Header

Hej kära Sitter du och gråter just nu? I så fall är du inte ensam, för det gör jag också. Jag kan inte förstå hur någon kan skada så mycket som de skadar både dig och mig. Jag står inte ut med att veta att jag inte kan stoppa de där små tårarna som sakta rinner ner för dina små oskyldiga kinder. Du förtjänar inte detta, det gör ingen. Vad är det för fel på personerna som får dig att må såhär? Hur kan de inte inse hur fel de gör när de slår, sparkar, skrattar, ignorerar, fryser ut, mobbar? Jag kan inte se en enda anledning till att skada någon både fysiskt och psykiskt.

Att det inte finns någon som kan lösa problemets, att det inte finns någon som kan hjälpa till att få stopp på detta. Jag kan gråta så mycket när jag tänker på att det inte finns något jag kan göra för att slippa se dina tårar framför mig. Varför kan ingen någonsin hitta dessa personer som gör såhär mot dig och ställa dem inför rätta? Det är inte såhär livet ska vara. Du ska skrattandes gråta glädjetårar och springa omkring med de andra. Inte sitta i ett hörn, med rödgråtna ögon och försöka vara osynlig. Känna att om de ser dig så är det kört. Du ska inte känna att du inte orkar mer, att du inte har något värde eller att allt skulle vara bättre om du inte längre befann dig på denna jord. Jag vill hjälpa dig, jag bryr mig. Jag vill att du ska se att du är underbar, precis så som du är. Jag vill torka dina tårar och med ärlighet kunna säga att allt kommer bli bra NU. Inte sen, inte imorgon eller om 10 år utan just, precis nu.

Jag mår dåligt när jag tänker att det kanske en dag är min tur att ha uppfostra ett barn. Men tanken på hur samhället är idag kan jag ärligt säga att jag är rädd. Riktigt rädd för att mitt barn kanske utsätts för denna brutala mobbningen. 60 000 barn, sextiotusen barn som gråter sig till söms varje natt. Jag vill inte att mitt barn ska känna så. Jag är riktigt rädd för att jag inte kommer kunna ge liv till ett barn med gott samvete när jag vet med egna erfarenheter hur det är.

Jag tänker inte blunda för problemet för det finns här, just precis nu och jag vill förändra det. En text hjäper inte, inte på långa vägar. Det gör inte mina tårar heller men ändå faller de ner för mina kinder varje dag, för barnens skull, för min egen och för alla andra som inte heller mår bra. För det gör jag inte, för vet du vad livet är så jävla orättvist. Varför ska vissa bara få glida på ett bananskal när andra får kämpa, kämpa för att ens ta sig igenom dagen, timmen, minuten? Varför ska vissa bli populära och direkt utesluta de som inte är som dem? 60 000 barn, sextiotusen barn. Inser du hur många det egentligen är? Nej, inte jag heller, det är en så oerhört stor summa så att jag inte kan förstå hur någon fortfarande inte gör något åt det. Hur kan det fortfarande vara barnet som utsätt som blir beskylld? ”Men du kan ju fråga om du får vara med” ”Men det är nog inte så farligt, de slår dig ju inte” ”Men du måste ha bättre självförtroende” ”Men de menar ju inget illa” Nej, men vet du vad? Det gör ont, det gör så ont varje gång jag får höra, känna, att jag inte är tillräckligt bra, inte tillräckligt som dem. Att jag ska behöva förändra mig själv för att slippa känna det. För att slippa må dåligt, en rättighet som egentligen borde vara där från början.

Det gjorde så ont när kuratorn förklarade för mig att det var jag som var problemet. Hon hade likaväl kunnat sitta på den där stolen framför mig och säga att jag borde gå och dö, för där brast det och det var just så jag kände, jag borde dö. Tänk om jag hade lyssnat på vad hennes undermedvetna sa till mig. Då hade jag inte varit här idag.

Idag är jag mycket starkare men mitt förflutna, eller vad du vill kalla det, finns alltid där i bakgrunden. Det gör fortfarande riktigt ont. Det känns fortfarande på ett sätt som inte går att förklara för någon som inte varit där. Jag blev aldrig slagen eller sparkad men psykisk smärta är också smärta. Psykisk smärta skadar och tär också. Tänk alla de tårar jag gråtit som ingen någonsin vetat om. Tänk alla de gångerna jag känt mig värdelös. Hela den tiden var det bara jag. Jag hade bara mig själv och därför var det också mig själv som beskylldes. MITT FEL, det var mitt fel. Alltid mitt fel. Både idag, imorgon och alla andra dagar som både har passerat och kommer gör det i framtiden. För det har jag fått känna så många gånger, det kommer inte gå att förändra.

