Header
View tracker

Jag är inte den roligaste och gladaste personen att prata/umgås med jämt, men jag önskar att jag vore det.

En person som jag som lider av ångest/panik och depression + diagnoser skrämmer iväg personer som inte riktigt förstår vad det innebär. Vilket är väldigt tråkigt, eftersom vi som mår såhär kan lixom inte hjälpa att vi mår som vi mår. Det är inget vi har bestämt att vi ska må såhär heller, och våran största önskan är att må bra och slippa allt här som vi lider utav. Jag har länge sen barnsben mått såhär, och tycker det är fruktansvärt jobbigt! (Det finns så mycket man kan berätta vad man tycker och känner i sitt lidande, men jag hoppar det idag och tar det i ett annat inlägg.)

Ja, att skrämma iväg personer är ju inge roligt överhuvudtaget. Därför jag är väldigt försiktig med att vara öppen irl, men det finns personer som jag känner att jag kan vara öppen med trots att vi inte känner varandra så bra, det är då jag trivs bäst i sällskapet. Där jag kan dela med mej av allt oavsett vad det är, där man lixom är sej själv. För jag skulle själv känna ett obehag att inte få vara jag, och att man måste sätta på en mask och låtsas som att jag vore en annan.

Asså det är sån jag är och vill vara, och det är nog det som gör att människor backar. Sen är vi alla olika, och tycker olika hur en människa ska vara. Jag får acceptera hur andra är som människa medan andra får acceptera mej.

Så frågan till dej som backar, vad äru rädd för? Vad är för fel på oss människor som mår dåligt eller öppna om det? Äru rädd för att det ska smitta av sej? För det gör det inte. Psykiskt ohälsa är en sjukdom, men det smittas INTE!

Jag tycker det är synd att vi som har psykiskt ohälsa blir väldigt dömande, för det är fortfarande inget som vi vill lida av. Vi skulle göra vad som helst för att byta med en person som är "frisk" från det och leva ett helt normalt liv.

Jag kommer garanterat leva såhär i resten av mitt liv, det kan bli bättre men det kan kommer aldrig att försvinna.
Jag lever med en man som inte har psykiskt ohälsa, och jag tror att han har det svårt att förstå mej ibland och vad jag känner trots att jag förklarar det för honom. Skulle jag förklara för honom att jag orkar inte leva mer, så skulle han inte ta det så allvarligt och säger "det blir bra". Medan en annan som jag ser detta som riktigt allvarligt, och att jag menar vad jag säger. Jag går hos en psykolog nu, och min man frågade mej "men mår du så dåligt då?". Ja, annars skulle jag inte gå hos en psykolog och bett om hjälp.
Min man har aldrig sett mej att få en ångestattack, men han har sett mej gråta och vara ledsen många ggr. Såhär äre, att jag har lärt mej hantera min ångest och ibland så syns det inte. Jag har ångest nästan varje dag, och det är som värst under dagen då jag är ensam. När gubben kommer hem så får han mej oftast att få bort de. Men visst det har hänt många ggr att jag haft ångest trots att han är hemma, det är då mitt humör svängninger väldigt mycket ist. Man kan väl säga såhär att jag mår bäst av när han är hemma. Jag vill lixom vara den perfekta frun och mamma att man jag vill inte visa mina känslor för dem, trots att mitt humör är även skyldig till min psykiskt ohälsa att det ibland kan gå över dem, vilket det inte ska. Kan säga att det är riktigt tufft att vara mamma och må dåligt. Det är jätte många som är det även om de inte vill erkänna det. Min dotter kan fråga mej "är du arg mamma? Varför är du ledsen? " då har jag svarat "mamma mår inte bra, men mamma älskar dej så otroligt mycket" Jag vill inte ljuga för min dotter men ändå inte förklara varför. Det är så svårt att visa sej stark emot barnen, men när egentligen känner sej svag. Jag skulle vilja förklara för dem, men dem är så små att förstå. Även när jag förklarar för min man så äre svårt för även han att förstå, och för mej är det ganska så jobbigt att inte bli förstod.

