Header

Jag tänkte dela med mig en slags dikt eller vad man nu ska kalla det. Det är en massa olika saker jag uppfattade en lugn dag i butiken jag just nu jobbar i. Den beskriver ganska bra hur det är att arbeta där. På stället där jag trivs något otroligt, på mitt första heltidsjobb men också butiksjobb. Dock stänger butiken om ca 1,5 vecka då det är en Pop Up butik och det är väldigt tråkigt, speciellt eftersom att jag har en sådan underbar arbetskollega. Samtidigt tar just detta jobb upp så otroligt mycket av min tid, hinner knappt med något annat än att sova, äta, pendla till Stockholm (butiken ligger på Sveavägen), jobba 8 timmar (10-18), pendla hem till Södertälje, äta och sova igen. Jag hoppas att nästa jobb kan erbjuda lite bättre tider, men framför allt mindre pendling. Det skulle vara toppen.

Från en magisk kväll på Sollenkroka förra sommaren


DIKTEN:

Min gåshud reser sig under min lite för tunna tröja.

Dörren är öppen och den lite kyligare början-på-höst-brisen letar sig in.

Kundernas fotsteg mot parketten.

Någon harklar sig.

En rad med människor väntar vid övergångsstället.

Jag säger ”hej” till en ny besökare i butiken.

Trafikens buller på avstånd, men ändå precis utanför fönstret.

Klackar som slår mot stenplattorna på trottoaren.

En kvinna med illröd väska.

En ovanligt lång man.

En kund harklar sig.

Prassel från en vara som synas.

Luftsystemets dån.

Det vita cementtakets skrovliga yta som ger skuggor.

Dam som snyter sig.

Ännu mera gåshud.

Kalla händer.

Lakans ränder.

Det pratar ryska.

En dam bara stirrar på mig när jag säger ”hej”.

Solen går i moln för att sedan komma fram igen.

En resväskas hjul rullar över den ojämna marken utanför.

”Herr går man” blinkar grönt.

Avlägset mummel.

Hjälper en kund.

Tar betalt.

Klick från häftapparat mot kvittot.

Flera i rad har inget betalkort.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Idag är jag en tjej som bor varannan vecka, något som jag förvisso är otroligt trött på då jag aldrig riktigt känner att jag kan landa innan det är dags att flytta igen. Men, jag mår ganska bra. Har gråtit ut, processat att livet är som det är och accepterat att det är så det kommer att förbli. Jag är en tjej som kan prata om vad som hänt och hur det är om någon frågar, det är okej att folk frågar för jag är inte längre en känslostorm på gränsen till att bryta ut. Jag kan fortfarande fälla tårar och vara ledsen över det fakta att mina föräldrar inte levde lyckliga tillsammans i alla sina dagar, om jag tänker på det mycket eller har ett djupt samtal med en vän. Men, idag är det mer så att jag istället försöker fokusera på den tid som var otroligt bra med min familj, och som jag är så tacksam för. Jag är glad över att jag hade den bästa barndomen jag kan tänka mig, att jag alltid varit nära båda mina föräldrar som också stöttat och stöttar mig i allt jag gör. Jag är tacksam för alla underbara minnen jag har från allt kul vi gjorde som en hel familj.

Jag tänker att det är viktigt att inte bara tänka på hur slutet blev och låta det färga hela resan dit. Ett citat jag tycker passar bra till detta:


”Life is a journey, not a destination”

- Okänd


Jag kan fokusera på mina sexton år med min fantastiska familj tillsammans, eller på det faktum att det inte blev vi för alltid. Idag vet jag att det är mitt val. Då blir det ganska lätt att välja.

(Detta var sista delen)

Likes

Comments

När jag kom till skolan måndagen efter den hemska helgen började jag gråta på fysiklektionen. En av mina vänner gick ut från klassrummet med mig och gav mig en kram men efter det var det mest att jag svalde gråten och alla tankar.

Hemma var det fortsatt stelt och när vänner var hemma så höll vi upp någon slags fasad trots att vännen kanske redan visste vad som hade hänt. Allt var så konstigt. Sommarlovet kom, jag var konfirmationsledare i tre veckor och min syster Ellen var en av konfirmanderna. Mina föräldrar delade på sommarlovet och vi var borta hela tiden - på landet med pappa och Gotland med mamma. Att ha semester med bara en förälder var konstigt och jag undrade hela tiden hur den föräldern jag inte umgicks med mådde. Det kändes som att jag kastades runt och hade som ett skal. Som att jag var lite frånvarande från mitt eget liv.

