View tracker

Det är verkligen en skön avkoppling att sätta sig framför datorn för att skriva. I alla fall när det är valbart och inte för att man behöver lämna in något skolarbete eller liknande. Fast det var ju väldigt länge sen jag behövde göra det faktiskt, om man bortser från labbrapporterna jag har gjort sedan ett halvår tillbaka.

Jag skrev faktiskt jättemycket dagbok när jag var yngre, satt jämnt och filosoferade för mig själv, tänkte på hur dagen hade varit, hur folk hade betett sig, vad jag hade kunnat göra annorlunda, och framförallt hur jag skulle vara när jag blev vuxen. Hur stark och rak och ärlig och modig jag skulle vara.
Jag hade väldigt mycket tid för mig själv kommer jag ihåg... men jag minns inte vad jag gjorde av den, mer än att tänka.

När jag gick i grundskolan så var jag väldigt mycket utanför. Inte hela tiden, men ofta, och det hände verkligen mycket saker som jag kan bli så ledsen över. Inte som att det sårar mig nu, utan mer för att jag liksom blir så arg och ledsen för den lilla Petras skull. Om hon bara kunde få veta hur hon skulle komma att få det sen, och om hon ändå bara kunde strunta i de där människorna och gå sin egen väg. Vilket jag i och för sig gjorde sen, tack vare scouterna som verkligen gav mig så mycket positiv energi och uppmärksamhet. Hade det inte varit för scouterna vet jag ärligt talat inte hur jag hade orkat.

Det var så otroligt viktigt att höra till. Och det kan jag verkligen känna att det fortfarande gör än idag, men inte på samma sätt. Visst kan jag bli lite tillbakadragen om jag känner att det är mycket stoj och höga ljudnivåer ifrån individerna i ett kompisgäng, men skillnaden idag är att jag vet att jag väljer det själv. Jag vet att jag inte är en blyg person som aldrig säger nånting, så jag behöver liksom inte hävda mig. Jag vet att folk tycker om mig, och att de trivs i mitt sällskap och jag vet att JAG trivs med vem jag är och de jag är med. Att jag själv har valt vilka jag vill ha nära, att jag själv har valt vem jag vill vara och att jag står för det.

Att på riktigt verkligen våga stå för vem man är är nog det svåraste vi kan åstadkomma. Att våga vara och ta plats, att tillåta oss själva att finnas oavsett vad någon annan försöker intala oss "på skämt" eller på riktigt. Att vi fortsätter vara oss själva även när andra gör sig lustiga på oss eller försöker trycka ner oss genom att påpeka vårat utseende /läggning/instagrambilder eller våra åsikter.

Jag var så trött på andras uppmuntrande ord om att "det blir bättre sen" och att "det är deras förlust" eller att "strunta i dem, de är inte värda det". Det var så lätt för dem att säga, det var ju inte dem som hela tiden behövde anpassa sig efter de andra när man skulle sätta sig i matsalen, eller alltid blev lämnad utanför när man skulle göra saker två och två.

Men hade jag fått säga nånting till lilla Petra... då hade det nog ändå varit något i stil med det. Eller att det viktiga är att man gör saker som man själv tycker om och skaffar sig egna åsikter för jag tror att genom dem så stärker man sin trygghet i att vara självständig. Och att ta avstånd ifrån taskiga saker. Att faktiskt inte FÖRSÖKA vara med det där gänget utan att inse att man faktiskt hellre är själv eller att man helt enkelt är för bra för att bli behandlad på det där sättet. För om man inte tycker det själv, om man tycker att man inte är värd någonting och att man är oduglig (gud så många gånger jag har sagt det till mig själv...) så kommer andra också tycka det. Självkänslan är det viktigaste vi har som individer. Och det är något vi behöver fortsätta jobba på även när vi tycker att vi kommit långt. Det är som en muskel, om vi slutar träna den så kommer den sakta men säkert tyna bort.

Men hur gör man det då? Jadu... jag tror första steget är att inse att det är låg självkänsla man har, och att det är något man vill göra något åt, och att det faktiskt är något man KAN göra något åt.

