​Jag fick mitt hjärta krossat första gången för ett par år sedan, jag gick sönder. Varenda cell i min kropp delade sig likt en atombomb. När folk frågade mig om kärlek då så svarade jag alltid allt det fula jag kunde komma på, alla mina värsta mardrömmar. Monstret under sängen, mannen i skogen på natten, skräcken i att flyga flygplan, rädslan i brinna inne, alla mina rädslor var kärleken, samlingsnamnet för allt det fula. Kärlek var nätter fyllda av tårar och en ångest som kvävde mig. Desperata försök till samexistens, försök att fly från ett trasigt hjärta. Jag beskrev alltid kärlek som det som krossat mig, anledningen till att hela min existens var ur balans. Jag försökte förklara hur kärlek kändes, men rösten gav alltid vika. Kärlek var det värsta för mig, det som fått mig ur balans, fått mig att känna mig värdelös och ensam. Jag minns dagar då jag försökte krama ihop mig själv, hålla andan och räkna till 10. Mornar då jag bara ville somna om, stjärnklara nätter då jag önskade att jag också var en lysande stjärna. 

Idag är kärlek den största tryggheten i mitt liv, eller han är det, han är kärlek. Kärlek är det som tillslut kramade ihop mig. Det som håller om mig när jag pillar på nagelbanden under tiden då ångesten kryper fram om nätterna. Jag behöver inte längre räkna till 10, för han har räddat mig. Han är mina bra dagar, mitt lugn, min trygghet. Han är det som kramar om mig när jag brister, han är vad som ger all min obalans balans. 

Han är den glada tanken när jag dansar med ett glas vin i handen, han är blicken jag söker efter i ett rum fyllt av människor, han är doften jag känner igen på mils avstånd. Han fyller mig, gör mig hel, gör mig lycklig. 

Kärleken är det som en gång bröt ner mig till ett förstört hjärta, men det är också det som bygger upp mig, det som gör mig lycklig. Det är tack vare kärleken jag har ett helt zoo i magen varje gång jag tänker på honom, och hur han får mig att känna mig hel efter att ha känt mig ofantligt trasig under en så lång tid. Han är en längtan klockan 2 på dagen när jag har fullt upp, han är min räddning under gråa måndagar, han är min anledning att resa mig ur sängen de dagar då livet ligger på mina axlar likt ett berg. Jag har till och med lärt mig att ligga och streck-kolla serier en hel dag utan att bli rastlös, för med honom är ingenting tråkigt, tillsammans med honom känns ingenting som allting.

Mitt hjärta är helt, kärlek är vad som har fått mig hel.

Tilda Larslin

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Rastlös är något jag är.

Människor har olika personlighetsdrag, såsom snäll, smart, social. Min främsta sida, eller den som fyller mig mest är rastlösheten. Jag skulle säga social till folk, om någon mot förmodan skulle fråga, då jag inte tror att folk skulle ha förståelse för mitt egentliga val av rastlöshet.
Men helt ärligt så är det rastlösheten som gör mig så otroligt social och extrovert. Som väcker alla mina känslor på samma gång bara för att jag inte klarar av att känna lite, det är liksom allt eller inget. Om jag inte pratar, mycket, då blir jag rastlös. Om jag är ensam, då blir jag rastlös. Om det finns en upptrigggande konversation där jag inte är med så lägger jag mer än gärna en kommentar bara för att komma ifrån rastlösheten, även fast det ibland är dumt. På fester är jag inte den som för en konversation vid bordet lite lugnt, jag är den som dansar hela natten bara för att komma ifrån rastlösheten. Den är liksom alltid där. Jag är rastlös när jag har 4 inlämningar och 3 stora prov på en vecka. Jag känner hur den biter i huden när jag har varit upptagen en hel dag och bara har en ynka timma ledigt.

Jag vill en vacker dag ha ett liv som jag är helt tillfreds med, utan tristress, men jag tror aldrig att jag kommer få det. Jag tror aldrig att jag kommer vara helt nöjd med allt, och det väcker också en viss rastlöshet hos mig. Här går man runt i en grå vardag och sliter som ett djur för att uppnå, vadå? Någonting man inte är nöjd med? ”Det är klart att man kommer att vara nöjd, någon gång” tänker ni nu, men jag tror inte att jag kommer det.

