Jag är så rädd. Så jävla rädd.

Jag har i några timmar varit i chocktillstånd och behöver skriva av mig lite.
Det här kommer vara skrivet från bottnen av mitt hjärta.
Det är en liten berättelse om en kille jag lärde känna för inte så längesedan.

Året var 2015. Jag hade börjat få mer panikattacker och trivdes inte hemma. Som tur var fick jag bo i min mosters lilla lägenhet på ett rum och kök, vilket var ganska spännande i början, men sakta med säkert började jag känna mig mer och mer ensam. Jag lärde mig att det kanske inte är så smart att vara ensam när man mår dåligt, men jag hade en bra vän hemma hos mig då, som gjorde mig gladare, men tyvärr så gled vi isär på grund av ett stort missförstånd. Någon vecka senare hämtade pappa upp mig utanför lägenheten, för att åka till farmor, och så jag fick träffa min lillebror, men först svängde vi av vid min fina vän Elin för att lämna en försenad födelsedagspresent och en tidig julklapp. Jag gav henne ett kort med en hundralapp i, och en stooor polkagris.

Några veckor senare sitter jag ensam i lägenheten, bläddrar igenom alla sociala medier och hatar på allt & alla. Jag är förbannad men samtidigt så glad, för pappa har nyss talat om att han ska flytta till en egen lägenhet. Men min ångest går inte att hindra. Jag har panikångest den kvällen, och jag blir lite smått intresserad av en kille som jag hittar på Instagram, som även gick på samma dagis som mig och som jag länge vetat vem det är. Jag ser att han älskar Rammstein och annan hårdrock, det gör allt mer spännande. "Men, det är ju han!" Skriker jag för mig själv. "Åååh vad fin han ääär!"
Jag har alltid sett honom som en liten skit enda tills jag fick se hans bilder.. Jag fick en snapchat av honom, för jag vet att jag hade honom där. Vi började prata mer och mer, han gav mig komplimanger som kändes så äkta. Mitt i all panikångest så kände jag mig för en gångs skull VIKTIG. Att på bara några timmar kunna få mig att bli så kär, det hade aldrig hänt innan. Men på grund av (åter igen) ett missförstånd, så förlorade jag honom också. Det var meningen att han skulle komma till mig en kväll därefter, och vi skulle se på film och bara ha det mysigt. Jag minns att jag hade stress-städat lägenheten, duschat och tänt en massa doftljus, då jag sedan får ett sms där det stod att jag skulle radera alla bilder och texter som vi hade skickat, sedan blockerade han mig, överallt. Tillbaka till ruta ett igen. Allt var bara lögn. Jag kände mig lurad och värdelös. Men allt det där orsakades av ett stort missförstånd.
Jag var så olyckligt kär.

1 April 2016. Pappa flyttar in i nya lägenheten.
I slutet av sommarlovet får jag ett meddelande där en kille frågar mig om jag vill komma på filmkväll eller om jag bara vill umgås. Jag sken som en sol. Han hade alltså fått reda på att jag bodde granne med honom. Och det var den där killen igen, från lägenheten, han jag var dödskär i. Såklart ville jag komma. Jag hade ju inte glömt bort honom.
När den dagen var kommen, fräschade jag till mig som aldrig förr, jag rakade mig överallt så jag var len som en babyrumpa, sminkade mig och var väldigt noga med att jag skulle se bra ut för honom. Han mötte upp mig i lekparken här utanför, tillsammans med en kompis. Vi gick dit tillsammans. Jag var där hela natten, kollade på när han fjantade sig med sina kompisar. Jag var så glad, men så blyg och försiktig. Jag trodde detta bara var något tillfälligt. Den kvällen fick jag känna hans kropp mot min, jag låg med mitt huvud i hans knä och det pirrade i hela mig. Jag bara hoppades på att han skulle våga röra vid mig. Han rörde min hand sakta men säkert, jag hörde hans hjärtslag slå fortare. Han var så mjuk, och så snäll. Jag hade aldrig varit med om något liknande förut. Jag kände mig hemma i hans armar.
Jag tror klockan var närmare fem på morgonen, då jag bestämde mig för att gå hem, jag gav honom en snabb kram, blyg som jag var. Direkt efter fick jag en snapchat där det stod "Det var väldigt roligt att du kunde komma!"
Jag mådde så jävla bra. Jag var så kär. Vi träffades ensamma hemma hos honom någon vecka efter. Vi låg i hans säng, kollade på film, och jag var lyckligast på hela den här planeten. Han kunde röra mig på ett sätt som ingen annan kunde. Jag trodde att allt det här var på låtsas.
JAG. VAR. SÅ KÄR.