Jag vill att han ska förstå, men på nått sätt så vill jag inte det för att det kanske skrämmer iväg honom, vilket jag absolut inte vill. Därför har jag inte vågat visa hur jag egentligen mår, att jag ist har skjutit undan mina känslor. Vänner/släkt och bekanta finns, och kommer och går hela tiden. Men min man är alltid där och jag är mer rädd för att förlora honom än andra. Han och barnen är allt för mej, därför äre svårt att visa hur man egentligen mår för dem man älskar mest av allt.

Det är därför jag inte är den roligaste och gladaste personen alltid.
Därför tycker jag att man inte ska döma en, jag är som vilken person som helst bara lite annorlunda. Jag vill oxå bli accepterad trots att jag har en trasig själ, hemsk bakgrund och har ofrivillig sjukdom.

För ibland mår inte jag bra!

Likes

Comments

"Half past twelve
And I'm watching the late show in my flat all alone
How I hate to spend the evening on my own
Autumn winds
Blowing outside the window as I look around the room
And it makes me so depressed to see the gloom"

Det gör ont, men det är skönt att slippa mörka skuggor när mörkret faller på, jag vill verkligen inte men jag måste göra mej av med smärtan som förstör mej inombords. Knivar som hugger i bröstet, gråten i halsen, skriket av smärtan, och ett bön att få hjälp.

"There's not a soul out there
No one to hear my prayer"

Jag skriker inombords

"SNÄLLA GÖR DET INTE"

Försent..

"Gimme gimme gimme a man after midnight
Won't somebody help me chase the shadows away
Gimme gimme gimme a man after midnight
Take me through the darkness to the break of the day"

Jag tar ett glas, jag tar två och därefter det tredje. Du tittar på mej som jag är den enda för dej, men jag vet att du är en fuckboy som gör vad som helst för att få i kull. Men är det är nått du inte vet att jag inte bryr mej.

Jag vill ju bara få bort smärtan.
Jag vill inte, men jag MÅSTE..

Ångest, Skam, Tårar, Ilska..
Varför gör jag det här när jag ändå mår dåligt efteråt?
Det är bara för stunden, fattar du inte det?
Jag måste straffas..

Jag hatar dem, jag hatar dem trots att jag låter dem röra mej.
Är jag sjuk i hövvet? Nej, det är ett självskadebeteende.

_____________________________

Vad är sex som självskadebeteende?

På samma sätt som en kan skada sej genom att skära sej, genom att svälta eller hetsäta kan en också skada sej genom sex. Att själv söka upp farliga eller olustiga situationer där en vet att en kommer att utsättas för hårdhänt sex eller kanske till och med våldtas brukar kallas för att självskada sig genom sex, eller sex som självskadebeteende. Det går också att säga att sex som självskadebeteende är när en har sex fast en inte mår bra av det, antingen med en person eller också med flera personer. Det vill säga att ha sex av fel anledning.

Varför skada sej med sex?

Många som skadar sej själva gör det för att de mår dåligt och använder självskadandet som ett sätt att flytta fokus från det som gör ont inombords till något som gör ont i kroppen, eller för att straffa sej själv.

Precis som med alla typer av självskadebeteenden är det inte ovanligt att de som skadar sig genom sex har erfarenheter av sexuella övergrepp sedan tidigare. Tidigare övergrepp eller andra jobbiga händelser i ens liv kan få en att må så dåligt att en försöker hitta sätt att lindra sin ångest på, t.ex genom självskada.

Att någon börjar skada sej just med sex kan vara en slump eller en kombination av flera olika saker. Det kan handla om att det är en situation en känner till, något en tycker sej förtjäna eller att en vill söka upp samma situation igen för att en tänker att det denna gång kommer vara en själv som har kontrollen och på så sätt känna att en kan ”ta tillbaka” det som hänt innan.

