden och på så vis får han 30% rörlighet. Dock måste han skola om sig och hitta något nytt jobb att leva med. Smärtan försvinner (förhoppningsvis helt).

3. De gör en annan typ av operation då de går in och tar bort 3 eller 4 ben från handleden och fäster de övriga direkt med varann. Exakt hur det här skräckalternativet går till kommer jag inte ihåg ordentligt, jag slutade typ att lyssna när han sa "ta bort ben". Smärtan försvinner (förhoppningsvis helt).

Så om vi har tur kan min kärlek bli återställd och vi kan fortsätta våra planer på att effektivt spara till hus och förhoppningsvis kunna köpa/bygga inom ett år. Eller så får vi stanna upp i ett par år och invänta kärlekens examen. Då alla våra befintliga sparpengar till hus kommer gå åt. Så svaret på hur vår framtiden kommer bli får vi inom 1-2 månader. Can´t wait!

Så tack vare att sjukvården idag är så underbemannade, lågbetalda och stressade så tar de ibland, inte alltid vill jag poängtera, men ibland tar de felaktiga beslut och faktiskt leker med en annan människas framtid. Han är bara 23 år stackaren och bara för att de inte ville göra det säkra före det osäkra så får han lida. Det gör mig så förbannad att jag snart spricker. Det tar knäcken på mig att se han ha ont. Jag tänker inte lägga all skuld på den ansvariga läkaren för jag hoppas och tror ändå inte att det är ren okunnskap som ligger bakom vårt problem utan att det idag inte finns rätt tid inom sjukvården för att kunna göra det bästa för varje enskild patient.

Jag ber till högre makter om att de nya bilderna som de ska ta visar att alternativ nr 1 kommer funka och att han kan fortsätta som glasmästare, slippa ha ont och slippa oroa sig för framtiden. Jag vill bara att han ska må bra!

Likes

Comments

Fick idag reda på att min kära lilla kusin som är fyra år yngre ska få en liten pojk i juni! Hur sjukt är inte det? Min "lilla" kusin. Hon och hennes kille har i och för sig vart tillsammans i typ 8 år så det är inte helt oväntat att något sånt här skulle hända. Jag är så lycklig för hennes skull och jag vet att hon kommer bli en kickass morsa!

Under de senaste två åren så har det vart en rejäl baby-boom bland mina vänner. Vi är tre tjejer kvar som inte har några barn, är gravida eller önskar skaffa. Tre av typ tjugo! Några har till och med börjat tillverka nummer två! Vi har börjat diskutera om det är något fel på oss tre eftersom vi är de enda som inte är i samma skede i livet.

  • Den ena av oss har vart tillsammans med sin kille i 10 år i år om jag inte missminner mig, så för hennes del är det ju bara att tuta och köra vad gäller den biten, men hon har precis blivit butikschef för en rätt så ny butik här på torget så givetvis vill hon satsa allt på det nu.

  • Min andra vän träffade sin kille via mig och min kärlek för drygt ett år sedan, han är 3 år yngre och pluggar till civilekonom, så där är ekonomin och deras lilla etta ett förhinder.

Jag? Jag har vart tillsammans med min kärlek i drygt 1 och 1½ år nu och det enda vi längtar till är hus, hund och barn. Men samtidigt så är vi inte redo än. Dessutom så har min man ett förhinder, han bröt/krossa båtbenet för drygt 2½ årsedan och läkarna kunde inte se något fören ett år senare, så han gick alltså med ett brötet/krossat båtben i ett år! Detta läkte ju givetvis helt galet. Efter en operation där vi hoppades på att allt skulle bli bra igen så blev vi besvikna, han har fortfarande ont varje dag, kan inte böja den ordentligt eller ta i som han kunnat. Detta påverkar hans jobb i dagsläget och även våra framtidsplaner.

