Det är en jävligt stor skillnad på att ha allt som är "högt värderat" i vårat materialistiska samhälle verses att må bra i själen.. Alla kämpar på olika sätt. Bara för att jag verkar glad, energisk och positiv utåt, så betyder det inte att du vet vad som snurrar i min skalle. Det betyder inte att vi är nära vänner eller att du ens känner mig. Du vet vem jag är utåt., men det säger inte ett piss vad som är under mitt skal. Just as you know.

Vad duktig du är! Var stolt, du är bäst, du är grym! Jag vet. Jag hör det varje dag... Jag vet att jag kan prestera och leverera. Men vad betyder det? Egentligen? Det är en jävla skillnad på att vara lyckad och känna sig lycklig. Det är något som har cirkulerat i huvudet. Varje dag. I ungefär en månad. Det finns tusen, nej miljoner sätt att prestera idag. Men får du respons för att sitta ner och göra ingenting? Nej. Hela systemet i det här samhället bygger på ditt CV. Inte vem du är som person, utan vad du är och vad du har gjort.

Vill du dö? Frågar psykologen, läkaren och psykiatrisjuksköterskan mig. Absolut inte. Men jag känner att allt är meningslöst. Jag har tagit mig igenom de kamper jag velat. Jag kan få det jag vill. Men roten, cancersvulsten i min själ. Den är hårt knuten. Runtom, inuti min bröstkorg. Men vad vill du ha hjälp med? *Det ironiska i det här är att jag som patient ska diagnosticera och behandla mig själv, mot något. Som jag knappt kan sätta ord på själv. Jag vet inte. Och det är nog det som är problemet. Ja du har ju mediciner, gått på KBT, har en familj och vänner. Ja absolut. Alla mina nätverksbitar stämmer in. Ert administrativa arbete är klart, svarar jag och suckar. Jag kan inte låta bli att låta sarkastisk.

För såhär fungerar det oftast i psykiatrin. För allt ska handla om patientcentrerad vård. Det som är skillnaden mellan fysiska och psykiska sjukdomar är att en tumör tar du bort med ett kirurgiskt ingrepp. Själen är LITE svårare att behandla kliniskt. Det finns inga konkreta saxar och instrument som går att avlägsna "det onda". Psykiska sjukdomar drabbar oftast inte bara en del av vårdtagarens kropp. Det drabbar så många fler. Jag förstår absolut tanken med självbestämmande/autonomi. Men det betyder inte att alla vet EXAKT vart dem ska börja för att få bukt på sin ångest, nedstämdhet, oro. Det glöms ofta bort att läkaren är den som ska behandla. Jag känner ofta så... att när jag går till psykiatrin så ska jag vara min egna kirurg, doktor och så vidare. När jag inte ens själv vet vad felet är.

Jag blir otroligt frustrerad. För jag vet att det här ansvaret läggs på 18 åringar, mogna 17 åringar, vilsna 14 åriga tjejer som verkar lugna och sansade utåt men är ett kaos inombords. Det här är en "defekt/ett öppet sår" som inte tas upp i vården. Det bara är så, för det har drivits igenom av politiker och fritänkande vårdare. Gör det mig förbannad? Så in i helvete. Det här är inte ett bra sätt att förebygga psykisk ohälsa, suicid/självmord och isolering. För det blir så till slut.... iallafall för min del. att jag ställer mig själv frågan: Varför ska jag söka vård? Jag ser ju bara ut som en idiot.

Prestation är inte detsamma som välmående. Det glöms oftast bort. Överallt. Till och med nu i den här stunden.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Så många gånger jag har känt rent hat. Osäkerhet mixat med ilska. Men det är okej, att älska. Att falla handlöst för en människa, och sen inse att personen var så långt ifrån den du tänkte dig. Världen har fallit många gånger under mina fötter. Ett oändligt inferno av känslostormar. Förälskelse... en otroligt stark drog, som kan göra dig galen. Både på ett bra och dåligt sätt. Rationalistiskt tänkande? Det finns inte. Oavsett vad andra personer säger till dig. Tunnelseende på en huvudled. Till slut kommer krocken. Frågan är bara hur hårt och vad du kommer att smälla in i.

