Jag blev uppringd av min handläggare på försäkringskassan tidigare idag och hon hade en bra nyhet. Hon var på ett möte i förmiddags med dom som har hand om beslut för ansökan om sjukersättning (tidigare kallad sjukpension) och det hade gått bra å mina vägar. Nästa steg är att hon ska prata med deras läkare på försäkringskassan som ska kolla igenom mitt ärende en gång till innan det lämnas vidare helt. När hon har gjort det så ska hon höra av sig och meddela om ansökan är helt färdigt att överlämnas för ett fast beslut.

Jag känner en så oerhörd lättnad över det här för jag har haft sån sjuk ångest över hur det ska gå för jag vet inte vad jag skulle ta mig till om dom hade avisat min ansökan på direkten. Efter samtalet började jag gråta för oron och stressen som jag har burit på i flera månader inför detta beskedet släpptes ut och det kändes så himla skönt efteråt. Inget är klart ännu men det ser i vart fall lovande ut enligt min handläggare. Nu kan jag andas ut lite och njuta av att det är helg och Micke är ledig, även om jag har ont så in i helskotte men det är ju standard i mitt liv.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Vet inte varför men i förmiddags väcktes några smärtsamma minnen från min barndom till liv. Det gör ont inombords när händelser som skapat ärr för livet gör sig påminda. Vissa bitar minns jag i detalj medan andra är mer luddiga. Jag har nog förträngt mycket och aldrig vågat berättat för någon om dom tillfällena som orsakat mig mest smärta. Då måste jag ha varit ett olydigt barn och gjort något väldigt dumt som väckt en ilska som utmynnade till våld. Kommer ihåg hur rädd jag var vissa gånger och att jag bad om ursäkt flera gånger för att slippa undan slagen. Det var dock inte slagen som gjorde mest ont utan det var förnedringen. Att bli förminskad och känna skam över att jag hade varit elak och förstört.

Det är svårt att hata någon som har gjort en väldigt illa när man trots det älskar personen. Får dåligt samvete bara av att jag tänker på detta och jag känner mig som en förrädare när jag pratar om det. Jag hade det ju bra på så många andra sätt och försöker tänka att; Det var väl inte så farligt. Det finns barn som har/har får stå ut med mycket värre saker. Det fanns ju inget blod eller knytnävar med i bilden. Det hände ju inte alltför ofta. Samtidigt vet jag som vuxen att det aldrig är okej att utöva våld mot någon, varken fysisk eller psykisk. Ett barn är försvarslöst och beroende av sina föräldrar och det finns anledningar till att barnaga inte är lagligt längre. Detta är något som jag har bearbetat men det kommer ändå tillfällen då jag mår dåligt över det och så kommer det nog alltid att vara för det som har hänt har hänt. Skillnaden är att jag idag inte är ensam och beroende på samma sätt och vet att jag inte förtjänade att bli slagen, även om jag hade sagt eller gjort något dumt. Det är mina upplevelser och känslor som har betydelse och vad dom har gjort med mig.


Likes

Comments

Om man har varit med om något smärtsamt och håller fast vid smärtan som om den har en mening, som att den är värt något. Men den är kanske inte värt ett skit. Varför ska man då inte släppa taget? Livet är fullt av möjligheter och det är nog bättre att vara glad över att man är vid liv och kan göra saker. Vad är smärta i jämförelse med döden? Kan det vara så enkelt? Tänk om det är det?

Likes

Comments

Hej, hoppas helgen har varit till belåtenhet. Jag har inte gjort något särskilt för det har blivit ännu sämre med mina urinvägar och magen strejkar också. När jag var ute på en promenad med Leia igår blev det plötsligt skyfall och eftersom det var solsken när vi gick ut så tog jag ingen jacka på mig. Vi blev helt dyngsura och efter det blev förkylningen så klart värre. Håller humöret uppe ändå och jag försöker låta bli att överanstränga mig så jag inte blir ännu sämre.

