Vår vän Nina är läkarstudent på operation, och idag fick vi följa med henne och se avdelningen hon praktiserat på. Intressant eftersom de i skolan här nere verkligen fördjupar sig inom detta område. Vem som ansvarar för vad, olika arbetsområden i salen, förberedelser innan, under och efter operation, sterilt/osterilt med mera, well.. Det vi har läst i skolan stämde som vanligt inte överens med verkligheten. Ibland glömmer jag att Bugando är ett av de mer välutvecklade sjukhusen med god standard, i jämförelse med övriga sjukhus i landet, sorgligt! Vi har bara sett på bilder hur illa det kan vara, och det var tillräckligt!

Ombytta och klara marscherar vi in till en av operationssalarna. Inget konstigt, öppna dörrar och fönster, ungefär tjugo personer i salen, kirurg, sjuksköterskor, anestesist, massor av läkarstudenter och vi. Värmen slog mot ansiktet när vi kliver innanför tröskeln. Patienten är ännu inte sövd när kirurgen kommer fram och berättar lite om hans bakgrundshistoria, och anledning till operation. Det är en fånge från fängelset som försökt rymma och då blivit skjuten i benet, olyckan inträffade för mer än tre veckor sen och nu har han fått en massiv blödning. Ett ingrepp är nödvändligt för patientens överlevnad. Benet var lindat och väldigt svullet, i övrigt var den unga killen väldigt smal, synliga revben och spetsiga knän. Juste, någonstans här får jag en lustig känsla i magen som går rakt upp i huvudet. Det snurrar till ordentligt och jag tappar fokus med blicken, andas Tilda, andas. Svetten rinner längs ryggen. Syret i rummet är obefintligt och mina försök till att djupandas hjälper mig inte. Ett jättekliv mot dörren och ut i korridoren. Nina, Julia och kirurgen var tätt i häl och kirurgen själv fångar min arm lagom till att det svartnar framför ögonen och jag kasar ner längs väggen, Pinsamt, operationen som inte ens börjat. Kirurgen tar fram ett lakan och viftar framför ansiktet, pole pole. Efter ytterligare några minuter på marken, huvudet i Julias knä och några tröstande ord från Bästis Jullan, var jag på topp igen. Som tröst är där en av de assisterande sjuksköterskorna som också får avvika på grund av yrsel längre in under ingreppet. Då säger kirurgen, "titta det är inte bara ni".

Sterilt kan de ju gärna säga, men så är inte fallet, de är knappt rent! Det är en intensiv arbetsplats. Under operationen passerar människor ut och in genom de öppna dörrarna, de står med sina telefoner, som både ringer och vibrerar, ljudnivån är påfrestande. Vitala parametrar som inte är inom ramarna får alla möjliga apparater att pipa, de piper och piper, utan att någon agerar. De lyckas tillslut hitta blödningen bland all skadad vävnad från kulan, och förhoppningavis blir det inte aktuellt med en amputation.

Idag var det Ninas sista dag här i Mwanza, en sista middag tillsammans arrangerades, god mat, gott sällskap, resulterade i en riktigt bra kväll!

Bengtsson har stenkoll på operarionsteamet.

Den sterila uppläggningen tillsammans med annan utrustning i operationssalen.

Det var i alla fall en fin färg på arbetakläderna.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

I raketfart korsade barnen gatan utan att se sig om, för att kasta sig kring mina och Julias ben, kramkalas. Vi som var påväg ner till marknaden kunde inte annat än att köpa några extra bananer till de små. Lyckan i deras ögon när de förstod att de skulle få ta del av frukten går inte beskriva, de hoppade, dansade och tjöt av glödje, och mitt hjärta slog en extra volt.

