Idag har jag varit duktig. Känner mig nöjd med mig själv. Gick upp i tid, åkte till läkaren där jag hanterade samtalet själv för en gångs skull (brukar alltid vilja ha någon med, för att säga till lite mer på skarpen om jag inte vågar, eller bara som sällskap så att jag faktiskt tar mig dit) även om pappa var med och i beredskap, lämnade in lite papper som skulle godkännas, fick ny medicin som jag hämtade ut och sen åkte jag och handlade nödvändigheter och gjorde sista shoppingen till syrrans present. Efter det hämtade jag en riskokare som jag köpt begagnat av en tjej i stan och sen hem till middag en vettig tid (18). Unnade mig kexchoklad som belöning. Och nu är jag redo att sova, minst tre timmar innan jag vanligtvis somnar. Allt som allt en bra dag! Imorgon ska jag spela the sims 4. PUSS

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det har snöat sen sist! Inte helt säker på hur jag känner för det än men vi får se. Var i alla fall inte kul att isskrapa bilen. Och blev lite stressad pga har inte vintergarderoben iordning än. Alltså inga vinterskor, inga handskar och hade gärna skaffat en ny mössa. Men lever man på existenstminimum får man ta en sak i taget. Skor är viktigast, kan inte glida runt i mina sneakers  (verkligen glida, är ju halt på vägarna!) så länge till. Får se om jag orkar "shoppa" i veckan.

Har förövrigt börjat kolla om serien The Mindy Project och blir så glad av den? Perfekt kravlös feelgoodserie. Finns på hbo om någon undrade.

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Fortsätta titta antar jag. PUSS

Likes

Comments

Igår var det party! Emma och Tobbe har i princip fått hem allt till nya lägenheten så igår bjöd de in till inflyttningsfest med halloweentema. Jag velade mellan två dräkter in i det sista men tillslut fick det bli mimare. Var så himla kul! Här är ett axplock av bilder från kvällen:

Fler bilder kommer så småningom tog sååå mycket kort!

Likes

Comments

Är i säng i tid idag så då passar det väl bra att göra en sådan här lista och reflektera över dagen eller nåt? (Är mest uttråkad).

Dagens humör:
Ganska pigg, vaknade inte så sent ändå och fick lite gjort och sånt blir man ju glad av. Enda minus är att jag har fått halsbränna blä.

Dagens borde:
Handla, så check på den! Borde också ha diskat men too late now...

Dagens frisyr:
Uppsatt med diadem så noll hår i ansiktet vilket är. Så. Skönt.

Dagens smink:
Inget. Innan i år brukade jag iaf ha mascara och eyeliner varje dag men i år har jag knappt sminkat mig alls. Vill vara snygg men orkar liksom inte så meh.

Dagens klädsel:
Poloklänning och leggings. Mjukt och skönt.

Dagens planer:
Skulle hjälpt Emma flytta mer grejer + sätta upp gardiner och så men det blev inget.

Dagens materiella vill ha:
Fina sminkborstar, typ dessa. Super onödigt, särskilt med tanke på svaret på frågan ovan MEN ÄNDÅ man kan väl drömma osv

Dagens fundering:
Om jag kommer klara av att jobba lite i december. Är skiträdd för att krascha igen asfgjsjdgkekd.

Dagens tråkigaste:
Det regnade hela dagen. Och inte mysigt regn utan mörkt regn. Och så halsbränna då.

Dagens längtan:
Längtar till lördag!!! Då blir det äntligen Halloweenfest! Har dock inte helt hundra bestämt dräkt än så det är ju lite... Stressigt.

(Listan är härifrån).

Likes

Comments

Men hej hörni! Det här inlägget ska inte bli lika långt och känslorörigt som det förra. Tittar mest in för att säga hej och sysselsätta mig med något tills sömntabletterna kickar in. Hejhopp!


Har hjälpt Emma att flytta idag och rullade hemåt strax efter 22 och tog världens längsta dusch pga fryser så jävla mycket. Alltså det är inte ens kul längre. Fryser om nätterna så att jag måste sova med två(!!!) täcken plus en filt och sockor. Och sen om dagarna lär jag ha kofta på kofta för att inte dö :(. Hur ska jag överleva vintern? Känner mig på riktigt orolig.

En annan sak jag gjort denna helg är att hämta ut min nya mobil. Typ samma dag kraschade min gamla tretton gånger, som en sista protest. Har fortfarande inte bytt dock pga bävar mig inför att flytta alla jökla bilder och ominstallatera alla appar. Låter ungefär som att sortera någon annans smutsiga strumplåda. Plus att jag väntar på mobilskal och skärmskydd. Har fumliga fingrae. Need I say more.