Och för dig som känner igen dig i jakten på att bli accepterad i skolan... Helt på riktigt, SLUTA med det och se till dig själv, vad DU vill, och inse att du är värd så mycket mer än ett gäng som "i alla fall låter dig gå bakom dem/sitta vid samma bord som dem" men som egentligen skiter i vilket. För jag LOVAR dig att det endast är en period i ditt liv, även om det hittills kanske är hela ditt liv, men att du har möjligheten att göra PRECIS vad du vill och bli PRECIS vem du vill och det kommer finnas människor längs vägen som kommer älska dig och stötta dig. Gör dig själv tjänsten att vara en av dem själv, NU på en gång. I alla fall börja försöka, för det är vad vi måste göra; Börja.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag är med er, nu jäklar kör vi järnet ända in i kaklet och krigar oss igenom detta, hejja hejja!

Tänk på allt kul du kommer kunna åstadkomma, tänk på vart allt slit kommer leda dig och håll fokus på vad du vill uppnå. Ibland tvingas vi igenom saker vi inte riktigt räknat med och hinder som är större än väntat och kanske inte alls har med det vardagliga krigandet att göra. Idag kanske är en dag där vi slipper det extra hindret och låter oss fokusera ordentligt. Eller så är det inte det, och då behöver vi låta oss ta ett steg tillbaka också. Det finns endast tre måsten i livet, äta, sova och dö. Vänd de andra "måstena" till saker du VILL göra för att komma dit du vill eller göra det du vill göra eller underlätta vardagen. Sänk ribban om det blir för tungt, känn efter själv vad DU vill och skit i hur alla andra gör eller vad alla andra tycker. Det är så otroligt viktigt. Du är den enda som kan leva ditt liv, inte dina föräldrar eller kompisar eller någon annan.

Okej dude... that escalated quickly. Jaja inte mindre sant för det men okej, kriga på, vi vet att vi VILL egentligen! Visst? Puss!

Likes

Comments

View tracker

Okej, tänkte mig en lugn morgon och förmiddag hemma med plugg och kaffe och katt, men insåg precis att det är EXTREMT lite tid kvar till tentan... inte ens 2 veckor!!! Hur i hela fridens namn ska detta gå?

Ja, här kan jag ju inte hänga i alla fall, haha, vi hörs snart!

Likes

Comments

Alltså! Hittade denna av en slump på frisörsalongens Instagram. Blev så chockad när jag insåg att det var jag! Men jag ska berätta lite om min upplevelse med den här klippningen, jag blev lite konfunderad nämligen.

Jag hade verkligen längtat efter en förändring när jag bokade tiden. När jag kom dit och visade bilden som jag hade hittat som inspiration till min frisyr så säger frisören att "det där kan vi inte göra idag, det är bara bokat för en timme". Hon syftade på färgen. Okej, tänkte jag. Det var ju inte hela världen, även om jag tyckte det var lite märkligt eftersom jag hade sagt vad jag ville göra, och jag är ju ingen expert på hur lång tid sådana saker tar. Det här med att ändra hårfärg på det ena eller andra sättet är jag inte alls så bekant med, har slingat håret en gång i mitt liv, och tonat det mörkt en gång, och detta skedde förra året. Så om jag bokar en tid och säger ungefär vad jag vill göra (svarar på deras frågor) så antar jag väl att det bara är att komma dit så de kan ordna det, det är väl därför man går till frisören?

Nåja, som sagt det var inte hela världen, så jag förklarade för henne ungefär vad jag tänkt mig för typ av look (surfig/rufsig) och att jag ville att frisuren skulle rama in ansiktet så det "hände grejer" och inte bara hängde rakt ner. Resultatet av det är alltså bilden till VÄNSTER... Japp. (med lite styling förvisso)

Hursomhelst, så var jag ju tvungen att boka om en ny tid för att få färgningen som jag hade önskat, och när den dagen kom (en vecka senare) så hade jag verkligen insett att klippningen inte riktigt blev som jag hade tänkt mig. Jag förklarade detta för den andra frisören som jag nu var hos och hon hjälpte mig att ordna frisyren till HÖGER. Jag blev verkligen så himla nöjd, kändes precis som jag och som jag hade beskrivit det, även om jag absolut måste erkänna att jag var väldigt tvetydig och velig när jag förklarade för den andra, trots att jag hade bilder som jag tyckte förmedlade känslan. (Och jag hade egentligen inte tänkt att klippa mig så kort, vilket förmodligen var varför den första frisören kanske inte vågade göra så mycket?)

