Vardag

Helgen har väl varit lite si så där eftersom jag har blivit lite förkyld och känner mig febrig. Försöker verkligen ta det lugnt men jag har svårt för att bara vara still, hur ont jag än har och hur trött jag än är. Får i princip tvinga mig själv till att inte anstränga mig. Det har varit kallt och regnigt hela helgen så det var dock ganska skönt att hålla sig hemma och och Leia tycker inte om att vara ute när det regnar. Om vi måste gå ut även om det regnar mycket stretar hon emot när vi ska gå ut från posten och när vi väl kommit iväg en bit från huset gör hon sina behov snabbt för att sedan vända tillbaka.

På fredag ska jag åka och hälsa på min familj och som vanligt har jag blandade känslor resan. Jag ser fram emot att då träffa min systerdotter för första gången som bara är drygt tre år gammal. Samtidigt känner jag ångest och nervositet p.g.a. alla jobbiga minnen från min barndom och stället där jag växte upp. Nu ska jag dock bara stanna hos mina föräldrar över helgen så det kommer säkert gå bra. Jag har aldrig sovit utan Leia sen vi skaffade henne och det kommer nog kännas lite konstigt att göra det för första gången. Jag hade helst haft med mig henne men flygbolaget som jag ska resa med tillåter bara mindre djur. Det tar betydligt längre tid att resa med tåget och det är mycket jobbigare för mig så den här gången får det bli flyget eftersom det bara handlar om en helg.

Låten här nedan har jag på hjärnan just nu. Fastande för den när jag kollade på TV-serien "Runaways" för inte så länge sen som jag tyckte var ganska bra och spännande. Har själv rymt iväg ett antal gånger men jag har saknat någon att rymma tillsammans med eller någon att rymma till. Jag har ett slags inbyggt flyktbeteende och får ofta en känsla av att jag bara vill bort från allt och alla.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Vardag

Just nu befinner jag mig i en känslomässig berg- och dalbana och jag jobbar därför på att försöka acceptera mina känslor när dom dyker upp för att sedan kunna släppa dom. Har fått lära mig att detta är ett bra sätt att hantera sina känslovågor på men det är dock inte lika lätt som det låter, i alla fall inte för mig. Min bipolära sjukdom innebär bland annat kraftiga humörsvängningar så det är inte direkt konstigt att det blir så här, särskilt inte med tanke på smärtan och allt annat som försämrar mitt mående. Tur att jag medicineras mot min bipolära sjukdom för annars hade det troligen varit kaos både inom och runt omkring mig. Jag kan känna mig helt galen ibland och önska att jag vore ”normal” men samtidigt är jag den jag är och det måste leva med det.

Förhoppningsvis väntar en lugn helg men jag skulle vilja åka till någon möbelaffär och kolla lite efter en ny soffa eftersom vår gamla börjar bli ganska sliten och obekväm. Jag är inte någon soffliggare direkt men det blir ändå att jag spenderar en del av min vakna tid på soffan i och med att jag är hemma största delen av dagarna. Komfort är även viktigt för att min fysiska smärta inte ska bli värre och det räcker att jag har kroppen i en obekväm position en kort stund för att den ska triggas igång mer. Tyvärr äger vi ingen bil så det är inte bara för oss att sticka iväg så jag får väl börja med att kika runt lite på nätet och kolla. Sen gäller det att försöka övertyga M. om att vi behöver en ny soffa och fråga hans föräldrar om vi kan få låna en bil någon dag. Vi får se hur det blir med den saken.

Någon som gillar att hänga i soffan, antingen för att speja ut på gården eller softa och sova.

Likes

Comments

Funderingar/Tankar, Personligt, Vardag

Är trött som bara den idag efter en jobbig natt med mardrömmar. Vaknade skrikandes mitt i natten och väckte till och med M. som sover väldigt djupt. Dagarna känns rätt sega nu och jag blir fortfarande väldigt ledsen emellanåt p.g.a. hur mitt ser ut och jag kan börja gråta från ingenstans. Jag är glad och tacksam över att jag har Leia och min sambo vid min sida och som hjälper mig att hålla huvudet över vattenytan. Det hugger ändå till i bröstet ganska ofta och gör ont inombords och minnesbilder från tidigare trauman dyker upp titt som tätt. Varför kan jag inte bara glömma och sluta påverkas av det? En fråga som ofta maler i mitt huvud. Kan inte låta bli att känna mig som en svag person som lever som jag gör. Om det handlar om någon annan än mig själv tänker jag däremot att en person som har skadats psykiskt och/eller fysiskt eller drabbats av sjukdom och tvingas stå ut med mycket smärta är kämpar som inte ger upp. Jag känner mig otillräckligt och misslyckad och bär på skuld och skam över att jag är sjuk, även om jag förstår att det inte är mitt eget fel. Har alltid varit bra på att kritisera och tvivla på mig själv och fokuserar ofta på mina svagheter. Jag vet att jag inte är ensam om att tänka sämre om mig själv och än om andra. Vi som gör det straffar i princip oss själva för att vi mår dåligt. Varför gör vi oss själva en sån jävla otjänst?

