Header

(varning för bildbomb)
Idag har vår guldklimp döpts, eller som gudmor Anna och Daniel säger - gått med i Jesus-klubben 😄 Dagen har varit sjukt stressig men samtidigt jättemysig.

Då det var många barn bland gästerna valde vi att gå in i kyrkan till sången bom-sicka-bom från Emil i Lönneberga  (ni vet den han sjunger när han rider på sin häst). Det är även en sång som jag brukar sjunga för Nils och som han ofta skrattar åt 😊

Dopceremonin fortsatte sedan med att Nils gudmor Anna läste tackbönen och att alla sjöng "Tryggare kan ingen vara". Nils välsignades av oss föräldrar, gudmor Anna och gudfar Tobbe samt prästen.

Ja jag vet att det heter faddrar nu för tiden men jag tycker det låter så mycket finare med gudmor och gudfar 😜

Nils var mestadels upptagen med att försöka ömsom äta upp ömsom knyta upp sin dop-rosett 😂 Dopklänningen syddes av min gammelmormor på 20-talet, den har med andra ord snart 100 år på nacken(!) Både min mormor, mamma, syster och jag är döpta i den.

Själva dopet gick superbra, inte ett knyst från Nils när han fick vatten på sig. Får nog tacka babysimmet för det.

Andra sången vi sjöng tillsammans var prästens lilla kråka. Inte det mest traditionella valet av dop-sång kanske, men även här tänkte vi på alla barn som var med i kyrkan. Det blir väldigt långt för dem att sitta still, så en välbekant sång med rörelser passade bra tyckte vi. Även denna sång tycker Nils om när vi sjunger hemma.

Efter ceremonin bjöd vi på fika. Jag och Anna stod och gjorde tårtorna igår kväll. Så sjukt tacksam för hennes hjälp, utan henne hade det nog slutat tårtlöst.

Förutom tårta och kakor hade vi även lite godis och hemmagjorda maränger (allt valt efter färg snarare än smak 😁). Jag och Pontus hade bland annat en kväll tidigare då vi satt och bara åt rosa Ahlgrens bilar som vi rensat bort 😂

Avslutningsvis hade vi paketöppning 😄 Herre jisses vad mycket fint han fick vår kille och vilka fantastiska människor han har i sitt liv  (och inte bara pga presenterna givetvis ❤)

Av sin farmor, extra-farfar och faster fick Nils den här söta stolen med sitt namn på. På sitsen står det datum, tid, längd och vikt när han föddes 😍

Av mormor, morfar och moster fick Nils en baby dan matstol med tillhörande dyna. Så välbehövligt nu när han börjar med smakportioner. Är inte lätt att träffa rätt med skeden när man har honom i knät 😉

En rolig grej var att Nils fick tre olika saker (från tre helt olika sällskap) som har med brandmän att göra. En liten leksaksbrandbil, en sparbössa i form av en brandmans-nalle och en superhäftig egen brandbil att åka på. Ett framtida yrke kanske? 🔥

Av gudmor Anna och Daniel fick han även sin första bil 😄

Förutom allt detta fick han även kläder, presentkort och pengar. Vi är helt överväldigade över alla fina presenter (ni gäster som eventuellt läser det här - tack tack TACK för allt ❤).

Nu kan man äntligen slappna av igen, och börja packa inför flytten på allvar. Och slippa vika, klippa och veckla ut oändligt många pompoms varje kväll 😂 (sista gången jag är snål och gör egna av servetter kan jag säga).

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

kunde inte låta bli att köpa lite fint till Nils igår. Lindex har fått in så himla fina höstkläder 😍

Nya badbyxor var ett måste då han snart har häng på de gamla, och häng = läckage 🙈 och det vill vi ju inte. De här är också från Lindex, gulligaste björnrumpan 😍

Blev även påfyllnad med dregglisar och lite tunnare vantar. Nils blir superkall om händerna så fort vi är ute nu när det börjar bli höst ute. Återstår att se om de får sitta kvar på händerna bara.

Likes

Comments

Precis som att vi behövde lite hjälp för att bli gravida behövde vi även lite hjälp för att få igång förlossningen. Eller snarare ganska mycket hjälp.

Jag hade räknat med att gå över tiden, men att gå över så mycket att vi skulle bli igångsatta hade jag inte räknat med. Det var väl det enda jag faktiskt blev lite besviken över när det gäller förlossningen eftersom jag var så mentalt inställd och pepp på att jobba på med värkar på hemmaplan. Men huvudsaken är ju förstås att Nils kom ut och att vi alla mår bra 😊

Vi åkte in på kontroll på BF+15 den 7 juni. Efter en snabb koll konstaterade de att jag inte var öppen en millimeter och att tappen inte mognat ett dugg. Så vi blev inskrivna för igångsättning direkt. Vi fick ett rum på förlossningen (ett vanligt rum, inte en förlossningssal) och Pontus gick ner och hämtade väskorna. Pirr i magen deluxe, vi kommer bli föräldrar nu, typ det närmsta dygnet (Haha! Trodde jag då ja 😂).

