Mina misstankar om att skolan inte skulle börja i måndags var befogade. Även om jag hade försökt förbereda mig på detta scenario blev jag trots allt besviken. Måndagen var avvarad för registrering och betalning för övriga studenter. Det stör mig att skolan ej kunde berätta detta för oss tidigare då de uppenbarligen inte var någonting de bestämt under helgen. Istället för att börja skolan fick vi underhålla oss med läsning fram till lunch innan vi kunde träffa rektorn för att få ett schema. Första föreläsningen hölls igår, Medical and Surgical Nursing II. Upplägget av föreläsningen var ganska likt det vi har i Sverige. En powerpoint, en whitebordtavla och en lärare som undervisar. Ämnet var hepatit och vi gjorde verkligen en djupdykning i ämnet, intressant! Mycket är ganska likt beskrivningarna som vi får hemma, men vissa saker är väldigt olikt. Exempelvis riskfaktorer för Hepatit A och E.

1. Fecal- oral transmission by infected water, milk and food especially raw shellfish.

2. Travel to contry where hepatitis is common.

3. Children in day care center.

Stämningen i vårt lägrer börjar svikta. Det pyr mest mellan mig och Philip skulle jag tro och det tror jag de andra håller med om. Philip har ofrivilligt slutat snusa på grund av att det helt enkelt är slut och är nu ganska tjurig, har abstinens och känslig för det mesta som händer och sägs. Detta i kombination med min oförmåga att anpassa och kompromissa när jag inte tycker att saker och ting är rätt gör att det blir en liten krock, inte för att det alltid är Philip jag är irriterad på så händer det att han får ta smällen. Vill också nämna att vi för det mesta är vänner och att det inte alls är några problem, utan att jag då snarare är evigt tacksam att vi fyra har varandra. Det är svårt att leva tillsammans, speciellt när det inte är någon man själv valt att dela livet med. Dessutom tillbringar vi nästa all vaken tid i sällskap med varandra. Socialt jobbiga situationer och irritationsmoment i vardagen hemma kan jag ofta härda ut eftersom det kokande inre får utlopp hemma eller bara när jag är för mig själv. Här känner jag mig kvävd och har inte det utrymmet att göra mig av med alla känslor som till slut kokar över och genom det trevliga yttre blottas min inre förbittring.


En av de saker som gör mig mest irriterad är en av våra lärare, den snälla man som hämtade oss på flygplatsen. Han har sedan vi kom varit vänlig och visat oss några fina platser och hotell i city och är verkligen mån om att vi har det bra. Men, såklart finns det ett men. Han vill gärna vara medveten om allt vi gör och ringer därför oss flera gånger om dagen. Om vi inte svarar ringer han till nästa, tills han får svar, vilket ger en känsla av att han är efterhängsen och det slutar upp med att han är mer en belastning än tillgång. Vi blev informerade om att vår föreläsning för dagen skulle börja klockan 10.00. Igår kväll ringde läraren och bad oss vara där redan två timmar innan avtalad tid för att vi skulle följa med honom till IT-avdelningen och hämta ut våra ID-kort. Julia insisterade på att det skulle räcka med en timme innan, fine! Idag ringer han på morgonen innan vi knappt ätit frukost och ber oss komma dit nu på en gång. Vi slänger i oss vår mat och promenerar till skolan. Väl framme tar det inte mer än 20 minuter för oss att fixa korten, och vi gick sedan tillbaka till skolan. Där satt vi tillsammans med vår lärare som säger att han ”saknat oss” och bara väntade. Vad vi inte visste var att de börjar dagen med tea och lektionen startade inte förens klockan 11.00. Onödigt och irriterande att vänta nästan två timmar när man kunde varit hemma!! Svårt att förhålla sig till detta när han är lärare och vi elever då vi inte vill bli oense med någon som vi står i beroendeställning till. 


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

För idag hade vi inga särskilda planer utan tänkte mest ta det lugnt. Flitiga som vi är startade jag och Julia ännu en morgon med ett träningspass. Söndag är helt klart en av de bästa dagarna att undvika folk eftersom en stor del av befolkningen går i kyrkan mellan 07.30-09.00 och befinner sig därför inte på gatan som vanligt.

