Header

Hej!

Jag har varit väldigt off ett bra tag nu både från fölk och sociala medier, och det har med att göra att jag faktiskt inte mår så bra, humöret har pendlat extremt mycket! Så jag tog en paus ifrån allt som ni kanske har märkt, och det har varit så gött att få göra det! Jag måste iaf ha världens bästa familj och vänner som accepterar och har sån otrolig tålamod! Är så glad att jag har fått en fantastisk bästa vän, och att fått tebax några av mina gamla betydelse fulla vänner i mitt liv igen, och såklart dem nya! Ni vet vilka ni är! ❤ Min älskade familj som betyder allt för mej, utan dem hade jag inte orkat resa mej upp. Speciellt min man som orkar stå ut och finns där! Love u! ❤

Jag träffar en psykolog vilket innebär att vi har grävt i mitt liv, som gör att mitt mående inte har varit på toppen precis, men det är normalt att man kan må som man gör i början av sin terapi. Under samma veva så har min mage krånglat eller den har styrt mitt liv rättare sagt! Vilket jag har trott att det varit nå fel, då jag har varit på sjukhusbesök och gjort en "utredning" men det är mitt mående som har gjort att den krånglar! Så det har tagit väldigt mycket negativ energi det å.

Idag..
Jag mår fortfarande inge vidare, men jag tar en dag i taget. Vissa dagar är sämre än andra! Men annars jobbar jag vissa dagar, vilket har varit oerhört skönt att komma igång. Det rullar på med familjen och allt det där till.

Inga könstigheter som pappa brukar säga! 😊

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Zombie trädgård kan man kalla det!
Dött, ruttet!
Men ändå äre vackert, måste ha nått med färgerna att göra, eller hur?!
Näe men det va en snabb och amatör plåtning, inge märkvärdigt!

Glöm inte att rösta nedan! 
Hade de bäst!





Likes

Comments

Funderade på va jag skulle göra idag, så när jag lämnade barnen så åkte jag ner till Rudskoga! Köpte lite godsaker till mamma då jag fick hänga det på ytterdörren ist då hon söv som en gris den lyckosten! 😂
Så tog en promenad nere i Skagersbrunn och tog en tur runt om i Rudskoga! Det va ett tag sen jag åkte frosterudsvägen, stannade till vid Värmlands-säby station!

Fint va?!
Stötte även på ett (nerbrunnet?) hus precis vid järnvägen. Nån som har info om det huset skulle det va spännande och veta om det har nån slags historia bakom sej?!
Jag älskar verkligen gå runt och titta på sånt här! 😍

Givetvis fick järnvägen vara med på bilder å!

Tog en tur på säbyvägen å! Synd att bilen va skitig annars hade jag tagit bilder på den mer.

Efter det tog jag en sväng till farmor och fick med henne till Kyrkan och tände ljus och vattnade blommorna! 

Likes

Comments

Varning för låååång text, men detta är så viktigt för mej att ni ska veta om mitt beteende! 

​Att leva med Borderline är en ständigt kamp i vardagen, och jag tror inte dem som inte lider av nån diagnos vet hur jobbigt det är, och att man faktiskt ibland skäms över sin diagnos vilket man absolut inte bör göra! Ingen har bett om att få en diagnos, och varför man får en diagnos är oklart. Men en teori är dock att de personer som lider av borderline har en medfödd känslomässig sårbarhet samtidigt som de har utsatts för ett trauma, tex som sexuellt övergrepp, stress situationer, våld, dödsfall eller inte fått tillräckligt uppmärksamhet! 

Jag fick min diagnos för ungefär 1 årsen och har inte direkt tagit detta på allvar förens nu! Jag har inte pratat så mycket om min diagnos eftersom jag bara trott att det har med depression att göra, men det är mycket mer än så. Idag skäms jag faktiskt över min diagnos, men ändå så har jag bestämt mej för att vara öppen med detta, för att jag vill att alla i min omgivning behöver veta varför jag är som jag är. För några dagar hade jag ingen aning vad diagnosen var och då när jag gjorde min utredning så fick jag inte veta så mycket vad det var heller, vilket jag tycker va väldigt dåligt! För jag har alltid trott tills för några dagar sen att det bara va depression, som jag skrev innan! Men iaf så äre skönt att veta varför jag beter mej som jag gör, och har undrat vad det är för fel på mej! Så detta är väldigt nytt för mej, och det får ta den tid det tar tills jag har fattat att det faktiskt är allvar. 

Jag lider av borderline som är en personlighetsstörning. Detta är inte direkt nått som syns och inget som det flesta märks av eller inte kunnat ana att jag har borderline. Den som har upplevt min diagnos är bl.a min man och min familj, och det är dem som är värd alla stjärnor i världen för att de fått stått ut med mej. Jag vet ärligt talat inte vad jag skulle göra dem, dem har funnit där i vått och torrt även om de själva inte orkat de. Det va faktiskt igår min man fick veta vad det var för något, och ja detta är väldigt nytt för oss. Jag vet inte själv hur jag ska hantera det, men det är skönt att min man vet om det iaf! Så nu vet han mer hur han ska hantera mej, och det är otroligt att han har orkat stått ut med mej efter alla dessa år. Måste ju bevisa hur mycket han verkligen älskar mej, han är verkligen perfekt på alla sätt och vis. 

