Imorse satt jag och mamma och pratade om min skolgång för att jag mådde inte bra i skolan när jag var mindre. Min lillebror går igenom exakt samma sak som jag gjorde och det gör mig så arg så jag kände att jag var tvungen att skriva om det.

När jag var lika gammal som min lillebror är så mådde jag dåligt i skolan. Jag gick i en klass med ungefär 20 st elever. I skolan var jag tyst och duktig och gjorde allt som jag skulle göra. När jag kom hem hade jag ont i huvudet, var trött och var lättirriterad och blev arg över det mesta. Jag hade svåra sömnsvårigheter och var trött hela tiden. Det var på grund av att 20 elever i ett klassrum var alldeles för mycket för mig. Så när jag började 3an bytte jag till en liten skola, där blev allt lugnare och jag mådde bra igen.

Men när jag började 6an blev allt värre igen. I skolan var det mycket drama mellan mig och tjejkompisarna på skolan. Alla vet hur tjejer är på mellanstadiet. Hemma fick jag sömnsvårigheter igen, jag slappnade nästan aldrig av, var orolig för allt möjligt och stressad för allt möjligt. Det var då jag började utredas och det visade sig att jag hade aspergers syndrom, eller att jag var inom autims spektrumet som det heter nu. Jag var även väldigt ångestfylld och det hände flera gånger att jag fick ångestattacker på skolan, jag sprang till toaletten varje gång och låste in mig där. Mina föräldrar var frustrerade och dom insåg att mina symtom liknade symtomen en vuxen människa får när dom går in i väggen. Så efter några besök på bup och samtal med lärare och rektorer så sjukskrev dom mig och lät mig va hemma en längre period. Efter ungefär en månad var jag återställd och mådde bättre.

I 7an blev allt bra. Sömnsvårigheterna försvann och det var inte lika mycket drama mellan mina tjejkompisar och jag fick nya fina vänner. Ångesten försvann dock inte eftersom att betygssystemet sätter sån press på oss. Men jag mådde bra på högstadiet. Nu går jag på gymnasiet och mår bättre än vad jag någonsin har gjort i skolan.

När mina föräldrar kollar tillbaka på min skolgång så inser dom att jag blev nog utbränd av skolan två gånger, första gången under lågstadiet och andra gången under mellanstadiet. Det stämmer nog med tanke på att jag minns inte mycket av den tiden och så brukar det vara om man har varit utbränd.

Nu går min lillebror igenom samma sak. I både skolan och hemma har han svårt att sitta still och koncentrera sig och han är väldigt trött hela tiden. I skolan har det hänt att han har fått stora raseriutbrott och han ligger efter i flera ämnen för han har svårt att koncentrera sig. Jag vet vad ni tänker, "det är säkert ADHD", ja det är det säkert men här hemma har han varken varit hyperaktiv eller arg. Han blir stressad och mår ju uppenbarligen dåligt i skolan. Troligtvis så är han lika utbränd som jag var. Mina föräldrar är frustrerade igen och letar efter lösningar. Jag är också frustrerad för jag vill inte att han ska gå igenom det jag gick igenom.

Det mamma helst vill göra är att hemskola men det är olagligt om man inte gör det för speciela skäl som tex utlandsresa eller filminspelning. Man är rädd för att man inte ska följa läroplanen helt eller att man inte ska utvecklas socialt om man hemskolas. Varför kan man inte lagstifta om att om man hemskolas så måste man ha en mentor som håller koll så att man följer läroplanen? Det här med att man inte kan utvecklats socialt är bara en myt. I USA är hemskolning väldigt vanligt och när man kommer till collage märks det stor skillnad på dom som kommer från High School och dom som kommer från hemskolning. Dom som har hemskolats är trevligare och mer självsäkra i sociala sammanhang. Det är för att dom är så trygga i sig själva eftersom att dom alltid har känt sig trygga i sin miljö. Dom från High School har levt i en miljö där det är viktigt att man passar in och det gör att man får dåligt självförtroende.

Skolan har en skyldighet att göra så att skolmiljön passar alla. Om skolmiljön ska passa min lillebror så ska man ta bort alla andra elever i hans klass eller ta hem honom och hemskola honom. Men det går ju inte. Man kan ju sätta honom ensam i ett annat rum men det känns ju fel för då får han ju någon slags anpassad studiegång och det vill man inte heller. Jag vet att min lillebror är smart och skulle klara av allt som står i läroplanen utan problem så varför ska han ha anpassad studiegång då?Jag blir så arg för jag vet också att det bästa för honom skulle vara att hemskola honom för det var det som fick mig att må bättre.

Hur skolan och klassrum ser ut nu för tiden får nog alla människor med diagnoser att må dåligt. Att flera elever sitter tillsammans vid ett bord istället för att sitter i från varandra vid bänkar, att läroplanen sätter krav på att man ska ha hög analytisk förmåga och social förmåga. Jag tror inte att skolan förstår hur dåligt jag har mått av att sitta vid bord tillsammans med andra och hur dåligt min lillebror mår av det. Man ser hela tiden vad alla andra gör och blir väldigt påverkad av det. Min lillebror säger det, att när han ser hur långt alla andra har kommit så ger han bara upp med det. Tänk också på hur dåligt folk med dyslexi måste må av detta eftersom att alla kan se hur man skriver och stavar till saker. Att man sitter i grupp gör det också lättare att det blir stökigt i klassrummet.

Jag blir så arg och ledsen när jag tänker på att min lillebror går igenom samma sak som mig och mår dåligt i skolan. Jag vill inte att skolan ska få honom att må så dåligt att han tappar motivation till att lära sig saker. Jag vill inte att han ska glömma bort denna tiden och få minnesluckor som jag fick av tiden jag mådde dåligt. Jag vill att han ska må bra och känna sig trygg. Jag vill att skolan ska förstå honom. Jag vill att vår skolminister ska förstå att hemskolning ger resultat och borde vara lagligt. Jag vill att skolan ska förstå att klassrummen är så dåligt uppbyggda. Jag vill att läkare ska förstå att barn också kan bli utbrända och att det är lika illa som att vara utbränd som vuxen.

Jag skriver detta för jag tror inte att jag och min familj är ensamma i detta. Alla mår dåligt i skolan någon gång och jag tror att dom flesta har upplevt att man inte blir förstådd i skolan heller. Det kanske bäst att tillåta hemskolning trots allt.   



Likes

Comments