Vid frukosten frågade en av läkarstudenterna där vi bor om vi ville följa med på en båtutflykt till en ö nära Mwanza som han i sin tur blivit medbjuden på utav en kollega, självklart tackade vi ja. Som jag redan förklarat i tidigare inlägg så är tid inte något man kan utgå från, så istället för avfärd klockan 10.00 satt vi färdiga och klara i båten klockan 14.00. Punktlighet och struktur är absolut någonting jag kommer mer än uppskatta när jag kommer hem. Stackars Dennis, han kommer behöva en tidsplan strukturerad in i minsta detalj bara för att besöka toaletten hemma.

Mamba Island, namnet på ön vi med en lite för liten båt tog oss i land på. Den ägs av två bröder, var av den ena var vår värd. Oj vilka visioner de har om denna vackra ö. Det kulle vara mäktigt om de faktiskt kan göra slag i saken. De visade oss runt och målade upp bilder av hur de små husen för uthyrning liggandes avskilt uppe bland klippor och stenar, noga utvalda för den mest fantastiska utsikten skulle charma vem som helst. De skulle bygga fina matställen, barer, gym, tennisbana, landningsbana för helikoptrar och hade förhoppningar om att kunna dricka vattnet direkt ur kranen, minst sagt ett projekt! Ingen förvarnade oss om rundvandringen och att vi besökte ön i ett så tidigt skede att där faktiskt inte fanns några vägar eller stigar utan att vi fick kasta oss fram, över och mellan de olika avsatserna, överlevde trots att jag bar sandaler. De andra besökarna som också befann sig på ön var där på en klassträff, som vi hamnade mitt i. De grillade get och ordnade det verkligen trevligt framåt kvällen med lampor och musik. De kom fram till oss med delikatesserna, inälvsmaten.. och ända sättet att slippa undan var att testa någon annan del av geten, och så fick det bli. Nu när det är över så är jag ganska säker på att jag överlämnar ätandet av get till någon annan, för det var inget för mig. För att beskriva smaken skulle jag nog säga att den smakar som den luktar, get. Stackars Maja tog sig en bit av chilin som serverades som tillbehör, och ajajaj vad hon brände sönder mun och läppar. Vatten var lönlöst så till undsättning kom Julia som hade en banan med sig vilket verkade vara det ända vi hade tillgängligt som kunde stilla den brinnande hettan. Vi spelade kort, drack öl, skrattade och hade verkligen en trevlig stund. Som avslut trängde vi oss ön en gång samman i den lilla båten och fick njuta av solnedgången och alla dess fina färger. Ovan är en beskrivning av när spontant är ett vinnande koncept för dagen.

Imorgon är det dags för skola, eller det är i alla fall vad vi har förhoppningar om. Känns som att jag inte tar något för givet längre utan försöker att bara se vad som händer när jag väl är på plats.

Likes

Comments

Under torsdagen blev det återigen till att vänta. Vi åstadkom inte mer än lite skönlitterär läsning innan vi faktiskt gav upp och drog oss hemåt redan innan lunch. Det var en heldag med regn och åska, ganska skönt för en som inte är van vid hettan, framförallt nattetid då jag är van vid att ligga i ett svalt rum.

Eftersom skolan inte verkade ha några planer för oss under fredagen heller så slog vi våra kloka huvud samman och bestämde själva att "vi minsann ska vara ute på en avdelning för att se deras rutiner lite mer ingående", och så blev det. Den manliga ortopedavdelningen stod på det egenskrivna schemat. I stor utsträckning bestod de inneliggande patienterna av unga till medelålders män som varit med i någon form av trafikolycka, framförallt inkluderat motorcykel. Till följd av detta är femur, tibia-och fibulafrakturer är de vanligaste. De använde sig av en långvarig sträckbehandling som tidigare också användts i Sverige men då den vanligaste patientkategorin för samma typ av frakturer är den svårt sjuke, äldre patienten som inte har förutsättningar att överleva en lång tids sängläge är det framförallt kirurgiska ingrepp som är aktuellt. Om sträckbehandlingen efter några veckor inte visat på tillräckligt god effekt är operation nästa steg, vilket verkade vanligt. Sårvården är dock inte speciellt bra, samma handskar till rent och smutsigt och oberoende vilket sår du har är omläggningen densamma och den verkar göras dagligen. Efter genomgång av rutiner stod renbäddning av sängarna först på dagordningen, har nog aldrig varit så glad för att bädda en säng. Det var bara så skönt att äntligen få göra någonting praktiskt. När de skulle städa sängbänkarna var det tydliga instruktioner om hur det skulle gå tillväga. Tre skålar hade vi med oss, tvålvatten, vatten och en för skräp. Trasan skulle dras från höger till vänster, med start uppe i högra hörnet för att sen dra singeldrag från sida till sida. Detta kändes både löjligt och meningslöst då det var samma trasa och samma vatten till alla sängarna i alla salar. När vi skulle tvätta ett av nattygsborden hoppade en kackerlacka ut, vi kunde även ana musspillning i hörnen, mysigt! Skyddshandskar är framförallt till för att skydda personalen, utan vidare eftertanke om hur smittan sprids vidare mellan patientera. Alla patienterna delar samma toalett, där det inte finns tvål eller papper, det är likadant på personaltoaletten men vi har tillgång till en tvål i ett fikarum. Jag förstår att det är ett fattigt land och att tillgångar och resurser inte är samma som hemma, men det finns en hel del rutiner de skulle kunna förbättras utan större kostnad av det jag ovan nämnt!