Det känns inte direkt så smart att skaffa hus och barn i dagens läge. Samtidigt som jag kan förvånas ibland då några av mina vänner/kollegor skaffar barn utan fast anställning, de bor i en trång tvåa och en av mina vänner, där hade ingen av dom körkort! Hur ska man få råd och tid för att satsa på allt sånt efter att man fört ett barn till världen? Själv vill jag vara klar med allt vad som heter ekonomi, jobb, hus, osv. Jag har i och för sig ett fast jobb idag, jag har mitt körkort, vi bor i en del av ett hus, byggt som en lägenhet (3 rok). Hade det vart så att min kärlek hade jobbat fullt ut nu och handen inte hade sinkat honom så hade vi haft de bästa förutsättningarna man kan ha. Vi hade kunnat sätta ett barn till världen nu också utan att gå under, men vi är alldeles för försiktiga av oss och vill verkligen ha det stabilt innan vi skaffar ett nytt liv tillsammans.

Många av våra vänner har väldigt roligt åt våra rutiner, för vi lever som en småbarnsfamilj vad gäller sovtider och hemmafix, men utan barn. Så vårat liv idag hade kanske inte blivit så annorlunda med ett barn i vardagen. Men som sagt... vi är alldeles för försiktiga. Det känns både positivt och negativt på ett sätt. Det positiva är ju självklart att vi verkligen tänker minst två gånger extra innan vi gör något. Det negativa är att vi har målat upp en framtidsbild om hur vi vill ha det, och jag är rädd att vi aldrig kommer att våga skaffa barn/hus/hund fören vi har allt i den framtidsbilden. Vem vet, vi kanske inte ens får allt eller kan få allt. Hur gör vi då?

Jag vill både vara en ung men erfaren mamma, jag vill inte se ut som ett barn som har ett barn. Jag vill se ut som en mogen men ung mamma. Hur går det ens ihop? Ung men gammal?

Ja, som ni märker är jag väldigt konfunderad över just det här med att skaffa barn,  När är det rätt? När är det okej? hur ska ens livssituation se ut? Räcker det med kärlek eller spelar ekonomin en större roll? Vem vet, kanske kommer det som en blixt från en stjärnklar himmel en vacker dag, och vips så är vi där och bebisen är på väg! Den som lever får se antar jag :)

Likes

Comments

Idag kommer en textbomb om min kärlek, min bästa vän, sambo och numera även min fästman. Vi träffades på ett av de vanligaste sätten, ett sätt som ingen av oss egentligen föredrar. På krogen. Jag var där med en kollega för att roa oss lite och han var där med sitt fotbollslag. Det hela började med att min kollega spanade in hans röv tidigt på kvällen och tyckte den såg "klämvänlig ut". Senare på kvällen såg jag han svänga loss på dansgolvet i en bugg med en blivande brud som var ute på sin möhippa. Vet att jag då tänkte för mig själv "Shit vilken tur den bruden har, en snygg kille som dessutom kan dansa!". Har själv alltid tyckt om att bugga och dansa i allmänhet och med min vanliga tur så har båda mina ex vart anti-dansare.

I slutet av kvällen sprang min kollega upp på dansgolvet med en gammal vän till henne och jag gick bort till baren för att beställa en vatten, hade haft ett par glas vin den kvällen och det var dags att pigga på sig lite :)

Väl framme i baren och uppe på den lilla stången som de brukar ha längst ner på bardisk-väggen så ser jag han igen, han sitter där och försöker vara lika duktig som jag, dricker vatten. Från ingenstans hör jag mig själv säga "fan va torr du är som dricker vatten!". Jag blev helt stum, och det blev han med. Sen frågade han om han fick lov att bjuda mig på något mer fuktigt. Vi pratade vidare och han berättade att han samma dag gjort slut med sin dåvarande tjej och inte ville flirta eller något sådant. Jag själv var inte heller i de tankarna då jag för några månader sen innan hade kommit ut ett femårigt långt förhållande.

Precis innan vi ska gå hem och vi håller på att säga hej då så kommer min vän och en av hans lagkamrater fram, de börjar tjöta på han stackaren om att ge ut sitt nummer till mig och efter många om och men så fick jag det, men jag fick också "du får inte lov att ringa på typ 3 månader". Prrrf! Kände jag bara men visst sa jag och sen åkte jag hem.