Igår bokade jag en resa till Skåne så att jag får träffa min lilla systerdotter som kom till världen i slutet av juli. Har haft videosamtal med min syster så jag får hänga med lite i utvecklingen och lilltjejen är verkligen jättefin och lugn av sig. Åker inte förrän i mitten av oktober men det är bra att jag har något kul att se fram emot. Ska ta flyget ner så att det inte blir så påfrestande för mig men jag kan bara stanna över helgen eftersom Leia inte får åka med på flyget då hon väger för mycket. Micke jobbar ju och vi har ingen som kan passa henne på en vardag.

Idag skiner solen och jag passade därför på att ta med Leia till ängen så att hon fick leka och springa av sig. Även om jag känner mig hängig så var skönt att vara ute lite längre och få den där sommarkänslan som har varit saknad i år.


Likes

Comments

”Fy vad smal du är!” ”Äter du ordentligt?” ”Du borde lägga på dig några kilo.” ”Du skulle vara finare om du gick upp i vikt.” ”Hur kan du vara så smal?” ”Har du en ätstörning?” ”Vilken diet kör du med?” ”Du behöver äta upp dig.” ”Det är inte snyggt att vara så smal som du är.” Detta är exempel på några kommentarer som smala personer kan få stå ut med att höra. På något sätt tycks det vara mer okej att påpeka för någon att hen är ”för smal” än att säga till någon att hen är ”för tjock”. Varför ger man sig rätten att kommentera en smal persons kropp? Som om det vore mindre känslig än att säga att någon är överviktig. Även om någon säger att jag är smal med en god ton så tar jag det inte som en komplimang. Jag vet att överviktiga blir utsatta för förtryck och nedvärderas i dagens samhälle utifrån det rådande idealet och hetsen kring hälsa och vikt. Min tanke är inte att jämföra vem som har det värst mellan smala och kraftigare personer utan att lyfta fram att det likväl är sårande och förolämpande att få höra kommentarer kring att man är ”för smal”.

Jag har alltid varit liten och nätt och är medveten om att det skulle stärka min kropp och självkänsla om jag lade på mig ett antal kilo. Det gör mig dock likt förbannat ledsen när någon klagar på min undervikt eller ger mig pikar kring att jag är ”för smal”. Jag får ont i hjärtat om en person säger något taskigt kring mitt utseende och det har gjort att jag skäms över min kropp och vill dölja den. Jag kan till och med få för mig att människor tittar på mig med avsmak i munnen och tycker att jag är ett benrangel. Det är nog mest tankar i mitt eget huvud men jag har svårt att stänga av dom när jag vet hur elaka och dömande människor kan vara mot varandra.

För att inte låta mig dras ner helt och hållet så försöker jag tänka på att ingen känner min kropp bättre än jag själv. Jag vet precis hur den fungerar och vilka påfrestningar den har får stå ut med dygnet runt p.g.a. mina sjukdomar och dess symptom. Jag är en av dom som har svårt att gå upp i vikt och lätt för att gå ner, så är det bara. Att jag har svåra mag- och tarmproblem och ett ständigt illamående gör att jag har svårt att få i mig mer energi än vad kroppen gör av med. Detta innebär dock inte att det är omöjligt för mig att gå upp i vikt och jag försöker ständigt peppa och motivera mig själv till att äta så mycket jag orkar. Hur som haver…Varför ska man kommentera någons vikt överhuvudtaget (om man inte tar upp det som en oro kring någons mående)? Varför läggs så mycket fokus på hur vi ser ut? Vi är alla olika och vi ser alla olika ut. Kan vi inte bara låta det få vara så?