För den dagen jag har släppt min första bok, då kommer jag bara tänka på att släppa en till. Den dagen jag hoppar bungyjump, då kommer jag bara vilja hoppa från dubbelt så hög höjd nästa gång. Den dagen då jag räddar världen från en apokalyps eller massaker eller total miljöförstöring, då kommer jag längta tills jag får rädda den från undergång nästa gång.

Jag nöjer mig liksom aldrig, inte helt. Även där visar rastlösheten sig, när jag alltid söker vidare efter någonting mer magnifikt. Jag vill aldrig att min historia ska ta slut. Jag vill ha kapitel efter kapitel där inget saknar något, där alla kapitel nästan blir för mycket. Mitt liv ska vara fulländat, jag vill hinna med så otroligt mycket och vill mer än gärna att allt ska ske nu, nu, nu. Så har jag alltid varit, den mest hetsiga utav de hetsigaste. Egenskapen att vänta har aldrig varit jag, även om det flera gånger har behövts. Jag vet inte varför jag vill att allt ska ske så fort, men jag vill inte gå miste om något, och jag vill inte att världen ska gå miste om mig... Om allt bara görs utan väntandet, då har man tid. Världen måste ha tid för mig. Världen måste se stå bredvid och sukta när jag släpper den där satans boken, världen måste ha öppnade ögon riktade mot mig när jag hoppar den högsta bungyjumpen någonsin.

Världen måste ju för fan visa lite tacksamhet den dagen då jag räddar den.

Jag är rädd för det som aldrig händer. Jag begär egentligen inte så mycket, jag vill bara ha allt. Så känns det. Jag kommer hem efter en fullspäckad dag och tänker att ”ja men det var helt okej”, det är liksom alltid mitt svar ”hur var det idag? På jobbet? I skolan? På festen?” varpå jag svarar ”jo men det var helt okej”, och plötsligt är livet fullt av massa ”helt okej”. Inget oförglömligt eller svårslaget, inget magiskt eller otroligt. Man kan absolut acceptera läget och se det från den ljusa sidan, helt okej är ju ändå bättre än uselt, men ändå. Blir det aldrig bättre än helt okej? Ska jag nöja mig där, med det, är det det ni positiva själar gör? Nöjer man sig för en känsla av acceptans, en känsla av lättnad? Jag fungerar inte så, långa vägar därifrån.

Ibland tänker jag såhär: man lever, bara för sig själv. Man andas, för sin egen skull. Man äter mat, för sin egen kropp. Man gör allt och lite till, man klättrar och skadar sig, man går sönder och lagar sig själv, man sover och man vaknar, man gör si och man gör så. Och trots det att jag gör allt detta, så är jag bara nöjd... Är det bara en dålig egenskap som går att träna bort med lite positivt tänkande?

För jag torkar minsann mina egna tårar, jag sopar faktiskt upp mina egna skärvor när mitt hjärta har spruckit, jag bär faktiskt en kilotung ryggsäck med minnen, känslor, bilder och tankar på min egna rygg. Och jag är bara nöjd?

Jag kan inte bara acceptera att det är såhär det är att leva, och jag blir nästan arg på er som kan det. Alla runtom mig säger hela tiden ''du måste ändra inställning'' eller ''du måste vara lite mer positiv'', och jag håller väl med ibland. Jag vet om att jag är rätt så negativ i stunder, och att jag har svårt att uppskatta det lilla. Men jag vill liksom besöka världens högsta berg, dyka i det djupaste vattnet. Jag vill ta hand om ett sårat lejon, äga en förmögen och jag vill älska så att det gör ont, och helst av allt vill jag att allt ska hända inom de närmsta 8 åren. Klart som fasen att jag inte hinner uppskatta att det är god mat i skolan en torsdag när jag egentligen längtar efter att hålla om det där mjuka, lilla, småfarliga lejonet eller sätta på mig en tung utrustning för att sjunka ner i marianergraven. Det är egentligen inte så svårt att förstå när jag förklarar vad jag strävar efter, ellerhur?

Fast jag blir också arg, oxtokig. Slå-i-väggen-det-hårdaste-jag-kan-arg, så arg. Ibland blir jag ledsen, trycka-huvudet-i-kudden-och-skrika-det-högsta-jag-kan-ledsen, så ledsen. Så känslosam för att jag ibland kraschar mot marken och faktiskt inser att en vanlig tonåring inte uppnår sina högsta drömmar. Jag inser att jag har drömmar som inte går att ta på, det går inte ens att snudda lite på dem oavsett hur mycket jag sträcker på mig. Det skulle fan inte ens gå att slå till dem om jag så byggde en stege. Verkligheten slår till mig när jag sitter med ett prov framför mig i skolan som jag skulle ha klarat om jag hade pluggat, och inte tänkt på hur tung luften är på det där höga berget eller planerat färden till Australien in i minsta detalj.

