Jag har svårt att klä på mig. Varje söm som trycks in i min hud känns som ett misslyckande. Jag andas ytligt för att inte göra min kropp större. Små andetag, liten kropp. Min mage är alltid spänd, hårt hållen. In in in. Var inte där, och om du måste, syns inte, känns inte.

Lindex tror att deras problem för tillfället är att några har blivit uppretade på grund av deras underklädesannonser. Lindex uppger att de minsann anser att de har en bred representation i sin marknadsföring. Tror de att det handlar om en kompensation för att få använda sig av normativa modeller? Att de gör rätt för att få göra fel?

Lindex verkliga problem är att de inte tar sitt ansvar och att de, när de bli ifrågasatta, bekräftar sin totala oförmåga. Man säger dels att man i övrigt har en bra representation och dels att det på individnivå är beklagligt att några har stört sig på valet av modell. Att ta sitt ansvar i frågan, när misstagen redan skett, är att ta ner bilderna. Att skämmas. Att inte be om ursäkt till DE SOM eller OM någon tagit illa upp, att inte påpeka att det inte var meningen. En reklamkampanj är alltid noga överlagd. Lindex bör ta ner bilderna och sen hålla käften.

http://​​https://www.dn.se/sthlm/lindex-tunnelbanekampanj-far-kritik-for-att-vara-stereotyp​​

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det är jobbigt att äta övervakad. Det är jobbigare att sitta i ett tyst rum med 5 andra som inte heller vill äta. Och som är ledsna för att de måste. Det är lätt att fastna i sina egna rädslor och att vara hård mot sig själv för att man inte klarar av att utmana dem men när jag ser hur de andra kämpar blir jag lite mer förlåtande mot mig själv. De ÄR jobbigt, det ÄR en kamp. Och vi kämpar.

ps.kolla skorna

Likes

Comments

Jag har gråtit mig igenom ett mellanmål och en lunch. Sista mellanmålet sket jag i att grina över för jag visste att jag skulle behöva trycka i mig skiten iallafall.

Läkaren fråga om jag varit med om några trauman jag sa nej eller jo. Jag ville inte öppna den luckan men jag berättade att jag genom åren ofta befunnit mig i situationer tillsammans med män där min vilja inte haft någon betydelse. Att jag monterat ner dörrklockor för att han aldrig sluta ringa på min dörr och att jag flera år efter fortfarande får panik av ljudet. Om besöksförbud och hur jag hållits fången i mitt eget hem för han stannar kvar. Han låter mig inte gå. Zozo är farlig.


ps. jag har nya skor, ja det är marc jacobs och dom är inte alls sköna+??

Likes

Comments

1 portion gröt med 2 dl mjölk och 2 msk sylt

1 glas juice

2 skivor bröd med smör och pålägg

Nu har jag läst det här förlaget åtta gånger. Jag försöker föreställa mig hur den ser ut. Hur stor plats det tar i magen om man trycker ihop allt till en boll. Jag kan inte tänka mig att jag någonsin skulle bli hungrig igen efter en sån frukost.

Tre timmar efter frukostförslaget kommer ett mellanmålsförslag. Mellanmål, ett ord från barndomen som jag tidigare förknippat med en trygghet känns nu som tortyr. Yoghurt och macka får mig att vilja bli lämnad ifred men jag ska äta assisterad lunch varje dag i tre månader.

Kl tio ska jag träffa en läkare, vi ska prata om att jag inte ska ta benso. Jag kommer att be om något annat och jag kommer få antihistamin aka ett jävla skämt.

Likes

Comments

Jag hittade ett bra ljus igår som får allt att se lite bättre ut. Jag jobbar mycket så. Mest för andras skull förstås eftersom jag inte vill vara besvärlig. Jag skäms. Jag hatar mig själv. Jag är en avskyvärd person, omtyckt av många. Det är inte andras bekräftelse jag behöver, utan min egen, och den kommer jag inte åt. Det är därför jag varit sjuk så länge. Jag kan inte ta mig själv på allvar och jag tycker att jag inte förtjänar att må bra. Det är ingen som vet hur jag mår för jag har inte berättat det för någon. Om jag hela tiden låtsas som att allt är bättre kommer ingen annan heller att ta mig på allvar. Då kan vi skratta åt alltihop. Åt paniken, ensamheten och hur jag sakta tar livet av mig själv.

Likes

Comments

Kvällen igår tillbringade jag inbäddad i ett bensotäcke, det måste jag sluta med. Jag vet varför jag gör det men jag har inget annat sätt att komma undan. Ibland tar jag på mig en peruk för att låtsas men plasthår får ebay hjälper inte mig. Och jag behöver hjälp.

Jag mår illa av allt och det finns inget jag är så rädd för som att kräkas. Jag försöker prata om det här, ofta säger de jag prata med "ja det är jätteobehaglig att kräkas men du dör inte". Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att kräkas. Jag är mer rädd för att kräkas än för att dö. Men vem kan förstå det? I mitt huvud är det logiskt men jag kan inte förklara det. Jag vill inte tänka på det, för vem vill tänka på det man är som allra mest rädd för?

Många år drack jag alkohol för att kunna äta överhuvudtaget. Många års drickande av alkohol hjälper inte mig och jag behöver hjälp. Är det något jag ångrar i mitt liv så är det det, att jag började självmedicinera. Att jag tvingades bli nykter är det absolut värsta jag gjort mot mig själv. Det var ett straff som var så mycket värre än alla andra sätt jag tidigare straffat mig själv på. Men utan njutningen. Jag kommer att dricka igen, förmodligen kommer jag dricka för mycket igen. Men jag kommer aldrig mer dricka för att kunna äta. Aldrig.


Likes

Comments

Idag har jag varit på Stockholms centrum för ätstörningar. På måndag påbörjar jag en tre månader lång behandling. Målet är en BMI på 20. Det säger mig ingenting och jag kommer behöva köpa nya kläder. Jag är tom och ensam och mina ögon svider och jag kan inte för mitt liv få ut det som vill ut därinne. Jag kan berätta hur jag mår men jag kan inte visa det. Jag kan beskriva hur det känns men det är inte 3D.

Likes

Comments

Just nu allt jag äger. Lösöre. Det går att få mig värderad. Förtingligad. Ett busskort. Mina nya mockaskor. Vad är andrahandsvärdet på en liten horunge?


Likes

Comments