Vi måste prata. Mobbning är ett ämne som varit aktuellt för mig väldigt länge. Jag blev mobbad hela mellanstadiet och en liten del av lågstadiet. Den delen av mig är fortfarande helt förstörd, sitter fortfarande och tänker på dom gångerna jag inte fick följa med eller när jag blev tvingad att göra något eller när jag blev utskämd inför hela klassen den hemska gången. Varför blev jag utsatt för detta? jo för att jag inte var som alla andra tjejer. Jag gick inte på ridning eller teater, jag vågade inte gå på någon aktivitet för att dom hade satt en sån pass stor press på mig på skolgården att det var så jag trodde att dom lärde sig saker. Via elaka ord och orättvisor, att vissa var bättre än andra och förtjänade bättre. Jag hade ingen kanin eller hamster eller marsvin i den åldern heller. Till en början ville jag inte ha det men efter att ha blivit pressad så pass hårt så ville jag ha det. Jag ville passa in, Jag ville ha allting som dom hade även fast jag nästan var den ända tjejen som bodde i en lägenhet och inte var den rikaste. Även fast jag blev behandlad såhär så refererade jag ändå mina mobbare som mina bästa vänner. Jag hade ingen annan att vara med, och dom som inte vart utsatta av dessa människor dom blev blinda för deras actions istället. Detta är ingenting jag kommer ihåg men min mamma berättade för mig nu i efterhand att det var så mycket värre än vad jag mindes att det var. Jag kom hem gråtandes varje dag från skolan i flera års tid, och lärarna gjorde ingenting åt det. Mamma var tvungen att prata med två av föräldrarna till dom tjejerna jag stod närmast (därav ena tjejen som stod mig närmast faktiskt var en av mina mobbare. och ni vet vilka ni är). vissa var bättre och vissa inte. och ja, det var EN av mina mobbare. Blev alltså utsatt för tre mobbare under dessa åren. Men vad jag inte började märka förens i mitten av mellanstadiet var att det fanns en till tjej som blev utsatt för mobbarna också. Vi blev vänner och det skulle resultera sig i att hon skulle vara en av dom som jag fortfarande har kontakt med ännu idag. Vi fanns där för varandra, för att vi visste hur vi kände hos varandra.

Jag vet att jag inte är den ända personen som blivit utsatt för mobbning och att det finns flera människor där ute som har haft det värre än vad jag har haft det. Men det här är min historia och min kamp.

I slutet på mellanstadiet flyttade vi därifrån och mitt minne raderades och jag började istället att sakna mina mobbare och alla som hade blundat för deras actions. Varför vet jag inte, kan ha handlat om en försvarsmekanism. Jag vet helt ärligt inte. När jag började i 6an i björknässkolan så mådde jag ännu sämre. Ännu sämre än vad jag gjorde där borta. En del av mig kände att jag hade låtit mobbarna vinna. Vilket dom än idag kanske gjorde med tanke på att ingen av dom bett om ursäkt även fast dom vet vad dom har gjort för fel. I 6an försökte jag ta livet av mig. Jag kände mig klar med allt och jag var helt enkelt helt slut och min ork för allt var borta. Den ända anledningen som höll mig vid liv var min familj. Helt ärligt så struntade jag i mina vänner för att jag hade lärt mig att dom ändå skulle vända sina ryggar mot mig vid någon tidspunkt. Vilket vissa gjorde när vi kom in mot högstadiet med det är en annan historia.

Anledningen till att jag skrivet detta inlägg är för att igår kväll fick jag nog. Jag blir fortfarande utsatt av hemskheter som sätter ärr på mig dagligen. Just nu behandlar vissa av mina nuvarande vänner varandra som skit och har ingen respekt för mig eller varandra what so ever. Bilderna ni ser är angående ett hett argument som pågick i en gruppchatt på snapchat igår kväll. Pågick i flera timmar och alla skrev sina åsikter. Tänker inte berätta vad ämnet handlade om för det är helt orimligt för detta inlägg. Hur som helst, alla skrev sina åsikter och alla höll inte med varandra. Jag skrev också min åsikt men den ända skillnaden som jag hade i mina åsikter från vad vissa andra hade var respekten. Jag uttalade mig aldrig om någons liv eller hur dom lever sitt liv eller hur dom är som person. För det är något jag aldrig skulle göra. Men vissa människor betedde sig väldigt omoget i denna grupp vilket förekommer i bilderna. Dessa bilder några av de FÅTAL sakerna dom beskrev mig som, enbart för att jag hade skrivit en opopulär åsikt. Sen om min fakta stämde eller inte är en helt annan sak. Om man ska yttra sig om något så ska man behålla respekten, vilket vissa av dessa människor inte kunde göra. Jag har valt att sudda deras namn med grund av att ha respekt till dom och för att inga missförstånd ska bli skedda. Men det man skriver får man stå för och det är en av anledningarna till varför jag väljer att lägga ut bilderna.