Likes

Comments

Regn, regn och regn. Jag har ett tryck över bröstet och andningens är tyngre än vanligt. Har varit orkeslös och hållit på att svimma flera gånger under dom senaste dagarna och det är skrämmande. Jag springer på toa stup i kvarten och har ont i urinvägarna upp till njurarna men det är vanligt när man har en sjukdom som kallas uretrit. Det känns inte värt att kolla upp om jag har en urinvägsinfektion, eftersom jag kan ha symptomen utan att det finns en infektion som bör behandlas med antibiotika. Om det blir värre får jag väl ge med mig och släpa mig till läkaren. Min kropp behöver definitivt vila men jag är inne i en period då jag är hyper och tankarna snurrar likt en virvelvind. Huvudvärken och smärtan i käken och nacken är hemsk och jag blir yr när jag rör mig för snabbt, men jag har väldigt svårt att tagga ner när jag är upp i varv trots att kroppen inte orkar vara aktiv. Måste bestämma mig för att jag ska vara rädd om mig och min lilla kropp. Jag vill fly bort från mig själv men det finns inget sätt att göra det på som inte är destruktivt eller skadligt på något sätt. Sådana.handlingar försöker jag låta bli för det löser inget utan gör bara saker och ting ännu mer komplicerat och bidrar till värre smärta.

Vill avsluta med att skriv om något helt annat för att lätta på stämningen. I fredags var vi och kollade på valpar hos uppfödaren till Leia. Leias mamma fick sju bedårande valpar för snart sju veckor sedan. Smälte när jag såg dom små liven men vi har ingen tanke på att skaffa en valp just nu, det räcker gott och väl med vår älskade Leia. Valpkullen kallas för Pensionärsligan och valparna heter Sigrid, Hilmer, Ingrid, Kerstin, Folke, Gösta och Märtha😃💗


Likes

Comments

Jag har alltid varit utanför, vart jag än är och med vem jag än är. Vi kan sitta mittemot varandra men ändå är vi inte på samma plats. Jag passar inte in i denna världen och så har det alltid varit. Jag kan tyckas vara som du men det är enbart på ytan. Inom mig finns en annan sida, en del av mig som jag måste dölja för att inte bli dömd, eftersom den inte stämmer överens med hur man bör vara och hur man bör tänka. Du ska veta att jag försöker allt vad jag kan för att fungera som du. Ibland lyckas jag men efter en stund måste jag dra mig tillbaka för att jag inte klarar av det längre. Det är inte jag. Din verklighet är inte som min, jag hör inte hemma här och jag är inte skapt för detta liv. Jag är annorlunda och fungerar helt enkelt inte som du, jag är inte normal. Du kanske också får liknande känslor ibland men för mig är det ett faktum. Jag är ju bipolär och klassas som psykiskt sjuk i jämförelse med normala människor

Likes

Comments

Tänkte skriva lite om hur jag hade det i Skåne men först vill jag berätta att jag äntligen har blivit moster till en fin liten tjej😊

Jag hade en hel del fina stunder när jag hälsade på min familj och vänner nere i Skåne. Resan dit med tåg och buss var hemsk då jag hade jätteont och mådde illa, men tack och lov blev det lite bättre när vi väl var framme. Vi var där i en vecka och bodde hemma hos mina föräldrar hela tiden, dom har gott med utrymme i huset och en stor trädgård. Vädret var ingen höjdare men vi var ändå utomhus en hel del. Leia älskade att få springa lös i trädgården och hon lättade ofta upp stämningen med sitt glada humör och alla dessa tokigheter som hon har för sig. Min bror och syster och hennes sambo kom över på middag några gånger och vi satt ute och grillade. Det var trevligt men det krävs en hel del tålamod av mig att umgås med hela familjen. Jag blev tvungen att bita mig i tungan ett flertal gånger när antingen min mamma, pappa eller syster var mer eller mindre otrevliga. Det är oftast någon av dom som beter sig dåligt och gör mig ledsen. När vi var där träffade jag två av mina närmsta vänner, vilket däremot bara var kul och det var längesen vi sågs senast. En av dom har jag inte träffat på några år så det var jättekul att hälsa på henne och hennes döttrar.