När en mår dåligt kan längtan efter att bli sedd och att vara någon bli så stor så att vem som helst kan få göra vad som helst med en. Bara en känner något i kroppen. En del känner att de blir beroende av den bekräftelse de får genom övergreppen och att det är svårt att sluta fast de vill.

Låten jag använde texten av: Abba - gimme, gimme, gimme!

Likes

Comments

Jo jag har tagit en paus och funderat på vad jag vill få ut av den här bloggen.. Det finns vissa dagar som jag vill krypa ner i täcket igen och stänga dörren och bara vill vara ifred, medan vissa dagar då jag vill visa hur glad och lycklig jag egentligen är.

Okej, alla har vi alla våra dagar!
Men det finns en del som kämpar för att överleva dagen.

Hur mitt liv ser ut just idag så kan jag varken säga bu eller bä, eftersom mitt humör pendlar väldigt mycket! Så har det sett ut i många många år, men man kan väl säga att jag mår bättre psykiskt än vad jag har gjort dem tidigare åren, men jag är absolut inte på toppen och kommer aldrig komma dit, detta är tack vare hemska händelser, trauma och andra saker som har gjort att jag fortfarande lever i ostabil liv.

Under en period nu har jag viljat vara mer privat i familjelivet och det kommer jag fortsätta med att vara, jag har fb, insta och snapchat där jag kan dela med mej av mitt privatliv, det räcker!

Men eftersom jag har SÅÅÅ mycket tankar, känslor som bara skriker ut varje dag, jag har lixom svårt att prata om saker öga mot öga, eftersom jag oftast formulerar det fel och många kan uppfatta det som fel, sen så om nån frågar om det är nått eller hur jag mår, så säger jag att det är inget och att jag mår bra för att jag vill inte och orkar inte heller ta saker öga mot öga.

Jag har nu tittat på vad ni har läst mest av mina inlägg, så har det faktiskt varit om mitt mående. På nått sätt så äre skrämmande, men väldigt "kul" eller vad man säger om det.

Mitt liv har varit väldigt tragisk, trasigt och händelserik på både gott och ont.
Jag om inte annat vet hur det är att kämpa igenom ett liv som har varit "ovärt" att leva.
Jag vet hur tufft det är gå dem där trappstegen från botten till toppen, med en jävla massa hinder i vägen.

I den här bloggen är det absolut frivilligt att läsa, äre inget för er så kan ni redan nu bestämma er för aldrig klicka in på min blogg i fortsättningen.
Ni andra som bara läser för nyfikenhet så kommer jag göra er besvikna för här kommer det aldrig upp några skvaller eller skandaler omkring mitt liv just nu.
Och självklart till era andra som bara vill läsa för att håna, hata.. Va glada att ni har ett så pass bra liv, för hade ni gått i mina skor hade ni inte klarat en enda dag att överleva. Så vem är starkast av oss? Inte ni iaf!

Ja, jag har varit djup när jag har skrivit mina inlägg innan. Men jag kommer gå djupare, beskriva mer i detalj och ännu mer känslor, så som jag kände då och hur jag känner idag!
Asså det här kommer inte va nå "synd om mej" blogg, utan mer att jag vill bearbeta på mitt sätt och att jag vill bevisa för andra att man kan ta sej igenom svåra tider trots att det känns omöjligt, och att det helt okej att må dåligt trots att man är en förälder.

Jag kommer göra lite mer annorlunda än dem tidigare inläggen, eftersom musiken står mej nära hjärtat så kommer jag alltid ha med musik i varje inlägg, jag ska försöka pricka in låttexten så som inlägget kommer handla om, ni kommer märka vad jag menar! Jag kommer använda då och nu tid och även tredje person i mina inlägg. Det kanske låter krångligt, men jag tror det kommer bli bra! Jag kommer även skriva hur det är att leva med psykiskt ohälsa som fru och mamma.

Detta är inte år 2016 längre, om ni förstår vad jag menar!?

Hade gött! 💋

Likes

Comments

View tracker