​Sara

När du föddes hade pappa och jag länge önskat oss en dotter för vi hade ju redan två pojkar, som du vet. Därför blev vi naturligtvis överlyckliga när det äntligen kom, en söt liten dotter också. Det året 1991 dog ju min mamma så det var ett mycket sorgligt år ända fram till 16 december då du föddes vi blev så lyckliga igen.

Du var en mycket snäll bebis som skrattade mycket, tyckte om att äta mycket mat och sov ordentligt på nätterna. Både Clas och Tobias tyckte att det var roligt att få en lillasyster faktiskt dom hade inte kommit på att vara dumma mot varandra ännu, därför gosade de ganska mycket med dig. Men nu bestämde pappa och jag att vi inte skulle ha fler barn för nu var vi ju äntligen nöjda och därför steriliserade sig pappa och vi var lyckligare än någonsin tidigare.

Pappa råkade ut för olyckan så nu fick han vara hemma ganska mycket med dig eftersom jag behövde utbildning för jag hade varit hemma i så många år att det var svårt att få jobb så du har haft en himla tur som fått vara hemma mycket med oss båda två och kul för oss. Sedan började jag på Östfora och du på kyrkans barntimmar, lekis och skolan.

Jag har försökt att arbeta så mycket som möjligt natt för att kunna vara hemma så mycket som möjligt hos dig på dagarna. Du har varit hemma hos kompisar och lekt väldigt mycket vilket du alltid gillat så det har du ju massor av från den tiden.

Du Sara är en härlig tjej som är bra omtyckt av alla i hela familjen och när jag fick cancer första ggn var du ett stort stöd för mig trots att du bara var sju år ung. Du bryr dig om andra människor Sara, fortsätt så för det är bra att ha empati och egenskaper att bry sig så mycket om andra. Dessutom är du ju även en stor djurvän och det vet du att jag gillar.. fortsätt alltid vara det. Men jag hoppas att det även finns plats kvar i ditt hjärta för mig om jag inte kommer överleva sjukdomen för du finns alltid kvar i mitt alltid, alltid. Det lovar jag!

Nu behövs du som stöd för alla i hela familjen ska du veta för du är så bra på det. Ta särskillt mycket hand om pappa för han kommer att behöva så mycket hjälp han kan få just nu av allihop i familjen. 

Trots att du måste komma ihåg alla andra Sara får du aldrig glömma bort den allra viktigaste personen i ditt liv just nu och detta är ju faktiskt du själv ta väl hand om dej annars orkar du aldrig med nån annan heller. Du behöver vila jättemycket, lova det!

Glöm aldrig bort nu hur mycket älskad du är av mig och alla andra. Jag kommer aldrig att sluta minnas vi har för mycket gemensamt att minnas eller hur? Det känns bra tycker jag!!!

Jag älskar dig!

Mamma (hjärta ritat)


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

13. 13. 13. 13.

Oturs nummer för vissa. Fredagen den 13e.

För mig? Jag skulle fylla 13 när hon dog. För 13 år sen detta år, 2017.

Där var vi allihopa, förlorade en maka, en mamma, en dotter, en syster.. och så mycket mer som hon var.

Skuldkänslorna än idag är lika starka som då. Att jag inte var där hennes sista dag. Ja, jag var så ung. Men fasiken, hon fick träffa nästan alla i släkten den dagen. Utom jag. Hennes dotter som hon på nytt var så stolt över gång på gång. Och hennes söner såklart.

Livet efteråt, efter den 12e september?

Det har jag begravt gång på gång. Jag avskydde att livet gick i sin fart utan att styra det, utan henne. Jag ville inte andas en sekund utan henne. Men gjorde det endå, för inte fasiken kan man sluta andas och plåga den stackars familjen ännu mer. Lite konstigt endå när jag läser knackliga anteckningar från då. För trösten då var hästarnas närvaro och min katt Muntrix. Djur. Det var trösten i de hela. Just då.

