När jag älskar, älskar jag av hela mitt hjärta. Min pojkvän kommer vara prio ett för mig, alltid. Jag ser inte det som något tråkigt eller att jag måste ha kontroll. Jag är helt enkelt inte i det stadiet där unga tjejer och killar behandlar varandra som skit, ligger med varandra och sedan gör slut några veckor senare för att sedan hoppa över till nästa. Jag är inte sån. Jag är äkta. Jag vill ha något äkta. Jag vill ha någon som är lik mig, fast ändå inte. Någon som får mig att skratta så jag får ont i magen, någon som älskar samma musik som mig, någon jag kan dela mina drömmar med och prata om allt som rör allt mellan himmel och jord.
Han finns i mitt liv, just nu, och där vill jag att han ska stanna.

Jag är väldigt annorlunda, jämfört med alla andra tjejer, hur en tjej ska vara i dagen samhälle. När jag var yngre var det väldigt viktigt för mig att passa in, få uppmärksamhet, få komplimanger, helst av människor jag inte kände men som bodde i min stad och kanske gick på samma skola. Jag skickade nakenbilder till killar för att stärka mitt självförtroende. Jag låtsades att jag älskade att dricka alkohol, jag låtsades att jag rökte.. Det var så mycket i min tonårshjärna.

När jag väl fick min första riktiga pojkvän, ett riktigt förhållande, så visste jag inte hur jag skulle göra. Jag var ändå trots allt bara 13 år.
Vi hade ett förhållande på distans, men det lyckades hålla ihop i tre år, trots att han hade ett kontrollbehov och var psykiskt sjuk.
I det förhållandet lyckades jag bli en stor klump av osäkerhet och rädsla. Han fick fram en sida av mig som jag inte visste fanns. Han bevisade mig gång på gång att jag var den som var konstig och dum i vårat förhållande trots att han flera hundra mil bort kunde smyga med sms, fejkkonton och hundratals tjejkompisar.

Sedan dess har jag alltid varit rädd för att bli ihop med någon som tycker allt det där är konstigt. Att jag tycker det är fel att ha för mycket kompisar av det andra könet, att skriva med dom, skicka hjärtan och komplimanger, springa fram och krama dom, för allt blir så överdrivet, det blir för mycket, speciellt för mig. Jag tänker inte anpassa mig efter vad den andra säger. Jag är byggd så här.
Jag vill bara ha en pojkvän som kan se mig för den jag är, alla mina brister, mina problem och fortfarande kunna stå kvar vid min sida och titta mig i ögonen och säga "Jag förstår dig".

Jag är duktig på att vara min egna lilla mobbare. Jag har sedan jag var liten jämfört mig med alla andra, hur dom ser ut. För mig har utseendet alltid spelat roll. Jag har varit mobbad på grund av mitt utseende, att jag inte såg så där "perfekt" ut. Jag fick även höra att jag var finare med smink på. Sånt sätter sig som ett ärr. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig vacker, och jag längtar verkligen tills den dagen då jag själv kan känna mig nöjd.
Idag ser jag alla tjejer som ett hot. Jag märker varje liten detalj på dom, hur dom ser ut, hur dom är. Och då börjar jag skada mig själv genom att ställa mig framför spegeln och skrika "Fan vad ful du är!".. Det här är något som jag knappt pratar om, då det i inte tas seriöst, men också för att det är jobbigt att prata om det.

Det finns ett fåtal tjejer jag tycker om, men resten hör bara till samma skeva tråkiga ideal. Tjejer är dom största mobbarna, så har det alltid varit. Iallafall för mig. Därför har jag svårt för att lita på tjejer, oavsett vem det gäller.

Jag är som ett jävla kinderägg. Full av olika överraskningar, full av diagnoser och problem. Jag är så rädd för att det här ska styra och förstöra mitt förhållande.
Men en regel jag har- Jag tänker inte ändra på mig bara för att någon annan säger det.
Vi alla är olika. Går det inte att ändra på något för att få mig att må bättre, då är jag inte värd den personen.
Jag är inte värd falskhet, lögner, svek, otrohet och bara massa problem. Jag vill kunna känna mening med livet, ha någon jag kan lägga huvudet mot och känna mig trygg.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments