Header
View tracker

Är hon inte fin? Jag blev helt förälskad i den när jag såg den, om man nu kan bli förälskad i en cykel. Idag var det äntligen dags att ta en provtur med min nya pärla i skogen och vilken underbar tur det var! Inte bara det att jag hade en ny cykel utan det var sol, några minusgrader kallt och dagen var helt underbar. Det var första gången jag var tillbaka i skogen och körde mountainbike på väldigt väldigt länge och oj så mycket jag har saknat det! Ni vet den där känslan ibland när man bara känner som man har hittat hem, så kändes det att cykla i skogen idag. Ibland förstår man inte hur mycket man älskar något förrän man har varit utan det under en längre tid. För mig föll det sig naturligt att det var landsväg jag skulle satsa på efter att jag hade kört junior-VM på landsväg och sedan direkt som 18-åring skrev kontrakt med UCI-laget Cramo Go:Green. Det blev egentligen aldrig något val mellan mountainbike och landsväg utan jag fick en stor möjlighet att tävla utomlands i den ena disciplinen och självklart tog jag den, något jag aldrig har ångrat.

Men mountainbike ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Det var mountainbike som jag började med när jag kom i kontakt med cykelsporten, det var i mountainbike jag tog min första SM-medalj och det var på mountainbike-tävlingar som jag spenderat många somrar tillsammans med familj och vänner. Även om mitt huvudfokus är på landsväg så kommer jag alltid att fortsätta cykla mountainbike och jag kör gärna någon tävling igen i skogen. För mig känns det jättebra just nu under den period jag befinner mig i att ha hittat tillbaka lite till mtb-cyklingen igen. Nu när jag inte kan träna precis som jag vill och är i väldigt dålig form så blir det lätt att jag bara associerar landsväg med tävling, prestation, press och en hög strävan att så snabbt som möjligt komma tillbaka dit jag var. Det gör mig mer stressad och vardagen blir inte så himla rolig i sig. Men när jag tänker på mountainbike så tänker jag nu bara glädje, ingen press, frihet och jag kör det jag vill för att det är roligt. Och dagens tur i skogen (kallar det tur då det inte var ett "riktigt" träningspass) bekräftade bara det, glädje och frihetskänsla!

Min nya fina pärla från Merida är jag bara så glad över! Är en 29" vilket är första gången jag kör på men jag gillar det starkt! Nu ska jag ha kul i skogen framöver!

Dagens citat: "Don't limit your challenges, challange your limits"

Xo Hanna

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Igår gjorde jag ett pricktest för att se vad jag är allergisk mot. Det var ett tag sedan jag gjorde det men förväntade mig ingen skillnad sedan sist. Enda anledningen att jag gick och gjorde det var för att jag ska få börja vaccinera mig på kvalster och då ville de ha ett nyare test på att jag faktiskt är allergisk mot det.

Och det var jag såklart, svårt att missa med tanke på hur mina ögon och min näsa blir när jag sover borta. Jag visste att jag även är allergisk mot katt och damm. Dock så visade det sig att jag var allergisk mot två nya ämnen/saker som jag tidigare inte varit. Jag har väl kunnat ana det ena men ändå så blir man lite förvånad när det visar positivt på provet. Gräspollen och hund. Ja, provet visade positivt för hund. Inte trodde jag att jag skulle bli känslosam över det, jag ville ju inte ens ha hund från början. Men det gjorde mig faktiskt lite ledsen. Jag är ingen hundälskare i sig men våra hundar Baloo och Viggo tycker jag ändå väldigt mycket om. Kanske för att de verkar tycka om mig mycket även om jag från början tog lite avstånd. Man kan visst förändras även om man inte tror att man ska göra det.

Kanske ska jag se detta som ett tecken? Jag har ju velat flytta hemifrån den senaste tiden och detta kanske är ett tecken på att jag ska göra det. Problemet är ju bara att jag just nu inte har råd med det. Visst, jag jobbar en del men det är ju för att jag sedan under sommar halvåret ska kunna cykla utomlands. Vi får väl se, nu ska jag först tända vårt sifferljus för idag är det ju första december! Ha en fin första december allesammans!

