Header
View tracker

På senaste tiden så har jag åkt runt lite och även snacka med folk på olika ställen i vårt avlånga land. I Sundsvall vet nästan alla i min åldersgrupp vem jag är ich. Att komma in i en stad där INGEN vet vem man är och inte känner till ens bakgrund är nog en av dom skönaste som finns, jag får bara va jag. Samma sak är det när man börjar prata med någon på snap/facebook som man aldrig har träffa förut. Ibland kommer det till en viss gräns som gör att man "måste" berätta ens livs historia och vänta på bekräftelsen om det är okej eller inte. Som att dom har makten att trycka ner mig eller inte för att jag är jag.

I somras var jag på Bråvalla och bara få av alla tusen visste vem jag var och kände till att jag är transexuell, jag var bara en grabb som va med sina polare. Iallafall så möte jag en person på Bråvalla och var med hon ett tag, hon träffa på några från hennes camping och börja snacka med dom och sedan presenterade mig för dom.
"Förresten han är transexuell,född som en tjej".
Men Gud så kul dom kommer ha av den informationen! Dom kommer verkligen skriva ner det när dom kommer hem och ha nytta av det hela sitt liv.

Vad ger personen rätten att berätta om mitt liv/mina val för någon annan?
Då kan jag ju lika gärna skriva transexuell på min panna och gå runt med det? Men då lovar jag att jag rista in nånting i din panna kan jag lova.

Vet inte riktigt vad jag ville komma fram till i det här inlägget direkt.. Nånting i stil med att det är svårt att träffa nya människor när man kommer till en gräns och att jag är jag, inte transexuell.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

24 februari
Började med att jag fick kliva upp klockan 5 för att hinna med tåget som gick klockan 6.
När jag väl hade kommit upp till Umeå så var det 30 minuter tills mitt första möte skulle börja. Så jag snurrade runt på hela sjukhuset för att hitta ställena jag skulle vara på, jag trodde jag inte hade tid att leta efter nästan ställe efter mötet. Så det var lika bra o få det gjort. Första mötet var på IVF-kliniken, min mini blå såg bra ut så allt går som planerat. Efter det så fick jag en snabb kurs på hur jag ska ta östrogen sprutorna och dra mig åt helvete va äckligt det kommer bli. Jag/nån kompis kommer att sätta en spruta i mitt så kallade fet jag har på låret i ungefär 10-12 dagar, och efter 5e dagen blir det 2 sprutor per dag.

Andra mötet var hos en logoped som jag inte alls va intresserad av att gå hos. Gav mig information som inte fastnade alls i dum huvet.
Pratade om hur stämbandet vibrerade,rökning och cancer i halsen. Hon tyckte att jag skulle mäta och spela in min röst så jag gjorde det.
Jag fick sätta mig i en studio ungefär med en mic, läsa en text och berätta vad som hände på ett bildspel ungefär.
En manlig röst ligger på ungefär 100/110HZ, en kvinnlig röst ligger på ungefär 200/210HZ. Jag har ibland fått höra att jag har lite mer "manlig" röst så jag trodde väll att min röst låg på 150/160HZ och tycker själv att min röst inte låter "kvinnlig". Min röst låg på 179HZ och en könsneutral röst ligger på 175HZ så jag är ju inte helt nedstämd över det resultatet.

29 februari
Det vart så att jag åkte upp med en kompis till Örnsköldsvik och sov över där så jag slapp gå upp klockan 6 dagen jag skulle åka upp till Umeå. Klev på tåget i Örnsköldsvik vid 10 och var framme klockan 11, visste vart jag skulle gå så jag gick dit direkt och anmälde mig i receptionen. Självklart så har jag ju dyslexi så jag va en månad tidig :)))) skulle egentligen ha varit där den 29 mars. Dom tyckte synd om mig för att jag hade åkt enda från Sundsvall så dom tryckte in en tid åt mig klockan 2. Så nu hade jag 3 underbara timmar att döda med film, kul. Efter mycke damp o aggressioner så vare äntligen min tid. Vi kollade blodtryck och pratade om testo. Det tog en kvart! Slösat en hel jävla dag för EN KVART där! Vi kom överens att jag skulle ta testo sprutor istället för gelé för gelé måste man ta varje dag och samma tid. Jag är värdelös på att passa tider. Diskuterade manliga drag i min släkt som med stor garanti kommer hända mig, TAGGA FLINTIS OCH HÅR PÅ BRÖSTET! Hahaha orkar inte. Jag ska iallafall börja på testo direkt efter jag har plockat äggen så det ser jag fram imot!

Jag ska också försöka få tag i min läkare uppe i Umeå och försöka få en överkropps operation tidigare. Det är bara att sätta på bältet för här kommer TIM!

Likes

Comments

View tracker

På dom senaste 3 åren har det blivit mycket besök på olika ställen, både i Umeå och i Sundsvall. Vårdcentralen, Bup, Psykologer, Möten, Resor, Läkar besök och massa sånna saker.
Det har gjort att jag har hamnat efter ganska rejält i skolan och fått kämpa för att få godkänt.
Med några diagnoser jag har så är det inte alltid lätt att ta tag i allt som är runt omkring mig, varken vänner, skola och jobb.