Jag kan erkänna att jag höll koll på hans Facebook lite då och då i ca 3 veckor efteråt för att se om han gått och blivit helt singel eller om dom löste det och under de veckor som jag var inne så hade han fortfarande en bild på han och sitt ex så jag tänkte, gött de löste det. Tråkigt för min del eftersom han var en ideal man för mig men kul för han, vem kan bli sur när kärleken mellan två löser sig, not me!

Men sen efter 3 månader och jag kommit hem från en underbar vecka på Rhodos med min mormor, då hade han bytt profilbild. Vet inte vad som fick mig att kika på hans Facebook efter så lång tid men jag slank in där och turligt nog för mig så var han numera singel. YES! Jag skickade en vän förfrågan och en vecka senare så tog jag mod till mig och skrev till han på chatten "får man lov och bjuda på något?". Och där började det.

Vi var båda överens i början om att ingen av oss ville ha något förhållande egentligen, bara ny vän. det funkade för oss i tre dar, sen var det kört. Jag vet inte om ni tycker detsamma men jag har en tendens till att tycka att killar man ser på krogen oftast ser bättre ut när man är en aningen rund under fötterna än när man är nykter och jag hoppades på att det skulle vara så nu också. Vi bestämde oss för att ses hemma hos han och när jag plingat på och ser han komma ner för trappan mot dörren så var det kört för min del redan! Han var så snygg, snyggare än vad jag kunde komma ihåg och jag föll pladask!

Sen den dagen, den 29/9-2013 har vi spenderat ca 11 dagar ifrån varann. Vi sågs varje dag och vi planerar sällan in saker på tu man hand än i dag. Jag sålde min lägenhet redan i november och flyttade in till han. Tanken var att jag skulle sälja lägenheten från början ändå och flytta in till Hisingen för att de låg närmare mitt jobb, hade fått ett par lägenhetserbjudanden på de nybyggda husen i Kvillebäcken men kärleken min tyckte att det blev för långt att åka så vi bestämde oss för att chansa och flyttade ihop hos han. "Det får bära eller brista" tyckte vi. Kärlek är alltid en chansning och denna chansen ville jag inte missa!

Tycker själv att det var ett väldigt stort steg väldigt tidigt men det har funkat så bra! Bättre än vad jag kunnat drömma om! Vi är som gjorda för varann och visst har vi haft diskussioner men det har alltid gått att lösa och vi är grymma på att kompromissa med varann. En fördel är väl också att både jag och han är lite könsinriktade, jag tycker om att göra det där typiska "tjejgörat" hemma som tvätt och städ medans han tycker om att fixa med snickerier och bilen. Perfekt för mig! Givetvis hjälper han till och jag likaså men i grund och botten är vi uppbyggda så och det funkar bra för oss.

Jag kan inte beskriva exakt hur mycket jag älskar han, för varje dag som går blir jag mer kär i han. Trodde inte det var möjligt att känna så här! Har trott att jag vet vad kärlek är med tanke på att jag bara har två långa förhållande bakom mig, mitt första varade i två år och mitt andra i fem år men inget av dom har fått mig att må som han gör. Han får mig att känna mig totalt älskad, säker och fulländad! Rent jävla lycklig helt enketl! Jag vet att min framtid kommer innehålla samma lycka eftersom han är min framtid <3

Och bättre blev det ju när han gick ner på knä nu på alla hjärtans dag! Mer om den dagen kommer i ett annat inlägg :) Nu är det dags att förbereda sig för sängen för imorgon blir det äntligen jobb igen! Efter två veckors sjukskrivning på grund av Magkatarren från Hell så ska de bli väldigt skönt att få komma tillbaka till vardagen igen, även om jobbet är stressigt så behöver jag min rutin :)