Men det kanske det gör för alla de barn som, liksom jag, låter tårarna vagga en till söms varje kväll.

Gör något, säg något, det är allvar. Blunda inte, öppna ögonen och se det problem som funnits där så länge nu. Det är på tiden att detta får ett stopp NU. Inte sen, inte imorgon eller om 10 år utan just, precis nu.

du är alla de barn, vuxna och övriga som ständigt utsätts för det värsta jag vet, mobbning.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hej kära pappa! Idag är det din dag. Jag vill börja med att säga att jag älskar dig. Jag älskar dig så otroligt mycket. En obeskrivlig känsla som jag bara kan beskrivas med just de orden: jag älskar dig. Jag är så otroligt glad att få ha just dig som min pappa och så otroligt ledsen för att jag inte kan vara hos dig idag och ge dig tio extra kramar bara för att jag kan. Jag är så otroligt ledsen att jag inte kan säga detta till dig ansikte mot ansikte och höra din röst i verkligheten, inte över en skrovlig telefonlinje med en oerhört pixlad bild. Det blir aldrig som i verkligheten. Jag är så otroligt ledsen att jag inte kan få visa min lycka och kärlek till dig i verkligheten och det sårar mig innerligt att jag inte har kunnat tillbringa hela dagen vid din sida. Som sagt tackar jag för tekniken som gett mig möjligheten att nästan vara med dig men om jag hade kunnat hade jag tagit ett plan för att få tillbringa dagen med dig.


Jag vill säga tack för att du är en av de influenser som gjort mig till den jag är idag. Jag vill säga tack för att du aldrig tvingat mg att göra något som jag inte vill ( Mer än det där jävla loppet i Nice, men trots det är jag tacksam för att jag gjorde det) utan tvärtom, uppmanat mig att gå min egen väg och hjälpt mig när det har varit jobbigt att göra just det.


Jag är även tacksam för allt vi i familjen gjort. Mycket skulle kunna sägas vara för din löpning men jag skulle vilja påstå att mycket är tack vare dig. Löpningen har bara varit en bonus. Tänk alla resor som aldrig hade blivit av utan din planering, ditt engagemang. Tänk alla städer vi hade gått vilse i utan din inbyggda karta. Tänk alla platser jag aldrig hade fått besöka innan min 18 årsdag utan dig. Så tack pappa för att du finns och ständigt är där för mig. Tack för att du bryr dig om mig och hjälper mig i de svåra stunderna. Särskilt nu på sistone när jag knappt orkat fortsätta men du ska veta hur mycket dina ord hjälper. Du ska veta hur många tårar som torkats upp genom att bara höra din röst och dina hjälpande ord. Tack pappa för att du är du. Snälla förändra dig aldrig. Snälla va alltid samma pappa som uppmuntrarna alla, bryr sig om minsta lilla och alltid ger så enormt mycket kärlek.


Idag är det din dag. Jag vill att du ska känna den kärleken jag alltid försöker ge lite extra idag. Jag försöker alltid visa min uppskattning för dig men det är svårt. Jag ber om ursäkt för att det inte alltid märks. Jag ber om ursäkt för alla de gångerna du fått skrik tillbaka när du bara vill mitt bästa. Jag ber om ursäkt för alla de gångerna jag stängt dig ute fastän allt jag ville var att få en varm kram av dig. Förlåt för alla dåliga då dagar jag bettet mig som skit mot dig. Förlåt för alla de gångerna jag sagt att jag hatar dig. Förlåt för alla de gångerna du känt att din kärlek inte räcker till. Jag kan inte förstå att jag var tvungen att flytta hemifrån för att inse att allt du ville va att se mig glad. Se mig okej och ge mig livsglädjen att vilja fortsätta kämpa så som jag alltid gjort. Jag tror inte du förstår hur mycket påverkan du har på mig. Jag tror inte du förstår min saknad. Jag tror inte du förstår hur mycket tårar som faller när dessa ord skrivs ner. Jag tror inte du förstår hur mycket jag ångrar mig angående allt dum jag gjort. Allt dumt jag sagt. Allt dumt jag menat. Förlåt kära pappa för att jag varit en dålig dotter som trodde du ville såra mig. Jag inser nu mitt misstag. Är det försent att ta tillbaka allt skit jag åstadkommit? Alla de rynkor du sagt att jag gjort mig skyldig till? Alla de arga orden som har varit konsekvensen av ett bråk? Alla tårar jag egentligen fällt för att jag känt mitt eget misslyckande? Förlåt ännu en gång kära pappa. Jag älskar dig. Jag älskar dig så otroligt mycket. Tack för att just du är min pappa och tack för att du ville läsa orden jag försökt få begripliga.