De är sorgligt, hur dessa barn ofta spenderar dagarna på gatan utanför vårt stängsel. På vägen kör vårdslösa motorcykelförare som inte visar hänsyn till de lekande barnen. Ensamma, utan uppsikt av någon vuxen, de flesta utan skor och med trasiga kläder får de klara sig själv, genom att se efter varandra. Det är inte svårt att förstå hur barn rövas bort, blir sexuellt utnyttjade och utsätts för olyckor i alla dess former, när de nyfikna själarna försöker upptäcka världen på egen hand. De stackars barnen som har minst, de ger mest! En kram, ett leende och ögon som lyser av lycka, det är obetalbart!

Vi försöker skapa julstämning i vårt lilla läger. Farmor Britt-Marie har bidragit med en tomte, en gran och andra små dekorativa ting. Även risgrynsgröt, som vi avnjöt på andra advent. Julafton ska vi spendera på ett av de finare hotellen i närheten, som jag längtar! Hoppas på en solig julafton, då poolen går ut över Victoria sjön, lyxigt!

Så fina barn, hjärtat slår allt några extra slag för er!

På marknaden fick vi fotmassage som avslutades med pedikyr!

Jobbar på julstämningen här i Mwanza, detta är hittills bästa bidraget, adventsljusen.

Bra märke på riset!

Likes

Comments

Oj vilken dag. Klockan ringde 05.30, för avfärd mot Kenya, utan att veta om vi fick lämna landet, eller om vi fick komma tillbaka in. Veckan som passerat har varit som tortyr, många har ansett sig veta vad som är bäst för oss att göra angående förlängning av visum, men inte gett några konkreta svar. Nu i efterhand har de tyvärr bara byggt upp massor av oro och rädsla hos oss alla, för hur det egentligen skulle gå.

Vårt taxichaufför Nelbert gick med på att köra oss till gränsen, vilket gjorde att vi slapp trängas med andra på en varm buss. Trångt har vi dock haft det i alla fall i baksätet, men överkomligt! Otroligt nog gjorde vi endast en enda sväng under hela resan, i övrigt var det raksträcka. Nervositeten var påtaglig i bilen och det gick inte riktigt att koncentrera sig på allt vackert vi passerade. Fem timmar senare är vi framme.

Vi tar oss genom säkerhetskontrollen och kommer fram till vänthallen, så mycket människor! Vi försöker bilda oss en uppfattning om vilken lucka vi ska fram till, när en man plötsligt frågar om vi är från Bugando och ber oss vänta vid sidan. Kön försvann på bara några minuter och vi får snart hjälp. Mannen som skickat oss till gränsen gav oss sent igår en kontaktperson som han informerat om vårt fall, tack! Han berättar att en entré till Kenya inte uppskattas om du direkt skall återvända tillbaka, därför vill han ha våra pass och pengar för att själv gå över och lösa det. Vi gör snällt som han säger och väntar. Två stämplar senare så står det i passet att vi varit i Kenya, en för ankomst och en för avfärd ut ur landet. Nya blanketter att fylla i och åter igen lämna in passet och mer pengar. "Ni ska få prata med min chef", jaha.. Jag visste att det var för bra för att vara sant, nu är det kört. En äldre man kommer fram till oss, vi hälsar med frasen "shikamoo", som betyder, "med respekt, vi är under dig". Darrandes som asplöv står vi och försöker se vänliga ut när han plötsligt säger, "japp jag är klar här", och går. De har så mycket konstigt för sig i detta land. Utan att våga ta ett andetag får vi lämna fingeravtryck innan var och en av oss får en ny stämpel om förlängt visum. Lättnaden och glädjen är obeskrivlig, dock vågar vi inte visa det utan blinkar snällt mot varandra. Utmattade av den påfrestande veckan som varit med alla bekymmer kom livet tillbaka, yes, underbart!

Några små problem med bilen som fick lösas hos en mekaniker innan vi påbörjade färden hem och böter hos en av alla poliskontroller längs vägen, för att det inte fanns en förstahjälpen väska i bagaget kändes som en världslig sak. Utsikten från bilen var fantastisk, nu fanns fokus att faktiskt titra. Vi körde precis intill en av Tanzanias nationalparker där vi såg gnuer, antiloper och apor, en försmak inför kommande safari!

