View tracker

De här bilderna kommer från en utflykt som jag gjorde i mitten av oktober tillsammans med värdfamiljen och två norskar. Norskorna är lärare och de var där därför att min skola här i Frankrike har ett utbyte med en skola i Norge. Dem var väldigt trevliga, inte minst för att de gav min värdfamilj ett kilo marabochoklad, och det var väldigt skönt att få prata svenska med dem.

Vi åkte alla i alla fall till slottet "La belle dormant" (eller något liknande, jag har glömt bort namnet) vilket är slottet som inspirerade designen på slottet i Törnrosa. Det var fint, men som jag skrivit i ett tidigare inlägg så blir slott bara ett annat hus efter ett tag. Varje gång jag ser på inredningen i ett slott så blir jag dock imponerad, tänk bara på handarbetet som gått in i att göra alla möblerna. Jag brukar säga till Marian "imagine living here" till vilket hon nu har börjat sucka åt och svara "Yes Tilda, I know."

Efter att vi varit på slottet åkte vi till ett ställe där man gör vin (min terminologi är outstanding) där vi fick en guidad tur i grottorna där vinet lagras. Efteråt var det vinprovning  och jag tror aldrig att jag har känt mig så pretto i hela mitt liv. En svensk tjej på vinprovning i Val de la Loire i Frankrike, ni hör ju bara. Vinet var hur som helst gott (jag kan skriva det här va?) och efter att vi varit där så åkte vi till Vincents kusin och sedan hem igen. Det var en trevlig dag och trots att jag har blivit lite avtrubbad när det kommer till att besöka slott så uppskattar jag verkligen att familjen tar med mig och Marian och visar upp deras region.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det här inlägget skrev jag för snart två månader sen... well well, bättre sent än aldrig, eller hur?

Av någon anledning så känns det som att gå på cirkus är något man måste göra när man är i Frankrike. Jag vet inte riktigt varför jag tycker det. Kanske har det att göra med att cirkus är tätt förknippat med mitt tidigaste minne av en franska lektion. Eller så är det för att det låter coolt. En varm lördagskväll på cirkus i Frankrike. Det låter inte helt fel.

Likes

Comments

View tracker

Vad många tänker på när de hör Frankrike är kanske baguetter, blårandiga tröjor och kindpussar. Sanningen är att det faktiskt finns sånt här, en hel del faktiskt. Jag och min kompis Alva brukar skämta om att alla stereotypiska bilder och förutfattade meningar man har har om Frankrike är sanna, och jag kan faktiskt säga att det påståendet håller än så länge håller. Ja, folk går faktiskt med baguetter under armarna på gatan och de röker som borstbindare (eller är det dem som snusar, eller dricker? Jag har inte koll på mina uttryck).

Något som jag brukade driva om innan jag kom hit var hur alla i Frankrike är fast i början av 1900-talet då de sparar sina näsdukar. Jag tyckte att det var opraktiskt, och ganska äckligt, att ta fram en redan använd näsduk och snyta sig i klassrummet mitt under lärarens föreläsning, men nu har jag själv trillat dit och blivit en av dem. Ja, tant Tilda återanvänder sina pappersnäsdukar.

Pauserna mellan måltiderna är något som jag inte har kunnat vänja mig vid,inte än i alla fall. På helgerna äter vi ibland lunch kl 13 (fullkomligt normalt) och middag kl 22 (hur överlever jag?). Ibland så sväljer jag min stolthet och äter goûté (=mellanmål) tillsammans med barnen kl 17 (middagsdags i Sverige). För goûté är någonting som barn äter, inte dem i min ålder, i alla fall inte i min värdfamilj.

Stor disclaimer på det här inlägget då det jag skrivit om är bara mina egna erfarenheter och inte alls överensstämmer med allas uppfattning av Frankrike. Jag är väl medveten om det, och jag tror egentligen att ni också är det.

Likes

Comments

Det har varit ett tag sedan jag uppdaterade här på bloggen. Det är mestadels på grund av att den ökända utmattningen som de flesta (om inte alla) utbytesstudenter lider av i början. Nytt språk, nya rutiner och ny kultur har minst sagt tagit en del på krafterna. Det enda jag har gjort på helgerna de senaste veckorna är sovit, pratat med min familj och lyssnat på podcasts som enbart är på svenska. Det är just väldigt viktigt att de är på svenska då jag har fått min första släng av hemlängtan, och att höra svenska gör så att mitt hem känns närmare. Att prata med familj och vänner över Skype hjälper också, jag förstår inte hur folk klarade av att göra sånna här resor innan videosamtal och messenger. Jag har också fått ett stort behov av att äta gammal, god, hederlig havregrynsgröt med kanel och mjölk. Min hemlängtan går alltså lätt att bota, efter ett avsnitt av Fredagspodden, ett Skype samtal med min familj eller vänner och en tallrik med havregrynsgröt till frukost så blir allt bättre.