Avslutningsvis får ni titta på den här bilden från när jag var på promenad i typ fem minuter. Undviker selfies och liknande atm pga växer ut mina ögonbryn och ser inte klok ut. Varsågoda

PS: varför blir bilderna så mörka när man laddar upp dem???

Likes

Comments

För ett litet tag sedan hörde min gamla chef av sig och frågade om jag kunde jobba över jul. Min första spontana tanke var "Ja, absolut!!!" och skrev till och med ett sms om det (som jag sen raderade och alltså inte skickade) för det är klart att man vill ställa upp. Men jag fick hindra mig själv.

Ända sedan jag fick min nya (eller gamla, odiagnoserade) diagnos har jag tagit det väldigt försiktigt. Tidigare år har jag bara sagt JA och sen dragit på mig en massa, massa som jag inte kunnat hantera. Jag har varit sjukskriven, fått sparken på grund av att jag inte kunnat jobba på flera ställen, gått in i väggen och gråtit inne på toan på jobb som jag faktiskt tyckte om bara för att någon var lite för skarp i rösten och för att det kändes som att jag höll på att dö (ångest). Jag har rullat på som en jävla ångvält i mina (maniska) perioder och inte tänkt på att det kommer vända och gå åt helvete så småningom. Varför skulle jag det? Jag trodde ju bara att alla mina återkommande depressioner var slumpmässiga eller säsongsbetonade och jag hade en tendens att glömma bort hur illa de faktiskt var när jag mådde som bäst. Summan av kardemumman är att jag har tagit på mig mer än jag klarar tidigare år och bränt många broar på grund av det.

Så det är klart att jag tvekar. Jag har sett hur det har gått förut och jag mår inte alls bra nu, har inte gjort det på länge. Är trött och så full av ångest att jag spricker. Tecken: städar inte, diskar inte, duschar inte, sover inte, sover för mycket, äter inte, äter för mycket, vill inget, vill allt, tackar nej till allt, är arg på allt, blir trött av minsta lilla och romantiserar koma. För att bara nämna några saker.

Problemet är att alla andra tycker det. Att jag är redo. Får ständigt höra frågan om när jag ska börja jobba igen. Typ som att jobb var lösningen på alla problem och mirakelkuren som skulle bota alla mina åkommor och vattna mina grödor och sådär. För nu har det gått lång tid, så nog måste jag väl vara frisk nu? (I Februari någon gång har jag varit sjukskriven i ett år) (1 år! Det är ingenting!). "Du kan inte vara sjukskriven föralltid!" skriker dem. Som om jag vill det. Jag vet inte vad det är för romantiserad jävla bild av sjukskrivningar som "normala" människor verkar ha men den är ju helt åt helvete. Jag är ju inte hemma för att det är "bekvämt" heller. Men återhämtningen tar sån himla tid (längre nu när jag varit utan terapeut i vad, 1,5 år (?) för att jag blev "bortglömd" och sen tyckte de att jag lika gärna kunde gå till vc och jag ska fighta om det jag ska kräva en men jag orkar inte just nu) och för att inte tala om att jag mår så fruktansvärt jävla dåligt. Jag vill inte köra på i 180 och sen krascha bara för att jag har en bra dag och tackar ja till allt. Jag vill lära mig hantera den här diagnosen från grunden, vill lära mig känna igen tecknen, hur man hanterar den och sen långsamt, försiktigt, klättra tillbaka. Jag har en plan. En plan som kräver att jag tyglar min impulsiva sida (skulle säga att hälften av min impulsivitet är min sjukdom och den andra hälften min personlighet) och inte tar på mig för mycket på en gång. Särskilt inte i början.

Så jag vet inte än. Jag har ingen att bolla det med, eller i alla fall ingen som helt hundra förstår och kan ge rätt råd. "Det är bara och köra" är det mest destruktiva rådet jag hört och jag vill slå i väggen när folk säger det. "Tina, det är ju bara att köra." Och sen då? Hur många gånger har jag inte gråtit, skrikigt, vrålat för att den här jävla bergochdalbanan jag är på aldrig planar ut och för att jag aldrig kan må bra, vara stabil och glad, utan alltid, ALLTID, sjunker tillbaka. Hur mycket mer svårare blir det inte att komma tillbaka från botten varje gång man kört som hårdast på toppen? Hur mer jävla dåligt mår jag inte när jag inte klarar av det jag tagit på mig?

Jag har så mycket drömmar och idéer och saker jag vill bli och saker jag vill göra och saker jag vill uppleva och hela mitt liv har känts som att det har varit på paus i flera år medan resten av världen sveper förbi i nåt sorts töcken. Tro inte för en sekund att jag inte vill. För jag vill inget hellre.

Men jag kan inte. Jag orkar inte.