Hemma efter 14 timmar har vi var och en krupit in till sig, trött av att inte göra någonting räcker nog för idag.

Passet var över den Kenyanska gränsen utan mig. Jag har mina stämplar och är absolut övernöjd!

Blev eskorterade till matstället.

Firar med mat eller rättare sagt två små mackor och en vatten.

Nationalpark Serengrti.

Längs vägen fanns massor av kor. Alla kofärsare skulle under kvällen driva sina kor hem på en och samma gång, vilket orsakade stopp på bron vi just skulle korsa. Cirka 200 kor skulle passera på linje innan vi kunde fortsätta, det gjorde mig inget, jag som gillar kor!

Bra tidsfördriv är alltid att ta snygga bilder av varandra! 

Hjälten som kört oss 60 mil fram och tillbaka, och spenderat 14 timmar av sin dag tillsammans med oss!

Fick både se solen resa sig över horisontens kant, och sedan sakta försvinna ner, precis som på bilden.

Likes

Comments

Så var det dags, att testa på det Tanzanianska utelivet. God mat, lite vin och härlig musik startade kvällen. När vi ringde vår taxichaufför blev han väldigt stressad då hade inte viste vart stället låg, det löser vi, var vårt svar. En liten partypoper, när han ringer och säger att han väntar vid stället vi bad honom köra oss till, då det är 25 minuter iväg. Inget stoppar oss, vi väntade, väl framme möter vi våra vänner på utestället. Namnet paradis är synd att använda som beskrivning av detta halvt bortglömda ställe. Lokalbefolkningen sitter som statyer vid sina bord när vi gör entré till "Zombie live music band" uppe på scen. Nattklubben var i en lokal inuti själva lokalen, det visade sig att den öppna 02.30, aningen sent tyckte vi. Det bjöds dock på en hel del dans till live musiken, tillsammans med gästerna som verkligen fick liv i höfterna när de anslöt till dansgolvet.

Våra vänner var medvetna om att fixa en bil till oss hem, och så blev det, en grön Jeep, utan varken dörrar eller tak. Jag spände fast mig med baksätets enda bälte, tog ett stadigt tag i Julia för att hon inte skulle flyga ur bilen när föraren gasade, som i sin tur höll fast Philip i benet då han hängde ut från rutan. Efter lite regn, många gupp och hålor var vi äntligen hemma!

Det åskar mycket här, näst intill varje dag. Inatt kom det ett argt regn, droppar som slog mot taken som små stenar, följt av åska. Utan förvarning kom första blixten i samma sekund som världens smäll, jag höll på att trilla ur sängen så mycket det skakade. Jag som ogillar åska i vanliga fall satt som en pinne upp i sängen nästan utan att andas. Ytterligare muller som fick hela huset att skälva fortsatte under de närmsta minuterna, men försvann snart lika snabbt som de kommit. En trött dag efter en sliten natt var vad denna lördagen bjöd på.

I väntan på en sen taxichaufför.

Destination nattklubb.

Bordet närmst dansgolvet var vårt.

Live musik, med aningen långsammare rytm än hemma.

En riktig dansoff.

Oj vad det blåste under hemfärden, men roligt hade vi!

Här är vrålåket som lämnade oss i tryggt förvar vid grinden.

Likes

Comments

Brännskadeenheten stod på schemat. Det var omläggningsdag för barn enligt veckoplaneringen. En från klassen hade fått strikta order av läraren om att visa oss avdelningen och följde snällt med. En snabb introduktion av avdelningen och deras arbetsområde. Det är en avdelning för inneliggande patienter med brännskador, men också dagverksamhet för omläggningar. Sjuksköterskan som gav oss introduktionen visade oss fruktansvärda bilder på sin telefon av patienters skador, hjälp. Alla lager av hud var totalt avskalade, vissa ända in till benet, några av patienterna hade inte gått att rädda, och några fanns fortfarande kvar på avdelningen.