Så tjoff - var man i stormiga ungdomen. Svart kajal runt ögonen, svart hår ena sekunden. Annat nästa gång. Rutiga byxor, sönderklippta jeans. Folk som snackade skit i skolan om "punk emot". Känslan av att höra det gjorde bara saken värre. Klippte till tuppkam, hade rutig kort kjol, pekade fuck you till dom som snackade om mig. Brydde mig inte så mkt. Tiden på brantingsskolan var hälften roliga minnen, hälften jordens plåga.

För som alltid; du är inte där. Du är inte där.

Stackars pappa, som fick köpa bindor vid första mensen, vara med och shoppa kläder när det behövdes. Allt blev nytt precis som honom. Jag var så inne i min sorgfas att jag aldrig riktigt såg pappas. Förrän efteråt. Han kunde le, ibland skratta. Men ögonen var tomma. Hans livs kärlek som han skulle åldras med, borta. Jag kan minnas så många ggr som mamma och pappa kunde gå och fnissa och gapskratta ihop. Nu satt han där ensam. Kollade på film efter film. Åkte och handlade när det behövdes. Det jag gjorde var att följa med. Åka och handla tillsamans till östervåla. Allt var rörigt. Kluven och så vilsen man bara kan bli. Det var bara fortsätta andas och försöka förstå hemskheten som var och som fortsatte att styra.

Likes

Comments

Dagen efter lördagen, söndagen tolfte september skulle jag, mina brorsor och pappa till akademiska och hälsa på mamma. Jag kom ihåg att jag kräktes på morgonen, och var livrädd att smitta mamma så jag stannade hemma. Jag låg i hennes sjukhussäng när jag var ensam den dagen, låg och saknade mamma.

Sen har jag fått höra ifrån pappa hur det var hos mamma. När dom kom dit var även resten av min släkt där. Mina morbröder, morfar. Pappa har berättat att hon var väldigt snurrig just då. Orolig. Han förstod, att hon visste att hon skulle dö. Han skjutsar hem mina brorsor, och åker tillbaks. När han är där, är han själv med henne. Han håller henne hårt i handen, när hon tar djupa, tunga, sakta andetag. Väntan att hon kommer ta sitt sista andetag. Den dagen, tjugo över fyra, tog hon sitt sista andetag. Den dagen förlorade hon över cancern. Den dagen förlorade jag min bästa vän.

Jag sitter i fåtöljen i vardagsrummet där mamma brukade sitta. Kollar på tv om jag minns rätt. Jag hör hur bilen rullar upp på gården, hör hur pappa kliver ut och går mot ytterdörren. Och det ögonblicket, när han kommer in i vardagsrummet stannar min värld. En tom sorgsen blick berättade allt.

- tjugo över fyra dog mamma..

Han går vidare till köket och tar tag i telefonen för att ringa hem Clas och Tobias. Jag ringde några vänner och sa i form "mamma är död nu" men mer minns jag inte vad dom sa tillbaka eller vad jag sa.

Den kvällen och natten bestod av mängder med gråt, saknad, längtan. Varför var jag inte med tidigare? Det kändes som att alla fick ett avslut och farväl med mamma den dagen, utom jag. Hon fick träffa alla en sista gång, utom jag. 

Än idag önskar jag att jag var med den dagen. Få ett farväl.

Likes

Comments

​Där var jag. Lekte mycket både i skolan och hemma. Brukade ofta lyssna på musik uppe på rummet och rita teckningar. Som sagt minns jag få saker, men sen fått reda på via min pappa hur saker och ting var.

Dom saker han har berättat var enormt fina och sorgliga saker. Mamma mådde som sagt väldigt illa under sjukdomstiden och då tappad aptit. Därav viktminskningen. Pappa brukade laga tre olika rätter för att få henne att äta, och ibland gick det. Han har även berättat hur jag gick och väntade på hon skulle bli frisk, för då skulle hon och jag iväg och shoppa. 