Jag, min lillasyster Ellen och lillebror Hugo på skolavslutningen. // Jag och Ellen på hennes konfirmation

Sedan kom verkligheten ikapp och skolan började.

Min mamma fick en lägenhet ganska fort som hon flyttade till, pappa bodde kvar i det stora huset ett tag innan han också lyckades hitta en lägenhet som vi flyttade till. De sålde huset. Nu bodde jag alltså på två olika sidor om stan. Jag minns frustationen jag hade över att hela tiden glömma saker, hela tiden ha en packad necessär och aldrig känna mig riktigt hemma och landa på ett ställe (något som jag för den delen inte känner fullt ut idag heller, livet känns fortfarande hattigt med flytt varje vecka). Jag delade rum med min syster och det var också det en omställning. Även om hon är min allra bästa vän var det jobbigt eftersom jag behöver vara helt för mig själv ibland, tror det har att göra med att jag är ganska introvert.

Mitt ”trygga space” förflyttades från hemmet till mina vänner. I det här stadiet var det så himla tur att jag hade mina tre bästa vänner (utöver Ellen) Hedwig, Becc och Sandra eftersom att jag i samma veva höll på att tro att det var fel på mig och var beredd att säga förlåt för den jag var till mina dåvarande vänner i skolan (jag kanske skriver mer om detta i ett annat inlägg). Men, mina riktiga vänner blev i alla fall så viktiga. Tack för att ni finns.

Efter att mina föräldrar skiljt sig började min hjärna gå på högvarv. Jag vet inte om det endast var en konsekvens av skilsmässan eller om det var en kombination av den och min ålder. Jag började tänka på hur jag ville leva mitt liv. Jag började konsumera livsåskådningar, fakta och inspiration som att det var min enda föda och att jag hade levt utan mat hela mitt liv. Jag var hungrig och tog till mig vartenda ord för att begrunda det i hjärtat. Jag började förstå att jag inte levde det liv jag ville leva, och att jag inte kunde stå för det liv jag levde (mer om detta i annat inlägg).

Följande två år har jag tänkt så otroligt mycket. Du kanske redan nu kan se en röd tråd i mitt liv. Jag tänker mycket. Det sker så mycket i min hjärna att jag kan ha svårt att förstå mig själv ibland. Därför blir jag inte heller förvånad om andra har svårt att hänga med vissa gånger. Men, i alla fall. Jag har funderat över vad det var som gjorde att skilsmässan skedde, hur man hade kunnat göra för att det inte skulle ske, över kärlek generellt, hur komplex kärleken är. Alla dessa funderingar har skett under sena kvällar med tårfyllda ögon som senare kom att svämmas över och omvandlas till en blöt fläck på örngottet, eller i skolbänken under en genomgång då jag egentligen skulle lyssnat på läraren men istället får panik när rasten kommer eftersom jag inte förstått, eller någon annanstans. Jag har nog haft ganska svårt att fokusera. På nuet, på den jag pratar med, på någonting fullt ut.

Det var faktiskt inte förens ganska nyligen som jag börjat kunna ta upp detta ämne med mina föräldrar… Jag behövde processa skilsmässan själv, och det under ganska lång tid. De jag kunde prata med var mina närmsta vänner. Mina föräldrar var de absolut sista jag ville prata med. Jag tror dock att det är en ganska naturlig konsekvens.

(Fortsätter i nästa del)

Likes

Comments

Det var en period i mitt liv, en ganska lång period, då allt bara flöt på som vanligt. Perioden sträcker sig från den tid då jag var ett litet barn tills dess att jag började tänka mycket i samband med skilsmässan. Mitt sätt att tänka tog en drastisk vändning då jag inte längre kunde sitta i min trygga båt som flöt på allt som var och alltid varit normalt. Mitt sätt att tänka tog en drastisk vändning då det normala inte längre kunde vara normalt. Då det blev storm och jag kastades överbord, bort från den trygga sittbrunnen, för att se livet i vitögat.

Innan det skedde tänkte jag aldrig på att man aldrig ska ta kärlek för givet. Sedan skedde det.

Bilder jag tog någon gång vid den här tiden. En lite mer mörkhårig Alva.

2015. Det var i mitten av januari ungefär som jag började förstå att något inte stod rätt till. Som jag sedan fick bekräftat av en av mina föräldrar, det var inte helt bra mellan dem. Det var då jag började få en ständig klump i magen. Det var också då som allting började bli så otroligt stelt hemma. För att få en lite bättre bild över att jag inte mådde toppen vid det laget så vill jag bara tillägga att jag den första februari dessutom fick veta att en av våra familjevänner som också jobbade som receptionist på mitt gymnasium hade tagit livet av sig. Jag tyckte om henne så otroligt mycket och blev därför otroligt ledsen.