Dagens citat: "Family - Where life begins and love never ends".

Xo Hanna

Likes

Comments

View tracker

Som man kanske redan har förstått med tanke på att jag har varit på träningshelg med Swabo så kommer jag att 2017 att stanna i samma lag som jag varit i de två senaste åren. Swabo ger mig en trygg bas för att tävla utomlands, de ger mig ett bra tävlingsprogram men sätter ingen press på mig. Jag har två år bakom mig som varit väldigt upp och ner och där jag inte alls har presterat så bra som jag velat, men Swabo tror ändå på mig och låter mig stanna för att fortsätta att utvecklas. Dock vet jag inte när jag kommer att dra igång min säsong och tillsammans med min ledare har vi bestämt att det bli när det blir. Tanken är att jag ska mixa mitt program under nästa år med tävlingar utomlands och i Sverige. De två senaste åren har jag knappt tävlat alls i Sverige och under kommande säsong vill jag göra det lite mer. Jag tror även att det blir ett bra sätt för mig att komma tillbaka riktigt då nivån är lägre än i exempelvis Holland. Lite mer info kommer snart om en av förändringarna jag gjort inför 2017!

Dagens citat: "Remind yourself that it's okay not to be perfect."

Xo Hanna

Likes

Comments

Hur lång tid kommer det ta innan jag känner mig helt bra, utan några symptom eller begränsningar? Det var den sista fråga jag ställde igår till min kardiolog. Hennes svar: det kan vi inte veta. För vissa går det över på 1-2 veckor, för andra kan det ta sex månader eller vara något som kommer och går från och till under resten av deras liv. Vi kan inte veta hur lång tid det kommer ta för dig tyvärr.

Inte svaret man hoppas på. Om det är något jag inte tycker om så är det att leva i ovisshet. Jag hör hellre att det kommer ta två månader men sedan är jag frisk än att det kan ta en vecka bara men även sex månader. Man väntar på något man inte vet när det kommer, om det ens kommer. Ovisshet, inte min grej. Jag tänkte ändå att det är okej, det har bara gått åtta veckor och sist vilade jag i nästan tolv veckor, men sedan tittade jag i min kalender och inser att det har inte gått åtta veckor utan hela elva veckor!

Annars ser det bra ut. Det är ingen fara i sig utan ekg ser fortsatt bra ut och det enda man kan se på ultraljudet är lite vätska i hjärtsäcken. Och det är okej, man har alltid lite vätska i hjärtsäcken så det är ingen stor förändring. Det enda dåliga är ju att jag fortfarande känner av en del fysiska symptom och att det påverkar mig. Jag brukar säga att jag känner mig inte dålig, men jag känner mig heller inte bra. Jag känner mig inte som jag normalt gör. Och det kan hon inte svara på hur lång tid det kommer att ta för att bli bra.

För cirka 1,5 vecka sedan insåg jag att jag bara kände mig stressad över det mesta. Träningen, hur jag kände mig, kommande säsong etc. Det mesta gjorde mig stressad och jag insåg att jag behövde någon form av förändring för tillfället. Och med tanke på vad jag fick höra igår så känner jag mig just nu ännu mer bekväm och lättad över de beslut jag då valde att ta. Jag ser väldigt mycket fram emot kommande säsong och jag är motiverad. Men motivationen förstörs lite av den stress och ovisshet jag känner då jag inte vet när jag kan börja träna riktigt igen eller när jag är redo för att tävla. Stress hjälper mig inte någon vart just nu, varken med återhämtningen, träning eller motivation. Därför bestämde jag mig förra veckan att det är okej att inte ha en plan. Jag vill inte vakna varje morgon och det första jag funderar över är när kan jag träna riktigt, kan jag snart åka på träningsläger och vilken som ska bli min första tävling igen? Jag behöver inte veta det nu utan det kommer när det kommer med tiden. När jag kan träna bra igen då märker jag det och när jag är redo att tävla igen då gör jag det. Och om det blir i april, maj eller juni spelar ingen roll. Det blir som det blir och det kommer bli bra. Ovissheten kan jag inte påverka men stressen över det kan jag.