  • London 2017

Likes

Comments

Igår gjorde jag något hyfsat spontant. Allt började för några dagar sedan då jag följde Emilia och Julia till deras psykologilektion där läraren frågade om Emilia ville följa med på ett studiebesök på SKAVLAN! Emilia läser en kurs där de skulle passa på att analysera besöket. Jag och Julia skrev direkt upp oss på reservlistan. En dag senare hade vi fått reda på att vi fick följa med. Så igår efter skolan tog vi oss till Richmond station tillsammans med ett paket Sainsbury’s kakor som jag har blivit beroende av, måste sluta. Tillsammans med ca 20 andra åkte vi District Line till Embankment och gick till studion som jag tror låg lokaliserad nära Southbank. Dör blev det vätskekontroll och jag var lite lagom orolig eftersom jag hade min stora gymbag. STOOOR! Men jag kom igenom och vi fick köa i över en timme för att komma in. Väl inne fick vi plats näst längst fram vilket gjorde att vi såg jättebra. Det började med en publikuppvärmare som var jätterolig. Sen spelade de in lite skratt och applåder och sen kom ingen mindre än Fredrik Skavlan in i studion till en massiv applåd. Sen började programmet och de första gästen steg in.

Det var dock fotoförbud i studion så jag tog tyvärr inga bilder och gästerna tycker jag faktiskt ska förbli lite hemliga det är ju roligare så.

Hela upplevelsen var minst sagt speciell. Man skrattade och klappade på beställning men jag skrattade genuint på många ställen och samtalen berörde i vissa fall väldigt mycket. De snackade om relevanta och förståbara samtalsämnen vilket gjorde det hela mycket mer intressant. Skämten som drogs och gästernas karaktärer var bara för underbara. Jag är väldigt nöjd med besöket.

Sen blev det tåg mot Hounslow från Waterloo. Waterloo låg inte alls låg långt från studion så det var väldigt skönt. Jag hoppade av på Isleworth station såklart men fick gå genom ett rätt läskigt parti där det kändes som att någon förföljde mig men jag kom hem säkert. Väl hemma lagade Annick mat till mig, kändes nästan som att hon proppade in maten för hon lagade så mycket. Till förrätt fick jag en bit banankaka och sen blev det Köttbullar med pommes och Lingon. Lingon är riktigt viktigt. Efter det var det dags att sova.

  • London 2017

Likes

Comments

Höstlovsveckan var grym! Vi flög från Kastrup till Heathrow på måndagen och checkade in på hotellet vid London Bridge, samma som förra gången fast med hotellfrukost denna gången. Det var så värt och så gott. Annars hann vi med en del. Utsikt från London Eye, Skrämsel i London Dungeons där man själv fick vara med i skådespelet och jag fick posea med en brottsling när mamma målade av oss. Vackert blev det. Pappa fick sätta på sig en tanthatt och låtsas som att han var en dam så han kunde rymma från fängelset, hans skådespeleri var on point! Next stop Broadway!! Annars hanns det med rätt många pubar, Oxford street, regent street, Westfield (2 gånger för pappa skulle tvunget tillbaka och köpa en orange träningsoverallsjacka), Covent Garden, Camden Market, Kings Cross A.k.a Platform 9 and 3/4, Greenwich, middag hos mammas kompis i Chiswick, Notting Hill, photo shoot med Paddington, underjordstunnel, RAF ( Royal Air Force) museum i Cannary Wharf, väldigt många Sainsbury’s kakor och en hel del annat skoj! Jag är jättenöjd med helgen i alla fall!