Torsdag den 5/3-2015 skriver jag i min dagbok att mamma och pappa ska gå på familjerådgivning. Jag kommer ihåg att jag verkligen hoppades så mycket på att den där personen på något sätt skulle ha magiska krafter och fixa allt. Jag tror dock redan att allt var för sent vid det laget.


Tisdag den 14/7-2015 skriver jag som en summering av de senaste fyra månaderna i min dagbok. Jag skriver om hur mitt liv går framåt även fast det är kaosartat och att jag förgäves försöker hänga med i allt som sker. Om hur jag har varit väldigt ledsen väldigt mycket. Hur jag försökt vara normal efter att min skolas receptionist tog livet av sig, försökte att inte tänka på det utan istället fokusera mer på skolarbetet. Jag skriver om hur det istället snarare blev att jag ignorerade det som skett och fokuserade mer än behövligt på skolarbetet. Stängde in mig i mitt rum och ”pluggade” - vilket för övrigt inte gick så bra alls då jag ständigt hade en klump i magen på grund av problemen hemma. Jag beskriver hur jag tyckte att det värsta var att det var så himla stelt hemma, hela tiden. Jag var orolig i flera veckor, hade ständigt en klump i magen och många kvällar kunde jag inte somna pågrund av allt som rörde sig i mitt huvud.


Jag pratade inte med någon. Inte ens med Ellen, min syster som är min allra bästa vän.


Jag skriver om hur jag försökte kämpa med skolarbetet, men att min energi höll på att ta slut.


Mina dagboksanteckningar fortsätter och jag kommer till lördagen några veckor innan skolavslutningen. Vad som händer den dagen är så glasklart i mitt minne, även utan mina noteringar, en dag jag tror jag aldrig kommer glömma. När jag tänker på den dagen är det som att allt sker i slow-motion. Jag kommer ihåg hur jag nyvaken gick ner för trappen och skulle gå till köket för att göra frukost. Hur jag såg mamma och pappa sitta där längst ner i trädgården (i alla fall 50 meter bort då vår tomt var stor) och bara prata. Jag minns hur jag frågade min lillebror Hugo hur länge de suttit där och han svarade ”riktigt länge”.


Jag tänker inte gå in i detalj på exakt hur det gick till och vem som sa att de skulle skiljas, det är något som jag känner är mellan mig och min familj och något jag bara delar med mina närmaste vänner. Men, efter ett tag kom i varje fall mina föräldrar upp till huset. Som jag beskriver det i min dagbok tror jag att mitt undermedvetna förstod då - eller egentligen tidigare - men verkligen i den stunden vad som skulle hända. Jag vägrade tänka det ”högt” och jag var motvillig till att gå dit till min familj för att ”prata” eftersom att jag visste att jag skulle gå till en mardröm jag hoppats inte skulle drabba mig. Jag ville att mina föräldrar skulle leva lyckliga tillsammans i alla sina dagar…


Efter att jag hört orden ville jag bara bort. Bort, bort, bort. Jag blev chockad och drog mig så mycket inåt, började inte gråta trots att min gråtklump bara växte. Jag ville bara vara ensam.

Nedan är ett kort utdrag från min dagbok som jag tycker beskriver min reaktion så bra:

”Men sen satt jag där i soffan, så långt från alla som möjligt och stirrade ut i trädgården. Det kändes så patetiskt, det kommer jag ihåg att jag tänkte. Hur alla bara satt där och hulkade, hulkade, HULKADE.”

(Fortsätter i nästa del)

Likes

Comments

Ja rubriken stämmer. Hela två år har passerat sedan den gång jag senast skrev ett inlägg på den här bloggen. Två år som jag skulle vilja kalla de viktigaste, jobbigaste, roligaste, mest ledsamma, underbaraste åren jag levt av mina hittills arton på denna jord. Många beskrivande ord passar, ord som är kopplade till många olika känslor. Det har helt enkelt hänt en hel del, och nu känner jag att jag måste skriva ner dem.

Min idé med detta är att skrivandet ska hjälpa mig att bearbeta, att hjälpa mig få ut mycket av det som annars bara snurrar runt i mitt huvud. Hjälpa mig att få en större förståelse av mitt liv och vem jag är som person. Varför vissa saker sker i livet, och andra inte. Hur jag fungerar, hur livet fungerar. Min idé är också att ta tag i mitt intresse för skrivande, som jag ofta inte tar mig tiden till att göra. Jag tror att jag kan få ut mycket av detta.

