En gång läste jag en text, eller en quote om man ska vara korrekt. Jag kan relatera till texten ganska ofta, och den har liksom etsat sig fast i mitt pannben.

”Kärlek är det skitigaste som finns, och jag är helt täckt av grus.

Jag är dålig på kärlek, ibland vill jag tro att jag förstår mig på kärlek och känslor, att jag vet hur det ska vara. Jag kan tänka på kärleken som om det finns rätt och fel och försöka reagera efter dem, men det fungerar ju inte alls. Så när jag väl står där med antingen ett helt och kärt hjärta, eller när jag försöker plocka ihop 300 trasiga skärvor av något som en gång var helt, så ser jag inga raka linjer som jag ska följa.

Kärlek kommer inte med någon fakta, och jag vill gärna ha tydliga instruktioner. Kärlek har ingen instruktionsbok, ingen som kan svara på frågor eller berätta om det är rätt eller fel. Jag är kass på att hantera kärlekens känslor, för till kärlek hör ju så mycket mer. Jag kan inte hantera sorg och hjärtekross och den överväldiga lyckan som hör till blir för mycket, det blir för många fjärilar i magen.

Kärlek är så otroligt fint, men jag tycker verkligen att det är jobbigt att vara kär. Nu känns det som jag slår någon i ansiktet med verkligheten, men jag håller inte med om att det är så lätt att vara kär.

Att ha en trygghet och en varm kram är det bästa jag vet, men att gå med en känsla av att man flyger är för mig svårt. Jag vill stå stadigt på marken, och känslan kärlek är något som rubbar mig och min moral. Jag går utanför alla mina gränser och blir så satans dunderkär, så kär att jag inte kan se en morgondag utan honom.

Jag är inte den som gärna ändrar på mig, och skulle aldrig förändras för någon annan. Men med kärlek så förändras man, eller man reagerar ihop. Är jag ledsen så är han den jag gråter hos och om lyckan står mig i halsen så är det till honom jag sprider min energi. Det handlar inte längre om mig, och om det nu låter egoistiskt så är det absolut inte så jag menar. Jag menar helt enkelt att fokus inte längre ligger på 1 utan på 2, och för att hålla balansen krävs mycket energi. Det är allt eller inget och insatsen måste vara genuint äkta.

Att somna i hans famn är det finaste jag vet, och att somna utan honom känns nästan som en omöjlighet. Det finns inget mellanting i kärlek, det blir liksom allt eller inget, ingen balans. Det är svårt.

Jag känner alltid så starkt, oavsett känsla. Kärlek fyller upp hela mig, men inte bara med en enkel trygghet, ibland blir det raka motsatsen. Förhoppningar som rasar, tårar som fälls, ångest som vaknar.

Jag kan vara så kärleksfull och romantisk och när jag blir kär då jäklar blir jag kär, men jag är usel på att hantera känslan kärlek. Den liksom äter upp mig, slukar hela mitt verklighetstänk. All min närvaro försvinner i allt jag gör, förutom när jag är med honom, för då är jag mer levande än en dansande lördagsnatt med mitt favoritvin i handen.

Kärlek skrämmer mig. Jag tror att det är därför jag ser mig själv som den absolut sämsta människan att hantera kärlek, den som skulle komma mer än sist om det fanns en tävling i känslohanterande. När jag blir kär då blir jag för kär, för det är nog möjligt, och det gör mig rädd. Jag vill aldrig vara den som faller, jag vill vara den som flyger. Jag vill vara den som flyger högst, inte den som kraschar mot marken i ett tappert försök att ha en balanserad kärlek.

Jag kan inte hantera kärlek, jag är kass på kärlek. För är det något som skrämmer mig mer än monstren under sängen, mer än nätterna då ångesten tar över, då är det fanimej kärlek.


Tilda Larslin

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det känns som om jag vill ha dig, men inte behöver dig. Mitt beroende för dig ligger på ytan, det är så tydligt. Det är inget beroende som söker sig ner och tränger sig in, för jag vill ju bara ha dig.