Min älskade lilla tjej.

Likes

Comments

Under dom senaste åren har jag hunnit med att träffa en mängd olika läkare inom sjukvården för att få hjälp med mina omfattande hälsoproblem. Jag har därför tagit mig en funderare och skrivit ihop några tips på vad man kan tänka på inför ett läkarbesök. Om det kan vara till nytta för någon så var det mödan värd. En sak om jag har lärt mig efter en lång tid inom sjukvårdskarusellen är att det är viktigt att man kommer förberedd till ett läkarbesök. Jag tänker att det skapar bättre förutsättningar till att man blir lyssnad på som patient och gör en mer delaktig i sin vård. Det kan också skapa en bra grund till att man får rätt vård som är anpassad utifrån ens egna behov. Förberedelse är också viktigt med tanke på att läkare ofta har ont om tid för varje patient. Sen är även resurserna och kunskapen inom sjukvården begränsade, dessvärre.

Inför ett läkarbesök bör du fundera noga över vad du vill ha hjälp med och vilka frågor du vill ha svar på. Öva dig på att beskriva dina problem så tydligt som möjligt. Fundera även över vad du tror kan vara orsaken till dina problem. Har det kanske hänt något särskilt? Ett basic tips är att du skriver ner punkter på vad du vill ta upp samt dina frågor och visar upp pappret för läkaren i början av besöket. Några tips på vad du kan punkta ner:

• Dina besvär och symptom.

• När dina problem startade och hur dom har utvecklats under tid.

• Vad som kan förvärra eller minskar dina bekymmer.

• Om du tar några mediciner: Vilka, varför och hur hög dos. (Du kan hämta en medicinlista hos apoteket och ta med dig den).

• Sjukdomar som du har/har haft.

• Eventuella frågor.

Vill du vara mer ambitiös kan du föra dagbok kring dina hälsoproblem. Det kan hjälpa dig att få en tydligare sjukdomsbild och det gör det lättare för dig att besvara frågor som en läkare kanske ställer. I dagboken kan du t ex. skriva ner hur dina problem yttrar sig under dagen. I vilka situationer uppkommer dom, eller är dom konstanta? Varierar dina bekymmer under dagen och i så fall i vilken grad? Det är ju inte alltid man kommer ihåg sånt här, även om man tror att man gör det.

Om du har långvariga problem och ett komplext sjukdomstillstånd med många symptom rekommenderar jag att du tar dig tid att skriva ihop en lite mer specifik beskrivning kring dina besvär (dock ingen uppsats). Om du hamnar i sjukvårdskarusellen är det skönt att bara kunna lämna över denna till läkaren så kanske du slipper dra hela faderullan om och om igen. Din beskrivning kan också vara ett bra underlag ifall en remiss behöver skrivas. När jag har gjort detta har det alltid uppskattats av läkaren.

Innan du lämnar ett läkarbesök se till att du fått svar på dina frågor och att du vet vad som förväntas av dig. Vilken planering gäller om det är aktuellt med fortsatt sjukvårdskontakt för vidare utredning/behandling? Är det något som du inte förstår – fråga! Hellre en gång för mycket än för lite. Sist men inte minst: Känner du dig inte nöjd med din läkare eller mottagningen/vårdcentralen som du har sökt hjälp hos eller inte bli tagen på allvar - utnyttja möjligheten att byta vårdgivare.

Glöm inte att du känner din egen kropp bäst. Det är bara är du som vet hur du mår!

Likes

Comments

Vardag
En bra sak med att jag oftast inte har någon tid att passa på morgonen är att jag kan äta frukost i lugn och ro. Jag behöver inte stressa ut med Leia för hon är ganska seg på morgonen och tar sig en tupplur när hon käkat upp sin mat. Frullen är den enda måltiden som jag sitter vid köksbordet och jag har nyheterna i bakgrunden som sällskap. Det är en mysig stund men så fort frukosten är uppäten börjar ångesten väckas till liv, illamåendet står mig upp i halsen och det bränner bakom ögonen. Min dag inte kommer att se ut som dom flesta andras eftersom jag är sjuk och måste kämpa med en ständig smärta och en massa andra symptom. Jag avskyr verkligen att det är så här men jag stålsätter mig, försöker att slå bort dom jobbiga tankarna och undvika att känna efter hur det känns kroppen. Jag reser mig upp och gör mig klar för att gå ut med Leia. Det gäller det att göra det bästa av situationen och fokusera på det som är bra och inte tycka synd om sig själv för att livet har gett en en rejäl törn. Jag är van vid att pressa mig själv till 120 procent och försöker övertyga mig om att livet inte är helt meningslöst och värt att leva för trots allt. Jag kommer att ta mig igenom denna dagen också, hur ont jag än har. Jag har fortfarande möjlighet att uppleva glädje och kärlek och det ger mig en styrka till att fortsätta kampen.