Men för att orka köra igen, så... Gråt, skrik dig hes och låt bröstkorgen sprängas. Visualisera och se framför dig ett vinglas som dras mot en griffeltavla, för att sedan kastas rakt ner i golvet. I slow motion. Splitter överallt. Det är mörkt i rummet. Du går barfota. Kommer du vilja ta risken igen? Knappast. Men så är livet. För exakt så känns det, iallafall för min del, att få sitt hjärta krossat. Men även om jag är ledsen i det här läget, så ångrar jag ingenting. Jag gav all min kärlek till en person. Och det har gett mig otroligt mycket erfarenheter som gör mig till en klokare och tryggare person. Det fina med det här är att jag har lärt mig, vad jag förtjänar och inte. Vilka saker jag kan ACCEPTERA och vilka som ska rakt ner i sopkorgen. Utan tvekan eller övervägningar.

Det viktiga i livet är att göra det du själv kan, vill och känner att du mår bra av. Slå dig inte blodig för en partner/vän som inte ser din kapacitet, vilja och ömhet. För den personen kommer aldrig att inse eller uppskatta vad denne har framför sig. Jag vet. För jag slåss fortfarande på egen hand med mina inre demoner. Du duger inte. Fet, ful, äcklig... ja listan kan göras lång. Men det här något vi inte pratar om. Vi går tysta med ett leende påklistrat och hoppas att ingen ska se det som spinner och bränner sönder oss inombords.

Jag pratar inte om dåtiden, nuläget eller framtiden. Det här är reflektioner som susade förbi under dagen. Summering av detta är att lev ditt liv. Älska med hela ditt hjärta. Känn passion. Var berusad av livet. För det är dem dagarna jag kommer ihåg. Dem dagarna jag lever för, längtar och önskar att få uppleva igen... imorgon. Om och om igen. Acceptera all kärlek som kommer in och försvinner ur ditt liv. Det ger utrymme för nya minnen.


Likes

Comments

Balans. Ett så enkelt ord att skriva, men så svårt att leva efter. Vem är du? Jag har ingen aning. Vem är jag? Duracell, överenergisk, sprudlande, dramaqueen, allt eller inget, "queen of the world" and depressed Ior. Det är nog den enklaste förklaringen jag kan ge dig. Eller som de så fint står i min journal bipolär/manodepressiv klass 1.

När jag blir förälskad, är det outstanding. När jag blir sårad, är det en långsint och hetlevrad äkta chilenska som du möter. Under det här året har jag känt en väldigt stor sorg, ilska, oro och rädsla men samtidigt ett enormt hopp, en otrolig glädje samt livslust. Från början hade jag tänkt att skriva om min viktresa. Well... jag har gått ner 32 kg. Och ja absolut det har gjort en stor skillnad i mitt liv. Men viktnedgången var och är en piss i missisippi mot det som nu väntar. De hinder jag ställt upp känns till viss del surrealistiska. Så övermäktiga att jag själv tvivlar på min egen kapacitet... vissa dagar.

Den här bloggen kommer att användas för att uppnå det jävla uttjatade ordet balans. Lagom passar inte in i mitt liv. Det har aldrig gjort och kommer aldrig göra. Jag har alltid älskat och hatat passionerat. Jag kommer att använda den här portalen för att ventilera. Båda i kärlek och ilska. Men också för att ta mig iland. För att kartlägga och ta reda på vilka verktyg som behövs för att ta mig dit jag ska. Du behöver inte mitt CV. Alltså vem jag är i detalj. Det kommer under resans gång. Och hur intressant vore det om jag "flackade ut mig helt"?

Att gilla något, är en sak. Att älska och gå genom eld är en helt annan. Mitt liv är så. I sin helhet. Färgstark och svartvit som en zebra. Well... där börjar vi komma mig under skinnet. 

Mer tänker jag inte avslöja för denna gång. 

Likes

Comments