Så planen då? Träna det jag kan, när jag kan och inte fundera allt för mycket över det. Och ha roligt, både i träning och allt annat som livet erbjuder. I slutändan handlar det inte bara om målet (OS i Tokyo) utan även om resan dit. Och den ska även vara rolig!

Xo Hanna

ENGLISH VERSION BELOW

How long time will it take before I feel completly good, without any symptomes or limitations? That was the last question I asked my sport-cardiolog yesterday at my appointment. Her answer: we just don't know that. For some people it only takes 1-2 weeks, for others it can take six months or it could be something that cones and goes for the rst of their lives. We just can't know how long tim it will take for you to fullt recover unfortunately.

Not the answer you hope for. If there is something I don't like then it is to live in the unknown. I rather here that it will take two months and then I'm good instead of it can take might just a week but also six months. You wait for something you don't know when to happen, or if it ever will happen. The unknown, not my thing. I still thought it's okay, it's only been eight weeks and last time I rested for almost twelve weeks, but then I looked in my calender and realised it has not bern just eight weeks. Ot's already eleven weeks!

Otherwise it looked good. There is no danger, the ecg still looks fine and the only thing they can see on the echocardiography is a little bit of fluid in the pericardium. And that's fine, you always have some fluid in the pericardium so no manjor change. The only bad is that I still feel som physical symptomes and that it affects me. As I said, I don't feel bad, but I don't feel good either. I don't feel like I normally do. And that's what she can't answer how long time it will take to fully recover from. But I'm aloud to do a little bit of easy exercise again as long as I listen to my body and just do the amount it can handle.

About 1,5 week ago I realised that I felt stressed over everything. Training, how I was feeling, next season etc. Everything made me feel stressed and I needed some kind of change for the moment. And adding what my doctor told me yesterday I now feel even more sure and reliefed with the decisions I've made. I'm really looking forward to the upcoming season and I am motivated. But the motivation destroyes a bit by all stress and the unknown situation about training and racing again. And stress doesn't help me get anywhere at the moment, not with tje recovery, the training or the motivation. Therefor I decided last week that it is okay to not have a plan or a specific goal. I don't want to wake up every morning and the first I think about is when can I exercise for real, can I go on trainingcamp soon or which race will be my next years season-premier? I don't need to know that now, it will come with time. When I can exercise good again I will notice it and when I'm ready to race again then I will be on the startline. If that happens in April, May or June doesn't matter. It will turn out the way it does and it will be just alright. The unknown I can not affect but the stress over it I can.

So what's the plan? Do the training I can, when I can and don't think too much about it. And have fun, both in training and in everything else life is offering. In the end it's not only about the big goal (the Olympics in Tokyo), it's also about the journey to the goal. And that is also supposed to be fun!

Xo Hanna

Likes

Comments

170 cyklister, ledare och arbetande personer från Svenska Cykelförbundet befinner sig nu i Båstad för ett Talang- och Landslagsläger. Det är cyklister från alla sju grenar och med talanger från 15/16-klassen upp till oss i landslagen. Helgen består av träning (men inte för mig), utbildning och möjlighet till att byta erfarenheter och träffa nya cyklister. Rumsindelningen är gjord så att en landslagscyklist bor tillsammans med flera yngre cyklister. Jag bor därför med 4 15/16-cyklister, en tjej och tre killar som jag ingen sedan innan kände. Det blir ett fint tillfälle för dem att lära från oss "äldre" (omg jag är en av de äldre!! När jag själv är ute med bara landslaget så är jag en av de yngre!) och vi får dela med oss av våra erfarenheter. Och det är så kul att igen få träffa tjejerna och killarna som man körde mountainbike med/mot när man var yngre, de ser man inte allt för ofta!

I morgon drar jag vidare ner till Köpenhamn och flyger till Amsterdam. Har en ny läkartid hos min idrottskardiolog på måndag och hoppas på att hon säger något bra. Vad hon än säger så är jag i alla fall glad över att jag känner mig väldigt trygg med henne som läkare. Jag känner att jag kan lite fullt ut på henne, jag är i trygga händer och får bra uppföljning. Förhoppningsvis ska jag väl snart kunna börja träna lite lätt igen!