Likes

Comments

Under min uppväxt har vi flyttat runt på flera olika ställe, min födelseort är tuve och efter det har orterna blivit många, ungefär 11 stycken om jag inte minns fel. Orsaken till det? Min biologiska pappa är en mytoman som lyckats sätta oss i klistret hos olika personer och företag på orterna. Min uppväxt har likt många andra (tyvärr för många andra) inte vart lätt, min biologiska far misshandlade min bror ett par gånger under åren mitt framför mig, första gången jag bevittnade en misshandel var jag endast 4 år gammal och min bror ynka 7 år. Vi har alltid haft det kämpigt ekonomiskt då min mamma vart sjukskriven de flesta åren under vår uppväxt p.g.a psykiska skäl (kanske inte så konstigt med tanke på vilken make hon råkade få), min far lyckades övertala de flesta läkarna att hans gamla fotbollsskada sen 100 år tillbaka fortfarande satte stopp för arbete.

Trots allt vi vart med om, ovanstående är en bråkdel, så har vi haft fantastiska morföräldrar. Våra farföräldrar hade vi sällan kontakt med då de också hyste en aningen agg mot min far och hans sätt. Men våra morföräldrar har alltid funnits där. Kanske inte alltid i personlig skepnad men i våra tankar. Tyvärr fick vi inte alltid träffa dom p.g.a de verse saker som min far kunder komma på som ursäkt men när vi väl fick... gud vilken kärlek och omtanke vi fick! Min morfar är inte ens min biologiska morfar men i mina ögon är han mitt eget kött och blod, många säger att blod är tjockare än vatten, men jag håller inte med när det kommer till kärlek. Min kärlek till min morfar och från min morfar är starkare än allt! Han har ALLTID funnits där och han har ALLTID ställt upp, det i mina ögon, är en sann morfar. Min mormor är en lika fantastisk kvinna hon, alltid glad och omtänksam. Så som jag kan skratta med henne och morfar, det är det inte många människor jag kan göra det med. Jag älskar verkligen dom över allt annat.

Under 27 år hyrde mina morföräldrar en sommarstuga nere i utkanten av Frillesås, en stuga som till slut fick namnet "Landet". Vi var de enda som fick hyra. Ett paradis för oss att komma till, vår enda trygghet under vår uppväxt. När man kom hit visste man att man skulle få ha kul, äta gott, må gott och det skulle inte förkomma någon sorts våld överhuvudtaget. Det enda man skulle få uppleva var ren glädje, lycka och kärlek. Det ser inte mycket ut för världen men detta hus är och förblir fantastiskt i mina ögon!

I år är det första året för mig som jag inte kommer att kunna besöka "Landet." Mina morföräldrar har tagit beslutet att sluta hyra stugan för att spara pengarna. Samtidigt som det känns oerhört tungt att min trygghetsplats försvinner så tycker jag att de gör helt rätt i sin sak! De är båda rätt så nyblivna pensionärer, inte direkt gamla och jag vill verkligen att de ska ta chansen att njuta av livet tillsammans på alla sätt de kan, utforska världen, leva gott och må bra!

Men mitt kära "Landet", jag kommer sakna dig, jag kommer alltid att älska dig och mina minnen från din tid kommer alltid att finnas långt fram i mitt sinne. När jag tänker på dig och ser dig känner jag bara ren lycka! Tack för att du, kära hus, stått ut med oss tokar i hela 27 år och tack för alla fina stunder och minnen. Tack även till mina underbara morföräldrar för att ni valde att hålla kvar stugan och för att ni gav oss en plats av trygghet och kärlek att komma till, en plats under alla jobbiga år som vi alltid visste fanns kvar för oss. Finns inget mer passande ord just nu mer än Tack!

Likes

Comments

​Ett känt ord i dagen samhälle, fick idag reda på att näst intill 50% av alla sjukskrivningar idag är stressrelaterade. När man pratar med läkare och psykologer så är det mer och mer bland oss unga som sjukskrivningssiffrorna börjar gå i höjden. Inte så konstigt med tanke på hur mycket som krävs av oss idag. Vi ska gärna vara högutbildade direkt efter studenten, samtidigt som vi ska ha minst 10 års erfarenhet dagen efter om vi ska ha chansen att få ett bra jobb. Många av oss läser länge vidare på olika högskolor och trots det så finns det ibland inga lediga jobb inom det området. 