- Hon kommer inte bli frisk.

Trots det ville jag inte tro på det. Hon ska bli frisk. Dagarna gick, jag lekte vidare, red mycket på hästen som vi hade på lån och försökte få mamma på bra humör. Hon blev smalare och smalare. En dag så var det annorlunda. Jag kom inte ihåg hur det började, men jag grät i vardagsrummet. Mamma, pappa och Tobias grät också. Tillsamans. Clas kom in och såg oss, och gick iväg. En stund senare kom han tillbaka och grät. Där satt hela familjen och grät.

Sista gången jag träffade henne är ett minne jag håller närmast. Det är nånting jag minns lika tydligt då som idag.

Det var en lördag, 11 september 2004 för att vara exakt. Jag och pappa var och hälsade på henne. För första gången på länge så var hon skapligt pigg och glad. Jag fick godis som hon hade, och när pappa gick på toan bad hon mig sätta mig brevid henne på sängkanten.

- Mina fina dotter! Jag älskar dig!

Med en klump i halsen kunde jag inte svara henne, men gav henne jordens kram istället.

Sen kom stunden som än idag är det vackraste ögonblick jag någonsin har fått se med egna ögon.

Pappa och jag skulle åka hem, jag sa hejdå och kramade mamma. Och så kom det där ögonblicket.

Jag står vid dörren och väntar medans mamma och pappa säger hejdå. Mamma ligger där i sängen och hennes blick möts med pappa. Dom ser så djupt in i varandras ögon. Mammas ögon är lite lätt tårögda, och dom släpper inte blicken. Båda vet vad som väntar, båda vill inte släppa taget. Längtan efter varandra. Kärleken. Klumpen i halsen växte ännu mer när jag såg mina föräldrar säga hejdå. Pappa höll i hennes händer och lutade sig försiktigt över henne, och gav henne den mest försiktiga puss på hennes mun. Det, det är som sagt det vackraste ögonblick jag fått uppleva. Det gjorde att jag grät i hissen påväg därifrån.


Likes

Comments

Carina Thunell. Född Östlund, 7 april 1956.

Förlovar sig med Göran Thunell 2 december 1984 för att sedan gifta sig med honom 15 juni 1985.

Tillsamans får dom två söner och en dotter.

Sedan blev det ett liv med skratt och smärta i vårat hem. Våran familj. Enda sedan jag var liten var jag så fäst i familjen. Mina brorsor, föräldrar, morbröder, morfar osv. Att få umgås med dom och träffa dom kunde göra min dag. Sova borta hos mina morbröder m.m.

Djur. Massor med djur. Höns, ankor, gäss, tupp, kyckling, kalkoner, getter, kaniner, marsvin, katter, hundar. En guldgruva för en liten flicka som jag, förutom kalkonerna som jag då tyckte var vidriga monster och gässen som fräste mot mig och gick efter mig. Bortsett från det var det underbart och många blandade minnen från alla möjliga djur.

Men dom jag höll om som mest var min katt Muntrix och min mamma och Tobias. Tobias och jag kunde retas med varandra varje dag som kunde gå så långt att jag jagade honom med en sax.

Men jösses vad han betydde mycket, och mamma.

Hon gjorde mig så fin på skolavslutningar och via henne hittade jag även stora passionen för hästar. Hennes turkosa minibuss där vi spelade Tommy Nilsson låtar högt och skreksjöng till varenda vers. Skratten när rösten sprack. Jag var så liten när ordet cancer kom in i bilden. Första gången mamma blev sjuk var jag sju år. Jag minns inte mycket förutom hennes peruk och att jag grät en gång på väg hem från sjukhuset för att jag var orolig. Mer av det minns jag inte, men fick veta senare av mamma att jag var ett enormt stöd trots att jag var så ung.