Det var ett fullt väntrum utanför undersökningssalen som innehåll, tre sjuksköterskor, en praktikant, två patienter och oss fem. En flicka runt fem år låg i sängen när vi kom in, med brännskador över hela kroppen. Rödgråtna ögon och krampaktigt stel. Praktikanten hade precis bytt förband på sidan av bröstkorgen och började nu på ena benet. Omläggningsmaterialet i form av kompresser och vit tejp, med häfta likt kilster, skulle avlägsnas. Flickan grimaserade redan när de översta lagren togs bort, ju närmre den avskalade huden han kom desto mer smärta fick flickan. Kompresserna satt fast i vävnaden då sårvätskan hade torkat. Flickan fick panik, hon försökte trycka bort händerna på killen som arbetade, grät och skrek av förskräckelse. Personalen försökte med några få droppar nartuimklorid blöta och avlägsna förbandet, stackars barn. En sjuksköterska tog tag i hennes händer och höll dem ovanför huvudet för att hon inte skulle göra motstånd. Jag fick plötslig smärta i magen, jag börjar titta efter någonstans att kräkas. Obehaget förflyttar sig upp mot huvudet, jag blev yr och känner hur mina ben snart ger vika, i takt med att flickans förtvivlade skrik blir allt högre och genomträngade. Snabbt trycker jag mig förbi Philip och Julia, rusar ut och hänger mig över räcket för att andas.

De säger att patienterna får smärtlindring innan omläggning, förmodligen dagens lögn, om inte så undrar jag i vilken utsträckning. Ur vårt synsätt framstod personalen som avslagen och helt utan empati, hur det såg ut utifrån deras kultur kan jag inte svara för. Inga föräldrar vistas i behandlingsrummet för tröst och trygghet, ingen återkoppling från personal till förälder efter genomfört omvårdnadsarbete, utan en lättad stackars flicka fick halta ut i väntrummet på egen hand till sin mamma.

Mestadels barn drabbas. Lekandes utanför avdelningen i väntan på omläggning, en flicka med ett oigenkännligt ansikte, en pojke med bandagerade armar, och flera lindade huvuden. Prevention för brännskador borde absolut prioriteras. Trasiga elledningar hängandes längs vägarna, öppen eld och små barn som lämnas ensamma utan tillsyn av någon vuxen, faran är hela tiden nära, och oj vad förrädiska olyckor som uppstår.

Passande logga för avdelningen.
En av alla madrasser som för fler år sedan passerat bäst före datum.
Personalen nöjda med sitt förbättringsarbete gällande skohyllan. Bra fokus på viktiga saker.
Bananblad som används vid omläggning för att minska blödning. Inget som vi fick se användas men de berättade att det var ett bra alternativ med en låg kostnad.
Steril omläggning av alla sår. Samma vagn används hela dagen och till alla patienter.
Han har verkligen fastnat för mina solglasögon. Här berättande om hur nöjd han är med vårt testresultat, tredje tentan godkänd och klar, ​jippi!

Likes

Comments

En seg förmiddag i skolan innan vi åter ringde till migrationsverket. "Kom ner direkt", en gnutta nytt hopp tändes, dock förgäves. När vi satt inne på mannens kontor ville han bara än en gång berätta att förlängningen inte var möjlig att göra inne i landet. Nya regelverk, som han uttryckte, från igår, skulle göra det smidigare och mer säkert för oss att åka till Kenya, "Det tar 1-2 timmar bara", idiot. Vi kontaktade en av våra nya bekantskaper från Rotary som direkt hämtade oss och gjorde ytterligare ett försök. Tydligen är han god vän till mannen vi träffat och var uppriktigt sagt förvånad över att problemet inte gick att lösa. Han sa till oss i efterhand att migrationsverket på något sätt nog har extra ögon på sig just nu, och att de måste vara anledningen, jag vet inte vad jag ska tro eller inte tro.