Vi hade bestämt fredagsmys. Vi bakade eget tortillabröd som vi stekte och åt med guacamole och stekta grönsaker, mums!

Nu till ett av mina i landsproblem, balsam är sällsynt i detta land vilket gör det svårt för mig med ganska långt hår. Vi har redan hunnit med att prova lite olika produkter utan vidare resultat, men idag tog priset. Redan när jag kände konsistensen på vad de kallade "conditioner" började jag tveka, men i desperata tider glömmer man tydligen att tänkaförst, så jag fördelade den gula sörjan i hela håret och mycket riktigt fiasko! Försökte förgäves tvätta håret med schampo flertalet gånger utan att smeten i håret avlägsnades. Känslan när du tar i håret är ungefär som om jag skulle doppat det i en blandning av margarin och stearin i kombinerat med flera veckors duschstrejk, hjälp!

Likes

Comments

Gårdagen var toppen, äntligen fick vi den lovande rundvandringen på sjukhuset, och det med råge. Från källarplan 1. till takvåning 11. vandrade vi upp och ner från sida till sida för att se matsalar, laboratoriet, centraltvätten, administration, VIP-avdelning och alla möjliga vårdavdelningar, mestadels för inneliggande patienter. För att vara lika artiga och trevliga som folket här nere behövde vi ta i hand och hälsa på nästan alla vi träffande och tacka för gästvänligheten, i längden tröttsamt! Min tolkning av den tanzaniska vården utifrån det lilla jag fått se och berättat för mig så gör de sitt yttersta för patienterna, genom att ta tillvara på de resurser och tillgångar de har. Med mig i bagaget stoppas både positiva och negativa erfarenheter från dagen. Stämningen på sjukhuset är väldigt lugn och trots att många patienter väntade ute i de trånga korridorerna samt att flera av de inneliggande patienterna var väldigt sjuka. Tydligen är vårdrelaterade komplikationer vanligt förekommande, men som patienten inte kan göra någonting åt utan bara acceptera, vilket är obegripligt! Det var en stackars liten flicka som låg ensam i en säng på en av de stora sovsalarna, innehållande åtta sängar som hade blivit våldtagen. En händelse som tyvärr inte är ovanlig i ett land som Tanzania. Barn som är ute utan föräldrar är ett lätt offer för förövare, lika så i flerfamiljshus där familjerna är uppdelade i olika rum men ibland lämnar barnen själva och utan uppsikt, vilket då ger utrymme för hemskheter. Det är en bitter sanning som framförallt orsakar ilska, medlidande och sorg inom mig, jävla människor som kan med att göra något så hemskt!

På varje avdelning fanns tre gruppsalar. Sal 1: Patienter med pågående infektion, oberoende på övrig åkomma. Sal 3: Närmst expeditionen låg patienterna i behov av intensivvård. Sal 2: Patienter som inte tillhör någon av ovanstående grupper.

Ju mer pengar och makt du har desto bättre och säkrare vård får du. Tillgång till enkelsal, dubbelrum eller om pengar inte alls är ett problem kan du få vård på VIP- avdelningen. De rummen innehåll både en fin garderob, egen toalett, dekorativa filtar, tv och en bekväm soffa.

Mannen som hämtade upp oss på flygplatsen är också en av våra lärare Mr. N'geni. Idag kom han hem till oss under eftermiddagen och erbjöd sig visa oss city. I hans fina bil fick vi en guidad tur genom stan, givetvis skådad från baksätet då Philip redan från start varit hans nummer ett, han som behöver bättre självförtroende, får se det som kompensation då han reser med tre tjejer. Han visade oss en fin park med utsikt över victoriasjön och även några prisvärda hotell med lovande mat och till sist en shoppingtur på en supermarket, verkligen uppskattat!