Sista gången hon blev sjuk och förlorade kampen skulle jag fylla tretton år det året. Samma sak där minns jag inte så många saker. Hon åkte till sjukhuset då och då för att tömma vätska i lungorna. Hon brukade sitta i en fåtölj i vardagsrummet med massa mediciner på bordet i en gb glass låda. Hon fick en sjukhussäng som gick att höja och sänka, samt en rullstol. Ett sjukhusteam kom ut då och då, men jag har inget minne vad dom gjorde. Men det jag minns starkt, var mammas viktminskning. Varje dag som gick blev hon mindre och mindre. Och hennes utseende ändrades så starkt att man hade svårt och tro att det var samma människa. Jag har inget minne att jag pratade med mamma om allt som hände, och fick veta då av pappa att mamma inte heller ville det. Så vad kunde jag göra? Kom ihåg att jag brukade krama henne, le mycket och försökte berätta något roligt som skulle få henne att le. Fast inombords undrade jag väldigt mycket.

Vad kommer hända när du dör? Vad ska jag göra? Är du rädd? Hur mår du? Jag kom även ihåg att jag ville veta hur hon mådde, kände, tänker på kring allt. Men jag var bara tyst, jag ville inte göra henne upprörd. Jag leker med granntjejen och i skolan istället.

Likes

Comments

Du

Du lurade mig

En stark

Vacker kvinna

Med stort hjärta

Krossade du


Du

Grymmare än djävulen

Strular runt

Träffar andra

Säger att du älskar mig


Du

Utnyttjade

Ljög

Vartenda ord

Skitsnack


Allt jag byggt upp

Rasat

Framför mina ögon

Borta

Tack vare du


Du

Dra

Dra nu


Sara Thunell 2016




Likes

Comments

Du dödade mig

Bit för bit

Varje dag


Svårt att se

Svårt att inse

Du var en demon

En djävul


Begravde mig levande

Försökte ta mig ut

Ropa på hjälp

Du spottade på graven

Gick din väg

Utan att se dig om


Ett ljus

En värme

En fågel med klippta vingar

Trasigt hjärta


Får nya vingar

Flyger

Mot regnbågens färger

Trasigt hjärta

Sakta lagas


Frihet

Fri utan dig

Fri och lycklig



Sara Thunell 2016



Likes

Comments

Jag älskar dig

Mer och mer

Varje dag

Jag saknar dig

Mer och mer

Varje dag

Jag drömmer om dig

Mer och mer

Varje dag


Du tittar på mig

Jag tittar på dig

Båda skrattar


Längtan

Efter dina kramar

Längtan

Att ses igen


Verklighet

Att aldrig ses

Dödar mig

Bit för bit

Mer och mer

Varje dag


Sara Thunell 2015



Likes

Comments

Detta som jag kommer skriva nu kommer inte vara en dikt, eller någon annan form av text. Det jag kommer skriva är mest för min egna skull, att få skriva av sig.

Ni flesta vet väldigt mycket om mitt ex, vad som hände, vad han gjorde osv. Jag har inte alls undvikit det som hände eller dolt det av nått slag, utan mer tvärtom. Har skrivit mycket om det (dikten innan: The Corpse handlar om honom), har även pratat mycket om det. För det är också mitt sätt att kunna släppa allt bit för bit.