Dagens citat: "What ever you decide to do. Make sure it makes you happy."

Xo Hanna

Likes

Comments

Idag har varit en helt fantastisk dag. Det har varit en dag som jag under lång tid så himla mycket har sett fram emot och bara hoppats och önskat att inget "annat" skulle komma i vägen. Under stora delar av året är jag ute och reser, borta från min familj och oftast är det de som kommer och supportrar mig när de kan. Men just denna dagen den 12 november 2016 skulle bli en speciell dag för min lillebror Adam.

Sedan lång tid tillbaka så har vi alla i familjen vetat att just idag så skulle Adam tävla i sitt första Svenska Mästerskap i Taekwondo. Jag skrev in det i min kalender så fort jag fick reda på datumet och har sedan dess bara hoppats på att inget annat skulle komma upp som jag var tvungen att göra istället. Ibland kan man ju inte välja exakt vad man vill göra, speciellt som elitidrottare. Senast missade jag ju hans första World Cup i Budapest som var planerad att jag skulle åka med på pga av viktiga läkarbesök.

Men så idag, den 12 november klockan 08.45 satt jag och min familj på läktaren i Högsbo-hallen, spända och förväntansfulla över att se min bror delta i sitt första SM. Lite sjuk är jag fortsatt men inget (nästan) kunde hindra mig från att sitta där. Han har jobbat hårt mot denna dag, otroligt hårt och när jag såg honom där nere på mattan för att värma upp kunde jag inte annat än att känna mig glad. Han såg inte ens nervös ut, så avslappnad som han var önskar jag att jag också kunde vara inför tävlingar, Adam du får gärna dela med dig lite av det till mig ;).

Första disciplinen av två var så kallad Tull (mönster). Jag var på helspänn när jag såg Adam plocka hem sitt första SM-guld, helt klockrent! Lite senare kör han sin andra disciplin, sparring. Man kan se att det är SM, alla är lite mer på och aggressivare ön vanligt och matcherna han går är brutala. Han vinner sin första match. I sin andra match får han in en perfekt träff i sin motståndares mage, helt fair. Däremot blir hans motståndare illamående och svimfärdig och Adam vinner den matchen också. Tredje matchen är brutal. Adam sätter sina sparkar och slag snygg och tar sina poäng. Mot slutet av matchen får han ta emot ett hårt och helt otillåtet slag rakt i ansiktet av sin motståndare. Han blir diskad och Adam vinner igen, dock hade han även vunnit på sina poäng. Sista matchen slutar oavgjort men räcker till att han även ska ta guld i sparring!!

Dubbel Svensk Mästare, min bror. Jag är så stolt över honom. Två starter i SM hittills och två guld. Min andra bror Emil har också ett SM-guld, i stafett i mountainbike. Jag då, jag har hela 9 SM-medaljer på både landsväg och mountainbike, fem silver och fyra brons men inget guld. Nu är jag barnet i familjen utan guldet. Jag har alltid tänkt att jag skulle kunna byta bort alla mina 9 medaljer mot ett individuellt guld, det är guldet man så gärna vill ha. Fast egentligen, kan man verkligen jämför alla dessa medaljer med varandra? Alla har ju sin egen innebörd, hur avgör man vad som väger tyngst? Såklart är guld bäst, man är nummer ett. Men ibland kan situationen också spela in. Ett av mina brons tog jag efter att ha haft fem stycken fjärde-platser på rad, det bronset blev då nästan som ett guld för mig. Så just nu är jag barnet i familjen utan SM-guld, att se bakåt förändrar ingenting så då får vi väl bara blicka framåt istället och jobba för en. Det viktigaste är att vi alla gläds tillsammans för varandras framgång och stöttar varandra i motgång. Idag var en av de bästa dagarna för mig på länge, bara massa glädje tillsammans med min familj

Dagens citat: "Success is simple. Do what's right, the right way, at the right time".