Någon månad efter gick jag och han ut offentligt, med att vi var i ett förhållande. Det var den bästa dagen i mitt liv, och är fortfarande. Att få visa alla att detta verkligen var på riktigt, att vi var ett par. Det bästa paret någonsin.

Simon Sebastian Strandberg. Det här är tillägnat till dig.

Du är som den där pusselbiten som alltid fattas när man håller på och letar som en galning, den som alltid ligger gömd någonstans. Den enda pusselbiten som fattades för att jag skulle känna hopp, en mening med livet. Att det faktiskt inte var slutet. Jag var i en misär, där allt kändes förjävligt. Jag ville inte leva.
Du, min älskade, är allt jag någonsin velat ha. Första gången du rörde vid mig, förhäxade du mig. Jag ser ingen annan än dig, och så fort du försvinner känner jag mig så tom. En minut från dig klarar jag inte. Även om vi går varandra på nerverna ibland så är du den jag älskar, mest av allt! Ingen eller inget kan ändra på det.
Jag är inte alltid den bästa flickvännen, men jag gör så gott jag kan. Jag slåss mot mina demoner för att nån dag kunna stå där starkare än någonsin, med dig min sida, utan att känna mig som något som bara får dig att må dåligt.
Försök förstå mig, varför jag är som jag är. Varför jag tycker vissa saker är jobbigt. Du lär dig saker av mig, jag lär mig saker av dig.Vi lär oss av varandra.
Vår kärlek till varandra kommer mogna mer för varje år, det gäller bara att vara stark. Att vi lyssnar på varandra. Finns där för varandra.

Du undrar säkert varför jag är så där löjligt obeskrivligt äckligt jobbigt KÄR I DIG?! Men det är något med dig. Du har något som ingen annan här i världen har, och det är just den delen som jag aldrig kommer kunna förklara fullt ut. Du är du. Du är äkta, du är genomsnäll, smart och hur vacker som helst. Ditt leende, dina ögon, allt gör mig knäsvag. Är det inte så det ska kännas? Jag trodde ju som sagt att allt var på låtsas, men här står vi och hånglar ihjäl varandra. Du får mig att vilja fortsätta kämpa här i livet, och det är jag så tacksam för. Jag är tacksam för allt du gör. Inget är fel på dig. Det är bara våra personligheter som krockar ibland.

Du är så jävla fin.

Så som jag har öppnat mig för dig har jag aldrig gjort för någon annan. Du vet allt om mig. Vad jag gillar för musik, vad jag har gått igenom, precis allt vet du. Sedan om du lyssnar är en annan sak...😉
Det är ofta jag kollar mig själv i spegeln och undrar vad det är du ser i mig, och jag gör vad som helst för att få höra din underbara röst när du säger de magiska orden "Du är det vackraste jag sett!" Jag brukar bara skaka på huvudet, men det är bara för att jag vill höra det igen.. och igen.. och igen.
Jag ger dig mitt hjärta, och jag vill också att du håller hårt i det, så ingen annan får tag i det. För det är bara din jag vill vara.

Jag ser bara dig.
Jag skriver bara med dig.
Jag pratar bara med dig.
Du är ALLT.

Det här ska inte vara en sån där löjlig tonårscrush, utan jag vill stå hand i hand med dig, livet ut, enda tills vi står där gamla och bråkar om vem som ska ha fjärrkontrollen eller vilken hårdrockslåt som är bäst, och sitter där och fiser ikapp varandra.
Bara jag får spendera mitt liv med dig så blir jag glad, och det ska alla ha klart för sig. Vi ska ha så jävla kul ihop.
Jag vill uppleva allt med dig.
Vi ska bli ett riktigt radarpar, du & jag.
Jag kan starta en kaninfarm och du kan ha ett helt musikrum för dig själv, med alla instrumenten som finns.
Du anar inte vilka drömmar jag har.

Det jag helt enkelt vill säga är att jag är så jävla kär i dig.

(Ps, jag gråter som en idiot just nu.)