Däremot, eftersom hon klippte om mig ganska mycket (enligt hennes förslag dessutom) fick jag alltså betala klippningen två gånger, trots att jag inte hade varit nöjd första gången. Jag fick lite avdrag på priset dock, men i sammanhanget kändes det faktiskt lite märkligt då det knappt var 10% av det totala priset. Det hade ju rent krasst räckt med att klippa upp det (och färga det som det var tänkt), men eftersom hon inte sa att det skulle bli någon extra kostnad så körde jag på hennes förlsag.

Nåja, helt ärligt så är det en piss i havet, men det kändes bara så snörpligt, och jag hade dessutom bokat en annan behandling efteråt, så att de inte kunde bjuda mig på klippningen i det fallet kan jag ändå tycka är brist på god kundservice. Bra kundservice handlar ju ändå om att göra "det lilla extra", något mer än vad man förväntas göra, utöver sina föreskrivna arbetsuppgifter. Hade de bjudit mig på klippningen i detta fall så hade jag verkligen blivit jätteglad. Nu kände jag mig lurad istället. 

Jag menar inte att verka otacksam och jag tycker absolut inte att man ska hålla på och tjafsa och kräva gratis saker hursomhelst , men däremot kan jag tycka att ett seriöst och bra företag VILL gå den extra lilla biten och erbjuda sådant själva för att göra kunderna överraskade och få dem att känna sig värdefulla.

Jag vet inte om det är någon som håller med mig i detta, men kort sagt så är jag väldigt nöjd med resultatet och de var väldigt duktiga och trevliga där, men eftersmaken blev att jag ändå kände mig lurad för att jag behövde betala klippningen två gånger. Hade hon bara sagt något om det innan så hade även det känts okej, för då hade jag haft möjligheten att välja bort det.

MEN, jag blev väldigt nöjd med resultatet av klippningen och färgningen ändå, och istället för att gå runt och bli irriterad över situationen så har jag förlikat mig med att det ändå "bara" är pengar det handlar om och att det faktiskt finns värre saker som kan hända. Usch, haha vad klyschigt det lät, men helt ärligt, så är det, och jag får helt enkelt ta med mig det till nästa gång och försöka vara tydligare. Sen om det blir till dem får vi se ;)

Likes

Comments

Hujeda mig, vilken vecka. Det har varit fullt upp med grejer varje dag, och tankarna har varit så spridda. Ikväll är den första kvällen jag är hemma innan kl 00, och härom dagen var jag uppe i 29h i sträck... jag har ALDRIG gjort så förut. Börjar kännas lite destruktivt nästan.

Så, den här dagen har varit en väldigt skön dag, har först umgåtts med min gamla vapendragare Sofie och promenerat runt på söder, käkat lite och snackat ikapp oss om vad som hänt sen sist. Det är alltid så skönt att prata med henne, hon förstår alltid fast jag ibland är sämst på att förklara och knappt förstår själv vad jag menar, och kommer alltid med så bra synvinklar och kan verkligen sätta ord på vad jag känner.

Sen åkte vi hem till mig en snabbis för att visa henne den nya lägenheten (som vi ännu inte kommit iordning med) och sen drog jag till Jessica och hennes nyblivna 1-åring! Så himla gosig! Där käkade vi sushi och kollade på "En prinsessas dagbok 2" som gick på tv. Snacka om nostalgi, tror till och med jag såg den på bio när den kom! Jag minns att det var ett ställe i filmen som jag tyckte var så roligt att jag skrattade högt (brukar verkligen aldrig skratta högt när jag kollar på film) och INGEN ANNAN i salongen skrattade... jag var 14 år och det var verkligen, som så mycket annat i den åldern, så sjukt pinsamt. Men min kompis började skratta åt mig istället då så jag antar att det blev en rolig grej rätt snabbt. Men alltså, jag fattar fortfarande inte, det var verkligen roligt, och det var vid flera andra tillfällen som hela salongen skrattade, men just när jag skrattade så var det liksom knöpptyst... nåja, det är inte lätt att ha bra humor när andra inte förstår att man har det.