Jag tänkte att jag skulle kunna lägga upp några bilder från det jag har gjort (och förhoppningsvis skriva klart några inlägg) den senaste månaden den nu och den kommande helgen, men det har blivit svårare att hitta på saker att skriva om. Just att det har blivit svårare är också en stor bidragande faktor till att jag inte uppdaterat. I början var allt nytt och spännande, jag behövde bara gå utanför dörren för att hitta inspiration. Då lade jag band på mig, jag fick påminna mig själv om att allt jag gjorde inte var jätteintressant. Nu önskar jag att jag fortfarande hade samma entusiasm, att jag inte blivit så avtrubbad till allt som händer. Tillexempel så har min värdfamilj tagit med mig till så många slott nu så jag tror att det enda slottet som fortfarande kan imponera på mig är Versailles.

Mitt liv i Frankrike har med andra ord blivit vardag, och vardagen är svår att finna intressant, trots att jag kan överdriva och försköna den hur mycket jag vill här på bloggen.

Likes

Comments

Nu i veckan har jag gått runt som en sann turist och tagit foton på skolan för att kunna visa dem för er här. The things I do for you guys. Jag har fått stått ut med en hel del sneda blickar när jag tagit fram mobilen för att ta kort på skolmaten eller på toaletten på internatet, och jag måste säga att jag inte klandrar dem. Här har ni i alla fall ett litet smakprov på hur det kan se ut i en fransk skola.

Skolan
Den första bilden är tagen i <patio> och det är där de allra flesta spenderar sina raster. Delvis för att det är nära till lektionen men mest för att det även finns en kaffeautomat där.

Det mintgröna rummet med skåp heter <foayer> (jag tror att det stavas så) och det är där jag brukat plugga när jag har håltimme eller väntar på att internatet ska öppna. Jag brukade göra det på skolans bibliotek men efter att jag fick reda på att det är förbjudet att lyssna på musik där (men enbart på förmiddagarna??) så bytte jag snabbt ställe.

Något jag saknar med Wargentin skolan är alla soffgrupper. Och Lyan. Och wifi. Det är inte så illa här men jag saknar ändå sånna bekvämligheter.

Internatet
När jag var mindre och föreställde mig hur ett internat är så tänkte jag mig Hogwarts. Det är inte riktigt så som på Hogwarts här, som ni kan se på bilderna, men det är ändå fräscht. Duscharna och rummen är varma och jag har allt jag behöver (förrutom wifi) så jag är nöjd.

Maten
Den franska skolmaten är ungefär som den svenska. Skillnaderna är att det finns brie ellet någo annan ost man kan ta till, baguette och alltid efterrätt. Frukost, lunch, middag. Om du vill ha efterrätt finns det alltid något alternativ. Jag försöker begränsa mitt sockerintag men jag är inte stark nog att kunna motstå en körsbärspaj eller en glass när det erbjuds.

Likes

Comments

Söndagen för två veckor sedan (jag måste verkligen lära mig att uppdatera oftare) följde jag med värdfamiljen till en japansk trädgård för att fira Laëtitias mammas födelsedag. Jag vet inte hur japansk en trädgård i Frankrike verkligen kan vara (speciellt när ett bastant franskt slott vetter ut över parken) men det kändes faktiskt lite som om jag rest jorden runt under tiden jag var där. Det kanske var gammal hederlig västerländsk inbillning men jag kände mig väldigt zen när jag gick runt där och tog bilder med min mobil.

All illusion om att vara i Japan försvann dock när det var dags för lunch. Jag åt nämligen en väldigt mättande och väldigt fransk trerätters lunch den dagen. Jag kände mig lite protein-sugen då och valde att äta entrecote till varmrätt, till vilket Vincent, värdpappan, brast ut i skratt, sa ooooo och 'That is alot, do you like meat?' Jag ryckte på axlarna och sa ja men började bli lite orolig för hur stor köttbiten verkligen skulle vara. Och det med rätta visade det sig. När rätten bars fram till bordet var det enda som lyckades komma från mina läppar ett andlöst 'oh god'. Entrecoten var stor. Riktigt stor.