Jag skulle klara mig galant utan dig, för det är egentligen känslorna allra längst in som har betydelse. Vad jag känner för människorna som sitter längst in, som har en plats i mitt hjärta, det är dem som jag behöver. Det är dem som gör en riktig skillnad.
Utan dem skulle jag inte vara jag, jag skulle inte finnas, för jag BEHÖVER dem för att andas.

Men dig behöver jag inte, jag vill bara ha dig.

Det är skillnad på att behöva och vilja. Känslan att ha någonting som jag vill ha, men egentligen inte behöver. Det är du.

Tilda Larslin

Likes

Comments

Jag älskar att vara hemma men jag trivs inte i min hemstad. Jag har under flera år alltid känt någon form av otrygghet, eftersom att slag lämnar ruiner. Det finns platser som jag idag inte kan besöka utan att se tillbaka på hur den platsen var förut. Det finns människor jag ser på långt håll och väljer att ta en omväg eftersom att jag aldrig kommer att förlåta dom.
Det finns så många människor, så många händelser, så många ord, som jag aldrig kommer glömma bara för att det har gjort så otroligt ont.

Jag längtar tills den dagen då jag lämnar staden bakom mig, och aldrig mer behöver ta den omvägen eller behöva möta människan som fått mig att känna en så otrolig stark avsky mot mig själv.

Det finns så många människor i min hemstad som har format mig till den jag är idag, genom att spotta och slå. Det finns så många människor som har målat min hemstad så fasansfullt ful, när den lilla håla där jag lärde mig vara människa egentligen är så otroligt vacker.

Jag kommer för allltid att hata er som förstörde mig. Jag kommer för alltid hata er som fick min familj att känna sig otrygga. Jag kommer för alltid hata er för att ni har förstört en av Sveriges finaste städer.

Men tack, för att ni har gjort mig starkare och ärligare än jag någonsin hade kunnat tro.

Tilda Larslin

Likes

Comments

Jag har alltid velat rymma, ta mina saker och lämna. Jag har alltid längtat tills den dagen då jag bara kommer tillbaka för att träffa min familj, alltid drömt mig till städer där jag kan börja om. Jag har alltid känt mig vilsen och lämnad här, alltid känt mig bortglömd, även fast det var här jag lärde mig att stå och cykla. Jag har alltid känt mig för liten för staden, som att mina ambitioner är för stora för att samhället här någonisn ska klara av mig.

Jag vill inte rymma längre, jag vill absolut inte vara kvar, men om jag springer någonstans så är det in i hans famn, in i hans trygghet.

För första gången kan jag gå utanför dörren och känna mig trygg, sålänge hans hand är den jag håller i.

Att känna trygghet i en annan människa är så fantastiskt. Jag tycker om mig själv mer med honom, han får mig att vara mitt absolut bästa jag, mitt absolut lyckligaste jag.

Tilda Larslin

Likes

Comments

Jag sveper flaskans innehåll, det bränner till i halsen. Sväljer ner ångesten, flyr från mina tankar.

Går in i en värld gjord av dimma och blanka ögon. Jag dansar med händerna mot taket och låter hela kroppen svepas med. Nu är jag lycklig.

Jag fumlar omkring med en av mina närmsta vänner vars andedräkt luktar cigg och sprit, den perfekta combon under vissa kvällar. Ett lugn lägger sig i mig och vi båda två tappar balansen. Vi faller ner mot golvet i en hög och skrattar, ett äkta skratt.

Jag hinner ta flera bloss och svälja minst 100 klunkar. Varje bloss, varje klunk, drar mig längre och längre ifrån den existerande ångesten som annars är min bästa vän. Känslan som ibland kväver mig känns nu så långt bort.

Jag dansar och skrattar, jag dricker och skålar. Jag längtar efter mitt hjärta och jag ler när jag ser min bästa vän kyssa en främling. Jag vill nästan fälla en tår över hur fint detta fumliga ögonblick faktiskt är.