Mobbning är något som jag alltid stått ut med men när det kommer till sådana pass vidriga kränkningar så är det inte okej, som dom på bilderna. Även om min åsikt inte är FAKTA eller gillas av många andra så betyder det inte att det är fritt fram att börja kalla en person massa saker.

Karma kommer till dom som inte kan bete sig.

Innan du, just du som läser detta tänker skriva en elak kommentar eller något som på bilderna, Ha i åtanke att du kan bli polisanmäld och du kommer bara förstöra för dig själv. Skriv kommentarer som du själv hade velat få höra. Förbättra liv istället för att förstöra dom.


Nu i efterhand så behövde jag ta bort bilderna pga grova ord. Men som sagt så var bilderna bilder på kränkande ord mot mig där dom antog hur jag var som person.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Kärlek har sina komplikationer. Man blir besviken eller glad, det kan sluta hur som helst oavsett vad man känner. Varför? Det krävs två personer för att påbörja ett förhållande men bara en person för att avsluta det, och man kan inte göra något för att förhindra det heller.
Jag kan inte tvinga dig att känna något för mig, det jag kan göra är att vänta. Och det gjorde jag. Jag var med andra, jag mådde dåligt, jag pratade om dig varje dag & väntade i flera månader på något som var hopplöst.
Jag väntade alltså på ingenting. Under tiden jag mådde så, så frågade jag mig själv flera gånger om det verkligen var värt det, är det verkligen värt att lida så mycket av egen vilja för att vänta på dig? Nu när jag tänker tillbaka på den frågan så hittade jag mitt svar.
Om jag hade vetat hur det hade slutat så hade jag gått igenom allt det där igen om det hade betytt att jag hade fått vara med dig i slutändan, varför? För att jag känner dig, oss. Man vet när något är över och när det inte är över, det var aldrig över för oss.
Det kommer aldrig vara över för oss vad som än händer. Du var min första riktiga kärlek, den man inte vill förlora, aldrig kommer förlora. Det var 11 månader sen vi hade en riktig konversation bara du och jag, & det är inte konstigt att jag är rädd nu, för det är jag. Riktigt rädd, men för vad vet jag inte än. Jag borde inte vara rädd för du har sagt hur du känner och jag borde lita på dig & det gör jag, men jag kan inte hjälpa att bli rädd.
Kanske är rädd på tanken av att förlora dig igen & att jag inte kommer veta vad jag ska göra då. Det är något jag inte vill uppleva igen, inte tänker uppleva. Jag tänker inte förlora dig igen, hur rädd jag än är så tänker jag inte det.
Man tror att man vet vad äkta kärlek är, det gör man inte. Inte förns man förlorar den viktigaste personen i sitt liv & sen hittar tillbaka till honom igen och fortfarande älskar personen lika mycket som första gången man träffade honom. Jag känner dig så som du känner mig, jag vet att du kommer läsa detta & då vill jag berätta det jag inte kan berätta privat, för att jag är rädd.
Jag vet inte om du också är rädd eller om det bara är jag, men jag vet att vi två är lika viktigt för dig som det är för mig. Jag tänker inte förlora dig. När jag tänker på dig så tänker jag inte på att du lämnade mig i 11 månader.
Jag tänker på killen jag träffade för 2 år sen, som jag hade den bästa sommaren med som gav mig saker fast jag inte tyckte att det behövdes. Jag är fortfarande kär i dig, så som du var kär i mig första gången. Jag vet att vi hittar tillbaka till varandra, om vi har tur så är det nu vi gör det.
Att denna gång blir så mycket bättre än förra gången (och då var förra gången det bästa jag varit med om). Jag har många av mina bästa minnen med dig & jag vet att vi kommer göra fler, och hur jag vet det är för att det är du & jag.
Du kommer alltid vara en av mina bästavänner.
Jag litar på dig, det kommer jag alltid göra

