Han kanske sa fel. Eller jag kanske hörde fel. Jag kanske hörde "tills döden skiljer oss åt" men han kanske egentligen sa "tills nöden skiljer oss åt". För nöd har det varit, den har kantat vår stig med vassa taggar från början. Och nu kanske vi inte orkar mer. Precis innan vi hittade ut ur snårskogen tröttnade jag på tomma hot om skilsmässa. De hot som haglat över mig varje gång jag haft en åsikt som inte överensstämde med hans, eller varje gång han känt sig kritiserad. Och det kan man tydligen känna precis vad det än gäller, vilket gjort att jag själv inte längre vågar öppna munnen. Om jag så mycket som konstaterar att mjölken står framme går han in i fullt försvarsläge och börjar rya om att han minsann oftast ställer in mjölken så det finns ingen anledning för mig att påpeka om han glömmer den framme. Och sen kryddar han med salt efter behag, och såklart - skilsmässohot.

Så många gånger jag sagt till honom att "nästa gång", "nästa gång får du fullfölja det också. För jag orkar inte leva under ständiga hot.". Och nästa gång har kommit, och nästa gång har gått, och den där jävla skilsmässan blir inte av ändå. För mina hot om att kräva fullfölljning av hans hot är lika tomma som hans hot om att lämna mig om jag råkar påpeka något som han inte vill ha påpekat. Kontentan av det hela är att jag kniper käften, men jag är inte trygg. Den som ska vara mitt livs fasta punkt, famnen jag längtar till och kryper upp i, den jag anförtror mig åt. Men jag gör inte det, jag anförtror mig inte åt honom, för jag litar inte på honom. De gånger jag blottat halsen, visat mig svag, har jag alltid fått det kastat i ansiktet när han finner det lämpligt (och väldigt ofta strax innan skilsmässohoten börjar hagla). Jag saknar kompanjonskapet, värmen. Jag saknar känslan av att vara trygg och att få vara mig själv. Istället har jag ont i magen varje gång jag hör att han öppnar dörren efter jobbet. Inte nödvändigtvis för att vi bråkar varje dag, det gör vi inte, men jag får ont i magen av att han är hemma. För då kan jag inte slappna av, jag måste väga varje ord på silvervåg och jag kryper ihop, gör mig osynlig, för att han inte ska se vilket obehag han väcker i mig.

Vi har inte haft sex sedan i... augusti? Det är december nu, år 2016 tar sina sista skälvande andetag. Om tre dagar träder vi in i ett nytt år. Jag hade hoppats på ett bättre år än det gångna, men utsikterna är inte så goda. Jag misstänker att 2017 blir året då antingen han eller jag slutar med de tomma hoten. Och det räcker att en av oss slutar med dem för att skilsmässan ska vara ett faktum. Varför har vi inte sex? För att jag känner mig otrygg. Inte på det sättet att han någonsin skulle slå mig, naturligtvis inte. Men jag känner inget förtroende för honom i vår relation, jag känner ingen samhörighet med honom. Och då kan jag inte vara med honom utan att göra våld på mig själv. De senaste månaderna känns det som att han utstrålar någonting som jag verkligen inte vill vara nära, och att vara intim med honom då går inte. Jag får ont i magen av bara tanken, det knyter sig i själen och jag får tårar i ögonen. Han själv tror att vi löser problemen genom sex men aldrig tar initiativ. Aldrig försöker få mig på humör, så det inte bara blir en plikt för mig att utföra. 

Jag vet inte vart kärleken tog vägen. Den har bytts ut mot en våtgrå filt, en dimma. Jag minns inte senast någon av oss sa att vi älskar den andre. Jag känner ingen attraktion när jag tittar på honom, han som var mitt allt för bara några år sedan. Jag känner hopplöshet, sorg och hjälplöshet, men framför allt så känner jag sådan enorm ensamhet i den här tvåsamheten. Olika liv under samma tak. Mitt hjärta bultar av fel orsak när jag hör nycklarna i dörren. Jag blir nervös av att ha honom runt mig. Idag råkade jag lämna en åsikt på vad som är rimligt att lägga pengar på när vi måste spara pengar så vi klarar oss även kommande månader. Svaret på det? Skilsmässo... Ja, du förstår. Jag orkar inte längre, livet ska inte vara såhär. Jag vet inte om det någonsin går att gräva sig ur det vi hamnat i när han anser att han aldrig kan göra fel. Jag är djupt olycklig med honom men vågar inte berätta det för honom eftersom han blir så fruktansvärt aggressiv när jag tycker att någonting inte är tipptopp.

Han tror att jag är rädd för skilsmässan. Det måste vara orsaken till att han hela tiden hotar mig med den, för att måla in mig i ett hörn där han vet var han har mig så han kan fortsätta spegla sig i sin inbillade fullkomlighet.  Anledningen till att han tror sig kunna hota är att jag är sjuk. Jag blev sjuk. Mitt i livet blev jag beroende av den jag skulle leva jämsides med, och jag hamnade i beroendeställning. Men jag är inte rädd. Det kommer bli tufft - jag står helt utan inkomst i nuläget i väntan på den dyra operationen i utlandet - men jag klarar det jag måste. Det har jag alltid gjort förr.

Likes

Comments