Tänkte också nämna att vi håller träningen under kontroll här nere. Varje gång vi besöker toaletten på sjukhuset/skolan får vi squata som aldrig förr då toaletten bara är ett hål rakt ner i marken. Även bra balansträning då det ibland kan vara lite svårt att pricka rätt för en ovan, som dessutom absolut vägrar röra vid väggarna för stöd eftersom det inte finns tvål!! Tacka vet jag våtservetter och handsprit!

Likes

Comments

Första skoldagen kom och så redo vi var. Mitt försök till att tro att jag var förberedd på vad som komma skulle känns nu i efterhand mest som ett skämt. Tid är uppenbart att de tanzanianska folket inte alls är medvetna om och uppriktigt sagt tror att de har i överflöd. Det som väger upp mot deras ignorans om tidsuppfattning är absolut deras vänliga bemötande och tacksamhet för vi är här och vill lära oss mer om derasland och kultur. Omtumlade efter att ha blivit introducerade för X-antal människor, informerade om att skolan inte börjar förens nästa vecka, blev det ett besök på deras psykiatriska avdelning, under all kritik, hjälp! Det såg mer ut som en fängelsehåla än en avdelning för återhämtning och tillfrisknande. Avdelningen innehåll två avskiljningsrum, som en isoleringscell där de fick ligga på stengolvet tills de lugnat sig. Två stora sovsalar, en för män respektive kvinnor, två innergårdar också MED könsfördelning, en matsal samt ett kök. I detta kök fick patienterna utföra hushållsarbete för att visa framsteg i sen mentala ohälsa. Om du kan hantera uppgifter som att städa, laga mat och diska så gör du också framsteg i din process att må psykiskt bättre. Alla patienterna sattes dagligen ut på innergårdarna som formades av stora stenmurar utan tak. Det vill säga att besökare till övriga sjukhuset, lärare samt eleverna på skolan passerar dem på våningarna över och har tydlig insyn, som på djur i en bur. Ute på gårdarna fanns ingenting, de satt tryckta mot väggarna, vandrade runt eller bara stod på det smutsiga stengolvet, i den varma solen. Slitna och söndriga kläder, om de ens hade några fick de kissa i ett hål längs ena väggen om behov fanns. Det verkade inte finnas någon åldersgränser mellan vuxen-och ungdomspsykiatrin vilket gjorde att där också var en ung väldigt ung flicka inspärrad. Läraren vi fick gå med är specialist inom bland annat mental hälsa och hoppas på att han kan utveckla tankarna kring deras psykiatriska vård. Det blev en lugn kväll där vi reflekterade mycket av det vi fått se.

Igår blev vi lovade rundvandring på sjukhuset eftersom vi som sagt inte har undervisning denna vecka. Vi kom på avsatt tid 09.00 och blir då informerade om att vår självutnämnda guide skall på möte, på obestämd tid, men att vi kan vänta inne hos klassen vi bekantade oss med under måndagen. Sagt och gjort, vi underhöll oss själva fram tills klockan passerat 14.30 då tyckte vi att vi väntat tillräckligt.

Hoppas på en mer givande dag idag!

Likes

Comments

Under hela gårdagen var vi på resande fot, största delen spenderades vi på flygplatsen i Dar Es Salaam. Lite missförstånd angående när vi skulle anlända och bli hämtade, löste sig tillslut. När vi kliver ut från flygplatsen i Mwanza möts vi av en ganska stor man som är överlycklig att se oss, framförallt Philip. "Rafiki Philipo"- som betyder kompis, ekade i bilen hela vägen till vårt boende. Overkligt nervös inför att faktiskt se vart vi skulle bo de kommande månaderna då Julia skrämt upp oss med skräckexempel om att vi skulle bo i en lägenhet med jordstampat golv, läckande tak och en kartong till madrass så var förväntningarna noll. Lyckligtvis var det inte vad som möter oss, en lättnad. Vi har varsitt rum, som en liten 1:a med ganska stor säng, skrivbord, garderob, kylskåp, toalett samt dusch. Utanför finns ett gemensamt utrymme där det med viss begränsning går att laga enklare mat. Under rundvandringen blev Philip återigen favoriten och fick hålla mannen som hämtade oss i handen(även om andra också var hjärtligt välkomna), sött. Vi alla fyra verkade vara i desperat behov av ensamtid och socialt utmattade, för efter kvällsmaten såg vi inte en skymt av varandra utan försökte göra sig lite hemma I våra rum. 