En varm kopp te är ett måste för mig på morgonen.

Likes

Comments

Weekend:) Inget särskilt händer hos mig denna helg och jag fick en lite dålig start med illamående och kräkning på morgonen. Jag är dock van och känner mig bättre nu i alla fall. Leia har haft mycket problem med magen dom senaste två veckorna vilket har tagit hårt på henne och hon har avmagrat. Tur att hon hade lite att ta av men jag har känt mig orolig och hon bör inte gå ner mer i vikt så jag tog henne till veterinären igår för en kontroll. Nu har hon fått ett särskilt foder som är extra skonsamt för magen och förhoppningsvis återhämtar hon sig snabbt. Har hört att flera grannhundar har haft magproblem så det tycks vara något som går bland hundarna eller så är det någon jäkel som lagt ut något skit i området som är dåligt för dom. En granne berättade igår att hon läst att det var någon som hällt ett farligt ämne i vattenpölar för att förgifta hundar och en hund avled efter att den hade fått i sig det. Vem är så sjuk att man gör något sådant?

Har köpt några nya inredningsdetaljer från en jättemysig butik som jag är väldigt nöjd med. Om man gillar lantlig heminredning och Shabby chic inredning så kan jag rekommendera att man kollar in deras hemsida coozie.se

Här är bilder som jag tagit själv på det som jag köpte den här gången.

Likes

Comments

Jag kan bli tokig på att bara gå hemma om dagarna och jag känner mig allmänt misslyckad och som en belastning. Hur kommer det sig att jag blev en sjukling som inte ens blir bättre med tiden? Jag har ju alltid klarat mig själv och vill inte vara beroende av någon annan mer än nödvändigt. Tankar kring att jag borde pressa mig själv ännu mer maler i mitt huvud dagligen. Jag kanske kan stå ut med ännu mer smärta och lidande för att kunna bidra med något mer än vad jag gör? Vet att jag kämpar allt vad jag kan för att ta mig igenom vardagen och jag överanstränger mig bara som det är, men ändå kan jag inte låta bli att se jag ner på mig själv. Senast igår fick jag höra av en vän att hon beundrar mig som kämpar så mycket och hon vet inte ens om hälften av mina problem och symptom. Varför kan jag inte ta det till mig? Varför begär jag alltid mer av mig själv än vad jag skulle göra av någon annan? Tycker jag om att pusha mig själv tills jag blöder? Varför är jag så hård mot mig själv? Blir så trött på att jag håller på att dividera så här för jag vill ju må så bra jag kan utifrån omständigheterna. Önskar bara att jag kunde vara till mer nytta men verkligheten ger mig inte den möjligheten och vad sjutton kan jag göra åt saken? Det bästa jag kan göra är nog att ta hand om mig själv, acceptera läget och uppskatta det jag har och ta tillvara på det. Det låter väldigt enkelt men det krävs att man har en god inställning till livet och positiva tankar om sitt eget värde. Vi lever bara en gång (eller?) och jag vill inte behöva gräva mig över det som jag har förlorat p.g.a. sjukdom. Sorgen kommer alltid att finnas inom mig men att låta sig själv slås ner helt och hållet är bara onödigt och det är dumt att jämföra sig med andra för vi har ju alla olika förutsättningar. Livet kan förändras på olika sätt och det kan innebära att vi behöver förändra vår egen syn på vad som är ett gott liv så att vi kan känna glädje och meningsfullhet.