Jag har så sjukt mycket på gång med utredningen och andra saker inom vården. Så det är nästan så jag avstår vissa saker som jag egentligen behöver göra för att må bra. Bara för att kunna klara skolan och få studiebidrag, det gör det inte bättre för mig än vilket val jag väljer. Det är alltid nåt av dom som sätter press på mej, och då stängs jag bara av.
Jag försöker fixa dom här sista månaderna i skolan och hoppas att få ta studenten och aldrig behöva gå tillbaka.

Haha lite svårt o förklara hur situationen ser ut utan att säga för mycket. Ni som har diagnoser och kämpar med skolan/jobbet/vardagen. Stor respekt till er och fortsätt kämpa! :)

Var till Umeå den 24e och ska dit nu igen den 29e och tänkte slå ihop ett inlägg om båda resorna efter det mötet. Har totalt glömt bort att jag hade skulle svara på frågor, så de blir något inlägg eller video på det senare.

Likes

Comments

På sista tiden har det kommit upp massor med frågor och rädsla i mitt huvud, och har aldrig varit räddare. Det har även kommit en del svar och massor av stöd av mina vänner och folk som följer det jag skriver. Vill tacka er! Alla fina samtal,sms och konversationer, det hade inte varit såhär bra utan er.

Många har frågat saker som jag själv inte har svar på, saker jag kanske borde veta eller inte.
Jag uppskattar alla frågor men det är inte alltid man har svar på saker. Jag har själv frågor till mig själv som inte kan svaras på.
Mina vänner beskriver mig en "typical brud"
Man är öppen av sig,känslig,omtänksam osv.
Killar är inte så, inte dom flesta iallafall. Jag är så jävla orolig att min personlighet kommer att ändras pågrund av hormoner. Jag vill bara vara jag. Jag kommer gå igenom en andra pubertet, en killes pubertet. Dom flesta vet att killar kan bli mer lättare argare under den tiden. Jag har redan aggressions problem, jag har slagit hål i min väg,slagit sönder glasrutor, slagit sönder min knoge osv.. Hur kommer jag bli av alla hormoner? Kommer gå igenom nånting som ingen kommer ha svar på. Folk kommer ha svar på hur jag ska bete mig, men inte hur jag känner och kan relatera till. Har kontakt med andra transsexuella men alla har en annorlunda resa och personlighet.

En del svar finns här http://www.rfsl.se

Om det kommer en del frågor i kommentarerna om vad som helst kommer jag svara med det på ett video inlägg. Det va några som ville att jag skulle göra några fler.

Likes

Comments

Efter några veckor jag hade varit upp till Umeå så hade jag ett "telefon möte" med min psykolog och hade frågor om hur vi skulle fortsätta och när. Han sa att teamet var överens om hur det skulle fortsätta, från det samtalet skulle det ta cirka 2 månader tills jag skulle få komma upp igen för att prata om min röst och kanske redan då börja medicineras. Lita aldrig på en psykolog/läkare/sjukhus helt ut för man dom håller aldrig sitt ord. Jag är en sån person som om man säger en sak då ska det vara så. Det har fått mig mått dåligt för många gånger.
2 månader har gått och fortfarande inget samtal eller mejl från teamet. Att kolla mejlen varje dag, vänta på ett besked på när jag ska upp igen är nog för dig som om någon lovat och ge dig en miljon. Du får stå ut med väntan och hoppet att det en dag ska komma. Dåligt exempel men så mycket är det värt för mig.

Under tiden jag ska vänta på att komma upp så fick jag hemskickad en del papper som jag ska ta med när jag kommer dit.







Blir så jävla glad när folk kommer fram och börjar prata med mig om min blogg och ställer frågor. Den trevliga blonda tjejen på avenyn i fredags, du gjorde min kväll ett snäpp bättre! Kommer inte ihåg vad du heter för jag va så jäkla full men tack!

Likes

Comments

För 12 veckor sen va jag upp till Umeå för första gången, till sjukhuset som ska ta han om allt. Det tog min nästan exakt ett år att komma dit, började på umo, bup, vuxenpsyk och äntligen sjukhuset i Umeå. Som sagt så kommer min utredning tas hand om där, tror det bara finns två sjukhus i Sverige som tar hand om transsexuella.

Fick åka tåg i x antal timmar med ett zoo i magen. Tro jag aldrig har varit så nervös, för det är nu det verkligen händer. När jag hade kommit fram och satt i väntrummet så visste jag inte vart jag skulle ta vägen, all nervositet och glädje som sprang runt i kroppen. Fick iallafall komma in och träffa en psykolog, en snäll prick. Vi pratar iallafall om hela min bakgrund och framtid. Föräldrar, vänner, läggning, förväntningar, rädslor och mer.
Mötet va på en timme, efter mer en halva tiden hade gått så fick jag träffa en läkare. Han berättade om hur allt går till och frågade om jag hade några frågor och sånt. Det tar ungefär 2-3 år innan allt är helt klart, beroende på hur lång man vill gå och hur säker man är.