Läget är nu så att vi ska ta buss till den Kenyanska gränsen, ta oss ur landet för att ansöka om ett nytt visum när vi åter gör entré in till Tanzania. Vad vi som utbytesstudenter saknar är någon som är ansvarig förr oss här. Det finns inga tydliga riktlinjer att följa, och inte heller någon vi kan fråga, för ingen vill ta ansvar. Praktiska saker som vart det för oss är smidigast att åka, vart avgår bussen, vilka tider finns det att välja mellan, går det buss hem samma dag eller måste vi stanna över natten och behöver vi visum för att passera in till Kenya. Förhoppningsvis kommer det lösa sig med hjälp av de kontakter vi skaffat oss i landet.

Bryt ihop, och kom igen, det brukar fungera för mig. Vi får se det som en utflykt, packa god matsäck, ladda telefonen med poddar och upptäcka landet från insidan av bussen, det blir inte bättre än vad man gör det. I början av nästa vecka bär det av.

En trött onsdag. Fick vänta en timme innan läraren Kom, sen fick hon stressa de sista 50 powerpoint slicen på mindre än sju minuter, underbart!

Besvikna, förkylda och fyllda av hemlängtan samlade vi under eftermiddagen ny energi i trädgården.

Drömde mig bort bland grönska och moln.

Likes

Comments

Vårt visum för inträde i landet varar i 90 dagar. Vi var fullt medvetna om att vi under vår tid här var i behov av att ansöka om förlängt visum. Enligt ambassadens hemsida skall detta vara möjligt att göra i landet, men det verkar svårt. Två gånger har vi varit på migrationsverket och båda gångerna fått avslag och rekommenderas att lämna landet för att ta sig över gränsen på nytt, i vårt fall Kenya. "Det tar tre timmar med buss, det är inte svårt". Det är uppenbart att de själva inte gjort denna resa, kartan vi kollat visar att det minst tar fem timmar, enkel resa, med bil, om allt går som det ska. En av våra kontaktpersoner på skolan har försökt hjälpa oss men utan resultat. "Det finns regler, men det är inte alltid folk följer dessa", nä men utmärkt!

Det var visat sig att beroende på vem du träffar på migrationsverket påverkar resultatet på din ansökan. Allt vi behöver är en stämpel som täcker ytterligare tio dagar utöver vårt redan godkända visum. Vårt fall involverade flera personer som ville se flygbiljetter hem, våra pass, alla papper från skolan och ytterligare en ansökan. Det är så svårt att göra sig förstådd, människorna vi fått prata med verkar inte lyssna på vad vi säger, frustrerande! Jag ska inte ens milt uttrycka mig om vad jag tycker om människorna här, men jag tror att ni kan ana.

Efter gråt, besvikelse och väldigt mycket ilska, ringde vi åter igen till mannen vi haft kontakt med på migrationsverket, och fick bekräftat att vi imorgon ska göra ett nytt försök. Vi är ute i god tid och har fortfarande gott om tid på oss, men vore skönt för nerverna om detta kunde lösas på ett smidigt sätt.

Mitt i all frustration anländer ett paket från Sverige och lilla mamma, fullt med godsaker, en fin foto på oss tillsammans och ett ännu finare brev! Det gör allt lite lättare.

Likes

Comments

Det var farmors sista kväll igår, och den avslutade vi med att besöka utkiksplatsen Capri Point i Mwanza och sedan äta middag tillsammans på Tilapia.

På detta berg bor höginkomsttagarna, ett samhälle som inte alls går att jämföra med staden som flyter nedanför. Enorma lyxhus ligger placerade på de små topparna, och vackra blommor pryder de omkringliggande stenmurarna. Några av husen tillhör svenakar. Vi har fått berättat för oss att det är extremt dyrt att bo här, det är också anledningen till att några av lyxvillorna tyvärr står tomma. Väl framme kunde du spana på alla håll, både tydliga klimat och miljöskillnader Kunde du följa med blicken. En avkopplande stund innan vi begav oss ner igen.

Farmors besök i Mwanza betyder mycket! Hon är en tuff tant, det vill jag lova. De andra tyckter jag är väldigt lik henne, båda envisa som åsnor. Ett varmt minne som vi alltid kommer böra med oss, häftigt! Hon är en klippa att luta sig mot, vilken superkvinna till farmor en har. Inte annat än att det brände i tårkanalerna när den sista varma kramen avslutades. 