PS! Fan för alla som tror att man bara är "lat" för att ens jävla sjukdom inte syns på utsidan och fan för alla som tycker att man "ser friskt ut" bara för att man sminkat sig eller ler lite (hade faktiskt en läkare/sjuksköterska en gång som sa att jag verkade må bra bara för att "jag ju log!") (alltså!??!?!).

Likes

Comments

Känns emellanåt som att jag lever i ett annat universum. Liksom avskärmad från verkligheten. Beror delvis på att jag isolerat mig själv ett tag, som ett skadat djur, i hopp om att bli "bättre" helt mirakulöst fastän jag logiskt sett vet att det inte fungerar så. Men också för att allt känns overkligt, som om jag ser det genom en hinna och inget känns riktigt eller viktigt på den här sidan. Bara sover sover sover och det känns som att en del av mig sover även när jag är vaken. Väntar på någonting. Väntar alltid på någonting. Vad? Vet inte. Kanske något som drar tillbaka mig till verkligheten? Eller vill jag ens tillbaka?

För att vara en person som spenderar mer tid med mig själv än någon annan så har jag ingen aning om vad jag känner eller vill. Eller? Vet inte!!!

Likes

Comments

September. Åh vad jag hade hopp för dig. Jag gillar hösten, föredrar den nästan; det är fortfarande soligt men inte hela nätterna, det är inte för varmt och överallt höjs mysfaktorn med typ 100. Tänkte först att hösten skulle vara min "nystart" då jag skulle "få kontroll på saker" och "ta tag i mitt liv" (quotar rakt ur verkligheten här). Men så blev det ju inte då.

Borde veta bättre vid det här laget. Gör samma misstag varje nyår, ny säsong och t o m ny vecka. Tror problemet är att jag sätter så orealistiska mål. Eller, orealistiska för mig då eftersom det oftast bara är vardagsgrejer. Och sen för många på en gång. Trots att jag är mitt i en djup depressiv episod och inte har den blekaste om jag ens orkar gå upp ur sängen imorgon.

Det är ju inte helt mitt fel, det är mycket press utifrån också. Och då menar jag inte bara från det samhälle vi lever i. Ja5g hatar att göra folk besvikna. Får så extremt mycket skuldkänslor.

Samtidigt vill de ju bara hjälpa. Såklart. Men "skaffa ett jobb" är inte direkt ett inspirerande råd. Jag är inte sängbunden för att jag vill direkt. Det finns en anledning till att jag inte är "på jobbet". Och om arbete var det som mirakulöst nog skulle göra mig frisk och lycklig skulle jag vara där 24/7. Men jag är här. I sängen. Och jag äter mina 3 1/2 mediciner och står ut med bieffekterna.

Hey, det är ju alltid något.

Likes

Comments

Jag gjorde det igen..! Har stannat uppe till efter 4! Hur lyckas jag undrar ni för det är ju det man gör. Ska berätta receptet. Blanda ångest, sömnsvårigheter och depression. Behöver inte vara någon särskild mängd man tar vad man har liksom. Det hjälper om du är Bipolär. Låt alltihop ligga och grubbla i huvudet. Vänta in natten. Var för upptagen med ångestattacker för att tänka på sömn (eller spendera tid med att försöka tänka på annat än hur dåligt du mår genom serier osv). Et voila. Klockan är helt plötsligt över halv fem.

Börjar bli jobbigt detta. Nätterna är inte precis min primetime. Fast det är ju inte dagarna heller för den delen, inte alls. Nätterna stället åtminstone inga krav.

I alla fall, har gått och gjort lite saker sen sist. Det var fest i fredags och det var kul, Julia fyllde år så hon fick en presentpåse med sånt vi tyckte att hon skulle ha. Bananschampoo, tillexempel. Dagen efter flyttade Amanda in i sin lägga så då var vi där och rev tapeter och ställde iordning. Samma på söndagen. Och jag tror måndagen om jag minns rätt? Sen på onsdagen kom min nya säng!!! Redan sovit en natt i den och gud så skön. Vill smälta in i den och stanna där. Mm.

I helgen väntar också lite planer, men inte lika mycket. Jag försöker ta det lugnt. Drog på mig en redig panikattack förra onsdagen eftersom jag helt enkelt tagit på mig för mycket torsdagen-söndagen. Fick ställa in flera grejer och fokusera på de viktiga, de som krävde att jag ställde upp: födelsedagsfesten och flytten. Det var så mycket jag orkade bara. Vill inte att denna helg ska bli lika stressig och reslutera i samma så jag tar det kallt. Ska baka tror jag. Längesen.

Avslutar för denna gången med sedvanliga krassa mobilbilder. PUSS


Likes

Comments

Instagram
Blogkeen
Nouw