Första året kallas för "real life experience"
Det går ut på att komma ut till allmänheten om vem man är. Ett år på sig att ta reda på om man är helt säker på det här, men man kan ju dra sig ur det senare också.

Efter jag har suttit och prata klart med min psykolog och läkare så ska jag prata själv med min psykolog igen. Han frågade vad jag tycker om hur mötet gick och hur jag mår. Jag sa som jag kände, att jag va ledsen och hade högre förhoppningar att jag skulle börja direkt men min läkare ville att jag skulle ta "real life experience". Jag är säker på vem jag är så jag behöver inte något sånt och alla vet vem jag är.

Mer saker ha hänt, skriver om det om några dagar.

Likes

Comments

Jag har blivit kallad shemale, hen, transa och många andra saker. Tror många försöker göra narr av mig men tror också folk inte förstår skillnaden. Transsexuell/trans är ju en person som uppfattar sig själv född i fel kropp, tror nog dom flesta har fattat de nu? Shemale är en person som har tex bröst och kuk. Hen en könsneutrala pronom. Personen använder hen när en hen inte känner sig "hemma" i könsuppdelningen mellan man och kvinna. Så den personen ser sig själv tillhöra det "tredje könet". Blir bara förbannad när någon säger hen till mig, anser att hen är patetiskt och inte borde finnas. Antagligen är man kvinna eller man. Transvestit/transa är en person som ibland eller alltid, klär sig eller använder sig av ett annat köns kläder och/eller andra attribut.

Blir så jävla glad när folk skriver och stötar mig, kärlek till er <3

Likes

Comments

Att börja tycka om en brud som är straight är så jävla jobbigt. När bruden bara tänder och får känslor för killar, men kan nästan känna så för mig. Bara för att jag är i en tjej kropp så sabbar det ofta för mig, att jag inte är i rätt kropp. Om jag skulle ha födds som en kille så skulle det va lungt har någon sagt. Det gör mig så jävla ledsen, men om dom inte kan acceptera hur läget är så förtjänar dom inte mig heller. Det är en sån jävla komplicerad situation så de inte finns.

Har fått lite frågor om barn och hur jag gör sen.
I framtiden vill jag ha barn, så kommer spara mina ägg haha. Vill inte adoptera men kan tänka mig o inte använda mina ägg heller. Jag vill iallafall flytta ifrån Sundsvall så fort som möjligt/när jag är klart med allt. Så jag kan börja om och vara jag.

Finns inte så jävla mycket o skriva om längre tycker jag, nu när jag står stilla o väntar på brev från Umeå.

Likes

Comments

En månad, ring minst 3 gånger i veckan till bup. Idag kom det samtalet jag har väntat på från min läkare! För en månad sen skulle min läkare ha skickat remiss till Umeå, men det kommer förmodligen skickas om 2 veckor. Han har ringt "teamet" som ska ta hand om min utredning, det ha blivit lite komplikationer för jag fyller 18 snart. Med det så måste mina papper och allt flyttas, och det kan tydligen ta tid. Nu kan inte bup göra nånting längre, bara finnas som stöd och prata. På alla sjukhus finns det väntetid på allting, det kan ta drygt ett halvår för mig att komma in där. "Teamet" ville att jag inte skulle göra tester och sånt i Sundsvall, så jag kan inte göra nånting så det går snabbare för mig.

Tänk dig att du är i en clowndräkt som är fast syd på din kropp, clown smink som inte gå och tvätta bort. Jag tror inte du vill gå runt så? Ett antal personer avgör om dom ska skära upp stygnen och ta bort sminket eller inte. Det är bara dom som avgör, och du kan inte göra något. Du går runt dag in och dag ut och tänker på hur du kan göra det bästa av det. För varje dag så gör det ondare och ondare att tänka hur du ska göra för att du ska få bort det. Oavsett hur mycket du försöker att dölja det så syns det på ett eller annat sätt. Du här på foundation på ditt ansikte för att det ska se normalt ut, du försöker att hä på kläder ovanpå clowndräkten. vissa dagar så går det jätte bra och andra dagar så går det rakt åt helvete. Du kan inte heller göra vissa saker för du vill inte visa din clowndräkten och smink, om någon tar dig på ryggen så känner du dig kränkt/mår dåligt och får ångest. Du är rädd att dom ska känna clowndräkten.


Det jag menar med texten ovanför är att det är så jag känner mig på ett ungefär,kan inte förklara det på exakta sättet för det går inte.
Oavsett hur mycket jag försöker va den jag är så är allt skit under allt jag försöker dölja det med. Alla andra kanske tycker att clowndräkten och sminket inte syns, men det tycker du oavsett vad du än gör. Du vet att det fortfarande finns bakom.

Likes

Comments