Xo Hanna

Likes

Comments

Som jag skrev i mitt förra inlägg så var jag ju på lagets Bootcamp i helgen och därefter träffade jag min kardiolog för en check up i måndags. Helgen var bra men väldigt intensiv vilket gjorde mig väldigt trött. Det regnade mycket och var under tio grader vilket gjorde att det även var kallt och jag var konstant frusen. Jag tänkte dock inte så mycket på det. Jag är ofta frusen och helgen var mer intensiv än vad jag gjort de senaste veckorna. På söndagen kände jag mig däremot väldigt hängig och mer påverkad än innan men trodde knappast att jag skulle kunna ha fått influensan, det fanns inte ens i huvudet mitt att det kunde vara för då känner man väl sig jättedålig?!

Men så i måndags var jag och träffade min kardiolog i Papendal. Fick sällskap av min lagkompis Marleen vilket var bra, två extra öron och ögon är alltid bra vid viktiga möten. Ekg och ultraljud såg bra ut vilket var bra! Däremot kände jag mig inte speciellt bra. Var kallfrusen, trött, lite illamående, tryckkänsla över bröstet igen och vissa blodvärden var förhöjda. De trodde att jag med största sannolikhet drabbats av influensan och att den i söndags nådde sin topp. Jag kunde inte riktigt förstå att det jag kände kunde vara influensan men som de förklarade så eftersom att jag äter en ganska hög dos av medicin fortsatt för hjärtsäcksinflammationen så har det döljt mycket av mina symptom från influensan tills dess att jag kände mig riktigt dålig. Kroppen är verkligen speciell men självklart har jag inget emot att inte känna mig "så dålig" av influensan så det är väl lite positivt i alla fall.

Däremot så var det ju inte så jättebra för min kropp att åka på det nu när den redan jobbar jättehårt och lägger massa energi på att bli helt frisk från hjärtsäcksinflammationen. Så om jag innan var tvungen att vara väldigt försiktig med träning etc. så måste jag nu vara ännu mer försiktig. Det betyder tråkigt nog att jag inte får träna något på två veckor, igen... och får göra nya tester om två veckor, igen.

Först tänkte jag, nu är jag tillbaka på ruta ett igen. Men nu så känner jag väl att om jag hade innan detta hade tagit mig till ruta tre så är jag nu tillbaka på ruta två igen. Det är frustrerande, väldigt frustrerande men jag kan inte göra något åt det. Jag önskar att jag kunde det men så är inte fallet. Om det var tungt under återhämtningstiden i 2015, alltså förra gången jag hade detta så känns det betydligt tyngre denna gång. Jag vill inte ge upp, jag har så många mål och drömmar jag vill uppnå inom cykel och jag älskar det, men när man stöter på motgång gång på gång så blir även de "mindre" sakerna efter ett tag stora och jobbiga för en. Så ja får fortsätta att ta en dag i taget.

Och bilden nedan på mina ben, det är blåmärken överallt. Först tyckte jag att det var lite konstigt även om jag vet att jag lätt får blåmärken, men fick i måndags förklarat att det är den blodförtunnande medicinen som jag äter som gör det ännu lättare att få blåmärken! 😊

Dagens citat: "Never be ashamed of a scar. It simply means you were stronger than whatever tried to hurt you".

Xo Hanna

Likes

Comments

I helgen som var hade vi den årliga Bootcampen med Swabo och det kickade igång säsongen 2017. Jag hade en rolig helgen med laget, intensiv och jobbig men rolig. Fyra nya tjejer har vi med till nästa säsong och alla verkar toppen!

Fredag till söndag spenderade vi tillsammans. 07.00 började varje dag med morgonpromenad och sedan var det ett fullspäckat schema hela dagarna med allt från cykling, fotografering, teambuilding, hinderbana/klättring och vi fick även testa på "field-hockey" vilket är en väldigt speciellt sport. Jag deltog i det mesta men körde på fredagen en cykeltur själv i min takt och lördag eftermiddag fick jag sovit en stund för att återhämta mig istället för att cykla. Så fullt så mycket fysisk aktivitet gjorde jag inte men det tog ändå hårt på mina krafter bara av att vi hela tiden gjorde något, tror alla kände detsamma och var mentalt slut på söndag eftermiddag!