Fler valpar som får hjärtat att smälta.

Med hurtiga steg upp för berget.

Måste vara en av de bästa tänkarplatser jag har skådat.

Min bästa farmor, tack för besöket, motivationen och mest fantastiska sällskapet!

Inför middagen bar vi våra nya fina festklänningar.

Dessa två människor älskar jag!

Likes

Comments

Dagens aktivitet var att besöka Jembe Beach. Våra nyfunna bekanta från rotatyklubben sände en bil för att hämta oss. I en minibuss tryckte vi in oss allesammans. Det visade sig att vi återigen fick köra lite "offroad", smala grusvägar, stora hålor och väldiga stenar, hopp och skump! Vår privata chaufför stannade på plats för att köra oss tillbaka när vi var redo. Vilket ställe, nytt, fräscht, superfint, men inte en endaste besökare fanns på plats. Vi beställde in lite dricka och njöt av solen.

Tre män tillsammans med en pojke satt långt bort i ena hörnet av träterassen. I ögonvrån anar jag att något börjar närma sig, och mycket riktigt kommer pojken smygandes, närmare och närmare med små steg. Jag är inte känd för att vara svårflörtad av barn, idag var inget undantag. Med busiga ögon kommer han allt närmare och smilar när jag lyfter mina solglasögon upp och ner. Efter en stund kommer pappan också fram till mig, säger till ungen att sätta sig i mitt knä, och börjar ta kort, bara le och se glad ut. När jag tror att han är klar, ger han telefonen till Philip och sätter sig på huk jämte för att få en bild på oss alla tre. Han tar sitt barn i armen, tackar så mycket och går tillbaka till sin plats, inga konstigheter här inte. Märkliga situationer som uppstår, detta är en som gör mig glad och får mig att skratta. Livet som kändis i Tanzania har bara börjat.

Förmodligen är det på kvällarna som människorna hänger på detta trevliga ställe.

Soldyrkarna!

Sötaste lilla rocken!

Farmor smög också fram med kameran.

Likes

Comments

Rotarianerna, som alla var indier, insisterade på att bjuda på lunch igår. Det var inget oss emot, vi som ofta är hungriga. Vi körde rakt genom marknaden som kryllade av folk, fungerar utmärkt när chauffören ligger på tutan och människorna inte har något väl än att kasta sig åt sidan. Bakom en hög mur infann sig ett lugn som inte gick att ana från den livfulla marknaden utanför. Som att resa till ett annat land, hej lilla Indien.

Vi var inte mer missanpassade än vanligt bland de indiska folket. De hade förbeställt mat som skulle vara lite mindre kryddstark för vår skull, tack säger jag! Maten smakade fantastisk gott, det var hett, men precis lagom så att det gick att känna alla olika kryddor och smakkombinationer. Ett snabbt besök i det hinduiska templet hann vi också med. Vackert, vi var helt ensamma på plats då gudarna egentligen sov efter lunchen. Kul att få möjlighet att se de olika gudarna och deras ansvarsområden. 

Eftermiddagen spenderade jag tillsammans med farmor. Vi utforskade en av våra vägar ner för berget, med ojämna trappsteg, rullgrus och lokalbefolkningen sittande längs kanterna, tog det sin lilla tid. Mysigt att prata bara vi!

Sen var det dags för biomys, lejonkungen II rullade på duken, vi åt popcorn och mängder av andra snacks! Lagom aktivitet för en sliten lördag.

 

Matsalen.

Matdags, lite rosiga om kinderna av hetten.

Många vackra färger inne i templet.

En vacker utsikt.

Mpnga små söta kycklingar.

En fotbollsplan, om du använder fantasin väl.

Fångade några mongooseerna på bild som lekte i vår trädgård, som sagt, inte lika söta nu när de ätit vår kattunge.

Förväntansfulla biogäster.

Obligatoriska popcorn!

Likes

Comments