​Jag minns att mamma var på jobbet. Min storasyster och jag var hemma med honom som jag kallade för min pappa. Vart min andra syster, hans ena biologiska barn, befann sig minns jag inte. Hon måste ha varit väldigt liten. Jag var nog inte äldre än sju år.

Han och en vän hade druckit sig fulla. Vi var i vardagsrummet och det var mitt på ljusa dagen. Han var högljudd och svor, jag minns att han på ett "skämtsamt" sätt skrek grova köns-ord åt sin vän och jag upplevde det som mycket obehagligt. 

Jag minns inte vad jag hade gjort som fick han att bli så arg. Men han tog tag i mina små armar och lyfte upp mig så högt att mitt ansikte var precis i samma höjd som hans. Han höll hårt i mina handleder och korsade dom för att få ett bättre grepp. Han skrek åt mig och jag kände hans spott träffa mig rakt i ansiktet. Jag minns inte exakt vad han skrek, men det var något om att jag skulle bete mig. 

Jag minns att jag blev så skräckslagen att jag inte kunde uttala ett ord och jag kunde heller inte gråta. Jag bara stirrade på honom. 

Jag tror inte att min syster gjorde eller sa något. Hon var bara ett par år äldre än mig och med tanke på det vi fick reda på flera år senare så klandrar jag henne verkligen inte. Hon var nog mer rädd än vad jag var.

Hans vän hade fått nog av honom, jag kommer ihåg att han såg väldigt obekväm ut. Han var en mycket blyg och tyst person och jag minns inte att jag någonsin hörde honom prata. Men jag minns precis hur han såg ut när han öppnade vår ytterdörr och gick. Han var en vuxen man och sa inte ett ord om vad han precis hade bevittnat en far göra mot sitt barn. Han bara gick och lämnade oss.

Efter detta så var han aldrig aggressiv mot mig igen. Jag förlät honom och älskade honom som om han vore min egna pappa. Idag önskar jag att det var mig han skulle ha skadat under alla dessa år, istället för dom jag älskar mest av allt. 


Likes

Comments