Helgens höjdpunkt för mig var när vi besökte ett ställe där man kunde klättra på olika slags hinderbanor, både ovanför marken och ovanför vatten. Det var så himla roligt med mycket adrenalin och jag skulle kunnat vara kvar hur länge som helst! Det hela slutade med att jag (som de flesta av oss) vid sista hindret jag gjorde ramlade i vattnet. Och det var inte direkt en liten bäck utan mer av ett vattendrag! Jag bottnade inte och att landa i det iskalla vattnet med kläder och skor på var verkligen en chock för kroppen. Att då börja simma mot stegen var svårare än man tror men väl uppe och inne i värmen så var det bara ett gott skratt åt det.

Så en rolig helg med mitt härliga lag som jag ser fram emot att tävla med under 2017. Nu ska jag bara se till att bli helt frisk, hade en ny kontroll hos min kardiolog i måndags men mer om det i ett annat inlägg en annan dag.

Dagens citat: "I love people who can make me laugh, when I don't even want to smile".

Xo Hanna

Ps: Citatet ovan är verkligen en fullträff på Ashlynn i vårt lag! Hon kan alltid få en att le, även när man helst inte vill det. En lagkompis som henne är guld värt att ha i ett lag.

Likes

Comments

Idag är det så lugnt på Landvetter flygplats att man knappt kan tro att man befinner sig på en flygplats. Ingen kö till incheckningen, ingen kö till att lämna väskan, inget strul med cykelväskan, först i kön på Espresso House och eftersom att jag åkte hit med god tid så kan jag nu bara sitta och ta det lugnt och dricka min kaffe😊 Om 45 minuter lyfter mitt första plan mot Köpenhamn och sedan åker jag vidare till Amsterdam. Fem dagar i NL ska jag nu spendera och i morgon börjar vår årliga Bootcamp med Swaboladies. Tre dagar där man hinner med mer än vad man normalt gör på en vecka. Blir en liten egen ihopsatt träningshelg för min del. Blir med på vissa saker men cyklingen kör jag själv. Är inte riktigt där ännu för att köra med de andra. Dels för att jag måste följa min kropp till 100% och kan inte riktigt ta hänsyn till andra på den punkten. Och dels för att jag senast i söndags cyklade 60 min med ett snitt på knappa 21km/h bara för att hålla min puls under en viss zon (vilket jag inte ens i den låga hastigheten lyckades med)😂. Men jag är superglad att få träffa mina lagkompisar igen i morgon och det ska bli väldigt kul att spendera helgen med dem!! På måndag ska jag även tillbaka till min idrottskardiolog här i NL för en ny kontroll och tester så då får jag se vad de säger om läget nu.

Dagens citat: "Gör det du kan, med det du har, där du är".

Xo Hanna

Likes

Comments

Var ska jag egentligen börja? Jag sa efter min säsong 2015 att nästa år kan ju i alla fall inte bli värre, just nu funderar jag på vilken som faktiskt har varit värst. Två säsonger med väldigt mycket motgång och som jag klassar som dåliga ligger nu bakom mig och jag kommer inte ens atts pekulera i ifall 2017 verkligen kan bli sämre eller inte.

Men när jag ser tillbaka på 2016 så är det faktiskt inte bara nedturer även om majoriteten så är. Jag har hjälpt mitt lag till segrar,jag har tagit min egna första seger i Holland, jag har varit uttagen till landslaget fyra gånger och jag har äntligen fått köra Ladies Tour of Norway! Det finns ändå några väldigt bra stunder och många lärdomar tar jag med mig in i nästa års säsong.

Om jag börjar från början så bestod januari och februari av träningsläger och test. Jag och tränaren min var nöjd i februari var jag faktiskt befann mig och jag kände mig redo inför min säsongspremiär i Holland den 12 mars. Detta var inte bara första tävlingen för säsongen utan även min förstatävling på drygt 300 dagar efter 2015 års hjärtsäcksinflammation! Nervös men taggad. Kroppen kändes över förväntan och jag visste att jag var tillbaka i braslag. Det varade tyvärr inte länge då jag drogs in i en klungvurpa och slog rygg och svanskota väldigt hårt. En tur med ambulans till sjukhuset men tack och lov ingen fraktur. Senare kunde man däremot se att jag fått vad på engelska kallas för ”bone-bruise” i ryggen och tyvärr drogs jag med en smärtsam rygg hela vårsäsongen. Missade många tävlingar, vissa kändes okej och andra kändes inte alls bra. På clubcompetition i Veldhoven hade vi i laget en bra dag och vi lyckades vinna genom Esther! I slutet mot maj började det bli bättre och jag blev uttagen till ett landslagsuppdrag i Tyskland. Jätteglad att få tävla i den svenska tröjan men på ett så pass tufft UCI-lopp märkte jag verkligen att jag inte kunnat träna som jag velat under våren. Det gick inte som jag hoppats på men är alltid av stort värde att få tävla tillsammans med Emma Johansson och se och lära av henne.