Kvällen blir till natt. Dansstegen lägger sig och klunkarna tar slut. Jag kramar om mina vänner och somnar i hans armar. Det känns som jag går på moln, livet känns som en dans på rosor.

Natten blir till morgon och jag vaknar. Den är där igen, hårt kramande. Ångesten trycker, den försvann inte igår även fast det äntligen kändes som att den öppnade dörren och gick ut. Varje kroppsdel skriker efter vatten och varje andetag känns tungt. Varje rörelse är svår och smärtsam och klumpen i magen känns tyngre än bly.

Dagen innan lämnade jag min ångest och sa hej till dimornas glädje, morgonen efter vaknar jag tillsammans med känslan som jag hatar mer än allt.


Tilda Larslin

Likes

Comments

tankar och känslor

Jag är så satan levnadstrött så jag inte orkar hålla ögonen öppna. Det händer ingenting, det finns ingenting att längta efter.

Jag är världens mest lättroade tjej och samtidigt världens mest uttråkade. Jag älskar förändringar av alla dess slag och jag hatar en stabil och jämn vardag. Men just nu är det precis så det känns. Hela mitt liv ligger på samma raka linje, dag ut, dag in.

Jag vet inte riktigt, men det känns som om en liten bit saknas. Jag vaknar alltid med lite ångest, alltid lite, en orolig känsla som jag inte kan förklara för någon. Även om jag skrattar mig till sömns eller somnar i mitt hjärtas armar så är det ett litet, grått, hängande moln över mig morgonen efter. En brinnande känsla, som påminner sig i varje steg jag tar, i varje andetag.

Aldrig någonsin kommer jag att nöja med mig något, jag kommer alltid att sträva efter mer. När jag har nått maximum då kommer jag ändå fortsätta till någonting ännu mer storslaget. Jag är allt eller inget, har alltid varit. Det finns inget mellanting, ingenting grått. Svart eller vitt, aldrig grått.

Jag är en människa som är för mycket eller för lite. På tok för mycket känslor, alldeles för mycket tankar, alltid för starka åsikter. Ibland kan jag inte hantera mig själv, ibland blir jag så arg på mig själv, eftersom att jag aldrig har förstått vad balans betyder. När jag gråter så skakar jag, när jag skrattar då känner jag lycka ända ut i tårna. Inget mellanting, aldrig en balans.

Om jag var bra på att uppskatta småsaker så skulle lyckan kväva mig, för att jag är egentligen världens lyckligaste människa, jag har egentligen allt som jag så länge velat ha.

Och jag hatar att småsaker inte tillfredsställer mig, jag kommer ändå alltid längta efter någonting större. Storslaget, episkt, mäktigt, det är vad jag vill leva, se, andas. Och den egenskapen suger, tro mig.

Jag är 17 år, beroende av sociala medier, som jag tror framkallar beroendet av det storslagna. Jag tror att många unga fungerar precis som jag, sen finns det några lyckliga satar som uppskattar det lilla och har en perfekt balans mellan längtan och just nu. Jag har ingen perfekt balans, jag vill ha allt.

Ibland så vill jag vara den mest grå mellanmjölken som existerar, för att saker blir enklare då. Saker blir enklare om man bara accepterar att det är så här livet ser ur, men det är som att säga att man bara måste acceptera att livet ofta är helt genomruttet skittråkigt.

Jag vill vakna i början av en bergochdalbana och hela dagen bara åka uppför den första backen, känna adrenalinet och nervositeten när man ser hur backen vänder och blir ett fall. Jag vill ha en spänning som går att ta på, en lycka som lyser, händelser som får mig att säga ''minns du när det hände'' och vara nöjd över mitt uttalande. Inte vakna en måndag och släpa mig upp ur sängen för att under kvällen säga ''då var den dagen äntligen över''.

Jag vill ha så mycket som är så långt bort, samtidigt som jag vill uppskatta det lilla. Jag har svårt för det lilla, jag dras till det oförglömliga. Jag vill lära mig vara lagom, lära mig balansera livet. En lärdom som tyvärr verkar vara alldeles för svår att lära.


Tilda Larslin

Likes

Comments