Om jag dessutom skulle kunna hjälpa någon annan med mina ord skulle det glädja mig något otroligt. Att bidra till någon annan människas välbefinnande stärker mig så mycket som person. Andras glädje är mitt raketbränsle.

Jag en glad sommardag för någon månad sedan.

Mitt senaste inlägg skrev jag för nästan exakt två år och tre månader sedan. I det skriver jag om glädjen över att äntligen kunna ha en dag där jag gör saker för mig själv, som jag saknat att göra när allt plugg varit i vägen. Att skolan snart är slut och läxorna precis har börjat sina ut. Jag är glad över att gymnasiets första sommarlov kommer närmre och närmre och tanken på att jag snart kommer få ladda batterierna under ungefär tio långa veckor känns fantastiskt. Det jag inte visste då var att sommarlovet inte ens skulle hinna börja innan mitt liv blev kaosartat. Att ladda batterierna fick jag helt enkelt skjuta upp.

Det var som att en bomb släpptes. Inom mig. En bomb med otroligt stora konsekvenser, bra som dåliga. Mina föräldrar skiljde sig.

Sedan: Jag och mina syskon flyttade fyra gånger på ett halvår, otroligt mycket stress och press från plugget, jag blev vegetarian och snart därefter vegan, jag började tänka mycket, minimalism blev intressant, jag började utforska yoga, sedan kom studenten med raketfart, körkortet blev mitt, jag tänkte ännu mer, och nu är jag inte student något mer utan en arbetande kvinna med heltidsjobb. Oj.

Det jag tänker med allt detta är att jag ska beta av alla dessa ämnen var för sig i kommande inlägg. Skriva mer utförligt om skilsmässan och saker som hände därefter. Skriva och med ord få fram pusselbitarna som är delar av mitt avancerade livspussel.

Jag är redo.

Likes

Comments

​Idag är jag ledig, har tagit det väldigt slappt - kollat på serie, bloggat, ätit frukost i mer än en timme, redigerat bilder... Haft det allmänt mys helt enkelt och gjort sådant jag inte hunnit med på länge som jag tycker om att göra. Men nu är klockan dock halv tre redan och jag har inte ätit lunch, så ska nog ta tag i allt nu, träna lite styrketräning kanske innan jag fixar det! Men det är så skönt! Det känns verkligen att plugget äntligen är över och det var så skönt att i helgen kunna göra saker utan att bli sjukt stressad för plugget som ligger på en hög och väntar. Även om jag ska vara i skolan imorgon och städa så är jag så taggad, för det handlar inte om plugg. Jag har verkligen pluggat så mycket på senaste tiden och sommarlovet är verkligen välbehövligt så jag kan ladda batterierna! Snaaart så slutar jag ettaaaan!! 

Likes

Comments

Den här helgen var nog den jobbigaste på länge! Det var mycket på gång - två studentfiranden och ett födelsedagsfirande för farfar. Det blev ganska sena kvällar och nu är jag ganska så trött. Men jag tänkte i alla fall återberätta lite om vad som hände och så! :)


På fredagskvällen var vi på Veras studentmottagning, där bjöds det på supergod mat som vi satt ute och åt i den värmande kvällssolen - alltså det var såå tur med vädret! Jag prövade typ lite av varje: Lax, lökpaj, mangosalsa, sallad, fläskfilé (tror jag) med mera och MMM det var bästa sommarmaten!

Fotade dessa blommor på studentmottagningen också, tyvärr glömde jag bort att fota kvällens huvudperson - vilket är lite synd. . . Men det var i alla fall en superfin kväll.

På lördagen behövde vi gå upp tidigt för att åka till Eskilstuna där min fina kusin Sigrid tog studenten. Jag var just där på morgonen supertrött då det blev ganska sent dagen innan, men efter en timmes bilresa hade jag hunnit vila lite mer. Väl framme vid hennes skola fick vi stå och vänta ett tag innan alla studenter äntligen sprang ut, sedan var det ganska mycket kaos medan alla skulle krama Sigrid och prata med henne innan hon skulle upp på flaket. Det är därifrån bilden är från - hon står där uppe och är ganska så superglad och blåser såpbubblor :)

Sedan åkte jag och min familj hem till mormor och morfar ett tag innan det blev dags att åka till mottagningen. Det tog ju ett tag innan hon hade åkt klart på flaket. På mottagningen var det mycket känslor - glädje, skratt och tårar visade sig under kvällen och det var verkligen en så bra mottagning. Vi åt mat också, jag lovar - det är bara så att jag inte fotade den haha. Men tårtorna (som mormor bakat) och kakorna var verkligen såå goda. Mormor hade förutom jordgubbstårtan också bakat en tårta i form av en studentmössa, den tyckte jag var väldigt cool - den var väldigt lik en riktig mössa!