Efter Tyskland hade jag min sista tävling i Holland innan SM och där kom min andra och sista krasch för säsongen. Hjärnskakning och rejält tilltryckt armbåge blev resultatet och SM var något jag kunde glömma. Istället blev det vila innan jag kunde ha en riktigt bra träningsperiod på några veckor. Spenderade tid med min familj i Norefjell i Norge och fick kört många långa och fina pass.

Åkte tillbaka till Holland för BeNe Ladies Tour med hela familjen som support. Rädslan från vurpan satt lite kvar i mitt huvud och jag var inte helt bekväm i klungan. Men tog mig igenom etapp efter etapp och lyckades få till ett riktigt bra tempolopp som resulterade i min första topp-30 placering på ett UCI-lopp. Därefter körde jag och min norska lagkompis Malin en kermis och kriterium-period i Holland och Belgien på två veckor. Fick avsluta dessa två veckor med att ta min första seger i Holland då jag vann solo i ”Ronde van Duizel”! En bra attack med 7,5 km kvar och jag fick äntligen passera mållinjen först igen. Glädje och lättnad.

Ladies Tour of Norway var näst på programmet, en tävling jag sett fram emot så mycket men missat två år i rad. Nu äntligen har jag fått genomföra denna tävling och det är en av mina absoluta favoriter! Etapp 1, har aldrig känt mig så dålig i mitt liv på cykeln. Etapp 2, kunde inte förstå att det kan skifta så fort och att jag helt plötsligt kunde köra bra uppför och vara med första klungan in till den lokala rundan. Etapp 3, bara att överleva och göra allt jag kunde för Esther i laget som låg bäst till i sammandraget. Glad att kunna fullfölja alla etapper och hoppas på att köra där igen!

Jag blev därefter uttagen till att köra med landslaget på WorldTour i Vårgårda. Tyvärr stoppade en halsinfektion mig från att starta, stor besvikelse. Men kunde ganska snabbt bli frisk och åkte tillbaka till Holland för sista delen av säsongen. Mitt sista etapplopp var Belgien Tour med landslaget. Prologen gick bra och jag kände mig som man brukar göra efter en prolog. Men dagen efter när vi väl började tävla kände jag mig inte alls bra. Lyckades ta mig i mål på ren vilja men mådde väldigt dåligt.. Efter tävlingen blev det inte bättre och jag förstod själv var det var. Martin tog mig på kvällen till sjukhuset och jag hade rätt, hjärtsäcksinflammation igen. Och där tog min säsong slut, kort sagt.

Upp och ner. Förhoppningsvis blir det mer upp 2017, jag ska i alla fall göra det jag kan för att det ska bli så! Besvikelsen från säsongen har jag lämnat bakom mig. Lärdomarna och dagarna av glädje tar jag med mig så får vi se vad framtiden har att erbjuda. 

Vill bara säga stort tack till alla som har stöttat mig igenom denna säsong! Utan alla runt omkring mig hade jag aldrig kunnat cykla utomlands så som jag vill göra. Först och främst min familj som alltid finns där för mig. Min tränare Klas Johansson, alla i mitt lag Swaboladies.nl, alla i landslaget och vår landslagsledare Martin Vestby, Nando Liem som sett till att min kropp blivit hel igen efter krascher, mina fantastiska sponsorer, vänner och alla som bara på något sätt finns där för mig. Tack!!

Dagens citat: "Failure is not falling down but refusing to get up".

Xo Hanna

Likes

Comments