Vart är världen på väg med arbetssituationen idag? När jag pratar med gamla medarbetare som tidigare jobbat som arbetsledare som jag gör idag så säger det strängt att det aldrig skulle vilja jobba som det igen idag. Vi ska göra dubbelt så mycket på mindre tid. Vi får fler och fler kunder per person och våra områden expanderar. Visst är det kul att mitt företag vinner många kunders förtroende och väljer oss som sitt serviceföretag men när mitt företag inte väljer att anställa fler samtidigt som företaget växer, då blir det tufft. Vi arbetar i team, vi har en driftchef och under hen så jobbar tre teamledare. När en kollega blev sjukskriven p.g.a långvarig stress så fick vi inte lov att ta in en vikarie i hens ställe. Eftersom jag kunde hens område bäst fick jag drifta två områden. Inte konstigt att jag efter fem månader med extrem stress fick magkatarr. 

Ska de verkligen vara såhär? Jag vet att detta sker i det flesta företag idag i alla sorters yrken. Sjukskrivningar för stress ökar, fler och fler unga drabbas av det trots att vi anses vara i våra bästa år och ska "orka" med det. Jämför man med äldre personer, så som jag jämfört med min mormor och morfar och hur det såg ut när de var i min ålder så låter det helt annorlunda. De hade "positiv stress" på sitt jobb och mådde aldrig dåligt av det privat. Idag slutar man knappt arbeta privat för man kan knappt koppla bort jobbet. Jag har telefon som mitt största arbetsverktyg, jag stänger av den varje dag efter jobbet och gömmer den i en låda. Men vad hjälper det? Jag tänker ändå på allt som ska göras på jobbet och får skriva små notiser till mig själv så att jag inte ska glömma av något.

Dagens samhälle är oerhört tråkigt och vi satsar på helt fel saker känns det som. Företagen ser bara ekonomi, ekonomi, ekonomi. Vad hände med den mänskliga faktorn? När slutade den spela roll? Jag saknar företag som tar hand om sina anställda, som ser till att deras arbete inte påverkar deras privatliv, samtidigt som det ställer normala krav på utveckling och skötsel av ens arbete. 

Vi är just nu tre arbetsledare som vart/är sjukskrivna på mitt företag, jag för magkatarr framkallad av långvarig stress, min ena kollega för långvarig stress och en annan kollega för hjärtproblem - guess what?! - orsakad av stress! 

Skrev för ett tag sedan ett brev till min distriktschef gällande alla arbetsledares situation. Fick till svars att hen skulle fixa så att vi får lära oss våra driftchefers arbete. Och hur ska det hjälpa oss? Ge oss mer stress genom att vi ska lära oss att även dom sitter i skiten och vänder sig in och ut varje dag? Företagen blundar för våra problem och de lyssnar inte. Oftast får vi höra att vi kanske arbetar på fel sätt. Jag själv har provat att arbeta på fem olika sätt fram tills idag. Inget av dom har gjort så att stressen försvunnit. Dock har jag hittat ett sätt som jag kör på nu då det "ändå" funkar någorlunda att jobba.

Pratar ofta med mina vänner och bekanta om just stress, de bekräftar att det har liknande problem på sina arbeten och då är det jobb som florist, barnskötare, glasmästare, civilekonom, lärare, sjuksköterska och fiskhandlare. Man tror ofta att man är ensam om sina problem men i dagens samhälle är det inte så, vi sitter tyvärr alla i samma båt, vet även att de inom sjukvården och skolor har det värre än mig och den biten kan jag inte ens gå in på idag för om det kan jag skriva i evigheter. Dra ner på timmar och tjänster inom det yrken vi behöver mest... för mig? Sinnesjukt!


Likes

Comments