Kl 15:10 fick jag första dosen Cytotec, det där läkemedlet man läst så mycket kontroversiellt om. Jag var orolig, förväntade mig att det skulle dra igång med en rasande fart. Man tar tabletterna med två timmars mellanrum, max 8 doser. Jag frågade barnmorskan om hur många doser det brukar krävas och fick till svar att vissa börjar känna lite molvärk efter första dosen medan andra behöver 3-4 doser...

...jag tog alla 8 doser!

Med andra ord tog den första åtgärden 16 timmar (!) och en ny dag hade kommit. På morgonen gjordes en ny läkarundersökning för att kolla effekten av all Cytotec. Jag hade öppnat mig nääästan en hel cm! Haha! Visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Fick order om att vara uppe och röra på mig, ta en promenad och komma tillbaka runt lunch för ny kontroll.

Sagt och gjort, jag och Pontus vandrade runt inne i och utanför sjukhuset. Eller Pontus vandrade, jag vaggade. Sen gick jag till avdelningen som jag jobbar på på sjukhuset och hälsade på. Pontus passade då på att åka hem en snabbis till katten (vi trodde ju inte vi skulle bli kvar såhär länge så någon kissevakt var inte ordnat, men Pontus såg till att komma hem en sväng varje dag till henne). På mitt jobb var jag med på ett möte sittandes på en låg pall och med akupunkturnålar lite här och var (min chef är barnmorska och har jobbat en hel del med akupunktur).

Vid lunchtid kom vi tillbaka till förlossningen för ny kontroll. Ojojoj, 1-1,5 cm öppen 😂 Nu kunde man i alla fall komma in och hinnsvepa ordentligt. Därefter beslutades det att man skulle sätta en Bard-kateter på mig. En Bard-kateter är enkelt beskrivet en slang med en ballong längst ut. Den förs in genom tappen och läggs mellan livmoderväggen och fosterhinnorna. Sedan fyller man ballongen med 50 ml sterilt vatten. Därefter drar de i katetern och tejpar fast den på låret. Med andra ord går man då runt med ett konstant drag utåt. När de förde in katetern hade jag lust att sparka bort läkaren, jävlar va ont det gjorde, att fylla ballongen kändes knappt och att dra i katetern kändes som en liten minifödning.

Sedan fick jag återigen order om att vara uppe och röra på mig, samt att säga till om katetern började slacka  (för då skulle det dras mer och fästas om). Nu började värkarna komma, ÄNTLIGEN!!

Vi kämpade på med värkarna, andades igenom utan större bekymmer, barnmorskorna drog och spände (den förbannade) katetern (plural ja, vi hann nog avverka hela personalstyrkan under vår vistelse). Kl 21:26 kom ballongen äntligen ut i ett drag. Hurra! Jag var öppen 4 cm! Efter 9 timmar med rejäla värkar kom jag på direkt... herre gud hur lång tid kommer det här ta?

Nu kunde man ta hål på hinnorna. 21:30 tog barnmorskan hål och det rann ut klart fostervatten. Nu fick vi äntligen flytta över till en förlossningssal. Jag fick genomgång av lustgasen (a.k.a. min bästa kompis) och de tog fram pilatesbollen till mig. Satte mig direkt och guppade på den med lustgasen i högsta hugg. Nu jävlar skulle det födas barn!

Efter 10-15 minuter på bollen tänkte jag resa mig och gå lite med gåbordet. Så fort jag lättade på baken rann det ut en massa fostervatten, helt normalt att det rinner såklart. MEN, vattnet var alldeles gul-brun-grönt. Lilleman hade blivit så stressad när man tog hål på hinnorna att han hade bajsat. Ringde på klockan och barnmorskan och undersköterskan kom in. Ner i sängen blev ordern, man var tvungen att koppla dropp in i fostersäcken  för att spola rent. Samtidigt som det gjordes satte de även en skalpelektrod på Nils för att mäta hans hjärtljud och en annan slang/sladd som mätte mina värkar eftersom CTG-dosorna inte ville fungera på mig längre.

Strax efter kopplade de på värkstimulerande dropp. Från att ha kunnat andas lustgas genom och röra mig mellan värkarna till att knappt klara av att prata ens mellan värkarna. Det lever ju helt klart upp till sitt namn det där jäkla droppet.

Jag beskade med i typ 2 timmar, sen bad jag om epiduralen. Kl 02 kom narkosläkaren och satte EDA'n. Två stick behövdes innan han kom rätt eftersom jag hade oerhört svårt att vara helt stilla. Värkarna kom så tätt och flöt nästan ihop vid det här laget. Men så kom lättnaden, jag var i himlen, halleluja!