Det var såhär jag såg ut den dagen! Den där rufsiga knuten hade jag dock inte, den satte jag bara upp på slutet när jag blev trött på allt hår som var i vägen. Så tänk er bara detta, fast med utsläppt rakt hår så ser ni hur jag verkligen såg ut ;)

Klänningen som jag har på mig är jag just nu ganska kär i. Jag köpte den nyligen och tänker ha den på skolavslutningen och lillasysters konfirmation - så den kommer verkligen till användning! Men det kommer nog upp bättre bilden på den senare så ni får se färgerna på den också :)

​Igår var vi hemma hos min farfar och farmor och firade att farfar fyllt år.det bjöds på värsta finmiddagen med förrätt, huvudrätt med lax och till efterrätt: TÅRTA såklart. Jag fotade inte så mycket så inga bilder från den kvällen. Men det var i alla fall väldigt mysigt.

 En rolig, mysig men också jobbig helg kan jag gott säga att det var!

Likes

Comments

​Nu ska jag snart ut i ösregnet, sätta mig i bilen och åka i en timme till mormor och morfar som har en liten 50-årsfest idag för att ha varit gifta i 50 år. OMG, det är så HIMLA länge! Så jag har fixat mig och har på min en fin klänning. Det kommer nog bli kul idag! :)

Men jag skriver mer senare! 

Likes

Comments

​De senaste veckorna har varit så fulla, mycket i huvudet, mycket att göra och mycket stress. Skolan har tagit upp en stor del av min tid och mycket av min energi och jag är helt slut. Nästa vecka väntar två prov, men just nu känner jag att jag är i väldigt stort behov av sommarlov. Men snart så! Jag får kämpa in i det sista. 

Men vad har hänt på sistone då? Jo,
1) ​jag har sprungit ett lopp - "Scaniamilen" på en mil, som det nog kommer upp ett eget inlägg om, 

2) Jag har haft flera prov och inlämningar förra veckan...

3) Förra helgen var jag konfaledare på ett läger där bl.a. min fina lillasyster är en av konfirmanderna. Det var superdupermys, och det kanske kommer upp ett inlägg om det med! ;)

4) Har den här veckan jobbat med ett svenskaprojekt där vi hade temat skräck och skulle göra något kreativt med en grupp vi blev indelad i från klassen. Vi i min grupp blev såå taggde och bestämde oss för att göra film! Så, eftersom att plugget börjar lätta så tog vi detta väldigt seriöst trots att det inte bedöms eller något och åkte i onsdags hem till Malin och filmade. Vi gjorde en lite Bloody Mary-inspirerad film, och det gick faktiskt superbra att samarbeta! Igår åkte vi också hem till Emil och klippte ihop filmen med hans braiga program - slutresultatet blev vi faktiskt väldigt nöjda med, det kändes väldigt riktigt! Idag var det redovisning och klassen hade dukat upp med lite fika och vår svensklärare bjöd på äppelcider. Det var mysigt och jag blev faktiskt generad när vi visade upp den men det var det värt! ;)

5) Jaa... Sen har jag idag pluggat lite idrott inför kompletteringsprovet jag ska göra på söndag och bara slappat - välbehövligt!

Likes

Comments

​Dagen idag spenderades med 4 timmar matteprov, sedan cykeltur hem i spöregn. Jag är inte jättenöjd över provet, det kändes mycket svårare än uppgifterna jag övat på och jag är inte nöjd alls. . . Men inte direkt något jag kan göra åt saken. Nu är i alla fall matte 2c avklarat - jag får hoppas på det bästa möjliga resultatet. Att cykla hem och bli ganska dyngsur var inte jättenajs det heller, men att värma upp de kalla fingrarna på en tekopp blev nog dagens höjdpunkt. 

Nu ska jag slänga i mig någon middag & plugga i kanske en halvtimme innan jag ger mig ut igen. Jag ska nämligen planera inför konfirmandlägret som jag ska jobba på de tre första veckorna i sommar! 

Likes

Comments