Mina döttrar. Det bästa jag har.

Nu har er pappa och jag bråkat i tre dagar. Argumenterat. Diskuterat. Kalla det vad som. Igen. Det känns som om vi alltid bråkar. Och däremellan biter jag ihop. Folk pratar om tvåbarnschocken. I veckan blev Lillasyster 10 veckor. Jag vill inte kalla det chock. Jag var förberedd på detta. På att bli ensam. Ta ensam ansvar för två barn. Jag vill tro att jag har försökt förbereda oss på detta. Jag har pratat om hur vi ska hjälpas åt, ta vars ett barn. Att jag och Storasyster behöver ensamtid. Att hon, fastän hon är glad över att bli storasyster - och, oj, så stolt! - kommer tycka det är jobbigt. Hon blir åsidosatt, hur vi ön gör. Tiden räcker inte till. Jag räcker inte till. Jag, som jag trodde skulle vara Vi.

Pappa är nog inte chockad av att vi har två barn. Han har ju knappt märkt av det, annat än på mitt humör. Han visar inget intresse för bebisen. Tycker jag. Fram tills igår hade han hållet henne vid max tio tillfällen. Varit ensam med henne vid två tillfällen, varav första tillfället varade i tjugo minuter och hon sov sig igenom det. Andra tillfället var visserligen ett par timmar. Hon bajsade, vilket krävde blöjbyte. Det genomförde han. Men när jag kom hem luktade det bajs om henne och jag fick tvätta henne ordentligt.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt med detta inlägg, eller med denna blogg. Jag vill skriva ner mina tankar, försöka se min situation i ett utifrånperspektiv. Känna att jag kanske inte är ensam. Kanske är jag det, men det är känslan jag behöver just nu.

Det jag funderar mest på är vad som är bäst för er, mina döttrar. Ska jag stå ut och stanna? Än en gång hoppas på förbättring? En gång till? Eller ska jag bestämma mig och avsluta? Vara den som går? Den som förstör. Eller förbättrar? Förändrar...

Mamma. 

Likes

Comments