Som någon som relativt nyligen slutade kalla sig för vegetarian nötte det lite på mitt samvete att äta en sådan onödigt stor bit kött. Men jag är ingen som backar undan för en utmaning, speciellt inte efter reaktionen mitt val fick, och efter jag ätit upp allt på tallriken så fick jag faktiskt en applåd från alla vid bordet. Jag var rätt så stolt, om än något illamående.

Likes

Comments

Resan var förvånansvärt problemfri. Att flyga själv var precis som att ta bussen till gymnasiet första dagen i ettan, och precis som då hade jag nu oroat mig i onödan inför min första soloflygning. Det var nämligen exakt som alla andra gånger. Säkerhetskontrollen var lätt som en plätt och att använda SAS-kortet i stället för boardingpass gick som en dans. Alla de här småsakerna som jag oroat mig för i förhand var så bagatellartade i verkligheten att jag nästan blev besviken. Typ som när jag vaccinerades i sexan; nålsticket var inte alls så illa som alla påstod.

Om tiden på Arlanda går att jämföra med en nål som trycks in i överarmen, så har väntan på CDG2 TGV givit mig en större förståelse för konceptet limbo. Nästan fem timmars väntan på en tågstation kan göra sånt med en. Okej, jag vet, några timmar på en tågstation med hyfsat bra wi-fi går inte att jämföra med att spendera en evighet mellan himmel och helvete, men överdramatiseringar känns näst intill obligatoriska i en blogg som handlar om noga utvalda delar av mitt liv.

Tågresan från Paris till Angers gick oväntat fort. När vi närmade oss stationen frågade jag en kvinna som satt bredvid mig om nästa stop verkligen var Angers Saint-Laude. Jag måste ha sagt det med en smärtsamt tydlig svensk brytning för hon lutade sig framåt, sade A-N-G-E-R-S som det ska uttalas och frågade på engelska om det var mitt stopp. Jag svarade med ett "oui", tog mina väskor och klev av tåget.

Väl på tågstationen fick jag vänta lite innan Laëtitia, hennes två söner Simon och Martin och en mexikanskt utbytesstudent som heter Marian välkomnade mig. Med kindpussar. Det var trevligt att träffa dem, men jag vet inte om kindpussar någonsin kommer kännas naturligt för mig. Jag är inte särskilt touchy-feely med människor jag inte känner och kindpussar känns lite väl intimt för ett första möte.

Jag har hamnat lite efter med mina uppdateringar men jag ska försöka med att lägga lite mer om vad som har hänt och några bestående intryck nu i helgen.

Likes

Comments

Nu är det alltså sex dagar kvar tills jag sitter på flyget till Paris, och jag har inte ens börjat packa. Om jag ska vara helt ärlig så har jag inte ens packat upp från min förra resa, som jag kom hem ifrån för snart en vecka sedan. Behovet blir dock större för var dag som går och en liten förståndig del av min hjärna säger åt mig att det är dags att ta tag i mitt liv nu. Fast då undrar den andra, mer bekväma och ,tyvärr, mer prominenta delen varför jag ska förbereda mig i god tid och successivt göra mig redo inför resan, när jag istället kan få panik kvällen innan, slänga ner allt jag tror att jag behöver i en resväska och hoppas på att allt kommer med? Det har ju fungerat tidigare, så varför inte fortsätta på ett koncept som vinner, ja, i alla fall hyfsat ofta.

Jag tror dock att en anledning till varför jag inte har packat än är för att så fort jag börjat packa är det hela inte en dröm längre. Än så länge känns utbytesåret så abstrakt och avlägset, men i samma sekund som jag stänger de färdigpackade resväskorna blir året i Frankrike en verklighet. Då är det inte Framtida Tildas problem längre. Då händer det där och då. Här och nu.

Jag känner mig inte redo, men jag vet inte om jag någonsin kommer göra det. En sån här upplevelse måste man dyka in i innan man doppar tårna, och det är skrämmande. Spännande och skrämmande. En sak som jag är säker på dock, är att jag kommer lära mig otroligt mycket, inte bara ett nytt språk och kultur, utan även mer om mig själv och livet i allmänhet. Jag kommer sakna min familj och alla mina vänner, det dåliga vädret, mitt rum och svenska Netflix, men fördelarna väger mer än upp nackdelarna och oavsett hur det går så är jag säker på att mitt år i Frankrike kommer vara ett minne för livet.

Likes

Comments