Likes

Comments

Att vara kär. Är det så härligt egentligen som vi alla hoppas på att det ska vara? Jag är inte jätte smart när det kommer till kärlek, har ganska lätt att tappa fokus & förstöra. Kärlek är inte bara att ha en person som man älskar djupt & vill vara med varje dag utan det är så mycket mer än så.
Kan inte säga att jag har varit med om allt inom kärlek men jag har varit med om det flesta som förmodligen majoriteten har. Svartsjuka, fuckboys, otrohet, psykisk misshandling & den perfekta kärleken.
Kärlek är inget man borde påskynda, och det är något jag ångrar att jag hade så bråttom med. Var så stressad över att ha en pojkvän att jag glömde bort alla runt omkring mig & bara förstörde för mig själv. Om jag bara hade väntat hade det nog varit annorlunda nu.

Hur kan man veta när det är "äkta kärlek"? Från vad jag har varit med om så kommer man aldrig veta det i nutiden, det är något man börjar förstå efter allt är slut eller efter att ha varit med en person länge. Jag trodde att jag hade hittat äkta kärlek när jag blev kär i en av mina bästa killkompisar. Jag hade FEL. Och detta var i 7an & jag trodde så starkt på det även fast han inte var snäll mot mig hela tiden. Såg inte hans dåliga sidor förns jag berättade för min bästavän hur jag blev behandlad. Fattade inte just då att det jag gick igenom inte var kärlek utan det var något helt annat. Något jag inte skulle behövt ha gått igenom vid den åldern, som ingen skulle behövt gjort. det är inte förns nu när ja går i 9an som ja förstår hur mycket jag skadade mig själv i den där relationen som inte ens började bli en grej.
Jag vet inte mycket om mig själv men det jag vet är att jag är en så kallad hopplös romantiker haha. Antar att det har sina för & nackdelar. En sak jag vet är att det jag känner för killen som jag gillar nu är äkta kärlek bortsätt från killen från 7an.

Det här är äkta kärlek för mig
Jag har gillat den här killen i 2 år nu snart & han är den första killen som har visat mig vad kärlek faktiskt är. Han bevisade för mig att det finns killar som honom. Snälla killar som bryr sig på riktigt. Jag tror aldrig att jag har känt såhär för en annan person. 2 främlingar som började gilla varandra direkt & blev varandras bästa vänner. Jag förlorade honom. Det har gått ungefär 8/9 månader sen jag var med honom & under dessa månaderna har jag insett att han är den jag vill vara med. Den som får mig på bra humör & den ända jag vill spendera mina dagar med. Men jag är oxå rädd. Rädd att han inte vill vara med mig. Man förstår inte vad man egentligen har gjort förns man faktiskt gjort det. Jag har gjort många dumma saker när det kommer till kärlek för min del. Jag har tagit någon annans kille, jag var tillsammans med en kille för jag trodde att han skulle få mig att glömma han som jag var så galen i. Jag hade FEL.
Det bästa man kan göra är att vänta. Att vänta suger, det förstör en verkligen men i slutändan så är det de bästa man kan göra. Jag har väntat så länge & jag har gjort dåliga beslut men jag har inte varit själv. Jag har haft mina bästavänner som har stöttat mig & suttit å lyssnat på när jag pratar on honom dag in och dag ut. Jag har funnits för dom, genom deras misstag & det kommer jag alltid att göra.
Om du gillar någon, berätta. Annars kanske du ångrar dig. & det är mycket värre än att behöva vänta på någon.