Jag skulle inte påstå att jag är verlighetsfrånvänd, inte alls, men ändå så är det nog precis vad jag är. Mitt liv som jag lever blir ibland för ointressant för att ta tag i, och då slutar det ju i en enda röra. Röra och osammanhang är nog något som beskriver mig ofta, även fast jag vill vara den mest jordnära människan som finns. Jag kan komma hem och skrika till mina föräldrar eller pojkvän hur trött jag blir på alla människor som beter sig som mellanmjölk och är allt utom ett äventyr, varpå de snällt yttrar att ''men Tilda isåfall är ju du en sur grädde'', jag förstår vad de menar. Jag har alltid avundats människor som kan diskutera utan att använda sina armar för förstärkning, människor som pratar med en lugn konversationsvänlig röst. De människor som jobbar hårt för att hålla lite struktur, och inte gråter till videos på isbjörnar klockan 3 på natten.

Kontentan av allt är att jag är rastlös. Ibland vill jag stå stadigt på marken, och prata utan vilda gester och diskutera istället för att skrika när jag blir arg. Samtidigt så tycker jag nog att folk utan överdrivenhet är rätt så personlighetslösa, för jag tröttnar ju på stabilitet och struktur. Jag faller pladask för alla de människor som man kan beskriva med hjälp av känslor, mitt hjärta blir då hens att förstöra. När någon frågar ''hur är hen som person'' så är det mycket mer intressant att svara ''hen är en orkan som förändrar mitt liv'' än att tyst yttra ett ''hen är snäll''. Lite slagord har ingen dött av.

Min rastlöshet formar mig, gör mig utåtriktad och driven. Ibland är det min absolut jobbigaste egenskap, men jag är hellre motstånd för andra än en dans på rosor.

Tilda Larslin

Likes

Comments

En gång läste jag en text, eller en quote om man ska vara korrekt. Jag kan relatera till texten ganska ofta, och den har liksom etsat sig fast i mitt pannben.

”Kärlek är det skitigaste som finns, och jag är helt täckt av grus.

Jag är dålig på kärlek, ibland vill jag tro att jag förstår mig på kärlek och känslor, att jag vet hur det ska vara. Jag kan tänka på kärleken som om det finns rätt och fel och försöka reagera efter dem, men det fungerar ju inte alls. Så när jag väl står där med antingen ett helt och kärt hjärta, eller när jag försöker plocka ihop 300 trasiga skärvor av något som en gång var helt, så ser jag inga raka linjer som jag ska följa.

Kärlek kommer inte med någon fakta, och jag vill gärna ha tydliga instruktioner. Kärlek har ingen instruktionsbok, ingen som kan svara på frågor eller berätta om det är rätt eller fel. Jag är kass på att hantera kärlekens känslor, för till kärlek hör ju så mycket mer. Jag kan inte hantera sorg och hjärtekross och den överväldiga lyckan som hör till blir för mycket, det blir för många fjärilar i magen.

Kärlek är så otroligt fint, men jag tycker verkligen att det är jobbigt att vara kär. Nu känns det som jag slår någon i ansiktet med verkligheten, men jag håller inte med om att det är så lätt att vara kär.

Att ha en trygghet och en varm kram är det bästa jag vet, men att gå med en känsla av att man flyger är för mig svårt. Jag vill stå stadigt på marken, och känslan kärlek är något som rubbar mig och min moral. Jag går utanför alla mina gränser och blir så satans dunderkär, så kär att jag inte kan se en morgondag utan honom.

Jag är inte den som gärna ändrar på mig, och skulle aldrig förändras för någon annan. Men med kärlek så förändras man, eller man reagerar ihop. Är jag ledsen så är han den jag gråter hos och om lyckan står mig i halsen så är det till honom jag sprider min energi. Det handlar inte längre om mig, och om det nu låter egoistiskt så är det absolut inte så jag menar. Jag menar helt enkelt att fokus inte längre ligger på 1 utan på 2, och för att hålla balansen krävs mycket energi. Det är allt eller inget och insatsen måste vara genuint äkta.

Att somna i hans famn är det finaste jag vet, och att somna utan honom känns nästan som en omöjlighet. Det finns inget mellanting i kärlek, det blir liksom allt eller inget, ingen balans. Det är svårt.