Dagen erbjöd en runda till en lite större supermarket och ett genuint försök till att lära känna den nya staden. Vandringsskorna på och vi gav oss av med Bismarck Rock som mål. Oj, det är som att vara kändis här nere, alla uppmärksammar en vart du än går, oftast genom att granska en uppifrån och ner, vinka eller bara stirra, precis som om de aldrig sett någonting liknande, antar att det är något man får vänja sig vid. Det var massor med folk ute och längs nästan varje gata fanns det marknadsstånd, där de säljer allt från frukt till skor. Vi åt på en takterrass med utsikt över hela staden, god mat och verkligen mysigt.

En känsla av trötthet är ständigt hängande över mig, antar att det är på grund av alla nya intryck och försök till anpassning, en sak i taget och allt kommer att bli bra!


Likes

Comments

Imorgon är det dags att lämna paradiset och fortsätta vidare mot vår slutdestination Mwanza. Det ska faktiskt bli ganska skönt, även om det varit helt underbart här så har det varit svårt att helt koppla bort att vi faktiskt ska vidare.
För att sammanfatta det jag sett av Zanzibar så har ön bjudit på soliga, blåsiga, roliga, sandiga, prövande men framförallt fantastiska dagar. Jag är nöjd med att jag tillsammans med mitt hjärtat ska besöka denna paradisö i januari igen!
Igår gjorde vi en utflykt till Prison Island, med snorkling och träffade öns jättesköldpaddor, häfrigt, de är verkligen befogade sin titel. Idag har vi njutit av solen, massa badande och åter packat samman vårt liv i väskorna.

Likes

Comments

Våra semesterdagar har haft en strålande början. Vi bor på ett hostel, drifters backpackers. Efter lite ommöbleringar i rummen bor nu jag, Julia, Maja tillsammans med ett gäng myror och Philip i ett rum för herrar innehållande en och annan kackerlacka. Helt okej toalett, liten bar, pool precis intill havet, varmt men flertalet fläktar inne på rummen och härligt folk som bor här. Solen har redan bekantat sig med oss, speciellt axlarna som numera lyser rött, bland annat fröken Bengtsson fick bada med tröja hela dagen. Inte så myclet turister nu då det är lågsäsong, skönt.
Det finns inte direkt någon affär att handla mat i utan alla våra mål måste ätas ute vilket är lite meck, men hållbart under tiden vi är här. Maten smakar bra men ganska "turistig". Wifi fungerar sporadiskt och ej så bra under längre perioder. Havet är magiskt, varm och alldeles underbart. Igår gick vi ut på nattklubb, spännande.. Vi alla från boendet åkte taxi längs det folket här kalla vägar, stenigt, hoppigt och ärligt talat är det ingen bil som är gjord för att transporteras där. Det var kul men vi var glada när vi äntligen kom hem.

Alla är fortfarande spända på hur vår kommande vardag ska se ut i Mwansa, men vi ska fortsätta njuta i paradiset några dagar till!

Likes

Comments

Efter många långa timmar med tre mellanlandningar, dryg väntan, utebliven sömn, lite mat och mängder av intryck så känns det som att vi redan varit iväg i flera dagar. För att summera resan gick det ändå över förväntan, inga förseningar, packningen är med oss och vi är alla hela. Dock tacksam att vi är flera då det var några prövningar längs vägen. Dar es salaam bjöd på en trappa utomhus vid flygplatsen mitt i natten, där vi nog alla nickade till lite under timmarna vi satt där. Sista flyget men handskrivna boardingpass flög vi med ett plan med endast 16 platser där vi fick krypa både in och ut. Deras dagliga liv här nere är så långt bort från vår egen vardag hemma. Väl framme är allt precis lika underbart och magiskt som bilderna visar! Zanzibar kommer blir fantastiskt!

Längtar efter en natts sömn och hoppas på att vakna som en ny människa imorgon.

Likes

Comments

Vi är nu på flygplatsen, väskorna inklusive oss själva är nu incheckade! Gråtfesten har passerat sin topp och en annan nervositet börjar infinna sig i magen. Sitter och tittar på Philip när han dricker sin första öl, fan det är verkligen på riktigt nu!
Ser inte så mycket fram emot att spendera nästan ett helt dygn uppe i luften samt alla mellanlandningar, men såå värt det.

09.50 Göteborg --> Amsterdam
Amsterdam --> Nairobi
Nairobi --> Dar Es Salaam
Dar Es Salaam --> ZANZIBAR!! 07.25

Likes

Comments