  • London 2017

Likes

Comments

Så var ju hemma på lovet i några dagar( egentligen bara över helgen) och träffade mina bästa kompisar och några hundar! Jag har saknat mina kompisar så otroligt mycket! Snart ses vi igen<3

Jag hann äta på Venezia med 10 pers och gå på bio med 11. Vi såg Thor, it was good.

Även en lunch med mormor och Ellas halloweenparty hanns med.

Sen tror jag aldrig att jag gått så mycket i min hemstad som jag gjorde när jag var hemma. Luften i Halmstad är så mycket bättre än här i London så jag passade på att gå in till stan, gå med kompisar osv.

Likes

Comments

| Köttbullar till middag, kan det bli bättre? Frågar mig själv fortfarande varför jag känner mig mer svensk här än hemma? (23 okt) |

| Apple store på regent street med KosKulkursen för att lära oss om Keynote för att göra en guide till National Gallary (24 okt) |

| Wok to Walk på Oxford street, lite lunch på väg hem från Apple store som vi åt på tunnelbanan till Richmond (24 okt) |

| utsikt i London från okänd plats(25 okt) |

| utsikt från köket hos värdis (25 okt) |

Likes

Comments

Hej bloggen! Jag har inte uppdaterat på ett bra tag and now I'm back. Bara för att jag inte bloggat betyder inte det att jag inte har tagit bilder, för det har jag. MASSVIS! Jag tänkte göra lite korta inlägg nu om de senaste veckorna mest för att ha minnena sen längre fram, eftersom detta är som min dagbok.

22 oktober 2017 
-
Chessington adventure park med Julia och Felicia.

Vi bestämde oss för att dra på en skräcksak eftersom det ändå är halloween snart. Vi bokade även något som vi trodde va som gasten på Liseberg... när vi kom dit började vi med zoo-avdelningen eftersom de hade allt möjligt. Tigrar, lejon, fiskar osv. Det var jättefint och mysigt. Sen blev det vad som kallades för "skräcktunlarna" vilket var en aning läskigare än vad vi var beredda på. DET VAR HORRIBELT, utan att överdriva. Det var som ett labb man fick gå ner i och sen kom det zombies och man fick försöka ta sig ut därifrån när de kom fram till en och skrek. De fick inte röra oss och vi fick inte röra dem men jag råkade nog slå till en och annan hemsk individ. I ett rum var det ett starkt ljus som flimrade så man såg inte något. Det var även zombies där och säckar som
Hängde ner från taket. Det tog säkert 5 minuter innan vi hade lyckats ta oss förbi det rummet. Jag höll Julia hört i armen och jag hade säkert kissat på mig om vi inte tillslut kom ut. Då skrattade vi bort allt och gick och åt en hamburgare. Efter det blev det ett skräckhus för barn, Gruffalos "kärlekstunnel" och barnkarusell. Det var en sån vanlig karusell för barn där man sitter på ett djur. Vi började med ett djur och vi kunde inte sluta skratta eftersom vi va tvungna att ta på oss säkerhetsbältet men det gick inte så bra. Nästa runda tog vi en kaffekopp men, till skillnad från Sveriges, hade den ingen spärr och gick hur fort som helst. Ni som sett filmen har sett, det var GALET.
Tack för en underbar dag kompisar!!

  • London 2017

Likes

Comments

Hej hej bloggen! Jag mår mycket bättre nu! Är dock helt slut efter denna skitvecka. Just nu ligger jag i soffan hos mammas barndomskompis Jenny som bor i London, i Chiswick. Vi ska äta potatisgratäng och PANNBIFF idag. Är både sjukt taggad och jättehungrig så det är en bra kombo. Jag längtar dock väldigt mycket till torsdag även om livet börjar gå mot det bättre nu. 4 dagar i skolan tills dess, känns inte så dåligt trots allt. Inga läxor till nu i veckan heller och imorgon ska jag, Julia och Felicia på en halloweensak vilket ska bli så sjukt roligt. Längtar rätt mycket skulle jag nog vilja påstå.

Idag har jag bara fikat med Jenny, hennes dotter och kompisar till dem vilket var jättemysigt. Nu ligger jag här i en soffa under en filt och bara myser. Jag blev helt matt nu på eftermiddagen fast jag inte riktigt åstadkommit något idag.