Jag visste efteråt, när jag hade tillslut orken och modet att göra slut att det skulle bli en lång resa att bli återställd. Det blev allt med en enorm osäkerhet på sig själv med ingen självbild alls. Jag var bara skräp, bäng, en tjej ingen kan älska. Så otrolig taskig syn på mig själv att det drog ner mig enormt. Jag ältade allting, blev stressad över mitt mående, gick igenom saker detaljerat varje dag, levde i en bubbla med bara hemskheter. Kunde inte slappna av, fann ingen glädje i nånting. Visst kunde jag skratta och ibland känna mig glad, men inom mig var allt en enda kaos som gjorde att jag aldrig slappnade av. Jag började smått att komna på fötterna, började med en arbetsträning på en second hand butik, och började mer att acceptera saker. Det har hänt och går inte att göra något åt. Men det var fortfarande ett obehag i kroppen som gjorde just att jag inte kunde slappna av, och det var då min magkatarr var som värst. Jag var så trött, trött att ena sekunden må helt okej, och den andra sekunden ett rent helvete. Jag visste inte vart jag hade mig själv. Och visste inte vad jag skulle göra. Jag var så trött att mitt vidriga ex besökte mig i drömmarna när jag sov, där jag återupplevde allt igen. I med detta träffade jag aldrig någon kille. Jag skrev med någon då och då, för att endå försöka gå framåt, men hade ingen som helst lust att träffa någon, för bara tanken gjorde mig illamående. Sen träffade jag en kille 2 ggr, men kände endå att jag klarar inte av dedär. Lika bra att undvika killar helt och hållet och fokusera på mig själv istället. Och det gjorde jag, och jag blev piggare och bättre. Men det var fortfarande mycket kvar.

Så där var jag i min period att skita helt i killar, leva själv och ta hand om mig och fokusera bara på mitt mående. Och det började gå helt okej, började trivas att leva ensam och kände mig bättre än tidigare. Men fortfarande kunde jag inte slappna av.

Så fick jag bra kontakt med en vän, som alltid fanns där även sent på natten och orkade höra allting som jag hade att berätta, mörka tankar, allt. Och jag fick sådan härlig respons och härliga svar. Och från det ändrades det ytterligare. Den där vännen, blev min pojkvän. Från ena sekunden se honom som en vän, och sedan nästa dag se honom på ett helt annat sätt. Och det skrämde mig. Spåren som fanns kvar från mitt ex började dyka upp, och jag visste att det skulle komma upp mer och mer. Men jag försökte ignorera det, och bara ta en chansning. Dedär ska inte styra mig. Så jag följde bara med strömmen och så stod man där med en pojkvän. Glädje, skratt, och massor med kärlek. Fick ofta höra hur vacker han tycker att jag är. Jag? ha! tänkte jag varje gång. Men endå, så kunde jag inte sluta le varje gång han sa det. Han är kär i mig, han tycker att jag är vacker. Han älskar mig. Jag började slappna av. Första gången efter allt med mitt ex, började jag slappna av. Han har sådant lugn och bromsar ner mig om jag oroar över något. Jag har mina humörsvängningar ibland, och även dom där "hjärnspökena" från allt jag varit med om. Vissa dagar, eller vissa saker, får mig att bli knäpp och orolig. Försvinner in i konstiga saker. Har fortfarande min taskiga självbild, då jag nästan varje dag undrar hur fasiken han kan älska mig. Men med tanke på den han är, så bromsar han ner dedär bit för bit. Utan att direkt göra något, utan bara är den han är. Och det gör att jag faller mer och mer. Sättet hur han är, hur han får mig skratta, hur han får mig känna värme när vissa dagar inte är den bästa. Han gör så förbaskat mycket utan att göra något. Och jag njuter varje stund med honom. Allt med mitt ex är raderat, är i mitt förflutna. Nu ska bara resterna som ibland styr mig också bort. Och att ha min pojkvän vid min sida, hjälper mig så mycket. För han är inte ens i närheten av hur mitt ex var. Han behandlar mig på ett sätt jag aldrig upplevt förut, och får sådan kärlek som jag aldrig ens trodde fanns. På fredag har vi varit tsm 2 månader, men det känns så mycket längre. Med vänskapen vi hade innan och hur han varit mot mig, känns allting så mycket längre. Han är min guldskatt. Och jag älskar honom mer och mer.

Tack för att du är du, och att du orkar stå ut med mina konstiga dagar ibland. Tack för att du älskar allt med mig.

David Jonsson 💗

Likes

Comments