Ungefär en halvtimme fick jag pusta ut i epidural-himlen, sen var det som att någon tryckte på off-knappen. Pang! Så var värkarna sådär förjävliga igen, och nu flöt de ihop mer och mer. Jag fick bolusdoser i EDA'n utan någon direkt effekt. Den hade antagligen åkt ur.

De följande timmarna är något av ett töcken. Jag tycker mest att jag flåsade och vrålade i lustgasmasken (hade t.o.m. ett blåmärke på näsryggen dagen efter 😂). Min tålmodiga barnmorska kämpade med att få mig att ändra position, det var nog ungefär som att förhandla med en femåring, en väldigt full femåring. Jag tyckte jag låg skitbra i vilken ställning jag än var i just då. Minns att jag tyckte det kändes som att de pysslade med ko-vältning när de skulle hjälpa mig från liggande till stående på alla 4.

När klockan var runt 6 på morgonen sa barnmorskan att om det inte hände något tills dagpersonalen kom så måste vi börja fundera på att ringa till operation och förbereda för snitt. För både jag och Nils började bli rejält slutkörda vid det här laget. Just då kände jag bara, ja tack! Ring! Plocka ut honom! Men så fort hon hade lämnat rummet kom jag ihåg att jag ju inte alls vill bli snittad, no way mister! Så jag krystade, i varje värk tog jag i lite grann. Det får man ju inte, det vet jag ju. Men just då var jag så packad på lustgas och bestämd på att inte snittas så sunt förnuft fanns liksom inte.

Nästa gång barnmorskan kom in och gjorde kontroll hade det hänt grejer! Jag var nästan helt öppen 😄 Sen släpper hon bomben att det är skiftbyte, att hon måste hem snart. Jag grät och bad henne jobba över. Var livrädd för att få någon ny barnmorska som jag inte hunnit träffa.

Men så kom nästa skift, och så var det en av mina favorit-barnmorskor som kom. Lättnad!

Jag började verkligen få slut på energi, ville bara få ut honom. Så så fort de sa att det snart var dags att krysta så ljög jag lite halvt och sa att "jag måste krysta nuuuu". Jag kände aldrig den där bajsnödig-känslan alla pratar om, jag kände bara uppe i magen att det kom en värk.

Efter ett tag med krystande började jag ge upp, han kommer inte ut. Han satt lite halvt fast. "Vi kan få ut honom nu med sugklocka" sa barnmorskan. "Få ut honom bara, nuuuu" var mitt svar. Men precis som med pratet om kejsarsnitt så tog jag snabbt mitt förnuft till fånga igen. Jag ville ju inte att de skulle slita ut honom, jag ville ju klara det själv. Så lagom tills läkarna hade kommit så hade jag krystat så pass att det inte var tal om nån sugklocka längre. Så när Nils föddes var det ganska mycket folk på salen; jag, Pontus, min barnmorska, ytterligare en barnmorska och en barnmorskestudent, undersköterska, ST-läkare och en överläkare 😂

Efter ca 1 timme 20 min aktivt krystande kom han äntligen med lite hjälp i form av yttre press (när de trycker på utifrån på magen samtidigt som man krystar, gjorde mer ont i magen än "där nere" då). Han fick komma upp på bröstet direkt och skrek direkt efter lite stimulering.

Lyckan var total, jag bara låg och kramade Nils och pustade ut ❤ Bland det första jag sa när han var ute var att vända mig till Pontus och säga att jag älskar honom. Utan honom hade jag aldrig klarat det, då hade det definitivt blivit snitt 🙈

❤Nils Natanael❤
2017-06-09 kl 08:45
4480 gram, 53 cm

Likes

Comments

Som titeln lyder ska jag nu berätta hur det gick till när vi blev gravida. "Blommor och bin" vet ju de flesta hur det funkar, och ja det var ju såklart en del i det hela. Men vår väg till graviditeten var inte riktigt så spikrak som man hade önskat, inte heller fullkomlig puckelpist.

Anledningen till att jag skriver om detta är att det nog är en del som inte vet hur vår väg till barn har varit, och att jag tyvärr upplever att man inte pratar om att det kan vara svårt att yngla av sig. Fertilitetsproblem och ofrivillig barnlöshet är tyvärr så mycket vanligare än många tror.

Efter att vi bestämde oss för att verkligen börja försöka bli gravida tog det ungefär 10 månader innan vi plussade på stickan. Innan dess hade vi inte direkt gjort något för att förhindra en graviditet, vi sa att blir det så blir det. Men nu räknade vi dagar, laddade ner alla appar för att hålla koll osv osv.

Glädje, eufori och total lycka!!!

...i en vecka...