Det var kul när vi kom hem till mina föräldrar men bara efter några dagar längtade jag hem till min egen lägenhet och var trött på tjafsande och elaka kommentarer. Jag kan sakna min familj ibland men när jag har umgåtts med dom ett tag så blir jag helt matt och börjar må sämre psykiskt. Gamla jobbiga minnen kommer ifatt mig och det mörker som jag har inom mig växer ju längre tid som jag vistas i min hemort. Jag får starkare ångest, det är dock en annan typ av ångest än den jag har idag. Den är mer kvävande och får mig att känna som en vålnad vilket är riktigt skrämmande. Det fanns många skäl till att jag ville fly bort från min hemstad och människorna där och dom finns till viss del kvar än idag. Miljön och omgivningen är i stort sett densamma och vissa personer som har gjort mig illa har inte förändrats, tråkigt nog. Jag blir påmind om hur dåligt jag mådde och hur mycket jag led i tystnad. Det som gör mig mest förnärmad är att det var tydligt att jag inte mådde bra i äldre tonåren men ändå hjälpte ingen mig och jag kommer alltid att undra: Varför?

Vi kom hem sent i fredagskväll efter en lång och tung resa. Tåget blev försenat med två och en halv timme p.g.a. ett totalstopp i tågtrafiken som orsakades av ett blixtnedslag. Det var segt som bara den men jag tyckte mest synd om lilla Leia då förseningen gjorde att hon inte fick rastas på drygt tio timmar. Hon var jätteduktig under hela resan men det kändes nästan som djurplågeri, men vad gör man? Här i Stockholm känns det mer som sommar och jag ska försöka njuta av det och ta tillvara på att Micke har sin sista semestervecka.

Likes

Comments

Orkar inte vara här längre, i huset och staden där jag har växt upp. Tjafsandet och dom elaka kommentarerna i min familj tär på mitt psyke. För att inte tala om det eviga supandet. Varför måste alkohol alltid vara en central del?

Ingen i min familj har frågat om hur jag har det och det får mig att undra om någon ens bryr sig. Eller vill dom bara inte veta av mina hälsoproblem och hur dom påverkar hela mitt liv? Har blivit påmind om varför jagtrivdes här eller passar in i familjen. Ångesten, fobierna och tvången blir värre i takt med att dagarna går. Tack och lov åker vi hem imorgon.

Likes

Comments

I onsdags hade jag ett avslutande samtal med min psykolog. (Skrev inlägget den dagen men glömde publicerade det så det sparades som utkast). Det var lite känslosamt då min psykolog har betytt oerhört mycket för mig under dom senaste tre åren. Vi pratade mest om vilka positiva förändringar som har skett och att jag har blivit bättre på att ta hand om mig själv.

Jag hade med mig en liten present till henne, en ljuslykta med texten ”You light me up”. Tyckte det kändes passande eftersom hon har hjälpt mig att se ljuset när dom mörka tankarna tagit för stor plats inom mig. Hon sa att hon förstod vad jag ville säga med presenten och jag kunde skymta några tårar i hennes ögonvrå. Var beredd på att jag kanske skulle fälla några tårar under eller efter besöket men jag kände mig mer nöjd och gick därifrån med en slags frihetskänsla och ett stort leende. Jag är glad över att jag satsade på terapin och vågade berätta om det som jag helst vill förtränga eller hålla för mig själv. Var redo att avsluta terapin nu och jag har fått många verktyg att hantera livet när det är extra tufft och smärtsamt. Visst känns det lite skrämmande att jag inte kommer att ha henne som bollplank framöver. Livet kommer alltid vara extra kämpigt när man lider av sjukdom men jag har hittat tillfällen i vardagen där jag kan ventilera mina tankar och samla positiv energi. Om livet skulle kännas ohanterbart igen och jag får starka självmordstankar är jag välkommen att höra av mig till mottagningen, vilket känns betryggande bara i sig. Min bipolära sjukdom med ångesten och hypermanin kommer alltid att påverka mig i och med att det inte går att bota sjukdomen men så länge jag värnar om min häsla så fungerar vardagen ändå okej. Den fysiska smärtan som är särskilt plågsam får jag också stå ut med dygnet runt men jag har börjat acceptera läget och det gör det lättare att leva med smärtan och alla begränsningar som den medför. Jag vill må så bra som jag kan utifrån mina egna förutsättningar och försöker uppskatta det jag har istället för att sörja det jag har förlorat och eller går miste om här i livet.

Just nu är jag nere i Skåne och hälsar på min familj så bloggen är i viloläge ett tag. Kram till alla er solstrålar!

Likes

Comments