Jag känner alltid så starkt, oavsett känsla. Kärlek fyller upp hela mig, men inte bara med en enkel trygghet, ibland blir det raka motsatsen. Förhoppningar som rasar, tårar som fälls, ångest som vaknar.

Jag kan vara så kärleksfull och romantisk och när jag blir kär då jäklar blir jag kär, men jag är usel på att hantera känslan kärlek. Den liksom äter upp mig, slukar hela mitt verklighetstänk. All min närvaro försvinner i allt jag gör, förutom när jag är med honom, för då är jag mer levande än en dansande lördagsnatt med mitt favoritvin i handen.

Kärlek skrämmer mig. Jag tror att det är därför jag ser mig själv som den absolut sämsta människan att hantera kärlek, den som skulle komma mer än sist om det fanns en tävling i känslohanterande. När jag blir kär då blir jag för kär, för det är nog möjligt, och det gör mig rädd. Jag vill aldrig vara den som faller, jag vill vara den som flyger. Jag vill vara den som flyger högst, inte den som kraschar mot marken i ett tappert försök att ha en balanserad kärlek.

Jag kan inte hantera kärlek, jag är kass på kärlek. För är det något som skrämmer mig mer än monstren under sängen, mer än nätterna då ångesten tar över, då är det fanimej kärlek.


Tilda Larslin

Likes

Comments

Det känns som om jag vill ha dig, men inte behöver dig. Mitt beroende för dig ligger på ytan, det är så tydligt. Det är inget beroende som söker sig ner och tränger sig in, för jag vill ju bara ha dig.

Jag skulle klara mig galant utan dig, för det är egentligen känslorna allra längst in som har betydelse. Vad jag känner för människorna som sitter längst in, som har en plats i mitt hjärta, det är dem som jag behöver. Det är dem som gör en riktig skillnad.
Utan dem skulle jag inte vara jag, jag skulle inte finnas, för jag BEHÖVER dem för att andas.

Men dig behöver jag inte, jag vill bara ha dig.

Det är skillnad på att behöva och vilja. Känslan att ha någonting som jag vill ha, men egentligen inte behöver. Det är du.

Tilda Larslin

Likes

Comments

Jag älskar att vara hemma men jag trivs inte i min hemstad. Jag har under flera år alltid känt någon form av otrygghet, eftersom att slag lämnar ruiner. Det finns platser som jag idag inte kan besöka utan att se tillbaka på hur den platsen var förut. Det finns människor jag ser på långt håll och väljer att ta en omväg eftersom att jag aldrig kommer att förlåta dom.
Det finns så många människor, så många händelser, så många ord, som jag aldrig kommer glömma bara för att det har gjort så otroligt ont.

Jag längtar tills den dagen då jag lämnar staden bakom mig, och aldrig mer behöver ta den omvägen eller behöva möta människan som fått mig att känna en så otrolig stark avsky mot mig själv.

Det finns så många människor i min hemstad som har format mig till den jag är idag, genom att spotta och slå. Det finns så många människor som har målat min hemstad så fasansfullt ful, när den lilla håla där jag lärde mig vara människa egentligen är så otroligt vacker.

Jag kommer för allltid att hata er som förstörde mig. Jag kommer för alltid hata er som fick min familj att känna sig otrygga. Jag kommer för alltid hata er för att ni har förstört en av Sveriges finaste städer.

Men tack, för att ni har gjort mig starkare och ärligare än jag någonsin hade kunnat tro.

Tilda Larslin

Likes

Comments

Jag har alltid velat rymma, ta mina saker och lämna. Jag har alltid längtat tills den dagen då jag bara kommer tillbaka för att träffa min familj, alltid drömt mig till städer där jag kan börja om. Jag har alltid känt mig vilsen och lämnad här, alltid känt mig bortglömd, även fast det var här jag lärde mig att stå och cykla. Jag har alltid känt mig för liten för staden, som att mina ambitioner är för stora för att samhället här någonisn ska klara av mig.

Jag vill inte rymma längre, jag vill absolut inte vara kvar, men om jag springer någonstans så är det in i hans famn, in i hans trygghet.

För första gången kan jag gå utanför dörren och känna mig trygg, sålänge hans hand är den jag håller i.

Att känna trygghet i en annan människa är så fantastiskt. Jag tycker om mig själv mer med honom, han får mig att vara mitt absolut bästa jag, mitt absolut lyckligaste jag.

Tilda Larslin

Likes

Comments