Nu tänkte jag sätta mig och kika in lite möbler på Blocket, ha en underbar natt och fortsatt helg!

Likes

Comments

På väg till scoutmöte, orientering i Obsan för de nya. Måste börja smått och sakta men säkert öka svårighetsgraden.

Det gick fantastiskt bra för dem, alla klarade alla 15 kontroller! Sen att vi blev lite sena får föräldrarna ta... det här är viktiga grejer! 

Nej men ärligt talat så försöker vi ju bidra med aktiviteter för barn som ska hjälpa dem att våga, att utvecklas som människor och medmänniskor. Det sistnämnda tror jag dessutom är det allra viktigaste med tanke på hur i alla fall jag har upplevt attityden hos många. Det är helt sjukt vad egoistiska människor är. Jag är absolut inget helgon på nåt sätt, men det är alldeles för ofta där jag faktiskt reagerar starkt på hur människor beter sig i det allmänna rummet. Bara det här med att släppa av folk i tunnelbanan innan man går på,  släppa fram folk som har fått stå och vänta på att gå igenom spärren jättelänge för att det bara forsar ut människor, barnvagnar som tar upp bredden på en trottoar och blänger på en för att man inte går ut i gatan för deras skull, folk som står i vägen för barnvagnar när de försöker få plats och prompt ska stå lutade vid glaset i tunnelbanevagnen så barnvagnen tvingas stå ivägen för en massa folk, barn som aldrig nöjer sig med en kaka/godis/vad som helst utan utbrister "åh va dåligt får man bara EN?". Empati och medvetenhet om världen runt omkring verkar ligga långt ifrån mångas vardagliga tänk och det börjar jag verkligen ruttna på.

Det är tur att jag i alla fall får chansen att bidra med nånting till några små människor som kanske en dag passar det vidare till nån de råkar stöta på. 

Likes

Comments

Nämen hej!

Vad roligt och spännande att få starta en blogg, och på den här bloggportalen som kändes väldigt lätthanterlig och snygg och ändå möjligt att forma layouten som man vill!

Vem är då jag och varför skapade jag ett bloggkonto här? Jag heter Petra och är 26 år gammal, just nu studerande på KTH och aktiv scoutledare i Scoutkåren Gustaf Vasa Bredäng,. Jag är även storasyster, kattälskare, fotograf, föredetta simmare, dykare, friluftsmänniska, problemlösare och framförallt vill jag vara en förebild och inspiration för mina scouter (och även andra människor som råkar komma i min väg och är öppna för det) genom att alltid försöka vara den bästa versionen av mig själv, även när det är svårt. Det är nämligen något som jag själv nyligen blev inspirerad till att aktivt sträva efter av en väldigt speciell och kär vän till mig, som alltid verkar ha energi över för att lägga 110% på att få andra att må bra.
Jag har läst några få bloggar och själv skrivit dagbok tidigare, men aldrig riktigt vågat eller förstått varför jag skulle vilja göra det såhär. Men så tänkte jag, äh, varför inte testa, det verkar ju roligt och dessutom nyttigt att skriva om vad man upplevt under dagarna för att lättare kunna komma ihåg saker, vilket är bra att öva på framför allt för oss som studerar, men även en möjlighet att få stanna upp och reflektera över saker som händer och saker man är med om. Sen om någon dessutom tycker om att läsa det och finner det berikande eller givande på andra sätt så är ju det extra roligt!

Så, vi får helt enkelt se vad detta utkristalliserar sig till att bli, men till att börja med så kommer detta vara ett "hjälpmedel" för mig att dels få en paus ifrån den vardagliga stressen och dels ett forum att få vädra mina tankar och funderingar, och tycker du det verkar roligt är du mer än välkommen att dela det med mig!

Ha en fortsatt fin söndagskväll så länge så hörs vi snart igen!

Likes

Comments