Finare kille än honom​ existerar inte.❤

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag har så svårt för att komma på något bra att skriva om här på bloggen. Jag har länge velat starta en riktig blogg och tjäna pengar på det, men det är orken som fattas bara, att verkligen sätta sig ner och tänka ut något bra att skriva om, som förmedlar något bra. Det är väl ändå psykisk ohälsa som är mitt starkaste ämne, det jag ändå kan relatera till. Jag vill hjälpa andra, få dom att förstå. Även såna som inte mår dåligt, så ni får en inblick i hur jobbigt det kan vara.

So here we go....

Jag vet inte vart jag ska börja. Jag kommer ärligt talat inte ihåg så mycket, exakt hur det var och när det hände osv osv... Men någonstans runt 13 år var jag, kanske 14 år, vet inte riktigt, men jag var ung. Mycket hände runt omkring, både i skolan och hemma, samtidigt som jag var väldigt blyg och försiktig. Jag vet att jag mådde väldigt dåligt, men att jag inte riktigt kunde sätta foten på vad som fick mig att må dåligt, för jag tog åt mig all negativitet väldigt lätt och kunde lätt få skuldkänslor, så allting blev alltid en enda stor röra av småsaker, och ju mer småsaker det var, desto större och jobbigare blev det. Jag tänker inte gå in på så mycket konkreta detaljer när jag skriver om sånt här, för det handlar ändå om mitt liv, så jag tänker aldrig skriva ut namn på personer och exakt vad som har hänt.
I alla fall, när jag började få panikattacker visste jag inte att det var just PANIKATTACKER. Jag visste inte hur det kändes eller vad orsaken var. För mig kändes det som ett stort lager med klumpar i bröstkorgen, om jag ska beskriva känslan på ett tydligare sätt. Det blir liksom tungt och jobbigt, man känner gråten i halsen och man blir illamående. Ni vet säkert vad jag menar om ni vet hur det känns när ni är väldigt ledsna men vill försöka hålla in tårarna så att andra inte ska märka av det, right? EXAKT så kändes det, fast betydligt mycket starkare. Man slutar andas och man känner hjärtslagen som om hjärtat sitter utanpå kroppen. Jag kan inte riktigt tänka tillbaka till den tiden, för jag har som sagt förträngt mycket av det förflutna, men något i den stilen kan jag tänka mig att det var.
För här sitter jag ju, än idag, och har dom här symtomen, fast i små grader vid mindre tillfällen. Med åren så har min kropp reagerat starkare och starkare när en panikattack har kommit och hälsat på- alltså diarré, kräkkänslor, yrsel, kallsvett och skakningar. Jag har flera gånger trott att jag ska svimma av, att jag ska vakna upp i en sjukhussäng. Jag har varit så rädd, och jag är det än idag, att jag ska få uppleva något sånt otäckt igen. För det är det. OTÄCKT. OBEHAGLIGT.

I nuläget så har jag varit fri från mediciner i ett halvår snart, för det är något jag valde helt själv, att börja med nedtrappning för att sedan sluta helt. Jag har mycket mediciner kvar i min låda här hemma. Speciellt såna som man tar vid behov, men även såna som man ska ta varje dag, ifall det skulle vara dags igen. Det är ändå en trygghet för mig. Att veta att dom finns där. Dessutom har jag en underbar psykolog som jag får höra av mig till när jag vill, för just nu är jag inte i behov av några träffar, vilket också känns jätteskönt. Förr kunde jag få ångest bara av att sitta i ett tyst rum ensam med en okänd person som jag skulle öppna mig för, men idag är inte det ett problem alls. Jag pratar och pratar, det är kanske därför jag är så duktig på det här med psykisk ohälsa.. Jag själv kanske ska bli psykolog, det vore väl ändå fränt?😉

Jag tror att ju mer vi pratar om sånt där, desto mer hjälp och förståelse kommer det finnas. Även för såna som kanske inte klarar av att jobba på grund av depression. Det har länge varit ett känsligt ämne detta, för många. Många tycker att det är löjligt och att vi som mår dåligt ska "rycka upp oss", att vi inte ska tycka synd om oss själva. Nonsens. Så jävla sjukt. Varför ska vi behöva anpassa oss efter alla andras åsikter? Det enda vi gör är att kämpa med våra inre demoner. Visst, ni kan hävda att vi är lata och tråkiga, men man kan inte alltid vara si eller så. Vi funkar väldigt olika, vi människor. Jag är trött på att känna mig som en tråkig människa. En lat människa. Men bortsett från det så är jag en genomsnäll tjej och vill aldrig något ont, det kan bara bli fel ibland i det jag säger, men då är det så.
"Jag är inte min diagnos".

Likes

Comments