Sen kom missfallet som ett slag i ansiktet. Kommer ihåg att jag vaknade dagen efter vi hade varit på födelsedagsgalej, gick på toaletten och upptäckte att jag blödde. Grät som ett barn i Pontus armar, gick i ett vakuum i flera dagar.

Det var ett väldigt tidigt missfall. Hade vi inte försökt och hade jag inte haft stenkoll på dagarna, hade vi antagligen inte ens vetat om att vi var gravida. Men det gjorde inte mindre ont i hjärtat för det.

Både jag och Pontus resonerade ändå på så sätt att det inte var meningen att vi skulle ha just det barnet, att kroppen stöter ifrån för att något var fel. Vi sa även att det var så skönt att få kvitto på att vi faktiskt kunde bli gravida. Det sistnämnda stämde dock inte helt vet vi nu i efterhand.

Eftersom vi hade blivit gravida fortsatte vi försöka, och försöka och försöka och försöka. Ägglossningstester för en förmögenhet och stenkoll på dagarna. Men det ville sig inte.

När det hade gått nästan ett år valde vi att ringa till en privat gyn-mottagning som genomförde fertilitetsutredningar. Det tog emot att ringa det där samtalet, men åh sån lättnad det var när det var gjort. Nu var bollen i rullning i alla fall. Samtidigt var vi så oroliga för att vi skulle få dåliga svar på proverna.

Utredningen tog sin lilla tid. Vi fick vänta länge på alla provsvar. Mina prover var lite avvikande, sköldkörteln fungerade inte optimalt för en graviditet ("lätt" åtgärdat med medicinering) men äggreserven såg bra ut som tur var. De spolade äggledarna för att kontrollera att det inte var stopp nånstans (herre jävlar va ont det gjorde) och gjorde en hel drös ultraljud.

Svaret blev till slut "lindrig PCOS". PCOS står för polycystiskt ovarialsyndrom, vilket innebär att man har en massa äggblåsor, men en hormonrubbning gör att ingen mognar eller mognar väldigt långsamt. Med andra ord, ingen eller sällan ägglossning, en lite avgörande faktor i bebisverkstan. I fertilitetsproblemens värld är det nog ändå ett "bra" problem på så sätt att det är mycket behandlingsbart.

Jag fick äta hormonreglerande läkemedel och gå på ultraljud för att kontrollera att jag inte blev under - eller överstimulerad (man vill inte att det ska mogna flera äggblåsor Då man riskerar flerbörd, dvs tvillingar, vilket är en mer riskfylld graviditet).

Vi kämpade på med läkemedel ett halvår totalt. Kämpade gjorde nog Pontus mest, med mitt humör mestadels. Jag som aldrig haft PMS innan blev ett monster, stackarn. Sista månaden ville jag inte ens ta, för då valde vi att ringa till vår läkare och be honom skicka remiss till Linköping för IVF (provrörsbefruktning). Jag valde till slut att ändå ta sista omgången tabletter (himla tur det...spoiler alert).

I brevlådan damp det ner en massa papper från RMC (reproduktionsmedicinskt centrum). Milslånga hälsodeklarationer som skulle fyllas i inför inskrivningsbesöket och så den efterlängtade tiden hos vår nya läkare. Om jag inte minns fel var det den 12e oktober vi skulle dit.

Nu släppte jag alla tankar på bebisverkstan, för första gången på år. Jag åkte på kryssning med mina arbetskollegor, drack gott och dansade hela natten. Vi kom hem en fredag, på söndagen insåg jag att jag var sen. Slet fram ett graviditetstest som legat halvt undanslängt och hånat mig i månader.

Några dagar senare ringde jag RMC och avbokade vår läkartid.

Nu ligger han här bredvid, vår Nils, och jag kunde inte vara lyckligare eller mer tacksam för den hjälp som faktiskt finns att få och som vi fått. Och jag är så glad att vi faktiskt inte behövde göra IVF med alla undersökningar, läkemedel, äggplock och insättning.

En sista vädjan till alla som läser detta... tänk på vad ni säger många gånger. Man vet aldrig vilken sits den andra personen är i när det gäller att skaffa barn. Vissa kanske inte kan, vissa kanske inte vill, vissa kanske precis haft missfall och vissa kanske är mitt i en utredning eller IVF-karusell. Och det är inte folks skyldighet att berätta om sin sits för allt och alla. Jag kan prata om det nu, men när vi kämpade på var det endast de närmsta som visste något, och det var så just vi ville ha det.

Likes

Comments

Jaha då har man blivit med blogg igen då. Sist jag bloggade var nog omkring 2008, på annan portal och definitivt med annat innehåll än denna kommer ha. Då låg fokus på dagens outfit och partaj 😂 Här kommer det med största sannolikhet skrivas mest om Nils, bebisprylar och föräldraskap. En del hem och inredning kan nog slinka in också.

Välkomna!

Likes

Comments