Likes

Comments

Funderingar/Tankar
Funderar på att stänga ner bloggen för det går åt en hel del av mitt lilla energikonto till att skriva ihop texter och formulera meningar. Jag tycker om att skriva men det känns lite onödigt att lägga tid och energi på att blogga när det är så få som läser mina inlägg. Det händer ganska ofta att jag känner ett behov av att skriva av mig och få ner mina tankar och känslor i skrift men det handlar många gånger om jobbiga och känsliga saker och jag vill inte påverka någon negativt genom att dela med mig av det. Har inget stort intresse för mode och skönhet, träning och kost, matlagning eller andra populära ämnen på sociala medier. Mina sjukdomar gör ju också att jag inte kan vara särskilt aktiv eller har råd att köpa en massa nya saker eller resa, så jag har inget direkt att komma med där. Trots att jag kämpar med värk dygnet runt och har många hälsoproblem försöker jag vara positiv och glad men jag har heller ingen lust med att försköna min verklighet. Livet är tufft men det kunde också ha varit så himla mycket värre. Mitt tankemönster är helt rörigt men nu har jag i vart fall försökt samla ihop mina tankar. Lämnar det så här tillsvidare.

Likes

Comments

Funderingar/Tankar, Personligt, Vardag

Sov ganska många timmar i natt och det ser jag som en god start på veckan. Jag svettades dock mycket vilket jag gör rätt ofta och det beror troligen på min smärta. Helgen blev lite av en besvikelse då jag hade planerat att gå på en överraskningsfest för en av våra närmaste vänner men jag blev tvungen att stanna hemma istället. Leia blev tyvärr väldigt dålig i magen och det kändes inte okej att lämna henne själv och festen var en bra bit hemifrån. Mådde inge vidare själv heller men jag hade velat åka dit ändå för det är ytterst sällan som jag går på fest och det vore kul att vara med och överraska vår vän. Men men, sånt är livet och Leias välmående kommer alltid först.

Under den senaste tiden har jag funderat en del kring en jobbig händelse som jag gick igenom för ungefär 15 år sedan. Jag har förträngt mycket från den perioden och har många minnesluckor och nu har jag av någon anledning börjat undra vad som hände. Min mamma vet nog mer och jag skulle kunna fråga henne om det men jag känner mig en aning tveksam till det eftersom jag vet att hon tycker det är jobbigt att prata om känsliga ämnen. Vill inte ta det över telefon för det känns lämpligare att ta upp det när vi träffas och jag vill se hur hon reagerar. Jag kan tänka mig att hon kommer försöka slingra sig ur det för att hon blir obekväm men jag kan ju ändå försöka få ur henne något. Det gnager inom mig att jag inte kommer ihåg så mycket kring denna händelse men samtidigt är det kanske bättre för en själv att man inte veta om vissa saker och bara låta det vara en del av det förslutna. Jag får väl se hur jag känner när vi väl ses.

Likes

Comments

Personligt, Vardag

För att vara helt ärlig mot mig själv så är det tufft nu och hemskt kämpigt. Jag försöker tänka på att jag har en styrka och förmåga att ta mig igenom svåra saker och att jag klarar av att härda ut smärtan men just nu är det bara för mycket. På dagen blir jag ofta gråtfärdig men jag stänger av tankeverksamheten för att inte gå sönder.

Pratade med min husläkare igår och förklarade för honom vad som hänt med mitt ärende hos försäkringskassan. Jag berättade hur dåligt jag mår p.g.a. detta och han sa att han förstod och att det var bra att jag kontaktade psykiatrin. Det enda anledningen han kunde komma på till varför konsultläkaren inte tyckte att jag skulle gå vidare till beslut om sjukersättning är att jag är ”för ung” för att man ska kunna dra slutsatsen att jag aldrig kommer att få tillbaka min arbetsförmåga. Jag bröt ihop under samtalet men det kändes skönt att få prata med honom som vet hur allt ligger till för jag känner mig väldigt ensam i det här. Han kan inte direkt göra något nu utan vi får prata mer om vad som kommer att ske vidare när vi ses i slutet av oktober. 

Jag har egentligen ingen som jag vågar anförtro mig åt helt och hållet om hur jag känner och även om jag kan prata med Micke så vill jag inte belasta honom ännu mer eller göra honom orolig för mig. Är också rädd för att han ska lämna mig p.g.a. alla mina problem för det måste vara jättejobbigt att vara anhörig till någon som lider och mår så pass dåligt som jag gör. Jag funderar stundvis på att ringa psykakuten när det brister men saknar mod till det och orkar inte riktigt och jag tycker det är jobbigt att prata i telefon överhuvudtaget. Tur att jag har lilla Leia i min närhet som ger mig kärlek och får mig att le och hon behöver min omsorg och därför måste jag hålla ihop mig själv. Hon och Micke betyder allt för mig och när jag inte orkar kämpa för mig själv så fortsätter jag att leva och stå ut för deras skull. Man får inte sluta hoppas att livet kan bli bättre och att saker ordnar upp sig, trots att det inte finns någon garanti för det. Även om allt känns mörkt så innebär det inte att det inte finns några färger kvar som kan ge hopp och glädje.


Likes

Comments