Mig
Jag & mina kompisar har ett kodord för killar vi gillar så att det ska bli lättare att prata om det haha. Det är nog det bästa vi har kommit på. Jag lägger ut mycket om det kodordet på min instagram men det är bara vi som förstår. Det gör allt mycket lättare till en del. Killen kom tillbaka till mig efter 9 månader. Alla är glada över det. Tror nästan mina bästavänner & min mamma är mer glad över det än vad jag är så de slipper höra mitt tjat om honom hela tiden haha. Allting blir såklart inte helt bra bara föratt han kommer tillbaka. Det har gått 9 månader & jag är väldigt osäker på hur hans känslor är för mig efter all denna tid. Mina vänner är mer positiva än vad jag är. Det bästa med detta inlägg är att bara mina närmsta fattar vem jag pratar om & förhoppningsvis så vet han själv oxå om han läser detta. Jag är tacksam. Tacksam för att ha så fina vänner som har funnits för mig under all denna tid när jag väntat. & att de fortfarande stannat kvar efter mina idiotiska misstag. Ni är vänner för livet<3 jag är tacksam att han hittade tillbaka till mig. Vågar inte säga för mycket, men jag är tacksam för att han ens vill finnas i mitt liv. Är inte bra på att vara tacksam men det är verkligen något ja ska börja ändra på så, Tack ni, mina underbara vänner & du, som kom tillbaka till mig. /💙

Likes

Comments

​Hej hej, idag blir det två blogginlägg lol men jag och micke (min styvpappa) satt vid middagen nyss och han berättade om en podcast han börjat lyssna på på spotify som heter creepypodd med jack werner (rekomenderar till människor som gillar spökhistorier osånt). vi började prata om historien om de 2 svartögda barnen och alltså jag kommer ju drömma mardrömmar om detta i typ 10 år fram. Måste bara berätta om detta. Denna berättelse är precis som andra berättelser om folk som sett spöken oså, och folk tror ju oftast inte på sånna saker men det är läskigt många människor som varit med om detta så jag har blivit övertalad ialllafall.

Det är alltså 2 småbarn med helsvarta ögon som knackar på dörren mitt i natten och frågar om dem får komma in. ingen brukar någonsin släppa in barnen då dem står å knackar som galningar vilket gör människor rädda. berättelsen jag kommer berätta handlar om ett par som släppte in dessa barn och detta har påverkat deras liv på så många sätt.

detta par bor i Vermont (lite utanför) i en liten by där alla känner alla. detta paret bor lite på utsidan av vart alla andra bor så de får inte ofta besök. klockan var två på natten när frun hörde en knackning på yttedörren. det stog två barn där i 8 års åldern som hade typiska kläder som användes mest på 1910 talet och flickan hade långt hår och pojken såg ut att ha fått en hårstil i form av en skål. de var helt ensamma och frågade om de fick komma in när mannen öppnade dörren. frun och mannen släppte in barnen som satte sig i soffan spikrakt och helt svarta och tomma i blicken. frun gick och gjorde varm choklad och mannen frågade massa frågor om vad som hänt. i vanliga fall så antar man att de varit med om en bilolycka och sedan tappat bort sina föräldrar och det var det paret trodde. barnen svarade bara med en mening som var "våra föräldrar kommer snart". frun skulle ge dem chokladen och barnen tittade på frun som om hon vore konstig som gav dem varm choklad. sen började massa saker hända. barnen frågade vart badrummet låg och mamman visade vägen och sprang sedan tillbaka till sin man i rädsla för hon kände på sig att det var något konstigt som pågick.

mannen började bli yr och blöda näsblod så frun gick till köket föratt hämta papper, då går strömmen och när frun ska springa tillbaka till mannen genom hallen så blir hon paralyserad av rädsla då barnen står vid slutet av hallen helt stilla och tittar på henne. sedan sa dem "våra föräldrar är här nu" och går och öppnar dörren och går ut och lämnade dörren vidöppen. strömmen kommer tillbaka och de stänger dörren och det står 2 män vid slutet av motorvägen som tittar på dem och åker sedan iväg.

det går någon månad och frun började också få yrningar, det visade sig att mannen fått hudcancer och de är övertygade om att det handlar om barnen.. ingenting var som vanligt efter den händelsen och frun är övertygad om att hon kommer dö.

-

-

Alltså vet inte vad jag tycker om denna berättelse i helhet förutom att jag fick rysningar av den och blev väldigt paranoid. det låter som en classic spökhistoria men det är något med berättelsen som får mig att tro att den faktiskt är sann. vad tycker  ni? jag tyckte iallafall att den var väldigt obehaglig och kände att jag var tvungen att dela med mig om den. om ni vill läsa mer om denna bärettelse så har ni länken här http://weekinweird.com/2016/01/28/witness-report-i-let-the-black-eyed-children-into-my-home-and-now-im-slowly-dying/

Likes

Comments

HejHej!