Nu kom jag av mej igen, men iaf borderline! i mitt fall äre känslorna som spelar mej ett spratt, jag kan gå från jätteglad och till ena sekunden as ledsen. Mitt humör pendlar väldigt mycket, det är som att ha pms VARJE DAG! Mina känslor kan överreageras och kan leda till riktigt mörka stunder, och kan känna hat både av sej själv och allt som är runt omkring en. Jag har svårt för relationer, jag har svårt att visa kärlek fast jag själv vill känna kärlek. Och när man väl har dåligt självförtroende som jag har så söker man oftast uppmärksamhet hos sin partner, för att få ett bekräftelse att jag duger som jag är, och jag är den enda personen för honom och ingen annan. För om han skulle t.ex titta på en tjej eller prata med tjej om att hon är snygg eller skämta till mej att hon är de då känner jag att självförtroendet är nere i botten, då känner jag att jag inte har nån värde alls. Dock så vet jag att han inte skulle göra nått sånt, men om det skulle hända så skulle jag må riktigt dåligt och "tävla" om att jag skulle se bättre ut än den här tjejen vilket får mej bara må sämre. (Vilket har hänt i mina tidigare förhållanden.) Jag vill i grund och botten bara känna mej älskad för den jag är och inte behöva tävla mot andra brudar. Jag har alltid trott att jag har ett sjuhelvetes temperament, (vilket jag kanske oxå har) men att mina utbrott som jag får är pga min diagnos. Jag har lätt för att se svart och vit, död eller levande, nu och föralltid! Det finns sällan inget mellanting. T.ex, antingen är man i ett förhållande eller så är man inte de! Finns inget som är komplicerat! Jag kan få separationsångest, att jag är rädd för att bli övergiven. Älskar man någon så mycket som jag gör är jag rädd för att min man ska lämna mej, vilket är min största rädsla och kan bli ett problem i slutändan. För jag kan tänka på saker som inte är sanna, som att han skulle vara otrogen eller att han skulle träffa en annan. Även om vi är väldigt öppna med det han och jag, eftersom han tänker likadant! Så har det aldrig varit nått problem med det, och vi är duktiga på att fråga och prata om såna saker. Men skulle det bli problem så kan jag gå runt och tänker på det i flera dagar/veckor utan att få nån ro i kroppen, vilket gör att ångesten och att utbrotten kan åstadkomma! Jag måste verkligen veta här och nu hur det ligger till. För mej äre svårt att förklara hur jag tänker, vilket oxå har med diagnosen att göra! Jag har en klar bild i huvudet hur saker och ting är, men att skriva ut det är as svårt. Jag kan säga/skriva saker som andra ser på ett annat sätt och kan ta det negativt fast egentligen så menade jag nått positivt. Stark irritation, ångest eller nedstämdhet kan jag ha och det känner de flesta att jag har, så det var inget nytt! MEN att ha svårt att hantera sina känslor så kan det leda till självskadebeteende. Dock så kan jag idag hantera mina känslor väldigt bra, vilket jag INTE kunde förut. Jag har svårt med människor och kan tycka att dem är orättvisa, elaka eller helt jävla dum i hövvet. Vilket jag faktiskt är väldigt rakt och ärlig med det, och skulle inte vara nå problem att säga det till dem. Som jag skrev innan så känner jag hat kring människor, jag är rädd för att bli sårad och besviken. Ser och hör jag en person gör någon illa, våldtäkt eller bara otroligt elak eller det kan räcka att en människa kan ha ett sjukt dåligt beteende så kan jag hata den personen resten av livet. Jag kan uppleva en stor tomhet inom mej, som andra kanske har svårt att se eller förstå. Man känner sej ensam och missförstådd. Man kan också känna sej osäker på vem man är och vad man egentligen har för värderingar. Det gör att man lätt påverkas av den omgivning man för tillfället befinner sej i. Vad man tycker och vill kan därför variera mycket mellan olika tidpunkter och beroende på vem man umgås med. Det finns risk att man tappar bort vad man själv vill och mår bra av. Man kan ha så många olika mål, som man själv inte vet vad man vill göra eller bli. 

Detta är jag, och det är inte lätt att gå i mina skor må jag säga.. Detta låter kanske inte så farligt för er, men för mej är det ett ständigt lidande. Att leva med någon som har borderline är inte lätt, eller vad vet jag om det!? Men jag kan föreställa mej hur det är! Sen äre ju såhär att jag bearbetar och hanterar det här varje dag, oftast så märker man inte av borderline alls. Jag tänker mer positivt, jag tänker på vad jag har idag och hur älskad jag är. Har äntligen fått en psykolog tid i Oktober, vilket tog 1 år att få eftersom väntetiden är lång. Jag ska ta reda på mer om min diagnos, och vad jag kan få för behandling mot det. 

Jag hoppas ni förstår mej lite iaf, och att ni tar mej för den jag är. Jag är som alla andra fast lite annorlunda! 







Likes

Comments