Det har inte tagits så mycket bilder på sistone så ni får några selfies från igår. Puss och kram

Likes

Comments

Jag är så glad samtidigt som jag fortfarande inte mår bra alls. Det jag har är inte något som går över under en natt.

Men att detta som gjort mig lite gladare kan göra att jag mår lite bättre och ger mig lite motivation för att plugga är fantastiskt.

Jag ska bara vänta i mindre än en vecka och sen kan jag, kanske, vara trygg om så bara för några dagar.

Jag längtar. Jag längtar så oerhört mycket.

  • London 2017

Likes

Comments

Hej kära läsare och släktingar. Vet att en del av er undrar hur jag mår och jag kan vara ärlig och säga att det inte är jättebra som många redan förstått. Men jag försöker som vanligt kämpa mig framåt genom ett steg i taget. När det är som sämst vet man att det endast kan bli bättre.

Vad hjälper i en sån här situation då?
Det finns så mycket som kan göra det bättre i stunden men så fort den lilla lyckan försvinner blir det precis lika förjävligt igen. En sak som jag gjort mycket nu de senaste dagarna är att prata med mina kära föräldrar och Wilmis på FaceTime eller vanligt samtal. Jag har även fått sjukt mycket pepp av mina underbara vänner, både här i London men även er alla där hemma. Jag älskar er så otroligt mycket och ni ska veta att era ord stärker mig så mycket.
Men efter ett tag är det tillbaka till början igen. Men ni ska inte tro att ni inte betyder något för det gör ni. Ni är ALLT.

Något jag inte riktigt insett värdet, förrän nu det senaste året, är hur mycket musik kan stötta. Jag lyssnade knappt på musik under första terminen i ettan utan började smått i början av 2017. Musik är nu något som betyder oerhört mycket för mig. Mina kompisar tips och mina egna upptäcktsfärder bland spotifys massiva utbud har gjort att jag idag kan säga att jag går min egen väg inom musiken och att jag lyssnar konstant. Jag skulle aldrig ta mig igenom en dag utan att lyssna på mina listor. Tack musiken för att ni finns och till alla kompisar som har underbar musiksmak.

En annan sak som hjälper rätt mycket för mig är att skriva. Ibland skriver jag om dagarna här på bloggen, men nu på sistone har jag bara inte orkat säga vad jag gjort eftersom det oftast är skola och sen sängen. Men ibland har jag lyckats krafsa ner några meningar i min dagbok. Det är ingen dagbok som jag beskriver vad jag gör utan snarare hur jag mår och möjliga lösningar på varför det är som det är. Det känns konstigt att säga men den enda som vet hur jag känner är jag själv och mina ord är då en perfekt beskrivning på mitt mående. Men det är också min beskrivning alltså kommer ingen någonsin få läsa där i, mina känslor stannar som mina känslor. Jag har alltid haft lättare för att beskriva mina känslor och tankar genom det skrivna ordet än att prata. Jag tror det är för att jag inte är jätte spontan utan vill gärna tänka igenom min ståndpunkt innan.

Det tredje och det som jag gjort hela mitt liv när livet känns kast är att läsa. Tänk en fictionberättelse där man kan fly in i fantasin. När man kan leva i en annan värld och glömma bort allt skit i verkligheten genom att bara läsa ord som bildar vackra meningar. Dock ska jag erkänna att jag inte ens lyckats ta mig igenom en enda bok än, just på grund min ständiga trötthet. Dagarna ser ut såhär: går upp 10 minuter innan bussen ska gå, tar bussen, byter buss, skola, hem, lägger mig i sängen, somnar och allt detta sker oftast med musik i lurarna.

Den sista saken som tro det eller ej hjälpt mig de senaste dagarna är att sluta använda sociala medier. I måndags använde jag t.ex inte Facebook, Instagram eller Snapchat på 12 timmar vilket definitivt är rekord för mig på många år. Stressen avtog en aning och därför fortsatte jag lite på samma spår då jag tagit bort notiser, kollar endast sociala medier på morgonen och på eftermiddagen och ibland på rasterna i skolan eller om jag måste fråga om något. Inte på lektionerna, inte på bussen hem osv. Kanske låter självklart för många men efter att ha insett att jag använder sociala medier över 24 timmar i veckan fick det bli nog.

Tack igen alla underbar vänner, familj och släktingar det betyder mycket när ni hör av er❤️

  • London 2017

Likes

Comments