Måndagskväll. Vanligtvis skulle jag ha haft enormt mycket ångest denna dag, om jag hade hållit fast vid mitt gamla hektiska liv. Varje måndag hade jag ångest över att det var en HEL(!) vecka kvar tills det var helg igen.

[Hur skulle jag orka med ytterligare en stressig vecka av mitt liv?]

Ibland var helgerna lika fullbokade som vardagarna men trots det var det någon lättnad som ändå infann sig om helgerna. Om helgerna kunde jag ofta hålla mig inom stängda dörrar och göra mitt arbete utan yttre påfrestningar.

Jag har nyligen blivit sjukskriven till följd av min psykiska ohälsa och jag försöker anpassa mig till all tid jag har över nu. Mitt huvud kör dock fortfarande på i samma tempo som förut. Tankarna flyger runt kring allt som jag måste göra. Dessa "måsten" behöver inte alltid vara att jag ska göra något som ses som avancerat i de flestas ögon, utan det kan vara att lägga in tvätt i tvättmaskinen, laga mat, diska eller gå iväg och handla. Vardagssysslor. För många människor går dessa vardagssysslor per automatik, men för mig känns det som en bedrift likvärdig med att springa ett marathon.

[Insåg själv också vilken dålig liknelse jag kom på, men ibland känns det verkligen som en omöjlighet att ens ställa sig och diska. Mitt huvud orkar inte --> Vilket i sin tur leder till ångest eftersom jag borde orka..]

Mitt liv kretsar i en ond cirkel och idag vet jag inte vad jag ska göra för att bli frisk. Kanske blir jag aldrig helt frisk. Att skriva denna blogg kanske blir en viktig del av tillfrisknandet, det återstår att se.

KRAMAR

Likes

Comments

14 december 2016 är ett datum jag aldrig kommer glömma. Denna dag fick jag konstaterat av läkare att jag inte alltid mår så bra. Det jag själv varit medveten om i flera år men inte vågat erkänna för mig själv var tvunget att komma upp till ytan. Jag gick in i den berömda väggen.

Som rubriken avslöjar trodde jag aldrig att jag skulle drabbas av psykisk ohälsa, att jag skulle ge upp kampen mot mig själv och erkänna att jag är sjuk. Överallt runtomkring mig fick jag höra om och läsa om psykisk ohälsa i alla dess former. Jag såg det som att man gett upp på livet och var svag om man drabbats av psykisk ohälsa. Jag tänkte att livet var så enkelt, att det bara var att bita ihop och köra på som vanligt så skulle alla problem lösa sig av sig själv. Men så enkelt var det självklart inte. Att erkänna för mig själv att jag är sjuk är bland det starkaste jag gjort. Att vara drabbad av psykisk ohälsa innebär inte att man är svag. Denna myt vill jag sticka hål på med denna blogg.

Lever du också med psykisk ohälsa? Skriv gärna en kommentar och berätta om din upplevelse av denna sjukdom, hur drabbar det dig och ditt liv? Hur var det för dig att få på papper att du drabbats av psykisk ohälsa?

KRAMAR


Likes

Comments