Sitter just nu i skolan, skulle kollat på en bra film men var tvungen att göra SO istället vilket är sjukt tråkigt. Denna vecka har varit tråkig och den har bestått utav att gå till skolan och sedan gå hem och plugga. Nu efter skolan så ska jag hem och kolla på min serie som jag är BESATT av ( glee för dem som undra haha) och så hade jag planerat att försöka plugga spanska då jag har spanska läxförhör. här får ni en bild från idag innan matteprovet på mig och Amanda. vi hörs, puss puss. <3<3

Likes

Comments

Från att skämmas och må otroligt dåligt till att själv tappa respekten och må ännu sämre. hur långt kan man egentligen gå innan man sårar någon permanent?

är det orden som gör att man tappar all självförtroende eller är det beteendet? att saker man brukade säga och få höra inte stämmer längre och att personen helt ändras i ens ögon. Från att inte kunna vara utan varandra till att kunna frysa ut varandra och inte känna någonting alls? Att gå och berätta för alla för att själv få sympati eller bara för att vända alla emot en. Att se ut som offret eller erkänna felen man gjort tills man själv blir offret för att ingen tror på att man erkänner att man har gjort fel. Man vågar inte gå till skolan längre för man vet hur ens vardag kommer se ut utan personen och med alla som vet, så man sjukskriver sig för att lärarna inte ska tro att något är fel och att man bara är förkyld. Men mamma ber en att berätta för lärarna ändå så man gör det, men inget ändras. Livet fortsätter och man mår bara sämre och sämre för man börjar bli utfryst så man måste gå till andra grupper för att inte känna sig ensam i skolan

. Man måste le och skratta för att folk inte ska komma fram och fråga vad som är fel. Jag mår bra, varför undrar du? du såg mitt inlägg på min blogg och frågar, jag kommer le och säga att det var något i det förflutna och att jag mår bra nu trots att jag går sönder inuti. går å lägger sig med en klump i halsen å kallsvettas och skakar trots att det var längesen detta hände och man borde gå vidare.

ingen annan har gått vidare, varför borde jag? då kommer dom bara tro att jag inte bryr mig längre och bli ännu mer sura fast jag bryr mig. är uppe till 4 på natten och kollar på en serie för att distrahera sig själv från ångesten och att inte börja gråta, jag mår bra varför undrar du? hon vaknar och kollar klockan och inser att hon bara sovit 3h inatt och trycker på snooze knappen fast hon aldrig brukade göra det förut. sen efter att ha snoozat 10 gånger så går hon upp och sminkar sig. när hon har sminkat klart sig så borde hon äta frukost och klä på sig för att sen gå till skolan, men hon går och lägger sig igen och sover istället för att äta frukost för att hon hellre vill sova än att vara vaken även fast hon inte ens är trött. jag mår bra, varför undrar du?

hon missar nästan första lektionen men hon bryr sig inte längre, hon sjukskriver sig från sista lektionen och går hem och tittar på sin serie istället för att distrahera sig själv. Hon måste hinna hem innan dem andra slutar, annars måste hon gå runt hela gatan för att inte möta deras blickar och bli påmind om hur hon borde känna sig och vad hon gjorde. varför var allt hennes fel? jag mår bra, varför undrar du? hon brukade älska att kolla på gamla bilder och gjorde det nästan varje dag. hon kan inte ens bläddra ner på kamerarullen för hon vill inte bli påmind längre, om hur lycklig hon brukade vara och hur allt är förstört nu. jag mår bra, varför undrar du?

Likes

Comments

Hej hej. Fattar 0 om hur man gör detta, men iaf välkomna till min blogg lol<33
Jag heter Tindra Juana Oliva Vestlund Söderhäll & är 15 år (går alltså i 9an) Min mamma är halv chilenare vilket gör mig till trekvarts chilenare?? Vet inte exakt vad denna blogg kommer bestå utav men jag hoppas att ni kommer vilja läsa den iaf haha. Puss puss

Likes

Comments